Små och stora äventyr

Dromboken_framsidaVad drömde du om på din kudde i natt? Lilla Li berättar sin dröm medan mamma kammar ut hårets tovor, och vi får följa med på ett äventyr precis så böljande och omväxlande som de egna drömmarna kan vara. Resan går på rim, och rytmen sitter precis. Orden ligger inte bara bra i munnen utan harmonierar perfekt med Sara Gimbergssons bildspråk som får ta sådan plats att vissa sidor till och med går att vika ut. Mirando bok, här med Vad drömde du om? (Solja Krapu-Kallio och Sara Gimbergsson) har redan med böcker som Vad är ett barn? och Skogens hemligheter etablerat sig som ett förlag att räkna med för böcker med något litet extra. Den här gör mig inte besviken.
Kjell Thorsson som skrivit Mino & Micke, Havsmonster i Knipa (Bonnier Carlsen) är däremot allt annat än etablerad i barnboksvärlden. Han imponerar dock med sin debutbok, som inte gör någon hemlighet av att han är ingenjör i grunden. Mickes verkstad myllrar av klurigheter – blandat med en hel del skräp – men det är tur att han har Mino som vågar köra såväl hans luftskepp som hans ubåt. Hade det inte varit för henne hade det knappast blivit något äventyr, och kanske hade den stackars valen med magknip fortsatt skrämma slag på fiskarna i hamnen. Detalj- och uppfinningsrikedomen får verkligen spelrum här och vi ägnar mycket tid åt att förundras över allehanda knasigheter medan vi letar efter robothunden Thiago.
mormorMer åt det vardagsrealistiska hållet går Cecilia Torudds nya barnböcker som avslöjar att illustratören och serietecknaren kommit i barnbarnsålder. Hon viger en barnbarnsbok var åt farmor, farfar, mormor och morfar. Här är det inget romantiskt skimmer, inget snack om livets efterrätt, samtidigt som kärleken skiner igenom även när mormor skräckslaget ältar hur illa det kunde ha gått på tunnelbanefärden och när morfar sånär ger efter för barnbarnsskriken och avbryter dotterns klassfest.
Sonen ser, under läsningen, tvivlande och lite skräckslaget på barnet i boken som får utbrott som så pricksäkert liknar hans egna, när en främling trycker på stoppknappen eller mamma saknas vid nattning. Som mellangeneration kan jag möjligen känna mig exkluderad under läsningen, samtidigt som det är en viss lättnad att faktiskt få vara den som finns i bakgrunden och dyker upp i sluttampen som räddaren i nöden. Böckerna är naturligtvis givna presenter, antingen till en far- eller morförälder eller från desamma till barnbarnet.
Nisse och Nora, i boken Nisse & Nora städar (Emelie Andrén och Lisa Moroni, Alfabeta), skulle säkerligen driva en morfar eller farmor galen. För målgruppen – barn i pekboksåldern – vet jag inte om bokens budskap verkligen går fram, men varje vuxen som har barn hemma tänker nog både en och två gånger innan hen lämnar två småbarn ensamma en längre stund i närheten av städskrubben. Om någon nu skulle ha gjort det till att börja med? I den delen går bokens realism nog att ifrågasätta.

Julklappstips: Lucka 24

Kanske i sista stund för att vara ett julklappstips, men det är å andra sidan varken ovanligt att vara ute i sista stund eller att fira lite jul även efter den 24. För egen del firar jag ovanligt långt borta, och tänkte därför påminna om en bok som jag skrev om här.

För den som inte orkar klicka kan jag berätta att jag skrev så här om Strandstaden av Karin Cyrén (Alfabeta): Farten, fantasin och frustrationen när fantasivärlden får sitt eget liv tilltalar femåringen som vill bygga världar och känner igen de stora känslor som kan uppstå när något rasar eller inte blir som det var tänkt. För hur ska en dag på stranden räcka till allt som behöver byggas och alla behov som ska tillgodoses i en stad befolkad av moderna om än mycket små människor?

Så från en förhoppningsvis varm strand (ja, jag skriver detta i förväg) någonstans rätt långt från Skåne önskar jag er nu en riktigt riktigt GOD JUL! Hoppas det ligger många platta paket under granen!

