Besvikelser och efterlängtade uppföljare

Ni vet när man blir så där besviken att man inte riktigt tror att det är sant? Så man måste kolla igen innan man accepterar att trillingnöt försvunnit ur Alladinasken eller att cykeln som stod i stället faktiskt har blivit stulen och inte står där längre?

Och nu så vill jag sjunga…

Med tanke på de senaste årens utgivning gissar jag att sångböcker med inbyggd musikspelare har varit en bra affär för förlagen. Inte mig emot, för hemma hos oss är de väldigt populära. Det är inte bara tryggheten i att få hjälp med melodin, utan barnens egna utforskande, utantillärande och sifferträning som stimuleras.

För oss vuxna finns det naturligtvis både en nostalgi i återupptäckandet av barnvisor och ett intresse för de – få, ska sägas – nya visor som introduceras.

Under hösten, och lagom till tomten ska fylla sin säck, har vi fått tre nytillskott i sångbokshyllan. Förlaget Max Ström följer upp sångboken som startade trenden med Fler svenska barnvisor, denna gången utan Tina Ahlin men istället med urval och arrangemang av Martin Östergren. Jens Magnussons illustrationer är genomtänkta och jag uppskattar både att bilderna visar barn med olika hudfärg och att trollmor får spela sin Ho aj aj aj aj buff på elgitarr sittande på förstärkaren.

vaggvisorI mindre format, men med samma upphovsmän, kommer boken Svenska vaggvisor (Max Ström). Boken är lagom att ta med vid godnattstunden, men hade fått ett extra plus i kanten om den kommit med inbyggd läslampa. När en bok har så tydligt uttröttningssyfte gäller det att tänka hela vägen.

Rabén och Sjögren satsar som tidigare på tema, och kommer med 30 sånger om Pippi, Emil, Madicken och alla de andra i boken Och nu så vill jag sjunga. I uppföljaren till den förra samlingen (med Hellsingsånger) har de tack och lov löst problemet med pausknappen och nu går det att avbryta sången för att titta lite extra på en detalj eller svara på vad ”Pilutta” betyder. Jag brukar ha invändningar när förlag skamlöst utnyttjar sina klassiker för omotiverade antologier eller lösryckta utdrag men här finns det både poäng och värde för den som själv inte spelar något instrument att få hjälp med Björn Isfälts och Georg Riedels vackra melodier. Dessutom har förlaget lagt in citat och snuttar ur böckerna, så den som letar Astrid Lindgren-nostalgi får sitt lystmäte.

kastanjTiteln på nästa bok i min hög låter nästan som en sång av Astrid Lindgren. Vakna min kastanj av Åsa Mendel-Hartvig och Ane Gustavsson (Natur och Kultur) är en finstämd historia om ett kastanjeträd som inte vaknar trots att det blivit vår. Trädtemat fortsätter att fascinera barnboksförfattare, kanske för att de som jag växte upp med Jan Löfgrens Det underbara trädet, och jag hoppas att det i alla tider fortsätter att fascinera barn. För i denna liksom i många andra böcker om växter och träd blir livets kretslopp så hjärtskärande tydligt. Det är nästan så tårarna rinner över det lilla barnets sorg, men när boken är slut är det ljuset och de spirande skotten som jag tar med mig. Precis som i författarens och illustratörens tidigare böcker om Otis finns det något skört och mjukt, men samtidigt lekfullt i den här boken som jag tycker mycket om.

Denna text har publicerats i Skånska Dagbladet.

