Julklapptips: Lucka 6

Om det så är på juldagen eller de hektiska dagarna innan så finns det definitivt behov av avslappning och en glad stund. En julklapp kan vara ett presentkort på en filmvisning. Poppa popcorn och koppla upp dig med valfri skärm och kolla på klassikern Loranga, Masarin och Dartanjang.

Blir filmen populär är det bara att börja läsa!

Vilken är din favoritdrake?

Du har väl inte missat att vi har draktema på Skånskan idag, med anledning av den här filmens premiär?

Här kan du berätta om din favoritdrake och vinna fina priser.

Själv har jag en skräckblandad ömhet för Astrid Lindgrens Katla, även om hon av tekniska skäl och med moderna mått mätt är mest skrattretande i teveversion. Gissar att Katla blir betydligt läskigare i Tomas Alfredsons kommande film.

Att gå på bio med en treåring

Så kom vi då iväg på den omtalade filmen. Att gå på bio med en treåring är alltid lite av ett lotteri. Hur blir humöret? Håller koncentrationen? Just min treåring är dock filmoman av stora mått, och eftersom han förknippar ordet bio med ”biogodis” är han inte så svår att hålla på humör (tills det är dags att gå hem vill säga).

Som vuxen kan det kännas lite knasigt med knattefilmer, att sjunka ner i biofåtöljen bara för att resa sig igen en halvtimme senare. Men nöjda var vi, båda två, när vi lämnade salongen. Sonen kände ju igen figurerna och gillade interaktionen mellan berättarröst (Stellan Skarsgård), de brokiga och publiken.

Själv måste jag säga att jag var positivt överraskad. Jag har ju läst pekböckerna som filmen bygger på och väntade mig att på samma sätt som med Vem-böckerna få dessa ”upplästa” (eller åtminstone ”uppspelade”) för mig. Istället fick jag vassa tänder, rumpchocker och godisbråk, samt härliga flödande färger.

Naturligtvis är det stört omöjligt att se filmen utan att ha debatten om Lilla hjärtat med sig. Med de ögonen måste jag säga att det inte finns något i framställningen av henne som jag uppfattar som stereotypt. Jag trots att jag letar aktivt tycker jag inte att jag ser skillnader i porträtten av Liten skär (den vita lilla flickan) och Lilla hjärtat. De har lika vassa tänder, bråkar och skojar och pussas på samma sätt.

Ändå är det klart att jag ser vad kritikerna ser. Att den rena bilden, illustrationen, särskilt i rörelser där läpparna framträder, är för lik de nidbilder som svarta fått leva med i så många år. Jag tror det var i SvD:s som recensenten skrev: ”Någon borde dragit i nödbromsen när Makode Lindes tårta väckte sådana recensioner tidigare i år” (jo, det var det).

Samma sak fast bättre

Tor Billgren har i Sydsvenskan idag reagerat på samma debattinlägg som jag skrev om i förrgår. Han formulerar sig långt mycket bättre än jag dock (han kanske inte skrev det hemma i vabbkaoset), så jag tycker ni ska läsa det:

”Hur ska det någonsin kunna uppstå ett samtal om omedveten och strukturell rasism om första åtgärd alltid är att demonisera och dra resonemangen till sin mest absurda spets?” frågar han och menar att en produktiv debatt måste utgå från vad som är rimligt – ”i detta fall att Wirsén varit naiv eller gjort bristfällig research när hon formgav Lilla Hjärtat. Inte att hon har en rasistisk agenda”.

Filmen får förresten betyg 4 både av Skånskans och av Sydsvenskans filmrecensenter i dagens tidningar!

Uppdatering: På tal om att föra ett vettigt samtal om omedveten och strukturell rasism kommer här ett intressant inlägg: ”Den svenska vithetens blinda fläck” (SvD)

Vem är rasist?

Såg ni nyheten om filmaffischen till Stina Wirséns nya film? Jag är så nyfiken på vad andra tycker, särskilt ni som inte läst Wirsén tidigare.

Själv är jag som den som läst den här bloggen vet ett stort fan, och jag stod ärligt talat gapande inför den här kritiken. Jag har läst om de brokiga för mina barn sedan de kom, och den kritik som nu – i samband med filmen – kommit fram har inte föresvävat mig. Snarare har jag nog – precis som tanken från författaren måste vara – sett positivt på mångfald i barnböcker. Och kanske är det de där positiva stereotyperna som är allra svårast att komma åt? Vi minns debatten om ”Kinapuffarna”, för att inte tala om den om Ture Sventon. Skillnaden mellan såväl Sventon som Pippis pappa (kung över ”kurrekurredutterna”) är att de kom till i en tid av okunskap. Idag vet författare och illustratörer vilka minor de kryssar mellan – men ändå blir det fel. Eller? ”Dumheter” säger den här skribenten, men Wirsén har tillsammans med filmbolaget redan dragit tillbaka affischen. Och lite är det väl så att när tanken väl är väckt är den svår att komma ifrån. Själv kommer jag att kika lite extra i Wirséns böcker när jag kommer hem ikväll.

Små pärlor

Någon som koller ihåg en fin liten barnbok om den höjdrädda örnen Örjan?

Idag hittade jag den som film. Eller hittade och hittade, jag hade tipsats om den tidigare men då var den slut när jag försökte beställa den. Därför slog jag naturligtvis till idag! Det ska bli roligt att se även de andra filmerna, inte minst för att tipset rent tekniskt ju faktiskt inte handlade om Örjan utan om Limpan!

Så…

…hur var filmen?

Jag måste säga att jag tyckte om den. Inte mer än så.

Det var häftigt med 3D, härliga Burtonska miljöer och en lagom hollywoodsk uppdatering av historien. Värd att ses helt klart, men inget som stannar hos mig någon längre stund.

Eva Emmelin
Eva Emmelin skriver regelbundet om barnlitteratur på tidningens kultursida. Hon jobbar som pressekreterare på IM.

Den som snabbt vill få tips på bra böcker kan hitta alla inlägg i kategorin "Lilla bokhyllan rekommenderar" här.

Här hittar du listan över barnböcker med etnisk mångfald.

Ålder: 37 år
Bor: Malmö
Familj: Make samt två barn, födda 2009 och 2011.