Max och Maja: Den snöiga dagen

Av Axel Scheffler

Vi börjar kunna formen nu här hemma. Det är frid och fröjd, litet drama – ”Åh hjälp” – för att packas ihop i ett fint litet paket: ”Hurra!”. Det är formen för böckerna om Schefflers lilla kanin Max och lilla mus Maja alltså. Ändå tycker vi det är spännande när snön börjar falla och Max och Maja leker ute. Det är klart det inte är lätt att enas om vad snögubben egentligen är. Snökanin eller mus?

Det är något så enormt enkelt, och i detta så väldigt charmigt, med Max och Maja. Och bakom enkelheten ligger säkert år av iakttagande av barns beteende, eller ett väldigt gott minne från barndomen. I uttrycken finns alla känslor, i detaljerna finns mångfald och påhittighet. I reaktioner och agerande finns barns spontanitet och oförmåga att dölja känslor.

Klart att någon som jag kan anmärka på färg- och klädval hos bokens pojk- respektive flickdjur men det spelar väldigt liten roll då figurerna i allt det gör är barn och inget annat än barn. Det är befriande, och tyvärr mer ovanligt än du kanske tror.

Boken ges ut av Alfabeta.

Donaldson&Scheffler x 2

Kvastresan och Den flottaste jätten i stan har kommit i tjocksidiga nytryck. Ärligt talat förstår jag inte varför det ska vara pekboksformat på böcker som inte är på pekboksnivå, men låt gå när det är så fina böcker.

Som (nästan) alltid skriver Julia Donaldson på rim, och hon är ju en av de författare som klarar att göra just det. Språket flyter och rimmen gör historierna skojiga. Här är det upprepningen och det stundom sjungande historieberättandet som gör det vinnande konceptet. Jag tror vi läste de här böckerna varje kväll i en vecka, och det var väl sonen mer än jag som var förtjust i den hmm.. låt oss säga tonartsvarierande sång som jätten – och därmed också högläsaren – bjöd på.

Historien är enkel – den sjaviga jätten köper nya fina kläder men i sin iver att hjälpa sina vänner smådjuren blir han snart lika illa klädd igen. Och frågan är ju vad som är viktigast, att vara flott eller snäll?

Kvastresan är min favorit av de här två. Om häxan som är ute och flyger men schabblar med sina saker och lyckas hitta kompisar när hon också hittar det hon tappat. Men hur mycket håller kvasten för? Och vem hjälper häxan när hon ramlat? Borsett från det här är det en klockren historia och det är kanske trots allt tur att sidorna är av kartong med tanke på hur många gånger de ska vändas…

Böckerna är recensionsexemplar från förlaget.

Störande osynk

Ni vet när munrörelser och ljud inte hänger ihop på teveskärmen? Det kallas osynk. Lika irriterande, om inte mer eftersom det inte beror på tillfälligt tekniskt fel, är när text och bild i en bok inte harmonierar.

20130425-201834.jpgDet vänstra exemplet är från en nyss återutgiven bok, som jag ska snart ska recensera. Skulle ni säga att katten håller i en sten? Mina barn tycker i alla fall att den stenen är misstänkt lik en kotte och det uppstår diskussion om detta varje gång. Just när boken är på rim går det ju inte att ändra hur som helst heller.. Katten tog en kotte och hunden tog en.. skotte?

Dessutom är jag så dålig på att ändra i text. Jag vet inte varför jag är så bokstavstrogen, men jag tror att det är en skyddsmekanism eftersom snart-fyra-åringen kräver exakt ordalydelse varje läsning. Det går liksom inte att komma dragande med stresshjärna som ursäkt när man bara inte minns hur man läste igår då…

20130425-202211.jpgNästa exempel, från Emma Adbåges fina Sven käkar mat är ju lättare åtgärdat, men jag kan inte komma ifrån den gnagande tanken på att hon skojar med mig. Att den där glassgubben SKA misstas för en stortjej. Eller? Den känslan är inte positiv, för även om böcker kan vara kluriga ska de ju inte få läsaren att känna sig dum.

Har du hittat exempel på osynk i böcker?

 

Supermasken

Av Julia Donaldson och Axel Scheffler
(Översatt av Lennart Hellsing)

Känner du Gruffalon, eller Max och Maja, så känner du definitivt igen Supermasken. Upphovsduon är välkänd och rutinerad och jag kan känna att den här boken är en mellanvers, ingen refräng man kommer ihåg och går och nynnar på. Ändå är den fin. Rimmen smarta (vilket väl översättaren borgar för), och bilderna lika färgglada och tokroliga som vanligt. Stabilt alltså, inte minst för de redan frälsta.

Boken är ett recensionsexemplar från förlaget.

Eva Emmelin
Eva Emmelin skriver regelbundet om barnlitteratur på tidningens kultursida. Hon jobbar som pressekreterare på IM.

Den som snabbt vill få tips på bra böcker kan hitta alla inlägg i kategorin "Lilla bokhyllan rekommenderar" här.

Här hittar du listan över barnböcker med etnisk mångfald.

Ålder: 37 år
Bor: Malmö
Familj: Make samt två barn, födda 2009 och 2011.