Totoro, färger och familjer

Skogens_hemligheter_cover_lowresJag tänker genast på Myazakis Min granne Totoro (Studio Ghibli, 1988) när jag slår upp Skogens hemligheter av Jimmy Liao (Mirando Bok) för första gången. Det nog det där mittemellanstadiet, där drömsömn och vakenhet möts, som finns i både filmen och boken. En självklarhet i att de två världarna kan berika varandra. Medan Totoro är lika skarp i konturerna som barnen som upptäcker hen är Liaos ulliga kanin och barnet som följer den ut i skogen lika gråa. Ändå finns det liv och själ i bilderna som får mig och barnen att titta noga, upptäcka detaljer och fascinerade följa med på resan. ”En stad utan drömmar känns så ensam”. Just så är det ju.

färgerLika fängslade är vi när vi för andra gången leker oss fram i en bok av Hervé Tullet. Förra gången räknade vi prickar, i den första av hans verk som kommit ut på svenska, En bok (Alfabeta, 2011). Nu ger vi oss på att kladda och blanda utan varesig fingerfärg eller interaktiva skärmar till hands. Detta enkla i att låta oss trycka, vända och skaka på en kartongbit och ändå väcka upptäckarlusta och ge inspiration är något oerhört vackert. Boken Färger är en given gåbortpresent i höst, till barn mellan tre och sju ungefär. Släng med en uppsättning vattenfärger och ett block i paketet bara, för boken väcker målarlusta!

Nu i skolstartstider kanske det inte bara är färgkladd på schemat, utan också räkning. För att behålla lusten funkar Lidia Blomgrens Tio gorillor (Alfabeta) utmärkt i matteundervisningen. Varför ska varenda bok rabbla ett till tio, siffror som 82 och 552 är faktiskt också viktiga att kunna. För att inte tala om olika arter av våra släktingar aporna. Bilderna har en glädje och en finurlighet som tilltalar mig.

familjenSkolstart, eller om det är förskola som gäller, kan också betyda nya kompisar och med dem nya familjer. Lilla Piratförlaget verkar med sin Hela familjen och andra släktingar av Alexandra Maxeiner och Anke Kuhl vilja vidga begreppet och ge barn och föräldrar verktyg att prata om vad bonusmammor, regnbågsfamiljer och plastpappor innebär. Boken, som i Tyskland utnämnts till årets faktabok, kommer ut i Sverige i början av september och ger absolut en bra överblick över familjebegreppet och dess vidd. Samtidigt tycker jag det är lite tråkigt att utgå från en ”normalitet”. Vi börjar med en heterokärnfamilj och går vidare med att konstatera att alla familjer inte ser ut så. Det tänker jag kan skava lite hos dem som redan känner sig udda i sammanhanget. Hudfärgen boken igenom är dessutom väldigt blek, det är främst ”mammas nya kille” Diego som representerar någon annan bakgrund än nordeuropeisk och då är han dessutom svartmuskig och har bokens djupaste (och hårigaste) urringning. Med det sagt är det ändå spännande att det kommer böcker av det här slaget. Jag gillar att det längst bak finns utrymme att själv fylla i och reflektera över den egna familjen. För den som utöver familjekonstellationer vill gå in på den spännande frågan om olika sätt som barn kan bli till finns Familjeboken (Vombat förlag, 2012) på samma tema.

Denna text publiceras i Skånska dagbladet 2014-08-16

Hurra för snällhet!

Plötsligt dök han upp hemma hos Olle och Birgitta, katten med bara en stump till svans. Han nästlade sig in i familjen och hos generationer av barn. I tolv böcker, varav den första kom ut för 75 år sedan idag, har Pelle spridit snällhetens budskap. För att fira födelsedagen har rättighetsinnehavarna, bolaget Sagogränd, utlyst ett stipendium, sökbart för bland annat förskolor och pedagoger, till någon eller några som gjort särskilda insatser för barns lika värde.

För mig har historierna om Pelle egentligen alltid handlat mer om Måns. Varför är han så dum egentligen? Svartsjukan och osäkerheten lyser igenom så klart och jag hoppas att den eller de som tar emot stipendiet när det delas ut för första gången i höst har jobbat just för att barn som är så rädda och osäkra som Måns ska hitta trygghet på andra sätt än att göra livet surt för andra.