Julklappstips: Lucka 8

Ibland är det svårt att veta hur länge en bok ska hålla. När jag skrev om Vi går till Lördag för ungefär ett år sedan tror jag inte jag tänkte mig att den fortfarande skulle vara lika populär hos barnen ett år senare. Kanske är det lördagsgodis-temat som aldrig blir gammalt. En hållbar julklapp i alla fall!

Totoro, färger och familjer

Skogens_hemligheter_cover_lowresJag tänker genast på Myazakis Min granne Totoro (Studio Ghibli, 1988) när jag slår upp Skogens hemligheter av Jimmy Liao (Mirando Bok) för första gången. Det nog det där mittemellanstadiet, där drömsömn och vakenhet möts, som finns i både filmen och boken. En självklarhet i att de två världarna kan berika varandra. Medan Totoro är lika skarp i konturerna som barnen som upptäcker hen är Liaos ulliga kanin och barnet som följer den ut i skogen lika gråa. Ändå finns det liv och själ i bilderna som får mig och barnen att titta noga, upptäcka detaljer och fascinerade följa med på resan. ”En stad utan drömmar känns så ensam”. Just så är det ju.

färgerLika fängslade är vi när vi för andra gången leker oss fram i en bok av Hervé Tullet. Förra gången räknade vi prickar, i den första av hans verk som kommit ut på svenska, En bok (Alfabeta, 2011). Nu ger vi oss på att kladda och blanda utan varesig fingerfärg eller interaktiva skärmar till hands. Detta enkla i att låta oss trycka, vända och skaka på en kartongbit och ändå väcka upptäckarlusta och ge inspiration är något oerhört vackert. Boken Färger är en given gåbortpresent i höst, till barn mellan tre och sju ungefär. Släng med en uppsättning vattenfärger och ett block i paketet bara, för boken väcker målarlusta!

Nu i skolstartstider kanske det inte bara är färgkladd på schemat, utan också räkning. För att behålla lusten funkar Lidia Blomgrens Tio gorillor (Alfabeta) utmärkt i matteundervisningen. Varför ska varenda bok rabbla ett till tio, siffror som 82 och 552 är faktiskt också viktiga att kunna. För att inte tala om olika arter av våra släktingar aporna. Bilderna har en glädje och en finurlighet som tilltalar mig.

familjenSkolstart, eller om det är förskola som gäller, kan också betyda nya kompisar och med dem nya familjer. Lilla Piratförlaget verkar med sin Hela familjen och andra släktingar av Alexandra Maxeiner och Anke Kuhl vilja vidga begreppet och ge barn och föräldrar verktyg att prata om vad bonusmammor, regnbågsfamiljer och plastpappor innebär. Boken, som i Tyskland utnämnts till årets faktabok, kommer ut i Sverige i början av september och ger absolut en bra överblick över familjebegreppet och dess vidd. Samtidigt tycker jag det är lite tråkigt att utgå från en ”normalitet”. Vi börjar med en heterokärnfamilj och går vidare med att konstatera att alla familjer inte ser ut så. Det tänker jag kan skava lite hos dem som redan känner sig udda i sammanhanget. Hudfärgen boken igenom är dessutom väldigt blek, det är främst ”mammas nya kille” Diego som representerar någon annan bakgrund än nordeuropeisk och då är han dessutom svartmuskig och har bokens djupaste (och hårigaste) urringning. Med det sagt är det ändå spännande att det kommer böcker av det här slaget. Jag gillar att det längst bak finns utrymme att själv fylla i och reflektera över den egna familjen. För den som utöver familjekonstellationer vill gå in på den spännande frågan om olika sätt som barn kan bli till finns Familjeboken (Vombat förlag, 2012) på samma tema.

Denna text publiceras i Skånska dagbladet 2014-08-16

Hurra för snällhet!

Plötsligt dök han upp hemma hos Olle och Birgitta, katten med bara en stump till svans. Han nästlade sig in i familjen och hos generationer av barn. I tolv böcker, varav den första kom ut för 75 år sedan idag, har Pelle spridit snällhetens budskap. För att fira födelsedagen har rättighetsinnehavarna, bolaget Sagogränd, utlyst ett stipendium, sökbart för bland annat förskolor och pedagoger, till någon eller några som gjort särskilda insatser för barns lika värde.

