Julklapptips: Lucka 13

konrad_lussar_3dKonrad lussar
av Åsa Mendel-Hartvig och Caroline Röstlund

Konrad och Hedvig ska gå luciatåg på förskolan. Men passar kläderna, eller går det kanske att lussa naken?

Konrad landar, som syns på omslaget, i en salig blandning av luciatraditioner. Det får väl ses som ett inlägg i den stundvis infekterade (och ständigt oändligt sorliga) debatten om hur barn klär ut sig den 13 december. Boken tar mycket tydligt inte upp någon debatt, inte ens den gamla generationen representerad av Konrad och Hedvigs mormor, opponerar sig när Konrad är lucia (möjligen anas hennes missnöje med eventualiteten att barnen vill lussa nakna …).

Caroline Röstlund är som vanligt skarp i sina barnteckningar. Det finns en rörelse och energi som varje småbarnsförälder känner igen.

Boken får precis som föregångaren Konrads klänning anses rikta sig till väldigt små barn. Handlingen är i princip obefintlig, möjligen uppstår ett litet hinder att övervinna när några kläder är för små. Den passar naturligtvis utmärkt att plocka fram en dag som denna, och förhoppningsvis kan fler pedagoger och föräldrar få en liten hjälp på traven att glömma förlegade traditioner och roller genom att läsa den. Barn i den ålder som boken riktar sig till (0-4 skulle jag säga) har ju själva inga idéer om hur saker ska vara, så länge vuxenvärlden inte prackat på dem det, och alla böcker som kan lägga grunden till ett öppet sinne får anses positiva.

Glad lucia!

Och nu så vill jag sjunga…

Med tanke på de senaste årens utgivning gissar jag att sångböcker med inbyggd musikspelare har varit en bra affär för förlagen. Inte mig emot, för hemma hos oss är de väldigt populära. Det är inte bara tryggheten i att få hjälp med melodin, utan barnens egna utforskande, utantillärande och sifferträning som stimuleras.

För oss vuxna finns det naturligtvis både en nostalgi i återupptäckandet av barnvisor och ett intresse för de – få, ska sägas – nya visor som introduceras.

Under hösten, och lagom till tomten ska fylla sin säck, har vi fått tre nytillskott i sångbokshyllan. Förlaget Max Ström följer upp sångboken som startade trenden med Fler svenska barnvisor, denna gången utan Tina Ahlin men istället med urval och arrangemang av Martin Östergren. Jens Magnussons illustrationer är genomtänkta och jag uppskattar både att bilderna visar barn med olika hudfärg och att trollmor får spela sin Ho aj aj aj aj buff på elgitarr sittande på förstärkaren.

vaggvisorI mindre format, men med samma upphovsmän, kommer boken Svenska vaggvisor (Max Ström). Boken är lagom att ta med vid godnattstunden, men hade fått ett extra plus i kanten om den kommit med inbyggd läslampa. När en bok har så tydligt uttröttningssyfte gäller det att tänka hela vägen.

Rabén och Sjögren satsar som tidigare på tema, och kommer med 30 sånger om Pippi, Emil, Madicken och alla de andra i boken Och nu så vill jag sjunga. I uppföljaren till den förra samlingen (med Hellsingsånger) har de tack och lov löst problemet med pausknappen och nu går det att avbryta sången för att titta lite extra på en detalj eller svara på vad ”Pilutta” betyder. Jag brukar ha invändningar när förlag skamlöst utnyttjar sina klassiker för omotiverade antologier eller lösryckta utdrag men här finns det både poäng och värde för den som själv inte spelar något instrument att få hjälp med Björn Isfälts och Georg Riedels vackra melodier. Dessutom har förlaget lagt in citat och snuttar ur böckerna, så den som letar Astrid Lindgren-nostalgi får sitt lystmäte.

kastanjTiteln på nästa bok i min hög låter nästan som en sång av Astrid Lindgren. Vakna min kastanj av Åsa Mendel-Hartvig och Ane Gustavsson (Natur och Kultur) är en finstämd historia om ett kastanjeträd som inte vaknar trots att det blivit vår. Trädtemat fortsätter att fascinera barnboksförfattare, kanske för att de som jag växte upp med Jan Löfgrens Det underbara trädet, och jag hoppas att det i alla tider fortsätter att fascinera barn. För i denna liksom i många andra böcker om växter och träd blir livets kretslopp så hjärtskärande tydligt. Det är nästan så tårarna rinner över det lilla barnets sorg, men när boken är slut är det ljuset och de spirande skotten som jag tar med mig. Precis som i författarens och illustratörens tidigare böcker om Otis finns det något skört och mjukt, men samtidigt lekfullt i den här boken som jag tycker mycket om.