Några av Gösta Knutssons böcker har jag faktiskt läst om rätt nyligen, i en bokreaupplaga som barnen föll för och fick med hem. Jag minns historierna, inte minst om hur dråpligt Pelle förlorade svansen så klart, men kan inte riktigt känna entusiasm i läsningen idag. För mycket är daterat, inte minst könsrollerna, även om småstadssatiren stundvis är underhållande och många av katterna är skarpa porträtt inte olika folk i ens närhet. Behovet av snällhet däremot, går ju aldrig ur tiden, så nog känns det värt att fira lite extra idag.

Jag gissar att det blir ett varmt kalas, och själv tar jag nog hellre med en trave böcker till en strand om möjligheten bjuds. Det har faktiskt kommit en hel del som är kul att ta med för läsning när läpparna är blå eller föräldraögon trötta på att kisande hålla ett vakande öga på badande barn.

De allra minsta lockas nog av Var är min hink? (Alfabeta). Åsa Karsins bok är en brännhet jakt på ett försvunnet föremål, men också en söt historia om barns upptäckter och vänskapsband. Kanske slutar det med att ett barn från grannfilten vill läsa över axeln! Bilderna är enkla, små detaljer som till exempel en anad föräldranärvaro, ger extra glans.

Lilla Spigg av Julia Donaldson och Axel Scheffler (Alfabeta) tar skrönan till havets botten. Här är det bläckfiskslagsmål, ihopslagna skattkistor och flygturer på rockor som ersätter mer jordnära ”förlåt-att-jag-är-sen”-historier. Och kanske kan det visa sig att det är just en historia som blir räddningen när något äventyrligt och farligt faktiskt händer. Donaldsson och Scheffler är ju själva berättarkonstens mästare och den här liksom många av deras andra böcker bygger på upprepningar och klurigheter. Som vanligt färgsprakande och i det här fallet plaskande illustrationer som skvätter upp från sidorna och översköljer den fascinerade läsaren.

Fascinationen fortsätter när vi kommer till min och barnens favorit Strandstaden av Karin Cyrén (Alfabeta). Farten, fantasin och frustrationen när fantasivärlden får sitt eget liv tilltalar femåringen som vill bygga världar och känner igen de stora känslor som kan uppstå när något rasar eller inte blir som det var tänkt. För hur ska en dag på stranden räcka till allt som behöver byggas och alla behov som ska tillgodoses i en stad befolkad av moderna om än mycket små människor?

Fotnot: Illustrationen är av en nyutgiven bok, en ny historia om Pelle Svanslös som förlaget påpassligt ger ut. Har inte läst den. Mer info här!

Pojkar och enkla analyser

Pojkar måste läsa. Vi måste få pojkar att läsa. Pojkar läser för lite. Även om det inte stämmer med min egen pojke håller jag naturligtvis med. Den senaste tidens larmrapporter oroar och det är svårt att låta bli att dra kopplingar mellan låg läskunskap och unga arga män i utanförskap. Ändå undrar jag när jag sitter med senaste tidens utgivning av böcker för barn som håller på att knäcka läskoden (korta meningar, ofta i versaler) om vi samtidigt är ute efter extrem könskodning och de negativa effekter som stereotyper när det kommer till genus för med sig.

