Mer bra än dåligt

domsomDet finns böcker som tar andan ur en. Dom som är kvar av Karin Saler och Siri Ahmed Backström (Urax) är en sådan bok. En bok som kan få tårarna att välla över, men som kan skapa en liten, liten glänta av ljus för den som är mitt i den sorg som boken handlar om. I Dom som är kvar är döden närvarande, men i Siri Ahmed Backströms bildvärld är det de levande som får ta plats. Som får känna, bråka, tystna. Som får kramas och minnas.
Samma stora känslor inför livets förgänglighet ryms i Hej igen! (Bonnier Carlsen), där Ulf Nilsson och Eva Erikssons samlade sagor getts ut på nytt. Här finns den feta näktergalen och alla döda små djur. Här finns en ensam mullvad på en scen och syskon som är ensamma i världen. Dessutom finns här nyskrivna Ett litet ingenting och extramaterial i form av författarens och illustratörens egna berättelser om böckerna och varför de blev som de blev. Hade inte Barbro Lindgren varit en så särdeles värdig Alma-pristagare hade jag sagt att Nilsson & Eriksson borde varit de första svenskarna att få priset. Kanske kan de fortfarande komma på tal om några år.

Skulle Beatrice Alemagnalitteraturpriset till Astrid Lindgrens minne inom en snar framtid skulle jag heller inte bli varken ledsen eller förvånad. Barnbokskonstnären från Bologna är redan internationellt prisad på annat håll, och beskriver just Pippi Långstrump som en av sin barndoms förebilder och hjältar. Det lilla förlaget Mirando bok har just plockat upp hennes Vad är ett barn? och gett ut den i översättning av Ida Andersen. Tur det, säger jag som fått njuta av hennes funderingar kring mänskligt och barnsligt. För barn finns det naturligtvis lika många som det finns människor – vissa av dem barn tills de dör – och Alemagnas stora bilder för små varelser är både vackra och tankeväckande. ”Alla barn är små människor som en dag kommer att förändras. […] Men varför ska man tänka på det nu?”

allatreMaria Nilsson Thore stannar också kvar i barnens värld, utan särskilt många tankar på de vuxna. Precis som i sviten om Mio, Gunna och de andra (tillsammans med Annika Thore) är de nyutkomna böckerna om ”alla tre” (Alla tre gräver en grop och Alla tre vilar, Bonnier Carlsen) skrivna ur de minstas perspektiv. Här är förskolan scenen och klassiska vardagsgöromål som sandlek och sovstund i fokus. Nilsson Thore gör barn precis som de ser ut och för sig, och igenkänningen vid högläsningsstunden är total. Kantigheten och reaktionerna hos Ester, Valle och Idde som de tre heter, återkommer hos Emma Adbåges Rally och Lyra. Adbåge är mamma till både Leni och Sven, och i boken om Rally och Lyra samarbetar hon med författaren och poeten Marie Norin. Mötet dem emellan känns minst sagt lyckat. Dilemmat Lyra utsätts för när Rally glömmer den fantastiska Nalla efter lekstunden väcker just den oro – på gränsen till magknip – och just de tankar om mitt, ditt och rätt som upptar många förskolebarns vardag.
En förskolepedagog nyss hemkommen från biblioteket frågade mig nyligen om jag inte tycker det ges ut många dåliga barnböcker. Visst gör det, svarade jag och lade snabbt till: Men det är fantastiskt hur många bra det också kommer hela tiden.

 

VLMF

Lindgren, B - Vems lilla mössa flyger - 29664904Jag säger inte att Vems lilla mössa flyger är min Lindgrenfavorit (som jag igår utlovade att skriva om) men vad boktitlar beträffar så är den nästan oslagbar. Den säger så mycket om underfundigheten, leksinnet och gåtorna hos Barbro Lindgren och den – liksom titlar som Bladen brinner och Loranga, Masarin och Dartanjang – lockar in i egna världar, hemliga (Jättehemliga!) klubbar och den egna fantasins vindlingar.

Som barn älskade jag den vilda bebin medan Sparveln gjorde mig skräckslagen. Sagan om den lilla farbrorn läste jag med en klump i magen.  Som förälder har jag kommit att uppskatta Benny och upptäckt den återutgivna Stackars Allan (Jag nämner den här).

Men min sedan en tid tillbaka stora favorit är nog ända Vi leker att vi är pippifåglar. Jag och barnen upptäckte den under en resa och läste den varje kväll i många veckor. Jag skrev om den här. Det är något med tonen, något med leken som hela tiden är både på riktigt och på låtsas, något så mitt i prick om barn och lek, så okomplicerat och ändå så underbart.