Denna text har publicerats i Skånska Dagbladet.

Konrads klänning

Av Åsa Mendel Hartvig och Caroline Röstlund

Konrad är en ny bekantskap bland Olika förlags böcker, och en trevlig sådan. Författaren och illustratören känner vi väl igen om vi är bekanta med till exempel Tessla. När Konrads äldre syskon får en klänning som glittrar blir Konrad själv sugen på glitter. Som tur var har mormor en extra i källaren och allt är frid och fröjd.

Caroline Röstlund tecknar som vanligt barn med en självklarhet och energi som gör att jag ser mina egna små i alla hennes teckningar. Det är uttryck och rörelser som är just barn, och det gör henne till en av mina favoritillustratörer.

Det här är en enkel bok för små barn om ett ämne som får på tok för mycket uppmärksamhet: klänning på pojkar.* Det befriande med den är att det inte är vad boken handlar om. Eftersom nästa bok i serien om Konrad redan aviserats och troligen kommer ut kring jul, är det inte alltför långsökt att tro att förlag och/eller författare sneglat på Sagoligt förlag och velat ”göra om och göra rätt”. När jag skrev om Kalle som lucia nämnde jag just att det är synd att göra ett problem av något som inte behöver vara det. Just det är också skönt med Konrad och hans klänning – ingen ifrågasätter att han har den på sig, ingen tvivlar på att glitter och volanger är roliga för sakens skull oavsett om du identifierar dig som flicka eller pojke. Konrad får vara normbrytande utan att vi skrivs på näsan med att han är det. Det är ju när vi uppnår den självklarheten som normerna luckras upp och vi får frihet att vara som vi är utan att styras av stereotyper. Men det är klart – om vi hade uppnått den självklarheten hade det sannolikt inte blivit några böcker med titlarna ”Konrads klänning” och ”Konrad lussar”.

*När jag skriver att ämnet får mycket uppmärksamhet så är det nog för att jag rör mig i kretsar där detta diskuteras mycket. Många små barn oavsett kön vill ha klänning men tidigare har det varit förbehållet flickor. Nu finns det en stor grupp föräldrar som klär sina pojkar i klänning/låter sina pojkar ha klänning och ibland tycker jag att ämnet får oproportionerligt mycket utrymme i genusdebatten.

Otis vantar

Av Åsa Mendel-Hartvig och Ane Gustavsson

Kommer ni ihåg Otis, som vi älskade här hemma? Vi älskar honom fortfarande även om vi inte tröstar oss med honom varje kväll längre. Nu väntar vi på snö och vissa av oss kanske snarast bävar inför inspirationen till klädrevolution som Otis nu kan erbjuda. För Otis och Stina tycker vantarna är dumma. De flesta kläder är faktiskt dumma. För att inte tala om hur dum pappa är, som tycker att kläder ska vara på kroppen när man är ute i vinterkylan. Tur att storebror är så duktig på att laga varm choklad.

Sista uppslaget i den här boken får mig att fundera på om jag ska lägga den i högen av julböcker. För det finns något så jullovsvarmt och mysigt i varenda bild, att när granen väl dyker upp är det som att den var självklar. Det är klart att det doftar pepparkakor och varma drycker om den här boken. Det är klart att barnens upptäckarlusta och utforskande av kylan kommer av den tid och ro som julen ger lov till.

Ane Gustavssons bilder innehåller så mycket av små barns mimik och rörelsemönster att jag kan titta på dem om och om igen. Kanske var det just denna igenkänning som dottern fastnade för en gång. Kanske är det den som gör mig så varm om hjärtat.

Boken är ett recensionsexemplar från förlaget.