domarnSmaka på några titlar: Ut med domarn! och Jag är fotbollsproffs! (Malin Stehn, Elin Fahlstedt, Opal), Utvisningen (Åsa Oxenmyr och Ingrid Flygare, Rabén & Sjögren) och Rakt i krysset (Pernilla Gesén och Jeanetta Milde, Lilla Piratförlaget). Gemensamt förutom sporttemat (fotboll och innebandy) är att huvudpersonerna är pojkar. Det är inget fel på de här böckerna. I de två förstnämnda från förlaget Opal finns ett tydligt tema av laganda och gemenskap, i Geséns och Mildes bok toppar en flicka motståndarlaget. Men här finns också en förutsägbarhet och en så enkel analys att det gör mig sorgsen. Oxenmyr, Å - Joel spelar innebandy: Utvisningen - 29689259Om det nu är ”sportkillarna” som dissar böcker är det naturligtvis bra att möta dem på ”deras nivå” men då får man hoppas att det följs upp med något mer. Då gör vi oss beroende av engagerade föräldrar/lärare/bibliotekarier som sticker mindre stereotypa böcker i händerna på dem efterhand. Och kanske dessutom någon som förklarar för dem att bara för att det är flickor i huvudroll i 90 procent av de omvårdande djurböckerna och pojkar i majoritet i sportlektyren behöver det inte vara så. Det står faktiskt var och en fritt i denna i övrigt individfokuserade värld att välja precis efter eget hjärta. Även om nu allt från barnklädesbutiker till barnboksförlag gör sitt bästa att övertyga oss om något annat.

Andrén, E - Jobbargubbar: Vera och Vilgot i byggvaruhuset - 29692266Och när jag nu är inne på den linjen måste jag fråga mig hur snacket gick när Rabén & Sjögren satte vinjetten ”Jobbargubbar” på sina böcker om Vera och Vilgot (del två, Vera och Vilgot i byggvaruhuset, har just kommit ut). ”Vi har en flicka och en pojke i huvudrollerna, ett kreativt och skapande tema och till och med en kvinnlig chef för byggvaruhuset. Det här blir nog för mycket, vi måste nog ändå slå fast en gång för alla att det krävs en riktig ”gubbe” för att vara i byggbranschen”. Eller hur tänkte de?

Hellsing, L - Ticke tack! - 29691719Jag tar min tillflykt i några nya pekböcker med gamla klassiker. Det är Lennart Hellsings sånger Ticke Tack och Annabell Olsson som fått kartongpärmar och underbara illustrationer av Lena Sjöberg. Med semestern på intågande flyr jag och barnen nog också ut i naturen med Titta en… (Jenny Wik, Kabusa böcker) och Mina småkryp samt Mina blommor (Anja Baklien, B Wahlströms), även de stabilda kartongböcker för små utforskare och utan fokus på huruvida dessa små utforskare vill definiera sig som flicka eller pojke.

Denna text är också publicerad i Skånska Dagbladet.

Träd och fantastiska klassiker

Löfgren, U - Det underbara trädet - 29683905När jag växte upp fanns det en ek. En stor och tät med lagom hög gren och en repstege. Att döma av mängden barnböcker med träd i fokus är jag inte ensam om att ha haft ett. Jag tänker på Jan Löfgrens Det underbara trädet (Rabén & Sjögren) men också nyare böcker som Oliver Jeffers Den sitter fast (Bonnier Carlsen 2013) och så då nyutkomna Trädet på kullen (Helena Davidsson Neppelberg, Alfabeta) och Förbaskade träd! (Opal).

forbaskadeI trädet på kullen får vi liksom i Det underbara trädet följa årstiderna från ett grenverk. Det är väl just bladens skiftningar och djurens bon som gör träd så fascinerande och i den här boken lyckas Davidsson Neppelberg precis som i sin Prinsen och önskestenen förmedla stora känslor med rätt enkla medel. Teckningarna drar åt serietidning, och passar med sina klara färger och tydliga uttryck de allra minsta.
I Förbaskade träd! som kommer ut i veckan har Kristina Murray Brodin och Katarina Strömgård tagit sig an viljornas kamp. Bokens jag vill bygga koja, medan pappa vill såga ner till förmån för frukost i solsken. Som så ofta har barnet krafterna på sin sida, och en fridlyst ekoxe kommer väl till pass. Värt att nämna i den här boken är både att barnet får vara just ett barn – pojke som flicka får identifiera sig bäst hen vill – och att pappa utan att det görs någon stor sak av det sitter i rullstol. Katarina Strömgård gestaltar såväl barn som förälder med exakta penseldrag, jag tittar lite extra länge på en nyckelscen där hela barnets kropp skriker motstånd och viljestyrka.
Kanske är det våren som gör att fokus ligger på växtriket, för även i Sara Gimbergssons fina Lilla frö (Opal) är det naturens under vi skådar. Hemma hos mig förundras vi över hur rötter växer och skott gror och klappar oss lite på ryggen för att vi liksom masken kunde lista ut i förväg att det lilla fröet inte skulle förbli en liten orörlig ärta när vinterns snötäcke smält bort.

