Små och stora äventyr

Dromboken_framsidaVad drömde du om på din kudde i natt? Lilla Li berättar sin dröm medan mamma kammar ut hårets tovor, och vi får följa med på ett äventyr precis så böljande och omväxlande som de egna drömmarna kan vara. Resan går på rim, och rytmen sitter precis. Orden ligger inte bara bra i munnen utan harmonierar perfekt med Sara Gimbergssons bildspråk som får ta sådan plats att vissa sidor till och med går att vika ut. Mirando bok, här med Vad drömde du om? (Solja Krapu-Kallio och Sara Gimbergsson) har redan med böcker som Vad är ett barn? och Skogens hemligheter etablerat sig som ett förlag att räkna med för böcker med något litet extra. Den här gör mig inte besviken.
Kjell Thorsson som skrivit Mino & Micke, Havsmonster i Knipa (Bonnier Carlsen) är däremot allt annat än etablerad i barnboksvärlden. Han imponerar dock med sin debutbok, som inte gör någon hemlighet av att han är ingenjör i grunden. Mickes verkstad myllrar av klurigheter – blandat med en hel del skräp – men det är tur att han har Mino som vågar köra såväl hans luftskepp som hans ubåt. Hade det inte varit för henne hade det knappast blivit något äventyr, och kanske hade den stackars valen med magknip fortsatt skrämma slag på fiskarna i hamnen. Detalj- och uppfinningsrikedomen får verkligen spelrum här och vi ägnar mycket tid åt att förundras över allehanda knasigheter medan vi letar efter robothunden Thiago.
mormorMer åt det vardagsrealistiska hållet går Cecilia Torudds nya barnböcker som avslöjar att illustratören och serietecknaren kommit i barnbarnsålder. Hon viger en barnbarnsbok var åt farmor, farfar, mormor och morfar. Här är det inget romantiskt skimmer, inget snack om livets efterrätt, samtidigt som kärleken skiner igenom även när mormor skräckslaget ältar hur illa det kunde ha gått på tunnelbanefärden och när morfar sånär ger efter för barnbarnsskriken och avbryter dotterns klassfest.
Sonen ser, under läsningen, tvivlande och lite skräckslaget på barnet i boken som får utbrott som så pricksäkert liknar hans egna, när en främling trycker på stoppknappen eller mamma saknas vid nattning. Som mellangeneration kan jag möjligen känna mig exkluderad under läsningen, samtidigt som det är en viss lättnad att faktiskt få vara den som finns i bakgrunden och dyker upp i sluttampen som räddaren i nöden. Böckerna är naturligtvis givna presenter, antingen till en far- eller morförälder eller från desamma till barnbarnet.
Nisse och Nora, i boken Nisse & Nora städar (Emelie Andrén och Lisa Moroni, Alfabeta), skulle säkerligen driva en morfar eller farmor galen. För målgruppen – barn i pekboksåldern – vet jag inte om bokens budskap verkligen går fram, men varje vuxen som har barn hemma tänker nog både en och två gånger innan hen lämnar två småbarn ensamma en längre stund i närheten av städskrubben. Om någon nu skulle ha gjort det till att börja med? I den delen går bokens realism nog att ifrågasätta.

Båtresor och löften

systernBåten är liten, havet lika stort och mörkt som himlen som hänger ovanför den. När jag läser nyutkomna Systern från havet, skriven av Ulf Stark och illustrerad av Stina Wirsén (Bonnier Carlsen), fastnar jag länge på den bilden. Jag tänker på Bisan och Sham, 13 och 10 år, som reste med sin pappa över Medelhavet. Han tog dem till stranden när det mörknat, flera gånger innan avresa, för att de skulle vänja sig vid detta svarta stora vatten. På bilderna som deras pappa visade mig skrattade de, vadade i strandkanten och skvätte mot honom, fotografen. Men när vi pratade om resan på den lilla båten slog de ner ögonen och ville hellre berätta om skolan och nya svenska kompisar.

I Systern från havet vet vi bara att Sirkka flyr från öst till väst, där Margareta finns. Att vi vuxna tänker Finland är naturligtvis ofrånkomligt, men för barnet lämnas frågan öppen. Det kan handla om vilket land och vilken tid som helst. Margareta vill hellre ha en hund än en syster, men kanske är det just de ouppfyllda drömmarna och saknaden som till slut gör att flickorna hittar sitt systerskap. Sirkka får återvända till sina föräldrar i bokens slut och trots dess finstämdhet, trots varsamheten i pennstreck och ton och dedikationen till ”alla barn, nu och då, som tvingas lämna sina familjer”, vet jag inte om jag ska känna hopp eller förtvivlan. Hur många av de barn som flyr dagens krig – ensamma eller med delar av sin familj – kommer till en varm famn och en familj som tar in dem för att skydda dem från ondska och mardrömmar? Och hur många får återförenas med släkten, ta upp tråden precis där den gick av när bomberna började falla?

