Ful marknadsföring

Jag hade tänkt skriva en rätt lyrisk recension av den nya Alfons Åberg-appen, som naturligtvis bygger på den nya filmen Hokus Pokus Alfons Åberg. Här finns ett tydligt uppdrag: att bygga trädkojan högt högt. Här finns roliga uppdrag på vägen mot mål. Lite långsamt gick det, i växlingen mellan olika moment, men resten var så bra att det gick att förlåta.

Jag visste att det var en gratisversion, men jag visste inte att den så abrupt skulle mynna i ett rungande ”Nu måste du betala för att komma vidare”. Många gratisversioner tillåter ju spelaren att göra en liten del av det fullskaliga betalspelet, men så tydligt ”hit men inte längre” upplever jag inte att det brukar vara.

Nu är det här ett tillräckligt bra spel för att jag ska vara beredd att betala för det, jag vänder mig mest mot sättet att sälja.Och för övrigt GICK DET INTE att köpa spelet, eftersom det inte är färdigt än. Fail. Big fail när man sitter med en fyraåring som kämpat som katten för att få tag på en nyckel och som sedan inte kan använda den till något. Jag vete katten om han kommer att vilja köpa spelet när det väl kommer.

Näpp!

Efter några timmar i bil kan jag tipsa om att det finns några fina inlästa Alfonsböcker på cd. Björn Gustafson (aka Alfred i Emilfilmerna och Doktor Berglund i Madickendito) läser med den äran. Min favorit är Näpp, sa Alfons Åberg som är den perfekta illustrationen av en vardagssituation som både trotsåldersbarn och trött och hungrig vuxen tappar kontrollen över. Hur konflikten lever sitt eget liv och om man har tur slutar med skratt.

Jag tycker en del av Alfonsböckerna är rätt daterade, inte minst den om Alfons och Milla som radar upp fördom efter fördom, men de enklare historierna om trots, låtsaslek och läggningsstrul håller ännu både för barn och vuxna!

Pappa Åberg slåss inte

Om det inte var tydligt så slår pappa Åberg alltså inte Alfons och Milla i boken, utan han lurar storkusinerna att han gör det. Man kan tycka att det är nästan lika illa, men distinktionen är ändå viktig att göra. Jag hade aldrig beskrivit en bok om någon som slår ett barn som lite skojsig, och jag tror inte Gunilla Bergström hade skrivit den så.

Vill man läsa en bok om våld i hemmet, som tar barn på stort allvar, tycker jag man ska läsa Den arge av Gro Dahle och Svein Nyhus.

Skratta lagom! sa pappa Åberg

av Gunilla Bergström

Jag skrev ju tveksamt om den här boken efter att ha läst en bokbloggarkollegas recension. Att recensera den du känns lite knepigt, och jag har verkligen fått bevisat för mig att jag gör rätt som oftast inte läser andras recensioner innan jag själv läser en bok.

Problemet här är att jag har svårt att veta hur jag hade reagerat på den här boken om jag inte hade läst om den innan. På många sätt är det nämligen en helt vanlig Alfons-bok. Vi har Alfons och Milla, storkusinerna och så pappa Åberg så klart. De är alla rätt mysroliga, och sådär lagom busiga och bråkiga. Vanliga barn och en rätt vanlig pappa som surfar och tjuvlyssnar. Men så är det hans metod att lära storkusinerna att respektera de yngre barnen. Det här att ”bestraffa” om än på ett klurigt och i slutänden skrattretande sätt. För precis som min bokbloggarkollega skriver är barnaga aldrig något att ta lätt på, och hade en pappa betett sig så här i verkligheten idag, eller ens när jag var barn, tror jag inte det hade passerat obemärkt. Någon hade berättat något hemma och något hade hänt. Klart man kan tycka pappa Åberg är listig som lurar storkusinerna att han slår Alfons och Milla. Men är det verkligen listigt att lura barn om sådant? Hade boken inte slutat med att storkusinerna får reda på hur det ligger till hade det varit en annan sak. Nu, när de får veta sanningen och dessutom – lite orealistiskt – reagerar med beundran och respekt för pappa Åberg (min gissning hade varit ilska, det brukar vara den reaktionen den som blivit lurad till chock inleder med) kan jag inte uppbåda någon enorm upprördhet. Men, som sagt, hade jag läst den här boken oförberedd är det möjligt att den här texten hade sett annorlunda ut.

En sak jag inte räknat med vad att man redan på det inledande uppslaget får reda på att detta är en historia från författarens barndom, på 50-talet i Göteborg. Det ger högläsaren möjlighet att sätta berättelsen i kontext även om man kan tycka att det är just vad Bergström borde ha gjort. Om hon låtit pappa Åberg återberätta den här händelsen för barnen hade det varit en helt annan sak. För även om en vet att det tyvärr är långt ifrån sant, är det trots allt länge sedan en slog barn i Sverige.

Det är också uppenbart, genom en ”stämpel” på bokens baksida att boken riktar sig till något äldre barn. Själv läste jag den faktiskt för sonen, som var överraskande oberörd inför hela historien. Trots allt har ju vi som är med Alfons och Milla på ”rätt sida” om dörren hela tiden koll på vad som verkligen pågår.

Den här boken var oktoberbok i Barnens bokklubb och jag har köpt den där. Du kan läsa den mer om den hos förlaget här.

Medalj till Alfonsskapare

Fick precis ett pressmeddelande om att regeringen tilldelar Gunilla Bergström medaljen Illis quorum meruere labores av åttonde storleken. Hon får medaljen, som delas ut på Bokmässan imorgon, för sin nydanande gärning som barnboksförfattare och bilderbokskonstnär med osvikligt barnperspektiv.

– Jag är mycket glad att regeringen har valt att tilldela en av våra främsta barnboksförfattare och illustratörer denna utmärkelse. Gunilla Bergström har ett konstnärligt uttryck som roar och gjuter mod i barn och vuxna över hela världen, säger kulturminister Lena Adelsohn Liljeroth.

Gunilla Bergström debuterade som barnboksförfattare 1971 och den första boken om Alfons Åberg kom 1972. Alfons-böckerna firar i år 40 år och finns i cirka 25 fristående titlar. Böckerna om Alfons Åberg tillhör de mest utlånade på Sveriges bibliotek och är översatta till 30 olika språk. Gunilla Bergström introducerade collage som berättande element i bilderböcker. Hon var den första att skriva om en pappa i stället för en mamma som given förälder i barnboksvärlden. I böckerna Bill och Bolla berättar hon öppet och frimodigt om hur det är att få en lillasyster med funktionsnedsättning. Gunilla Bergströms gärning är ovanligt mångsidig. Hon har dramatiserat flera av sina berättelser för tecknad film och teater och har arbetat med scenografi och dockteater. Även barnvisor för film och musikal finns med i produktionen.

Fotnot: Det där latiska namnet på medajlen säger kanske er lika lite som det säger mig? Det betyder i alla fall: ”Åt dem vilkas verksamhet gjort dem därav förtjänta”.

Eva Emmelin
Eva Emmelin skriver regelbundet om barnlitteratur på tidningens kultursida. Hon jobbar som pressekreterare på IM.

Den som snabbt vill få tips på bra böcker kan hitta alla inlägg i kategorin "Lilla bokhyllan rekommenderar" här.

Här hittar du listan över barnböcker med etnisk mångfald.

Ålder: 37 år
Bor: Malmö
Familj: Make samt två barn, födda 2009 och 2011.