bellebooUnder mitt barndoms träd satt jag ofta med en bok. Hos farmor och farfar var A. A Milne husgud och min nål-och-tråd-begåvade farmor sydde på-pricken-kopior av såväl Nasse som Tiger, Kängu och Ru. Björnen med mycket liten hjärna gav hon sig inte på att sy. ”Det finns bara en Nalle Puh”, sa hon. Jag tänker på Christoffer Robins värld när jag får böckerna om Belle & Boo i min hand. Mandy Sutcliffes flicka och hennes kanin lever i samma fantastiska lekvärld som pojken och björnen. I Belle & Boo och godnattpussen är det läggdagstimmen vi får dela, känna igen oss i och skratta åt. I Belle & Boo och födelsedagen (båda B. Wahlström) spelar en ballong en nästan lika central roll som en gång i Sjumilaskogen. Här är det ändå barnrummet, eller villaträdgården, som är scen för äventyren och vardagligheten i de två böcker som nu givits ut på svenska får mig också att tänka på Milly-Molly av Joyce Lankester Brisley. Liksom Milne kom Lankester Brisley ut med sin första bok i mellankrigstiden men medan den förstnämnde kastar sig ut i hisnande fantasivärldar stannar den sista kvar i landsbygdsdammet. Att det blir stereotypt är med tanke på tiden inte konstigt, men tack och lov får Sutcliffes nutida barnkammarklassiker skildra en något äventyrligare flicka. Ändå hoppas jag att Belle och Boo får ta ut svängarna ytterligare i kommande böcker, så att de bjuder på något mer än nostalgi.

Denna text har publicerats i Skånska Dagbladet.

Om att göra barn utan sex

Hur görs bebisar?En mamma, en pappa och så småningom ett barn. Så ser det ut i de allra flesta böcker om hur bebisar blir till. Men långt ifrån alla familjer ser ut så, och i många bilderböcker på temat blir lektionen om spermien och ägget också en lektion i heteronormativitet och sex. I alldeles nyutkomna Hur görs bebisar? av Cory Silverberg och Fiona Smyth (Olika) är däremot barnet i fokus. Här finns ägget, spermien och livmodern i viktiga roller men det är resultatet – du och jag – som är viktigast. Den läsande föräldern får på egen h and och vid behov fylla i detaljer som i vem ägget fanns, vem som bidrog med spermien och i vem de två möttes och växte till ett barn. Får själv välja om sexualakten ska blandas in när en treåring möter livets mysterium för första gången, och får själv beskriva sin egen inblandning i processen. Vikten ligger på längtan efter ett barn: ”Vem blev lycklig över att det var DU som växte?” och ”Vem väntade på att DU skulle födas?”.