Men kanske är det så att en bok skriven av två personer mig veterligen helt utan egna erfarenheter av flykt – de är båda födda i Stockholm – gör bäst i att skriva denna bok istället för om dagens ensamkommande flyktingbarn. Förhoppningsvis kan både boken och nyuppsättningen av dockteatern med samma namn på Stockholms Stadsteater i mars öppna för samtal med barn oavsett bakgrund. Samtal om flykt, samtal om möten och samtal om att alla barn har rätt att skyddas från våld och krig.

Davies, N - Löftet - 29695243Löftet av Nicola Davies och Laura Carlin (Rabén och Sjögren) har också den ett finstämt och vemodigt anslag. Bokens första halva går i dimgrått, utspätt kissgult och svart. Vi är i en storstad, vi är i ett land – en värld – helt utan växtlighet. Vi är i en värld där den som inte hänger med hamnar utanför och måste riva, bita, slåss och stjäla för att överleva. Men när bokens jag ska råna en äldre kvinna vänder det. För kvinnan ger sig inte, utan utkräver ett löfte. ”Om du lovar att plantera dem, så släpper jag taget” säger hon och lämnar över väskan full av ekollon. Ni kan ju tänka er vilka färger resten av boken går i! (Psst, det är inte blått).

schhframsida-300x288I blått går däremot Schh! Vi har en plan, av Chris Haughton (Lilla Piratförlaget). Jag har nog aldrig sett en blåare bok. Figurerna i den (blåa så klart) är på jakt, men lyckas dåligt med sina planer. Läsningen kantas av skratt och dråplighet när jägarna blir bytet. Om de lär sig någon läxa är däremot tveksamt. Chris Haughton har redan i Åh nej, Bruno och Mamma borta etablerat sin mycket speciella stil. Läsningen passar både yngre barn och barn som har svårt att sitta stilla. Bilderna bjuder trots att de är sparsmakade på mycket att titta på. Känslan för mig som läsare är nästan mer lik en kortfilm än en bok.

 

Mer bra än dåligt

domsomDet finns böcker som tar andan ur en. Dom som är kvar av Karin Saler och Siri Ahmed Backström (Urax) är en sådan bok. En bok som kan få tårarna att välla över, men som kan skapa en liten, liten glänta av ljus för den som är mitt i den sorg som boken handlar om. I Dom som är kvar är döden närvarande, men i Siri Ahmed Backströms bildvärld är det de levande som får ta plats. Som får känna, bråka, tystna. Som får kramas och minnas.
Samma stora känslor inför livets förgänglighet ryms i Hej igen! (Bonnier Carlsen), där Ulf Nilsson och Eva Erikssons samlade sagor getts ut på nytt. Här finns den feta näktergalen och alla döda små djur. Här finns en ensam mullvad på en scen och syskon som är ensamma i världen. Dessutom finns här nyskrivna Ett litet ingenting och extramaterial i form av författarens och illustratörens egna berättelser om böckerna och varför de blev som de blev. Hade inte Barbro Lindgren varit en så särdeles värdig Alma-pristagare hade jag sagt att Nilsson & Eriksson borde varit de första svenskarna att få priset. Kanske kan de fortfarande komma på tal om några år.

Skulle Beatrice Alemagnalitteraturpriset till Astrid Lindgrens minne inom en snar framtid skulle jag heller inte bli varken ledsen eller förvånad. Barnbokskonstnären från Bologna är redan internationellt prisad på annat håll, och beskriver just Pippi Långstrump som en av sin barndoms förebilder och hjältar. Det lilla förlaget Mirando bok har just plockat upp hennes Vad är ett barn? och gett ut den i översättning av Ida Andersen. Tur det, säger jag som fått njuta av hennes funderingar kring mänskligt och barnsligt. För barn finns det naturligtvis lika många som det finns människor – vissa av dem barn tills de dör – och Alemagnas stora bilder för små varelser är både vackra och tankeväckande. ”Alla barn är små människor som en dag kommer att förändras. […] Men varför ska man tänka på det nu?”

