April april – Bus och andra luringar

20140401-150040.jpgAv Sanna Pedersen och Bettina Johansson

Sällan har jag hört snart-femåringen därhemma skratta så gott som när han insåg att han skulle få luras idag, och när han igår kväll övade på sitt ”april, april din dumma sill”.

Det är något universellt med förtjusningen över bus och luringar, något särskilt som gör att barn i en viss ålder bara kiknar vid tanken på fejkhundbajs, vattensprutande tändare (fast det kan väl inte vara lika kul nu när inga föräldrar röker, eller?) och eldsprutarstarka karameller.

Den som ger den här boken till sina barn får vara beredd på att utsättas för diverse bus och trix. En tejtremsa i osthyvelspringan, karamellfärg i mjölkpaketet och pingisbollsregn ur höga skåp är några tips att hålla utkik efter när barnet satt sig att läsa. Boken, Sanna Pedersens debut, kategoriseras som lättläst. Det är den, och den är dessutom roligt skriven och ger såväl fakta som tips som är bra en dag som idag. Det enda jag förvånas lite över är att boken, som även om den är påhittig inte är en skönlitterär historia, fått markering som vore det en saga och inte en faktabok. Hade jag köpt den för att jag velat ge mina barn en berättelse hade jag nog blivit besviken.

Illustrationerna är som vanligt när Bettina Johansson är inblandad en källa till glädje och skratt.

Bokbloggstips

Jag tänkte dela ut lite bloggtips i novembermörkret. För ni som läser den här bloggen är ju säkert intresserade av andra bokbloggar också.

Första tipset är att hålla koll på Bokbloggar.nu, som samlar länkar till över 500 bloggar som bara handlar om böcker. Rätt coolt.

Är det specifikt barnböcker man är intresserad av är den här bloggen ett måste: Barnboksprat. Där samsas flera recensenter vilket ger en bra blandning av böcker och åsikter. Bokunge är också en fin blogg, som koncentrerar sig på nyheter i barnboksflödet.

Sedan finns det ju barnboksförfattare som bloggar. Till exempel Lena Arro. Och illustratörer inte minst: Kolla in en av mina favoritillustratörer Bettina Johansson!

Det här är så klart bara en bråkdel av alla bloggar på barnbokstema som finns där ute. Ovan nämnda Barnboksprat har en bra länklista, och att Googla tar dig också ganska långt.

Har du själv en blogg på barnbokstema? Eller vill tipsa om en jag inte nämnt? Lämna länken i kommentarsfältet vet jag!

Frihet, längtan och orättvisa

Mumin har fått ett nytt hem, hade faktiskt fått det redan när jag gnällde om Alfabetas felsatsning i min förra barnboksspalt. Det är Rabén & Sjögren som tagit över rättigheterna, och nu sitter jag här med tre nya titlar i min hand: Vilda gäster (3-6 år), Vem har tagit alla papper (0-3 år) och Vem leker med garnet (0-3 år) samtliga av Riina & Sami Kaarla (Rabén & Sjögren, september 2012). De två sistnämnda är mitt i prick – två smarta pekböcker med en genomgående tråd (i det ena fallet bokstavligen) och massor av detaljer för små ögon att upptäcka. Äntligen något som inte bara i bild utan även i text och handling är i janssonsk anda. Sådan saknas inte heller i Vilda gäster, som rätt originaltroget berättar om Lilla Mys och Mymlans familj. Ändå är det något som skaver. Kanske kan man helt enkelt inte koka ner essensen i de många Muminböckerna till en vettig barnbok. Ännu har i alla fall ingen lyckats.

