Godnatt, godnatt, byggarbetsplats

Av Sherri Duskey Rinker och Tom Lichtenheld

”Tippbil lastar av och på. Stora lass.. och mycket små.”

Det här är en godnattbok om byggfordon. Rätt publikfriande och möjligen begränsat till barn med ”den läggningen” (tihi!) kan man tycka men faktum är att jag gillar det här. Texten flyter bra, bilarna är ömsom hon, ömsom han helt utan stereotyper. Rytmen, repetitionen och de stämningsfulla bilderna får nästan mig att vilja tälta en natt på en byggarbetsplats. Mysigt är vad det är, och det är rätt imponerande att så stora tunga (och otäcka, eller vad säger Tant Skarp?) fordon kan vara just det.

Boken är ett recensionsexemplar från förlaget.

 

Helt utan kronor

Det finns ju så klart en stor värld utanför prinsessvärlden. Och en massa fina barnboksförfattare och illustratörer som helt okomplicerat och utan att det nämns någonstans skriver för barn. Bara barn. Just barn. Barn av alla sorter. Alla miljoner sorters barn.

Ja, nu har jag diskuterat det senaste blogginlägget på Facebook hela förmiddagen (TROTS uppmaningen om att hålla den här =) så jag är alldeles mör. En massa bra input blev det, men gladast blev jag nog ändå när det dök upp tre färska barnböcker, alla fria från normer och pekpinnar:

Fina nyheter

Är alla prinsessor?

Sessor i alla former

Jag har nämnt förut att jag funderar kring detta med prinsessor. I böcker och i barns värld över huvud taget. Ingen av mina är i någon direkt prinsessfas, men ämnet är aktuellt på dagis och jag känner att jag reagerar med magkänslan. För mig är en prinsessa nästintill den ultimata symbolen för kvinnoförtryck. En objektifierad skönhetssymbol, utan makt på sin piedestal.

Många har försökt ändra den stereotypen, försökt ta över symbolen och fylla den med eget. Läs lite om det efter mitt snack med Per Gustavsson på en bokmässa för länge sedan här. Jag skrev också om bristen på prinsar här, en vädjan som man kan tycka blev bönhörd här* (har jag inte skrivit om den boken? Det måste åtgärdas!)

Men jag kommer ändå inte ifrån att jag tycker hela prinsessgrejen är trist. Kanske för att den blivit en utpost i vad som anses ”flickigt”. Något som anses som en nästan oundviklig fas, men som ju knappast skulle uppstå om inte inspirationen från omvärlden fanns – det vill säga den är ingenting flickor föds med utan något som kommer utifrån. Att gilla prinsessor, eller för den delen bilar, får aldrig bli något fult. Lika lite när det gäller ”prinsessflickor” och ”Blixtenpojkar” som när det gäller det omvända. Jag inspirerar gärna den som har ett prinsessbarn att välja BRA prinsessböcker, och detsamma när det gäller bilar (även om Disney försvårar det genom att ge ut så mycket skräp med namnet Blixten).

Jag tror att det jag reagerar allra starkast på är detta att dela in områden efter kön. Och eftersom prinsessa är ett könat ord, som inte på något enkelt sätt kan bytas ut mot ett könsneutralt, blir det en symbol för en uppdelning jag inte står ut med. För hur mycket jag än tror på ett gemensamt ansvar så tror jag benfast på individens rätt att identifiera sig själv.

Nu skulle jag vilja höra hur ni ser på prinsessor, i böcker och lekar.

De flesta diskussioner kring mina blogginlägg brukar ske på Facebook, så jag vädjar lite extra om att kommentaren läggs här – så att den samlas i bloggen och inte på ett forum begränsat till vänner och bekanta. Till helgen ska jag förresten koka ner de här tankarna i en barnboksspalt, därför är jag extra mån om er input redan nu!

*Okej, Per Gustavsson skrev om prinsar redan innan, men det passar inte lika bra i min historieskrivning.

Välkommen vår!

20130306-065829.jpg

Nu börjar vårutgivningen trilla in. Som ni märkt här på bloggen har det varit lite si och så både med min tid att blogga och med nya böcker att blogga om. Men med tanke på den här högen, som låg på skrivbordet imorse, blir det nog en bra vår!

Uppdatering: Bilden lades upp via appen, och det är katten vad en så liten app kan lägga upp en stor bild.. Nu har jag i alla fall minskat den lite =)

Månulvarna

Av Maria Ahlin

Har ni träffat en månulv någon gång? De gillar glänsande saker och är mest vakna på natten. Och vad glänser mest på natten om inte månen? Ulvarna vill åka dit, och de hittar på alla möjliga finurliga sätt att lyckas.

3,5-åringen hemma vill läsa den här igen, och igen, själv är jag inte fullt lika övertygad. Bilderna är fantastiska, påminner om en barndomsfavorit, men texten ligger inte bra i munnen. Det är som om den är skriven för vuxna, med månulvar som tittar ”drömskt” mot månen (bara för att ta ett exempel). Flera gånger tänker jag att bilderna nog kommit till först, och när jag läser att Maria Ahlin debuterade som illustratör (till den här boken) faller bitarna på plats. Jag lockas att skriva om den här texten, bryta upp meningarna lite och byta ut högtravande ord. Ser nyfiket fram emot Ahlins nästa, för med sådana illustrationer lär det bli fler!

Boken är ett recensionsexemplar från förlaget.

Eva Emmelin
Eva Emmelin skriver regelbundet om barnlitteratur på tidningens kultursida. Hon jobbar som pressekreterare på IM.

Den som snabbt vill få tips på bra böcker kan hitta alla inlägg i kategorin "Lilla bokhyllan rekommenderar" här.

Här hittar du listan över barnböcker med etnisk mångfald.

Ålder: 37 år
Bor: Malmö
Familj: Make samt två barn, födda 2009 och 2011.