Vi leker.. är illustrerad av Camilla Engman (aktuell med fina Resan) men annars är det ju barnboksgiganten Eva Eriksson vi kommit att förknippa med Barbro Lindgren, liksom med många andra fantastiska berättare som riktar sig till barn. Vad vore Vilda bebin, lilla farbrorn och inte minst lilla Max utan Eva Eriksson? Även om Barbro Lindgren naturligtvis förtjänar Alma-priset helt på egen hand ska nog illustratörens arbete inte glömmas i sammanhanget.

Julbokskalender: Lucka 11

Stark, U - Jul i Stora skogen - 29681062Jul i stora skogen av Ulf Stark

Jag vet inte om den här var först, men den skapade definitivt en trend förra året för julkalenderböcker. Tanken att läsa ett kapitel varje kväll fram till jul är fin tycker jag. Dessutom läste författaren själv dem högt i filmklipp (här finns kapitel 1) – det hjälpte oss väldeliga när vi råkade glömma boken hemma när vi reste iväg över jul.

Historien, om den vresige och övergivna tomten som hittar djuren som aldrig firat jul är väldigt fin, och bygger på många gamla sagotraditioner om tomtar och knytt. Kanske är det lite sent att tipsa om den nu, men den som är sugen på ett julboksmaraton någon kväll kommer lätt i kapp och får en härlig stund inte minst med Eva Erikssons sagolika illustrationer.
Boken ges ut av Rabén & Sjögren.

Detta är lucka 11 i julkalendern 2013. Alla luckor hittar du här!

Vad vill de mig?

Ibland sprängs mitt huvud nästan  av intryck. Det kan vara strömmarna av information från sociala medier, men just nu är det bilderbokshögen intill mig. Ett femtontal böcker utgivna bara alldeles nyss som nästan skriker på mig. Som pockar på uppmärksamheten och vill mig något.

Det är vintervargen, Stefan Castas och Lennart Engs vintervarg (Du ska inte gråta vintervarg, Opal), som bokstavligen ylar tillsammans med Stieg. Stiegs historia flyter över pappret, väcker både honom och mig. Stieg och vintervargen, vad vill de mig?

Det är Berit och Flisan, i Pija Lindenbaums Ska vi va? (Rabén & Sjögren) som bara knackar lite på rutan och Frank och pappa som vill att jag ska följa med till pappas farmors lägenhet. Hon är död. Hon var gammal och nu ska pappa städa hennes bostad (När pappas farmor dog, av Farzad Farzaneh, Rabén & Sjögren). Vad vill de mig?

Och så är det Cissi, Malte och Py som kommer förbi på väg från Lördag (Vi går till lördag, Caroline Bruce och Helena Willis, Alfabeta). Lördag är en godisbutik, men det finns tugummin också. Precis sådana tugummin som mamma sagt att barnen inte ska köpa. Nu kommer de förbi mig med kinderna som hamstrars, tuggande. Vad vill de mig?

Christina Björks och Eva Erikssons riddare och drakar (Riddare och Drakar, Rabén & Sjögren) som stökar och bråkar, vad vill de mig? Jag får inte riktig kläm på dem, de kräver att jag ska veta en massa redan. Kunna gamla historier, eller i varje fall förstå att de finns. Då längtar jag nästan efter prinsessorna och deras drakar. De var roliga. De här prinsarna alltså, vad vill de mig?

Kanske är det Shaun Tans fel alltihop. Det är Almapristagaren från 2011 som satt griller i huvudet på mig, för att han vill mig något är otvivelaktigt. Hans bok Sommarregler (Kabusa) vill säga något om barndom, om fantasi och saga, dröm och verklighet. Vill säga något om rädslor, orosgnag i magen och svarta fåglar mot en allt mörkare himmel. Vill säga något om Monet, van Gogh och andra stora målare jag vet för lite om. Om litteratur jag bara skrapat på ytan och tavlor jag aldrig sett.

När det snurrar för mycket går jag över till fakta istället. Världens bästa näsa av Helen Rundgren och Ingela P Arrhenius (Alfabeta) är något att samla sig i. Det är enkelt och färgglatt och jag vet plötsligt lite mer om djur och deras sinnen än jag gjorde alldeles nyss. Jag skyndar vidare till Anna Ribbings och Mia Nilssons Stora Bildordboken (Rabén & Sjögren) när jag ändå är på gång. Här får jag långa och korta, nya och gamla ord för varje bokstav i alfabetet. En början och ett slut, det passar mig bra idag. Adjö!

En gång till!!

Jag vet att det är rätt många mor- och farföräldrar (inte bara mina barns) som kikar in här för tips. Jag hoppas ni hittar några som passar, och idag tänker jag skryta med att ha hittat* något som ni KOMMER att gilla. Och era barn och barnbarn också.