Och kanske behöver vi inte gamla förebilder, när det kommer så fantastiskt många fina barnböcker. Det går inte att nämna höstens utgivning utan att ha med Mamman och havet av Sara Stridsberg och Anna-Clara Tidholm (Bonnier Carlsen). Både jag och treåringen är förtjusta. Förtjusta på ett lågmält undrande sätt för det finns mycket att fundera över i den här boken. Varför mammorna mest vill läsa tidningen, varför bokens huvudfigur och småsyskonet Tiger klänger så på Mamma Fin och varför nämnda mamma bara måste försvinna och lämna barnen och Mamma Lugn i väntan. Det blir bokens huvudperson, ett barn av bilderna att döma i fem-sexårsåldern, som får ge sig ut och leta. Sökandet slutar i havet, via bajskorvar och reningsverk, och där möts barn och mor på stranden i en stund av skelettdiskussioner och hårda förhandlingar om hårtvätt och tidningsläsande. Som disträ heltidsarbetande förälder måste jag naturligtvis beröras av den här boken, men utan att Stridsberg pekar ut mig eller beskyller mig för något. Hon säger något om barndom och längtan, naturligtvis med en blinkning till ovan nämnda janssonska pappa och hans drömmar om äventyr och frihet.

Riktigt lika omtalad som sin föregångare om monsterhunden har inte Kivi & den gråtande goraffen av Jesper Lundqvist och Bettina Johansson (Olika förlag) blivit. Fortfarande diskuteras det könsneutrala pronomen som Lundqvist lanserade i barnboksvärlden, men uppföljaren till Sveriges första barnbok med hen har inte fått samma spridning. Tyvärr tycker jag heller inte att den är värd det. Fortfarande ligger rimmen trivsamt i munnen, men meningarna är lite mer tillkrånglade och historien om den gråtande goraffen som husdjursträngtande Kivi tar med hem har inte samma kittlande äcklighet och galna fart som den bortsprungna monsterhunden.

Från samma förlag vill jag istället tipsa om höstens stora succé hemma hos oss: Orättvist! Av Åsa Mendel-Hartvig och Caroline Röstlund. Texten är rak och upprepande, precis så indignerad som sin känsla och precis så full av kärleksfull avund som syskonskapet är. Bilderna är varma och glada, liksom i skaparnas böcker om Tessla.

Åsa Mendel-Hartvig är tillsammans med Ane Gustavsson också aktuell med Otis tröstar (Natur & Kultur), som för övrigt också är en riktig pärla. Det finns något mycket lugnande i de trösterika upprepningarna, och naturligtvis i det lyckliga slutet. Tilltalet är enkelt och ur barnets perspektiv, någon tvivel om att små barnarmar runt halsen och en utlånad sköldpaddsväska faktiskt löser såväl akuta (pappas glömda portfölj) som med existentiella (farfaderns sorg) finns inte.

Denna text är i en kortare form publicerad i Skånska Dagbladets pappersupplaga 2012-10-20.

Tisdagspiraterna

Av Daniel Edfeldt och Bettina Johansson

Den här uppföljaren till Tisdagskossan var efterlängtad, och konceptet tillåter egentligen hur många delar som helst, men jag undrar om det kommer att bli fler.

På Veras dagis tar barnen med sig något att visa upp på tisdagarna. En radiostyrd bil, en legobit eller en favoritnalle. Men Vera tar med sig levande varelser, först en kossa sedan ett helt gäng pirater, och det kan ju var och en förstå att det kan bli lite rörigt.

Veras fantasier är skojiga och gränslösa, och det ligger nära till hands att misstänka att Vera själv är en utmaning för dagispersonalen. Hennes sätt att hantera sina (låtsas)kompisar och deras upptåg är pragmatiskt och gör böckerna nära och angelägna för små barn med många regler och normer att parera i vardagen. Tänder ska borstas, galonbyxor vara på. Det är bara så det är vare sig du är barn, ko eller pirat.

Den senaste boken följer föregångaren till punkt och pricka, och det är ju inget ovanligt i barnböckernas värld. Samtidigt är det kanske det som gör att jag trots Bettina Johanssons härliga illustrationer inte känner någon entusiasm för Tisdagspiraterna. Det är som att det oförutsägbara i Veras värld rutas in och förlorar en del av sin charm när det upprepas tisdag efter tisdag. Kanske var det helt enkelt dumt att rota fram Tisdagskossan och läsa den i direkt anslutning till uppföljaren. För var och en står sig böckerna mycket starka.

Boken är ett recensionsexemplar från förlaget.

Meh!

För hundra år sedan visade en kompis mig en doptavla som hon beställt till sin son. Jag tyckte den var så himla fin, och har tänkt på den sedan dess (till exempel att den inte alls behöver vara en doptavla utan bara kan vara en födelsetavla om man nu inte tvunget är medlem i kyrkan).