För mig har historierna om Pelle egentligen alltid handlat mer om Måns. Varför är han så dum egentligen? Svartsjukan och osäkerheten lyser igenom så klart och jag hoppas att den eller de som tar emot stipendiet när det delas ut för första gången i höst har jobbat just för att barn som är så rädda och osäkra som Måns ska hitta trygghet på andra sätt än att göra livet surt för andra.

Några av Gösta Knutssons böcker har jag faktiskt läst om rätt nyligen, i en bokreaupplaga som barnen föll för och fick med hem. Jag minns historierna, inte minst om hur dråpligt Pelle förlorade svansen så klart, men kan inte riktigt känna entusiasm i läsningen idag. För mycket är daterat, inte minst könsrollerna, även om småstadssatiren stundvis är underhållande och många av katterna är skarpa porträtt inte olika folk i ens närhet. Behovet av snällhet däremot, går ju aldrig ur tiden, så nog känns det värt att fira lite extra idag.

Jag gissar att det blir ett varmt kalas, och själv tar jag nog hellre med en trave böcker till en strand om möjligheten bjuds. Det har faktiskt kommit en hel del som är kul att ta med för läsning när läpparna är blå eller föräldraögon trötta på att kisande hålla ett vakande öga på badande barn.

De allra minsta lockas nog av Var är min hink? (Alfabeta). Åsa Karsins bok är en brännhet jakt på ett försvunnet föremål, men också en söt historia om barns upptäckter och vänskapsband. Kanske slutar det med att ett barn från grannfilten vill läsa över axeln! Bilderna är enkla, små detaljer som till exempel en anad föräldranärvaro, ger extra glans.

Lilla Spigg av Julia Donaldson och Axel Scheffler (Alfabeta) tar skrönan till havets botten. Här är det bläckfiskslagsmål, ihopslagna skattkistor och flygturer på rockor som ersätter mer jordnära ”förlåt-att-jag-är-sen”-historier. Och kanske kan det visa sig att det är just en historia som blir räddningen när något äventyrligt och farligt faktiskt händer. Donaldsson och Scheffler är ju själva berättarkonstens mästare och den här liksom många av deras andra böcker bygger på upprepningar och klurigheter. Som vanligt färgsprakande och i det här fallet plaskande illustrationer som skvätter upp från sidorna och översköljer den fascinerade läsaren.

Fascinationen fortsätter när vi kommer till min och barnens favorit Strandstaden av Karin Cyrén (Alfabeta). Farten, fantasin och frustrationen när fantasivärlden får sitt eget liv tilltalar femåringen som vill bygga världar och känner igen de stora känslor som kan uppstå när något rasar eller inte blir som det var tänkt. För hur ska en dag på stranden räcka till allt som behöver byggas och alla behov som ska tillgodoses i en stad befolkad av moderna om än mycket små människor?

Fotnot: Illustrationen är av en nyutgiven bok, en ny historia om Pelle Svanslös som förlaget påpassligt ger ut. Har inte läst den. Mer info här!

Julbokskalender: Lucka 6

Nalla och Björn firar jul av Kajsa Lindström

De har byggt drake och åkt till havet, och nu är det dags att fira jul. Detaljrikedomen i böckerna om Nalla och Björn gör dem till källor av ständig förundran. Hur har hon gjort Kajsa Lindström, för att få ihop alla dessa små saker som inreder Nalla och Björns hem? Barnen är förstås inte lika förundrade som jag, men de deltar i stället med liv och lust i historien och vill naturligtvis baka alla de kakor som Nalla och Björn bakar. Precis som i tidigare böcker inspirerar historien till eget pyssel, och i dagarna tänker jag själv testa receptet som följer med denna bok. Bildbevis utlovas!

Detta är lucka 6 i julkalendern 2013. Alla luckor hittar du här!

Boken ges ut av Alfabeta.

Max och Maja: Den snöiga dagen

Av Axel Scheffler

Vi börjar kunna formen nu här hemma. Det är frid och fröjd, litet drama – ”Åh hjälp” – för att packas ihop i ett fint litet paket: ”Hurra!”. Det är formen för böckerna om Schefflers lilla kanin Max och lilla mus Maja alltså. Ändå tycker vi det är spännande när snön börjar falla och Max och Maja leker ute. Det är klart det inte är lätt att enas om vad snögubben egentligen är. Snökanin eller mus?