För visst finns det något extra i att få dela minnen med dem man älskar, få återuppleva något kärt? I den här fina samlingen, som kommit till för att fira att Opal förlag fyller 40 år i år, återkommer favoriter som Agaton Öman (och hans alfabet), Sjöflickan (och hennes guldnyckel) och inte minst den lilla osynlingen Plupp.

Berättelserna som samlats är enligt förlaget sådana som efterfrågas trots att det är länge sedan de kom ut. Plupp såg boksidornas ljus redan 1955, och det är den allra första sagan om honom vi möter här.

Trots att det rör sig om återutgivningar är naturligtvis vissa av historierna nya för mig. Jag skrattar med Pite och Palt och känner igen favoriten Eva Erikssons tecknarstil i Mannen, damen och något i magen. Starkast minnen ger nog ändå Agaton Öman, Pettson-pappan Sven Nordqvists galna alfabetshistoria som jag läste om och om igen som barn.

Det kommer många antologier för barn. Många nya samlingar, men tyvärr ofta en repetition i utbudet – det är samma ramsor och sånger och sagor som kommer igen, i lite olika former. Det här däremot är en samling sagor som vi inte sett på ett bra tag, och sådana är det riktigt roligt att återse!

Boken är ett recensionsexemplar från förlaget. Den finns i butik från 6/5 enligt förlagets hemsida.

*Nåja, fått mig skickat är kanske närmare sanningen.

Prinsessor i tidningen

Denna spalt har publicerats i Skånska Dagbladet 2013-03-09:

Har du gått på bokreans barnavdelning ännu? Jag tror det är läge att utfärda en varning. Det var länge sedan jag såg ett så trist och förlegat utbud. Budgetutgåvor i grälla blå eller (alltid ELLER) rosa färger skymmer de få kvalitetsböcker som rean erbjuder. Själv har jag hakat upp mig på prinsessböckerna.
För mig är en prinsessa nästintill den ultimata symbolen för kvinnoförtryck. En objektifierad skönhetssymbol, maktlös, på sin piedestal. Många av de klassiska sagornas sessor må vara tuffa och företagsamma typer för sin tid, men faktum är att deras mål i princip alltid är heteronormativt och deras räddare alltid en man.

Alla flickor är prinsessorFlera författare har på senare tid försökt ändra den stereotypen, försökt ta över symbolen och fylla den med eget, positivt innehåll. Vi har Per Gustavsson, en föregångare som gett både prinsar och prinsessor betydligt mer svängrum (Natur & Kultur). Vi har Christina Björk och Eva Eriksson som gjort något av detsamma när de gett sessorna och drakarna en egen sagosamling (Rabén & Sjögren, 2011). På sistone har jag också upptäckt Mylo Freeman, en holländsk författare som med sina sagor om Prinsessan Arabella (Turbine förlag), och sin samling av prinsessor i Alla flickor är prinsessor (Turbine, 2011) visar att en prinsessa inte behöver vara vit (men rosa är hon banne mig alltid).

Men att det finns goda exempel hjälper inte, även om det är en tröst när det är dags för kalas hos barn med prinsessintresse. Kanske är det för att genren blivit en utpost i vad som anses ”flickigt” som jag har så svårt för den. Det är en genre som bara genom sitt ämne utesluter halva befolkningen. Som genom själva ordet prinsessa, ett könat ord som inte på något enkelt sätt kan bytas ut mot ett neutralt, blir en symbol för en uppdelning jag inte står ut med. För hur mycket jag än tror på ett gemensamt, demokratiskt samhällsansvar så tror jag benfast på individens rätt att identifiera sig själv. Att inte tro att intresset för vackra färger och söta mönster är kopplat till kroppsdelar, inte tro att det finns egenskaper och intressen som är otillåtna för att de traditionellt beslagtagits av det motsatta könet.

Tack och lov finns det många fina barnböcker, och fler är det på väg. De senaste dagarna har vårutgivningen börjat dimpa ner i brevlådan och den som är nyfiken får hålla ett extra öga här i bloggen där recensionerna läggs upp i takt med de av förlagen uppsatta recensionsdatumen. Jag kan den närmaste tiden locka med namn som Hellsing, Olsson och Bjärbo. För att bara nämna några. Bokvåren är här!

Gnäll och bojkott

Min senaste spalt i Skånskan kommer här:

Jag tror jag har gnällt om det här tidigare, och börjar därför den här spalten med mer gnäll för att få det ur världen. Jag tror nämligen att jag helt enkelt måste uppmana till bojkott av de småbarnsböcker om Muminfamiljen som Alfabeta ger ut i parti och minut.