Frihet, längtan och orättvisa

Mumin har fått ett nytt hem, hade faktiskt fått det redan när jag gnällde om Alfabetas felsatsning i min förra barnboksspalt. Det är Rabén & Sjögren som tagit över rättigheterna, och nu sitter jag här med tre nya titlar i min hand: Vilda gäster (3-6 år), Vem har tagit alla papper (0-3 år) och Vem leker med garnet (0-3 år) samtliga av Riina & Sami Kaarla (Rabén & Sjögren, september 2012). De två sistnämnda är mitt i prick – två smarta pekböcker med en genomgående tråd (i det ena fallet bokstavligen) och massor av detaljer för små ögon att upptäcka. Äntligen något som inte bara i bild utan även i text och handling är i janssonsk anda. Sådan saknas inte heller i Vilda gäster, som rätt originaltroget berättar om Lilla Mys och Mymlans familj. Ändå är det något som skaver. Kanske kan man helt enkelt inte koka ner essensen i de många Muminböckerna till en vettig barnbok. Ännu har i alla fall ingen lyckats.

Och kanske behöver vi inte gamla förebilder, när det kommer så fantastiskt många fina barnböcker. Det går inte att nämna höstens utgivning utan att ha med Mamman och havet av Sara Stridsberg och Anna-Clara Tidholm (Bonnier Carlsen). Både jag och treåringen är förtjusta. Förtjusta på ett lågmält undrande sätt för det finns mycket att fundera över i den här boken. Varför mammorna mest vill läsa tidningen, varför bokens huvudfigur och småsyskonet Tiger klänger så på Mamma Fin och varför nämnda mamma bara måste försvinna och lämna barnen och Mamma Lugn i väntan. Det blir bokens huvudperson, ett barn av bilderna att döma i fem-sexårsåldern, som får ge sig ut och leta. Sökandet slutar i havet, via bajskorvar och reningsverk, och där möts barn och mor på stranden i en stund av skelettdiskussioner och hårda förhandlingar om hårtvätt och tidningsläsande. Som disträ heltidsarbetande förälder måste jag naturligtvis beröras av den här boken, men utan att Stridsberg pekar ut mig eller beskyller mig för något. Hon säger något om barndom och längtan, naturligtvis med en blinkning till ovan nämnda janssonska pappa och hans drömmar om äventyr och frihet.

Riktigt lika omtalad som sin föregångare om monsterhunden har inte Kivi & den gråtande goraffen av Jesper Lundqvist och Bettina Johansson (Olika förlag) blivit. Fortfarande diskuteras det könsneutrala pronomen som Lundqvist lanserade i barnboksvärlden, men uppföljaren till Sveriges första barnbok med hen har inte fått samma spridning. Tyvärr tycker jag heller inte att den är värd det. Fortfarande ligger rimmen trivsamt i munnen, men meningarna är lite mer tillkrånglade och historien om den gråtande goraffen som husdjursträngtande Kivi tar med hem har inte samma kittlande äcklighet och galna fart som den bortsprungna monsterhunden.

Från samma förlag vill jag istället tipsa om höstens stora succé hemma hos oss: Orättvist! Av Åsa Mendel-Hartvig och Caroline Röstlund. Texten är rak och upprepande, precis så indignerad som sin känsla och precis så full av kärleksfull avund som syskonskapet är. Bilderna är varma och glada, liksom i skaparnas böcker om Tessla.

Åsa Mendel-Hartvig är tillsammans med Ane Gustavsson också aktuell med Otis tröstar (Natur & Kultur), som för övrigt också är en riktig pärla. Det finns något mycket lugnande i de trösterika upprepningarna, och naturligtvis i det lyckliga slutet. Tilltalet är enkelt och ur barnets perspektiv, någon tvivel om att små barnarmar runt halsen och en utlånad sköldpaddsväska faktiskt löser såväl akuta (pappas glömda portfölj) som med existentiella (farfaderns sorg) finns inte.

Denna text är i en kortare form publicerad i Skånska Dagbladets pappersupplaga 2012-10-20.

Orättvist!

Av Åsa Mendel Hartvig och Caroline Röstlund

Det Storskrot får göra får inte Lillskrot. Och tvärtom. Rättvist är det inte!

Den här boken är en riktig pärla för alla stora och små syskon. Treåringen som blev storebror för drygt ett år sedan lyssnar andäktigt och pekar snabbt ut vem som är han och vem som är lillasyster i boken. Texten är rak och upprepande, precis så indignerad som sin känsla och precis så full av kärleksfull avund som syskonskapet är. Bilderna är varma och glada, liksom i skaparnas andra fina böcker om Tessla.