Även för oss som följer mamma-pappa-barn-normen är den här boken en lättnad. Att plocka fram den när de första frågorna kommer är betydligt enklare än att ta den mycket detaljerade och 70-talsärliga Per, Ida och Minimum av Grethe Fagerström och Gunilla Hansson (Skolförlaget, 1977) för att ta ett exempel. Hur görs bebisar? är korrekt men ger bara den faktiskt viktiga informationen, lämnar ingen utanför. Dessutom förmedlar de färgsprakande illustrationerna precis den livsglädje som en bok på temat bör sprudla av. Med sina bilder väcker Smyth tankar om livets gåta utan att det blir för svindlande, hon omfamnar familjer av alla slag och förmedlar den mångfald och frihet som kärlek och barn ska handla om. Olika förlag har ännu en gång lyckats bryta ny mark på ett viktigt område, och är både att gratulera och tacka för det.
Någon annan värd gratulationer är Sven Nordqvist som för 30 år sedan i år gjorde sitt stora genombrott med den första boken om gubben Pettson och hans katt Findus (Pannkakstårtan, Opal). Året innan (1983) hade han vunnit bokförlaget Opals bilderbokstävling med finurliga Agaton Öman och Alfabetet. Jubileet firas med nyutgåvor av flera Pettsonböcker, som kompletterats med cd-inläsningar av Lennart Jähkel. Jähkel gör såväl gubbe som katt på bästa sätt och höjer böckerna ännu ett snäpp. Med sina detaljrika illustrationer trollbinder Nordqvist ytterligare en generation och precis som i boken firas Findus födelsedag tre gånger: 24/5 på Astrid Lindgrens Näs, 24/7 på Julita gård och 20/9 på Junibacken.
Katter är lite av ett tema här hemma just nu, efter att vi hittade Kattungar av Laura Ellen Anderson (B Wahlströms). Enkelt om små katters liv, med pastellillustrationer som genom sitt släktskap med vuxenserien Dilbert aldrig känns för gulliga.
Våren bjuder förresten på flera fina tuggtåliga pekböcker: Lilla näsan och Lilla magen av Emma Adbåge (Rabén & Sjögren), Svansar runt på bondgården av Hanna Albrektson och Toto tittut av Emma Virke (båda på Lilla Piratförlaget).

Vad vill de mig?

Ibland sprängs mitt huvud nästan  av intryck. Det kan vara strömmarna av information från sociala medier, men just nu är det bilderbokshögen intill mig. Ett femtontal böcker utgivna bara alldeles nyss som nästan skriker på mig. Som pockar på uppmärksamheten och vill mig något.

Det är vintervargen, Stefan Castas och Lennart Engs vintervarg (Du ska inte gråta vintervarg, Opal), som bokstavligen ylar tillsammans med Stieg. Stiegs historia flyter över pappret, väcker både honom och mig. Stieg och vintervargen, vad vill de mig?

Det är Berit och Flisan, i Pija Lindenbaums Ska vi va? (Rabén & Sjögren) som bara knackar lite på rutan och Frank och pappa som vill att jag ska följa med till pappas farmors lägenhet. Hon är död. Hon var gammal och nu ska pappa städa hennes bostad (När pappas farmor dog, av Farzad Farzaneh, Rabén & Sjögren). Vad vill de mig?

Och så är det Cissi, Malte och Py som kommer förbi på väg från Lördag (Vi går till lördag, Caroline Bruce och Helena Willis, Alfabeta). Lördag är en godisbutik, men det finns tugummin också. Precis sådana tugummin som mamma sagt att barnen inte ska köpa. Nu kommer de förbi mig med kinderna som hamstrars, tuggande. Vad vill de mig?

Christina Björks och Eva Erikssons riddare och drakar (Riddare och Drakar, Rabén & Sjögren) som stökar och bråkar, vad vill de mig? Jag får inte riktig kläm på dem, de kräver att jag ska veta en massa redan. Kunna gamla historier, eller i varje fall förstå att de finns. Då längtar jag nästan efter prinsessorna och deras drakar. De var roliga. De här prinsarna alltså, vad vill de mig?

Kanske är det Shaun Tans fel alltihop. Det är Almapristagaren från 2011 som satt griller i huvudet på mig, för att han vill mig något är otvivelaktigt. Hans bok Sommarregler (Kabusa) vill säga något om barndom, om fantasi och saga, dröm och verklighet. Vill säga något om rädslor, orosgnag i magen och svarta fåglar mot en allt mörkare himmel. Vill säga något om Monet, van Gogh och andra stora målare jag vet för lite om. Om litteratur jag bara skrapat på ytan och tavlor jag aldrig sett.