Det är möjligt att det finns opublicerade illustrationer att gödsla med, men saknar man helt finess i utformandet tycker jag det kan vara. Den senaste, Mumin leker tittut (Alfabeta), ska i alla fall ut ur mitt hus. Inte ens minstingen som inte kunde vara mer målgrupp bryr sig om den och mina vuxna ögon letar förgäves efter åtminstone någon liten Janssonsk detalj att mysa åt.

Nej, vill man ha en tittutbok till sin minsting tycker jag man ska välja Vira vaknar av Annika Thore och Maria
Nilsson Thore (Bonnier Carlsen, 2011), och vill man läsa om Mumin ska man läsa något Tove Jansson faktiskt var med och producerade.

Sådär. Nu till något med mycket mer finess: Det var tur: Det var synd av Thomas Halling och Eva Eriksson (Alfabeta). Det här är Sliding doors för 4-5-åringen och faktiskt riktigt roligt. För nog är det spännande att tänka på att ett steg i en annan riktning hade kunnat ändra dagen helt. Här är det inget livsavgörande, bara vardagsfilosofi och både roligt och tankväckande. Bra att plocka fram när allt gått snett, eller som ett sätt att avrunda en fin dag.

 

För de barn som när en längtan om att bli djurägare kan veliga/tveksamma/motvilliga/allergiska föräldrar istället läsa Ester Fransson och djurbytardagen av Johan Rundberg och Per José Karlén (Kultur & Natur). Den lär visserligen inte fungera helt avskräckande (till det är nog Kivi och Monsterhund från Olika förlag bättre), men kan i alla fall ge en känsla för olika typer av husdjur och kanske väcka nya idéer till julens önskelista. Dessutom ger den en rolig läsestund. Sitter lillasyster eller lillebror med kan I naturen (Raben & Sjögren) ge lite känsla för de djur och upplevelser som finns omkring oss utan djurbutiksbesök, för här får vi lyssna på både måsar, ugglor och älvens porlande. Boken är en i serien Nyfikna öron, där det tidigare getts ut enkla och ljudsatta pekböcker med våra vanliga fåglar och husdjur. Förutom naturromantik kom nyligen en med instrument, och även om jag tycker böckerna är fina (och har föredömligt lättryckta knappar och lagom högt ljud – det är inte att förakta som alla småbarnsföräldrar vet) kan jag tycka de är lite tråkiga. Antagligen tycker förlagen att de behöver konkurrera med smarttelefånernas många appar på liknande tema, men jag undrar om det inte är så att apparna ändå är just smartare.

Något som däremot är väldigt svårt att konkurrera med är finurliga högläsningsböcker, och en sådan har vi hittat i nyutgåvan av den gamla klassikern Eloise av Kay Thompson (Rabén & Sjögren). Den är visserligen inte helt enkel att läsa högt alltid, men sexåriga Eloises strapatser på hotel Plaza går inte att värja sig mot, och jag fascineras av att treåringen gillar det trots de många daterade och för en svensk medelklassunge obegripliga referenserna. Det måste vara något av busungarnas universalspråk som lyser igenom.

Finurlig på ett annat sätt är den lilla Mullvaden, nu i ytterligare en bok på svenska: Den lilla mullvaden och raketen (Parabellum Nord). Här är det naiviteten och uppfinningsrikedomen som gör läsglädjen, och för de yngre barnen blir bildernas enkla dramatik äventyret.

 

Rim & reson

Har just nattat knatten och läst Den vilda bebiresan för honom. Vilken njutning det är att läsa på rim när det är välskrivet. När meningarna hänger ihop, rytmen stämmer och rimmen bara är en liten del av texten. Då älskar jag att läsa på rim.

MEN, det finns inget värre än när en dåligt skriven text utger sig för att rimma. Då är det, tycker jag, hundra gånger bättre med en lite menlös dålig text. Då kan man åtminstone rädda det som räddas kan med hjälp av tonfall och lite teater. Ibland verkar det som att barnboksförfattare skriver på rim bara för att. Kanske är det förläggarna som förläst sig på forskning om rim och ramsor och tror att lite hjärta-smärta, mig-dig, ju-nu och vad annat uschligt man kan hitta på ska göra dålig text till bra barnlitteratur.

Dåliga rim sabbar allt. Tycker ni inte?

Jag har förresten skrivit om dåliga rim, och kassa texter förut.

Eva Emmelin
Eva Emmelin skriver regelbundet om barnlitteratur på tidningens kultursida. Hon jobbar som pressekreterare på IM.

Den som snabbt vill få tips på bra böcker kan hitta alla inlägg i kategorin "Lilla bokhyllan rekommenderar" här.

Här hittar du listan över barnböcker med etnisk mångfald.

Ålder: 37 år
Bor: Malmö
Familj: Make samt två barn, födda 2009 och 2011.