Jag gillar figurernas öppenhet, som bjuder till igenkänning, gillar de ”skrotiga” smeknamnen. Det enda jag inte gillar är alla dessa nappar och nappflaskor. Inte för att jag tycker illa om sådana av princip, utanför att de lämnar dem som inte använder sådana utanför.

Boken är ett recensionsexemplar från förlaget.

Andra syskonböcker, om än med mer initialt fokus, skrev jag förresten om här.

Den där bästa högläsningsstunden

Är ni nyfikna nu då?

Här är i alla fall boken som dottern älskade:

Natur & Kultur

Den är skriven av Åsa Medel-Hartvig, med stämningsfulla illustrationer av Ane Gustavsson (läs mer om den här). Konceptet är enkelt, lilla Otis upptäcker sorg och gör vad han kan för att sätta plåster på såren. Ibland bokstavligen, ibland räcker en nalle eller en mysstund. Men vem tröstar Otis?

Jag vet ju inte exakt vad i den som tilltalade Astrid så mycket, men det finns något mycket lugnande i de trösterika upprepningarna, och naturligtvis i det lyckliga slutet. Tilltalet är enkelt och ur barnets perspektiv, någon tvivel om att små barnarmar runt halsen och en utlånad sköldpaddsväska faktiskt löser såväl akuta (pappas väska som glömdes på bussen) som med existentiella (farfaderns sorg över något han läst i tidningen, en dödsannons?) finns inte.

Åsa Mendel-Hartvig är lite expert på de där små barnens känslor och vänder gärna på dem. Ni har väl läst om Tessla och hennes bångstyriga föräldrar?
Som tvåbarnsförälder är jag för övrigt mycket peppad på hennes nästa bok.

Boken är ett recensionsexemplar från Natur & Kultur.

Tesslas mamma och pappa

Av Åsa Mendel Hartvig och Caroline Röstlund

När jag söker på Tessla i bloggen hittar jag inget inlägg om Tesslas mamma vill inte. Kan det verkligen stämma att jag inte skrivit om den? Galet, den var ju ett av förra årets favoriter! Det här får helt enkelt bli en dubbelrecension.

Tessla har besvärliga föräldrar. Att få med mamma hem efter dagis, få i henne middag och slutligen gå och lägga sig är inte det lättaste. Lika illa är det när pappa måste till jobbet. Tessla, som är lätt för alla barn i alla åldrar att identifiera sig med, får helt enkelt vara listig. Hon klurar ut alternativa sätt för vardagsbestyren och lyckas därmed få föräldrarna dit hon vill utan alltför mycket gnäll. För visst är det roligare att borsta tänderna med många tandborstar, och visst är det lättare att bli lämnad en stund om man får mysa lite först?

Att vända på småbarnslivet så här är lyckat på så många sätt. Både barn och föräldrar får se och känna igen typiska konfliktsituationer och fundera över hur man kan undvika bråk och gnäll på mer eller mindre kreativa vägar. Vi får skratta men också tänka efter.

Jag reagerade först, liksom Helena Ferry på Barnboksprat, på att pappan till skillnad från mamman har en yrkesroll. En kostym och ett jobb i fokus. Mamman är i den första boken bara mamma, medan pappan så självklart är något mer. Det är synd för just stereotypjägarna på Olika borde kunnat väja för det här, men jag förlåter det då pappan i övrigt får vara så normfri. För hur många pappor gömmer sig och blir blyga när de kommer till jobbet? Och hur många vågar gå dit med hårspännen?

Caroline Röstlunds illustrationer går så perfekt i ton med Åsa Mendel Hartvigs text i de här böckerna, och jag gillar dem verkligen jättemycket. Det ska erkännas att sonen inte varit lika entusiastisk. Han har inte ogillat, bara inte propsat på att läsa dem igen. Kanske är han lite för liten, kanske känns det fortfarande mer otryggt än tokroligt med omvända världar i hans värld. Vi får se hur det utvecklar sig!

Båda dessa böcker är recensionsexemplar från förlaget.

Eva Emmelin
Eva Emmelin skriver regelbundet om barnlitteratur på tidningens kultursida. Hon jobbar som pressekreterare på IM.

Den som snabbt vill få tips på bra böcker kan hitta alla inlägg i kategorin "Lilla bokhyllan rekommenderar" här.

Här hittar du listan över barnböcker med etnisk mångfald.

Ålder: 37 år
Bor: Malmö
Familj: Make samt två barn, födda 2009 och 2011.