allatreMaria Nilsson Thore stannar också kvar i barnens värld, utan särskilt många tankar på de vuxna. Precis som i sviten om Mio, Gunna och de andra (tillsammans med Annika Thore) är de nyutkomna böckerna om ”alla tre” (Alla tre gräver en grop och Alla tre vilar, Bonnier Carlsen) skrivna ur de minstas perspektiv. Här är förskolan scenen och klassiska vardagsgöromål som sandlek och sovstund i fokus. Nilsson Thore gör barn precis som de ser ut och för sig, och igenkänningen vid högläsningsstunden är total. Kantigheten och reaktionerna hos Ester, Valle och Idde som de tre heter, återkommer hos Emma Adbåges Rally och Lyra. Adbåge är mamma till både Leni och Sven, och i boken om Rally och Lyra samarbetar hon med författaren och poeten Marie Norin. Mötet dem emellan känns minst sagt lyckat. Dilemmat Lyra utsätts för när Rally glömmer den fantastiska Nalla efter lekstunden väcker just den oro – på gränsen till magknip – och just de tankar om mitt, ditt och rätt som upptar många förskolebarns vardag.
En förskolepedagog nyss hemkommen från biblioteket frågade mig nyligen om jag inte tycker det ges ut många dåliga barnböcker. Visst gör det, svarade jag och lade snabbt till: Men det är fantastiskt hur många bra det också kommer hela tiden.

 

Titta!

tittawirsenJag menar verkligen TITTA! Jag hade ärligt talat inte en aning om att det skulle komma en ny bok i serien om de små brokiga. Till skillnad från förra vårens Dela! finns här dessutom en figur som får tolkas som en omarbetad Lilla Hjärtat (numera kanske under namnet Lilla Ärtan?).

Jag kan vara väldigt imponerad över att Stina Wirsén inte lagt hela Liten-skär/brokiga-konceptet på hyllan. Att hon tagit till sig av kritiken, av stormen som blåste kring den svarta karaktären Lilla Hjärtat som olyckligt låg alldeles för nära – och på fel sätt liknade – gamla rasistiska klichéer, utan att för den sakens skull ge upp sin ursprungstanke: starka karaktärer av alla färger och former.

Det ska bli intressant att se om det blossar upp någon debatt kring Lilla Ärtan (ett namn som jag hittade på nu), om de som kan bildanalys läser den på ett annat sätt än jag. För liksom förra gången erkänner jag gärna att orden är mina verktyg, bilderna läser jag med amatörens blick.

Själv fick jag nyss boken i min hand, så detta är ingen recension utan en första reflektion. Återkommer!

 

Jag <3 barnpoesi

Idag, den 14 februari, är det 100 år sedan Britt G. Hallqvist föddes. Det är alltså inte bara en dag för rosor, choklad och kommersiell kärlek utan en dag för barnpoesi. För även om Britt G. Hallqvists namn inte säger dig någonting tror jag faktiskt att du skulle känna igen många av hennes texter. Som dikten om de små saker som bara den som är mycket nära marken upptäcker:
Den som är mycket liten
hittar allt som är gömt,
leker med små, förtrollade ting
som de stora har tappat och glömt.
Eller som den älskade barnvisan om den lilla råttan som bor i en hatt och har fyra hål i fickan, den kommer också ur hennes penna.

smasakerFör mig var det faktiskt lite av en uppenbarelse att inse att så många texter från min barndom hade signerats av den (liksom jag) Umeåfödda författaren som hamnade i Lund. I Små saker, den jubileumsbok som Bonnier Carlsen nu ger ut tillsammans med Britt G. Hallqvist-sällskapet samlas många av författarens barnverser, med gamla och nya illustrationer. Helga Henschens Lillan, till dikten om Lillans aviga dag, minns jag av någon anledning nästan tydligare än texten. Den måste ha funnits i någon samling jag hade som barn.
Den som ändå inte känner igen Hallqvist, efter uppräkningen ovan, kanske börjar nynna med till barnpsalmen som inleds:
Måne och sol,
vatten och vind
och blommor och barn
skapade Gud.