Jag har sett varianter men inte hittat just den illustratör som hon visade (vilket kan ha berott på att jag inte visste vad illustratören i fråga hette).

Nu av en slump hittade jag den. Illustratören är ju en av mina barnboksfavoriter, just nu aktuell med både Kivi och Tisdagskossan. Så det kan vara!

”Jag vill läsa Kivipivi”

Så har det låtit hela semestern! Vid poolen, vid hotellets matbord, i sängen såväl morgon som kväll. Jesper Lundqvist och Bettina Johansson har verkligen lyckats skapa en spännande barnbok och lilla bokhyllans äldre innehavare (som redan räknar ner till treårsdagen i maj) älskar den.

Historien är onekligen rafflande för när Kivis högsta önskan går i uppfyllelse är det inte riktigt som hen tänkt sig. En monsterhund är ju ingen tax och det blir en tuff dag för Kivi.

Att Kivi nämns som ”hen” och ”henom” och därmed är en föregångare i barnbokssvängen reagerar Ebbot inte alls på. När jag efter sisådär tjugo omläsningar nämner det nickar han bara och säger ”och vad är monsterhund” (en ”den”). Själv tycker jag ”hen” ligger oväntat naturligt i munnen. Jag brukar förespråka könsneutrala/normbrytande barnböcker och tycker det är bra att ha ett ord som gör det möjligt att ha en huvudperson som är barn först och främst.

Jag har bara som ytligast hängt med i den hendebatt som Olika förlag skapat runt den här boken, men den som är intresserad kan säkerligen läsa mer på förlagets hemsida. Jag tycker det är kul att de drar igång den här debatten och är framför allt glad att de gör det med en bok som står för sig själv och är värd uppmärksamheten också för sina kvaliteter som just barnbok. Bettina Johansson är en storfavorit här hemma och om du missat Vera och Tisdagskossan så passa på att kolla in den också!

Boken är ett recensionsexemplar från förlaget.

Världens mamma och en katt

Av Kristina Murray Brodin och Bettina Johansson

Efter en första läsning skrev jag att den här boken var precis så fin som jag väntat mig efter att ha läst Maskerad. Kanske är den ännu lite finare.

För precis som i Maskerad känns det som att vi får ett kikhål in i en verklig värld. Jag har inte varit där, har tack och lov inte haft en mamma som tappade håret och blev trött, men jag tror att det för ett litet barn kan vara just så här. Konstigt, tråkigt och jobbigt men också lika självklart som allt annat här i livet.

Huvudpersonen i Världens mamma och en katt (ett barn med outtalat kön!) tycker om alla sina olika mammor; den tröttaste och den tokigaste och den dummaste och den snällaste. Kanske ger mamma henom en katt i födelsedagspresent. Det vore bra att ha när mamma somnar under sagoläsningen.

Texten, som är i jagform vilket nästan är en förutsättning när man väljer att inte avslöja om huvudpersonen är en han eller hon, är rättfram och precis så lagom filosofisk som ett barn i förskoleåldern kan vara. Bilderna är ett kapitel för sig, berättar egna små historier i den pågående berättelsen och är vänliga, ärliga och mjuka i färg och form. ”Som konstverk”, skrev Karin på Enbokcirkelföralla, och jag håller med!

Det här är inte en av de där övertydliga böckerna som ska få barnet att prata om döden. Det är inte 70-talets förnumstiga lärobok om ”när Olas farfar dog”. Det här är en bok för alla barn, men säkert blir igenkänningen och öppningen till samtal extra betydelsefull för de barn som lever nära döden.

Eva Emmelin
Eva Emmelin skriver regelbundet om barnlitteratur på tidningens kultursida. Hon jobbar som pressekreterare på IM.

Den som snabbt vill få tips på bra böcker kan hitta alla inlägg i kategorin "Lilla bokhyllan rekommenderar" här.

Här hittar du listan över barnböcker med etnisk mångfald.

Ålder: 37 år
Bor: Malmö
Familj: Make samt två barn, födda 2009 och 2011.