När det snurrar för mycket går jag över till fakta istället. Världens bästa näsa av Helen Rundgren och Ingela P Arrhenius (Alfabeta) är något att samla sig i. Det är enkelt och färgglatt och jag vet plötsligt lite mer om djur och deras sinnen än jag gjorde alldeles nyss. Jag skyndar vidare till Anna Ribbings och Mia Nilssons Stora Bildordboken (Rabén & Sjögren) när jag ändå är på gång. Här får jag långa och korta, nya och gamla ord för varje bokstav i alfabetet. En början och ett slut, det passar mig bra idag. Adjö!

Det är jag och kon!

Ibland trillar det in en barnbok som jag inte kan hantera. Eller placera. Stora namn som Jockum Nordström skrämmer mig, för plötsligt börjar jag fundera över k-o-n-s-t-e-n. Jag glömmer att jag kan barnböcker och fokuserar på att jag inte kan konst och vågar plötsligt inte tycka någonting. Skönt då att det är jag och en ko. Kossan Sam, i boken Kor kan drömma (Wanås konst), är nämligen också rätt förvirrad inför begreppet konst. Sam är kon på Wanås, och i år är det Jason (Timbuktu) Diakité som tillsammans med konstnären Maria Bajt berättar Sams historia. För trots att Sam bor intill Sveriges kanske häftigaste slott vet hon inte vad konst är. En natt tar hon sig ut ur stallet och möter konsten runt Wanås. Det hon upptäcker, och det jag egentligen vet när jag släpper prestationsångesten, är att konst är öppet för alla. Kanske kan jag tycka att Diakité är lite övertydlig i sin text, och jag är lite ledsen att jag inte hör poeten och rapparen, den rytm och snillrikhet han har i sin musik. De färgsprakande illustrationerna är desto mer dansanta och med de utstansade kossorna, som låter bilden förändras från uppslag till uppslag, blir det här en bok att bläddra i många gånger. Och ett fantastiskt minne för den som varit på Wanås och själv mött konsten.

Nordström, J - Sailor blir sjuk - 29688863Med Sams hjälp närmar jag mig också Jockum Nordström, vars barnböcker från mitten av 90-talet nu ges ut igen (Rabén & Sjögren). Jag släpper tanken på att det är konst, låter mig tycka att en del av det är ganska konstigt och hoppas att barnen också kan uppskatta vardagsbetraktelserna om en sjöman och hans hund. En hel del är ganska roligt, och alltihop är befriande fritt från det tillrättalagda och förmanande. Nordström pratar inte till barn på vad vuxna tror är barns vis, utan på sitt eget vis. Barn förstår ändå.

Året Almapristagare, Isol (Marisol Misenta), får också anses vara en konstnär, även om hennes bok Petit, monstret (Alfabeta) är betydligt mer lättillgänglig än Nordströms. Petit utforskar inte konsten runt sig utan blickar inåt och funderar över begrepp som barn sorgligt ofta möter: snäll och dum. Kan han vara snäll och dum på samma gång, och hur ska han egentligen veta vad som är vad? Med enkla streck och korta meningar lyckas Isol beskriva svårigheten med att försöka vara till lags. ”Är jag ett slags underligt monster” undrar Petit men kommer fram till att i alla fall hunden gillar honom som han är. Och kanske mamma inte heller är alltigenom snäll?

I Stian Holes bok Annas Himmel (Alfabeta) saknas mamma. Hon är död och kanske är Anna och pappa på väg till hennes begravning. Men innan de kommer dit måste de fundera. Var är mamma, och vad gör hon? Resan sker mer i bild än text, och på samma sätt som i böckerna om Herman blandar Hole fotografi och teckning på ett sätt som ger drömmens blandning av skärpa och fantasi. Det finns säkert någon som tycker det är konstigt. Konst är det definitivt.