Till och med jag som inte är med i svenska kyrkan får en melodi i huvudet när jag läser de raderna, som också fått ge titel åt den andra samling barntexter av Britt G. Hallqvist som ges ut detta jubileumsår (Verbum förlag).
Hallqvist är känd just för att ha gett barnen ord på den kristna tron, och trots att jag i Bonnier Carlsens samling, Små saker, kan tycka det är lite besvärande att de religiösa texterna blandas med övriga kan jag se att hon gjorde en stor gärning för kyrkan när hon kokade ner bibelns ord till något så lättfattligt och vackert. Att jag är besvärad är ju bara för att jag själv känner mig osäker på hur jag ska prata med mina barn om en religion som inte är min. Att texterna porlar som vatten och lugnar även den oroligaste själ kan jag ändå uppskatta. Men som småbarnsförälder uppskattar jag nog ändå allra mest den dikt som Maria Nilsson Thore fått ge en sådan fantastisk illustration i Små saker:

Min lilla arga älskling,
du skriker och du svär.
Du slåss och kastar saker
och ställer till besvär.

Min lilla arga älskling,
kom, sitt hos mig ett slag!
Så kramas vi. Du gråter,
och snyter, det gör jag.
Utdrag ur ”Min arga älskling” av Britt G. Hallqvist

Det händer mycket i Lund med anledning av 100-årsjubileumet. Kolla här och här till exempel.

Denna text har varit publicerad i Skånska Dagbladet

Julbokskalender: Lucka 16

bild-2Tomten och tomtens bror av Pernilla Stalfelt

Den röda känner ni till så klart, men att vara bror till tomten kan inte vara enkelt. Inte konstigt då att gröna tomten föredrar spindlar framför knäck, och kommer upp ur avloppet och skräms snarare än ner genom skorstenen med klappar. En viss varning får väl utfärdas, det här är ingen bok för lättskrämda barn. Men den som gillar det absurda och makabra skrattar ordentligt och kanske gottar sig lite i avbrottet från julmys och snällhetskrav.

Boken ges ut av Bonnier Carlsen och finns i pixiboksamlingen Jul.

Detta är lucka 16 i julkalendern 2013. Alla luckor hittar du här!

Julbokskalender: Lucka 14

Ville & Vilda Tokig i julen, av Lennart och Ylva-li Gustavsson

De vilda djuren i skogen har aldrig firat jul, men Ville som sedan tidigare lämnat gården och flyttat in hos Vilda, han ska minsann lära dem. Till att börja med blir det lite konstigt, men snart är Vilda och de andra som titeln antyder galna i jul och julklappar.

Jag har läst två-tre böcker om Ville och Vilda, och sett en film. Jag gillar de här kaninerna, vars dynamik skiftar och relation utvecklas. Det är kulturkrockar, fördomar och spirande vänskap på en väldigt basal nivå, utan att det blir fånigt eller tillrättalagt. Historierna är korta och enkla men engagerar och berör.

Boken ge ut av Bonnier Carlsen och säljs i pixiboksamlingen Jul.

Detta är lucka 14 i julkalendern 2013. Alla luckor hittar du här!

Dags för tv-julkalender

Det är klart att böckerna getts ut på nytt, nu när Sten med stenyxan och Flisa med trädockan fått sin egen julkalender. Och det är klart att ”förr i tiden”, stengrottor, vilda hästar och ett liv utan bilar och elektricitet fortfarande fascinerar. Men det är inte stenåldern som framträder i nyutgåvorna av Barna Hedenhös. När de åker på vinterresa i Sverige, åker till Ryssland, till Amerika (i en bok som nu dras tillbaka på grund av rasistiska stereotyper) och på modévisning i Paris är det snarare Bertil Almqvists 50-tal som lyser igenom. Det var naturligtvis ingenting han stack under stol med, böckerna utger sig inte på något sätt för att vara historietrogna, men jag kan inte låta bli att slås av nonchalansen i tilltalet. I de evinnerliga ordvitsarna och blinkningarna till en publik mycket äldre än den som böckerna i övrigt riktar sig mot. Eller är det egentligen seriealbum för gubbar? Var det helt fel att sätta dem i händerna på generation efter generation av barn? På mitt 80-talsbibliotek stod de i alla fall på barnavdelningen. Men det verkar vara de vuxna läsarnas gillande Almqvist suktar efter, och i det bekräftelsebehov som ofta känns desperat tappar jag intresset. Hittar ingen gnista i texterna, inget liv i karaktärerna, och jag märker hur högläsningsrösten blir platt och oengagerad. Den mesta – om inte all – bra barnkultur har blinkningar till föräldrar, men blicken, fokuset, måste ligga på barnet. Och det fokuset känner jag inte i böckerna om Barna Hedenhös. Jag hoppas att gänget bakom julkalendern sätter sig på huk och pratar med sin viktigaste publik. Annars blir december tråkig.

