Kvinnohatets flöjttoner

Jag var på opera i lördags. Premiär till och med. Är ingen van operatittare (-lyssnare) men har sedan jag var barn älskat just Trollflöjten och sett den både på film och vid tidigare uppsättningar i Sverige. Ändå blev jag överraskad, överrumplad, den här gången. Kvinnohatet i den? Hur katten kunde jag ha missat det? För att inte tala om rasismen.

I recensionen får jag ett något lugnande svar, den här versionen är betydligt närmare Mozarts original än de versioner jag sett. Lugnande, för att jag inte varit blind vid tidigare tillfällen, men också jobbigt för att jag nu konfronteras med det verkliga innehållet. Egentligen är kvinnohatet fel ord. Förakt i sin yttersta form, och – som nästan alltid i sådana här fall – rädsla och konkurrens. Det finns förlåtande omständigheter, det finns ett visst framåtsyftande hopp, men en del meningar som uttalas (och som blir så tydliga när man läser dem i textöversättning) är bara vidriga. Kvinnor är lömska, kvinnor är opålitliga, kvinnor.. ja vi har hört det nästan alltihop i Uppdrag Granskning nyligen.

Nu kan vi börja rasa som när det gällde Lilla Hjärtat, eller som Miri om Tintin (med risk för samma motvärnsapparat som drabbade honom). Eller? För naturligtvis är det skillnad när det gäller sådant som riktar sig till barn och sådant som riktar sig till vuxna. Vi kan, till skillnad från ett barn, sätta en bok, en film eller en opera i sitt sammanhang. Vi vet något om vilken värld Mozart levde och kan tolka hans verk utifrån den.

Ändå kan jag undra hur de som står bakom uppsättningen i Malmö tänkte. Hur debatten i ensemblen gått. Vad är ok att säga, vilka attityder är ok att sprida, under historiens täckmantel? Och är vi vuxna verkligen så mycket smartare än barn? Nyss nämnda UG-program gör mig rätt tveksam till det.

Hej då Lilla Hjärtat del 2

Nu är det inte bara framtida versioner av Lilla Hjärtat som stoppas, utan även de som redan givits ut. Så här skriver Stina Wirsén på förlagets hemsida:

”Jag slutade teckna Lilla Hjärtat i somras, då arbetet med filmen var slut. Mitt beslut att inte ha med henne i framtida produkter, böcker och filmer är baserat på de mer nyanserade röster som varit kritiska mot Lilla Hjärtat. Böckerna där Lilla Hjärtat förekommit, kommer på mitt initiativ inte att säljas från förlaget längre.”

Själv kommer jag att lägga de gamla böckerna på vinden, tillsammans med några utskrifter med debattinlägg. Det kan bli intressant att ta fram dem om några år, och reflektera kring alltihopa igen. Jag hoppas också att Stina Wirsén kommer starkare ur den här debatten och med hjälp av den kritik hon fått kan fortsätta rita figurer som på hennes alldeles speciella sätt uttrycker små barns känslor. Alla barns.

Barn eller stereotyp?

Jag ska sluta tjata snart, men jag fick en pedagogisk och intressant lektion av Joanna Rubin Dranger, professor i illustration vid Konstfack, om varför hon menar att Lilla Hjärtat är en rasistisk stereotyp och inte en illustration av ett barn.

Jag har bett om och fått hennes tillåtelse att publicera den här, och tror att fler än jag kan finna den klargörande.

FÄRG: En stilisering av en svart människa resulterar i olika nyanser av brunt. Om man ändå väljer färgen svart, har man antingen gjort ett medvetet val – eller omedvetet refererat till stereotypen av svarta, till exempel från Tintin (där ju Tintin är rosa och har orange hår och allt är tryckt i fyrfärg men just de svarta som borde vara olika nyanser av brunt är ändå svarta), Asterix och gamla för länge sedan ändrade Disneyfilmer. (Samma sak som det jag skrev om Tintin gäller för övriga exempel – man har en visuell värld i fyrfärg men svarta görs i färgen svart).

LÄPPAR: En stiliserad översättning av, i det här fallet ett svart barn, leder inte till en påfallande stor och ljus mun med rejält tilltagna tjocka läppar.

FRISYR: En svart tecknad flickfigur måste inte ha fem spretande flätor med små rosetter i ändarna. ”En svart” flicka kan precis som ”en vit” flicka ha ett oräkneligt antal frisyrer, håruppsättningar och huvudbonader.

FANTASI: I ett sammanhang där man lämnat det realistiska och istället gör fantasi-figurer, som i ”Brokiga”, kan också en svart figur vara ett fantasidjur med öron, vingar osv.

DJUR-ISK: Sammanblandningen av tre fantasidjur-figurer med en svart (flicka/figur) är en direkt reproduktion av rasistiska föreställningar om svarta som aplika/djurlika/djuriska.