Den här texten är publicerad i Skånska Dagbladet 2013-06-29

Julböcker i massor

Här är barnboksspalten från dagens papperstidning. För er som följer bloggen blir det någon upprepning, men bra böcker jag man prata ofta och mycket om! 😉

När träd bor inomhus och det är overallkallt ute händer det plötsligt något. Tomten är på väg! Men först ska de vuxna äta och äta och äta. Och när tomten väl kommer är han allt lite läskig. Så är julen för charmtrollet Eddie, som flitiga bloggläsare nog känner igen som författaren Lisa Bjärbos son (Bjärbo bloggar här). Hennes debut i barnboksvärlden blir med denna varmroliga julbok, Eddie och julen (Rabén & Sjögren), som alla med små barn i sin närhet måste älska. Även hos de små barnen verkar det gå hem, mina följer i alla fall storögt med när Eddie – färgglatt och personligt tecknad av Jesus Verona – för första gången möter julen.

Storögd är också treåringen när han i Tarja och Mauri Kunnas bok Hemma hos jultomten får följa med hem till tomtefamiljen i finska Lappland. Kunnas är ett välkänt namn i den finska barnboksvärlden, och boken som nu ges ut på nytt i Sverige av Rabén & Sjögren, kom ut för första gången i grannlandet redan 1981. Med ett så tidlöst ämne som julen har boken åldrats väl. Boken doftar dokumentär, och får nästan mig att tro att tomtebyn finns undangömd någonstans där uppe på de samiska fjällen. Fokus ligger på tomtarnas vardag, med skolgång för småtomtar, bastubad och så klart klapptillverkning. Illustrationerna är detaljerade och fulla av upptäckter, andas lite Sven Nordqvists Pettson och Findus.

Men finast i julbokshyllan i år är ändå Astrid Lindgren och Kitty Crowthers Tomten är vaken. Det var ju inte utan att man rynkade pannan lite när det basunerades ut om ny bok av Astrid Lindgren. Profitera på döda nationalikoner.. mutter, mutter.. vad är nu det här.. mutter mutter.. ja ni fattar. Men det här är alltså ett tidigare outgivet manus som skrevs för en internationell marknad. Viktor Rydbergs Tomten ansågs omöjlig att översätta men bilderna lockade bland annat tyska utgivare och Lindgren då anställd på Rabén & Sjögren fick sätta sig ner och skriva sin egen julhistoria. Hon gjorde det – så klart, vill man utropa – med den äran och tillsammans med ALMA-vinnare Kitty Crowter blir berättelsen om den gamla hustomten magisk.

Tomten är vaken kommer vi att plocka fram många jular framöver, det är jag säker på. Och julen är ju en tid för att damma av klassiker efter ett år i jullåda på vinden. Hemma läser vi Kajsa Kavat på repeat, och sjunger julsånger med Katarina Kruusvals illustrationer (Rabén & Sjögren). Två nya har det blivit i den serien i jul: Räven raskar över isen och Vi äro musikanter.

Så några fler fina böcker i juletid:

Julpyssla tillsammans av Ingela Jonasson (Rabén & Sjögren), Den lilla Mullvaden och Snögubben av Zdenek Miler och Hana Doskocilova (Parabellum Nord), Lilla Barnkammarboken: Julsånger (Bonnier Carlsen).

Vilken är din favorit bland julböckerna? Kommentera nedan!

 

Eva Emmelin
Eva Emmelin skriver regelbundet om barnlitteratur på tidningens kultursida. Hon jobbar som pressekreterare på IM.

Den som snabbt vill få tips på bra böcker kan hitta alla inlägg i kategorin "Lilla bokhyllan rekommenderar" här.

Här hittar du listan över barnböcker med etnisk mångfald.

Ålder: 37 år
Bor: Malmö
Familj: Make samt två barn, födda 2009 och 2011.