Den här texten har också publicerats i Skånska Dagbladets papperstidning.

Liten, liten snälling

Av Lotta Olsson och Charlotte Ramel

Paret bakom de här hyllade pekböckerna kommer nu med två nya. Denna och Här är stora näsan. Och föga förvånande blir superlativen lika många om de här guldkornen. Jag brukar jag värja mig mot (onödiga) rim, men när det görs på det här sättet är det bara att åka med. ”Smaka sand! Vinka hand!” – enkelt men på pricken om lyckan i sandlådelek. Charlotte Ramel fångar språkets lekfullhet och lägger till egna små historier i varje bild. En tappad napp, en stulen hink och en ilsken blick. Det är poesi det också.

Provläs boken här.

Lektion i barnböcker

Välkommen till höstterminen. Du kanske är för gammal, eller för ung, för att gå i skolan men vare sig du vill eller inte är det dags för lektion. Dagen går i barnböckernas tecken, och vi börjar med geografi:


Viktiga kartor för äventyrare och dagdrömmare av Sarah Sheppard (Bonnier Carlsén) är kartboken jag önskar jag haft i skolan. Att utforska världen med hjälp av kartor kan vara hisnande i sig, och som vanligt vet dinosaurieexperten Sheppard vad barn vill ha, nämligen spänning. Vad sägs om kartan över pirater och skatter? Eller den över var de livsfarliga djuren bor?

Rottböll, G - Hästfesten - 29687934Nu är det dags för matematik, och vi drar igång lektionen med Lisen Adbåge och Grethe Rottbölls Hästfesten (Rabén & Sjögren), uppföljaren om de tio vilds hästarna som hittar hem. Liksom i föregångaren går det på rim, och i en hiskelig fart. Det är roligt, färgglatt och överraskande.

Innan rasten tar vi lite samhällskunskap och utforskar statsskick med Kung Ludde, i nyutgåvan av Ulf Löfgrens klassiker (Rabén & Sjögren). Ludde och Hasse är allt lite tokiga, men hur tråkiga de eviga upprepningarna är för en vuxen högläsare så verkar de gå hem hos barnen som får känna sig kluriga och genomskåda Löfgrens galenskaper.

Rast var det ja, med Treo, Enis och en till. Maria Nilsson Thores rykande färska bok (Bonnier Carlsén) utforskar kompisrelationer i zebrarandigt. För hur hanterar man tristessen med den man känner väl, och oförutsägbarheten hos den nya vännen? Och går det verkligen att leka tre?

Andrén, E - Jobbargubbar: Vera och Vilgot fixar bygget - 29688498

Slöjd nu, med Vera och Vilgot som fixar bygget (Emelie Andrén och Anna Härmälä, Rabén & Sjögren). Jag kanske inte hade kallat dem ”jobbargubbar” utan valt något mer genusneutralt, men bortsett från ordet är boken långt ån den fördomsfulla träslöjdsundervisning jag minns. Och vad är det egentligen Vera och Vilgot bygger?

Skolan är slut för dagen och det är dags att gå och shoppa. För det gillar väl både föräldrar och barn. Eller? Stackars Allan i Barbro Lindgren och Sven Nordqvists återrutgivna bok från 1990-talet (Opal förlag) följer med till köpcentret för att mamma vill, och mamma går dit för att hon tror att Allan gillar det. Vilken soppa, när såväl Allan som så många andra i affären kommer bort. Det är roligt, med en intressant spetsighet som inte brukar känneteckna någondera av författarna när de jobbar på egen hand.

Men nu är det dags för sängen, så skönt efter en lång skoldag. Om det bara inte vore så mörkt. Lemony Snicket och Jon Klassen sätter ljuset på mörkrädslan, bokstavligt talat, i Mörkret längst ner (Rabén & Sjögren). Den här boken öppnar för samtal kring vad mörker är, och kanske kan hjälpa den orolige att bli vän med mörkret i vrårna på samma sätt som bokens Alfred. Sov gott!
Denna text är tidigare publicerad i Skånska Dagbladet.
Eva Emmelin
Eva Emmelin skriver regelbundet om barnlitteratur på tidningens kultursida. Hon jobbar som pressekreterare på IM.

Den som snabbt vill få tips på bra böcker kan hitta alla inlägg i kategorin "Lilla bokhyllan rekommenderar" här.

Här hittar du listan över barnböcker med etnisk mångfald.

Ålder: 37 år
Bor: Malmö
Familj: Make samt två barn, födda 2009 och 2011.