Det är något så enormt enkelt, och i detta så väldigt charmigt, med Max och Maja. Och bakom enkelheten ligger säkert år av iakttagande av barns beteende, eller ett väldigt gott minne från barndomen. I uttrycken finns alla känslor, i detaljerna finns mångfald och påhittighet. I reaktioner och agerande finns barns spontanitet och oförmåga att dölja känslor.

Klart att någon som jag kan anmärka på färg- och klädval hos bokens pojk- respektive flickdjur men det spelar väldigt liten roll då figurerna i allt det gör är barn och inget annat än barn. Det är befriande, och tyvärr mer ovanligt än du kanske tror.

Boken ges ut av Alfabeta.

Vad vill de mig?

Ibland sprängs mitt huvud nästan  av intryck. Det kan vara strömmarna av information från sociala medier, men just nu är det bilderbokshögen intill mig. Ett femtontal böcker utgivna bara alldeles nyss som nästan skriker på mig. Som pockar på uppmärksamheten och vill mig något.

Det är vintervargen, Stefan Castas och Lennart Engs vintervarg (Du ska inte gråta vintervarg, Opal), som bokstavligen ylar tillsammans med Stieg. Stiegs historia flyter över pappret, väcker både honom och mig. Stieg och vintervargen, vad vill de mig?

Det är Berit och Flisan, i Pija Lindenbaums Ska vi va? (Rabén & Sjögren) som bara knackar lite på rutan och Frank och pappa som vill att jag ska följa med till pappas farmors lägenhet. Hon är död. Hon var gammal och nu ska pappa städa hennes bostad (När pappas farmor dog, av Farzad Farzaneh, Rabén & Sjögren). Vad vill de mig?

Och så är det Cissi, Malte och Py som kommer förbi på väg från Lördag (Vi går till lördag, Caroline Bruce och Helena Willis, Alfabeta). Lördag är en godisbutik, men det finns tugummin också. Precis sådana tugummin som mamma sagt att barnen inte ska köpa. Nu kommer de förbi mig med kinderna som hamstrars, tuggande. Vad vill de mig?

Christina Björks och Eva Erikssons riddare och drakar (Riddare och Drakar, Rabén & Sjögren) som stökar och bråkar, vad vill de mig? Jag får inte riktig kläm på dem, de kräver att jag ska veta en massa redan. Kunna gamla historier, eller i varje fall förstå att de finns. Då längtar jag nästan efter prinsessorna och deras drakar. De var roliga. De här prinsarna alltså, vad vill de mig?

Kanske är det Shaun Tans fel alltihop. Det är Almapristagaren från 2011 som satt griller i huvudet på mig, för att han vill mig något är otvivelaktigt. Hans bok Sommarregler (Kabusa) vill säga något om barndom, om fantasi och saga, dröm och verklighet. Vill säga något om rädslor, orosgnag i magen och svarta fåglar mot en allt mörkare himmel. Vill säga något om Monet, van Gogh och andra stora målare jag vet för lite om. Om litteratur jag bara skrapat på ytan och tavlor jag aldrig sett.

När det snurrar för mycket går jag över till fakta istället. Världens bästa näsa av Helen Rundgren och Ingela P Arrhenius (Alfabeta) är något att samla sig i. Det är enkelt och färgglatt och jag vet plötsligt lite mer om djur och deras sinnen än jag gjorde alldeles nyss. Jag skyndar vidare till Anna Ribbings och Mia Nilssons Stora Bildordboken (Rabén & Sjögren) när jag ändå är på gång. Här får jag långa och korta, nya och gamla ord för varje bokstav i alfabetet. En början och ett slut, det passar mig bra idag. Adjö!

