Av Kristina Murray Brodin och Elin Okodugha

Rita får inte vara ensam hemma när mamma springer ett ärende, så storebror Jormas planer slås i spillror och han surar. Det bryr sig dock inte kompisen Ali om. Han tycker att Jorma har värsta coola syrran, och kanske kan Jorma så småningom se det han också.

Kristina Murray Brodin är en av mina absoluta favoriter i barnbokshyllan. Värsta syrran är inte klockren på samma sätt som Maskerad och Varför gråter pappan? men jag gillar den. Perspektivet är barnets, i det här fallet Ritas, och relationen med storebrodern – blandningen av beundran och känslan av att inte duga – känner nog många småsyskon igen. Liksom storebrors frustration när kompisen Ali inte förstår att syrran är en pest har hög igenkänning hos storasyskon. Ali är en cool kille, och det tar mig en stund att vänja mig vid hans sätt att prata. Det är lite Ett öga rött över det, och jag är inte helt förtjust i greppet. Välkomnar den självklara mixen av hudfärger och ovanliga namn (Jorma!) men kan inte komma ifrån att Ali känns väl stereotyp. En positiv stereotyp visserligen, men ändå. Han är lite för bra, och just för att huvudpersoner med annan bakgrund än svensk är så ovanliga i barnlitteratur känns det kanske krystat att han är så – som han själv säger om Rita – ”fett cool”. Plötsligt blir det en kommentar, en värdering, istället för som i Murray Brodins andra böcker en självklarhet. Ett utseende bland andra utseenden. En bakgrund bland andra bakgrunder.

Illustrationerna är härliga, en struktur i målningarna som ger karaktär åt berättelsen, och syskontemat är intressant. Men som sagt, inte klockrent.

Boken är ett recensionsexemplar från förlaget.