HELHETEN: Delarna sammantaget är figuren Lilla Hjärtat en exakt och övertydlig illustration av ett vitt kolonialt bildarv. Stereotypen av ”en svart” som ett plakat, en skylt, en ikon av ”den andre”. Allt som står i kontrast till den egna vitheten överdrivs, den kolsvarta huden, de gigantiska läpparna, de vilda och tok-roliga frisyrerna.
Den svarta stereotypa bildens funktion är att spela rollen av kontrast till ”oss” vita.

Den som vill se förlagor kan bildgoogla Pickaninny och Golliwog.

Joanna Rubin Drangers tioåriga dotter Leia har gjort de här figurerna som enligt Rubin Dranger är bra exempel på icke-stereotypa bilder av svarta barn. Hon säger:  ”de ÄR något annat än fångade i vitas föreställning om svartas annorlundahet”.

Leia är snäll nog att låta mig använda illustrationen här i bloggen. Tack för det!

 

Om debatter, och om att inte vilja debattera

Så här blev den, krönikan i dagens tidning:

Jag är en duktig journalist men en usel debattör. Det har gått upp för mig den här hösten då jag följt och sedan plötsligt dragits in i debatten om Lilla Hjärtat.

Lilla Hjärtat är en av illustratören Stina Wirséns brokiga pekboksfigurer och trots att böckerna funnits i flera år var det när de blev film som den mörkhyade Lilla Hjärtat upprörde. Jag som läst böckerna för båda barnen utan att reagera fick en mycket lärorik lektion i bildhistoria. Att figuren ligger nära den nedsättande golliwoggteckningen är odiskutabelt. Att den kränkt människor likaså. Samtidigt är Lilla Hjärtat stark och positiv och representerar en minoritet inte bara i Sverige utan ännu mer i de ofta blonda och blåögda barnböckerna. Wirséns syfte är gott, men det har blivit fel. Jag tar inte ställning för Lilla Hjärtat men jag kan se att hon kan göra gott för de små barn som träffar på henne. De läsare som inte ser den blodiga historien utan tar hennes styrka och energi med sig när de lämnar högläsningsstunden eller biosalongen. Jag kan också se att debatten har gjort barnboksvärlden medveten om risken med stereotyper men också om behovet av mångfald i barnbokshyllan.

Själv skapade jag på min blogg en lista för att tipsa och få in tips om böcker där alla barn kan känna igen sig. En ”lista för böcker med barn med annan hudfärg än vit” som jag kallade det. Jag listade själv alla jag kunde komma på och öppnade sedan kommentarsfältet. Glädjande nog blev listan snabbt lång, men när den fick chans att verkligen växa, när Rättviseförmedlingen hjälpte mig att samla in tips, då tog det hus i helvete. Många människor kunde över huvud taget inte se ett värde med listan så länge Wirséns böcker om de brokiga fanns med. Istället för att komma med nya tips fördömde de listan och jag fick ägna dagen åt att förklara hur jag tänkt – att alla böcker som passar beskrivningen bör få vara med. Att jag inte kunde gå i god för att böcker jag själv inte läst inte innehöll kränkande stereotyper. Så jag lät listan bli kvantitativ – användbar för den som vill botanisera i bokhyllorna och själv hitta favoriter.

Men det skrämmande i debatten var att det inte fanns plats för någon annan tanke än den att Lilla Hjärtat var dålig. Så länge hon fanns i rummet tänkte ingen annan gå in. Först blev jag envis, tjurig, ståndaktig. Jag var debattör. Sedan kom journalisten – som tvångsmässigt måste se alla sidor av en sak – fram. För de som argumenterade var så kränkta. Så in i märgen ledsna och upprörda över det som Lilla Hjärtat hade kommit att symbolisera – de historiska övergreppen, den trångsynthet som tyvärr är långt ifrån historia, och oförmågan att få gehör för denna känsla. Ville jag vara en del av det? Så klart inte. Och framför allt ville jag att min lista skulle få leva och samla böcker där alla barn kan känna igen sig och sina kompisar. Så jag strök Lilla Hjärtat. Om hon tar över blir listan värdelös. Och de som använder sig av den behöver knappast tipsas om henne. Jag är glad att jag gjorde som jag gjorde. Det kändes bra. Till slut. Men någonstans grämer det mig ändå – att jag kunde se deras syn på saken, men att de inte ens brydde sig om att se min.

Här kommer lite länkar för den som mot förmodan inte läst dessa inlägg:

Listan

Mitt första förklarande inlägg

Min pudel

Eva Emmelin
Eva Emmelin skriver regelbundet om barnlitteratur på tidningens kultursida. Hon jobbar som pressekreterare på IM.

Den som snabbt vill få tips på bra böcker kan hitta alla inlägg i kategorin "Lilla bokhyllan rekommenderar" här.

Här hittar du listan över barnböcker med etnisk mångfald.

Ålder: 37 år
Bor: Malmö
Familj: Make samt två barn, födda 2009 och 2011.