Äventyrlig höst

Hösten är en tid för äventyr. För att stänga dörrar, släcka lampor, tända ljus och kura skymning. Och läsa bok så klart! Den här hösten bjuder på en hel del lagom spännande äventyr. På Simris hisnande resa, Lunds rymdresa och Elinas mystiska bokjakt. Sätt er nu tillrätta så ska jag berätta om dem för er:

Simri på hattäventyr av Carin Salmson och Maria Clason (Olika förlag) handlar om en liten vit råtta som bor i en lila hatt. Clasons bilder skimrar i pastell, men sagan, som vänder sig till de allra yngsta, är stormig och fartfull och tar oss med långt bort och hem igen. Det här är Olika förlags tredje bok med ordet ”hen”, varken råttan eller bokens andra karaktärer könas utan vi som läsare får själva identifiera oss med vem vi vill. Boken är liksom de tidigare två hen-böckerna om Kivi på rim, och det stör mig lite. Rimmen funkar ok – ni som har läst mina spalter tidigare vet att jag är kinkig med rim – men jag hade hellre varit utan dem. För mig hade historien blivit ännu mer spännande utan det något tillkrånglade språket och jag ser fram emot den första bok som införlivar det könsneutrala pronomenet utan krångel. Som det nu är, med Simri och hennes hattäventyr, så berättar jag hellre fritt och njuter av bilderna som påminner om en nedtonad variant av någon av Disneys mest färgsprakande filmsagor.
Även Den lilla Boksnapparen – En godnattsaga, av Helen och Thomas Docherty (Alfabeta) är på rim. Lite rakare och enklare, så det stör mig inte lika mycket. Här har vi dessutom ett mörker, ett nattligt äventyr, som på något sätt passar bättre med ett poetiskt lite Poeskt språk. Det är Elina Bryn i Boabyn som först upptäcker att böcker försvinner. Hennes favoritbok snappas ur händerna på henne och hon inser snart att hon inte är ensam om att ha blivit berövad sin kvällslektyr. En sorglig boktjuv är i farten, men Elina Bryn löser problemet och slutet är lyckligt och lugnande för alla bokälskare som unnar varje knytt sin godnattsagestund.
Illustrationerna har drag av både Ulf Nilsson och Eva Erikssons Lilla syster Kanin, Lennart och Ylva-Li Gustafssons Ville och Vilda och de gamla djursagorna av Beatrix Potter. De är långt ifrån Eva Lindströms karaktäristiska människor och djur som på sitt lite knöliga sätt förmedlar sådan diskbänksrealism att en undermedveten önskan hos mig att bara ge mina barn det som är vackert och snällt ibland får mig att välja bort dem. Jag är glad att jag övervinner den, för det vore väl galet tråkigt med ett liv utan smårunda gubbar som lagar finmat till hunden och är beredd att plocka ner månen till henne? För Lunds hund (Eva Lindström, Alfabeta) är inget annat än en bok om villkorslös och oändlig kärlek. För när Kulan, som hunden heter, nämner att hon gillar månen så bygger Lund banne mig en raket och flyger efter den. Vad som händer när nu Kulan uttryckt sitt gillande av solen vågar jag knappast tänka på. Äventyrligt är det i alla fall. Och det hoppas jag att er bokhöst blir också!
Texten är tidigare publicerad i Skånska Dagbladet.

Kom!

Av Anna-Clara Tidholm

Det är faktiskt inte alltid man är sugen på utflykter och upptåg. I alla fall kanske inte just de som står till buds.

I Anna-Clara Tidholms Kom! (Alfabeta) får vi för fjärde gången i serien LekaLäsa träffa nallen. Och idag är nallen lite upptagen. Det är inte säkert att nallen vill varken bada med ankorna eller leka i sandlådan. Ibland vill man ju faktiskt bara vara ifred och leka ensam.

Tidholm fångar på sitt vanliga vis de små barnens känslor och ger med sitt direkta tilltal en identifiering och igenkänning som verkar tilltala väldigt många små barn.

Boken är ett recensionsexemplar från förlaget.

Eva Emmelin
Eva Emmelin skriver regelbundet om barnlitteratur på tidningens kultursida. Hon jobbar som pressekreterare på IM.

Den som snabbt vill få tips på bra böcker kan hitta alla inlägg i kategorin "Lilla bokhyllan rekommenderar" här.

Här hittar du listan över barnböcker med etnisk mångfald.

Ålder: 37 år
Bor: Malmö
Familj: Make samt två barn, födda 2009 och 2011.