På fredagskvällen såg jag premiärföreställningen av Malmökoden - instruktionsbok till parallellsamhället med Teater InterAkt. En bärande tanke i föreställningen är att synliggöra de papperslösa individerna. Flera av aktörerna på scenen har tidigare levt som papperslösa. Redan i inledningen blir det oerhört konkret. Vi får möta José Peerelanga, som berättar om en trafikolycka på Amiralsgatan.
Hur han blev påkörd av en bilist som körde mot rött. Blödande och illa tilltygad tvingades José tacka nej till ambulanspersonalens erbjudande om att få sjukhusvård. Han vågade inte eftersom risken fanns att polisen skulle bli inblandad. En ren mardrömssituation eller hur? Redan där är jag som åskådare starkt berörd. Och föreställningen håller det fasta greppet om publiken genomgående. Vi får möta en rad individer som alla delat erfarenheten av att leva i ständig skräck för att förpassas ut ur landet och att inte kunna leva ett normalt liv. Till detta kommer att de behandlats som brottslingar trots att de inte gjort sig skyldiga till någon brottslig handling. Det är en ytterst nyansrik föreställning där många röster kommer till tals och på flera språk dessutom. Hur tänker de poliser, socialsekreterare och tjänstemän som arbetar med asylärenden? Den frågan får inte bara ett utan flera svar i Malmökoden. Tack vare ett grundligt researcharbete i form av intervjuer och enkäter har Cecilia Nkolina skrivit in autentiska röster i manuset. Skådespelarna på scenen gestaltar handläggares och polisers syn på den egna yrkesrollen.
- Skånskan.se - Alla artiklar på
- Skånskan Plus - Förmånliga erbjudanden varje månad
- Nyhetsbrev - Senaste nytt direkt i din meljkorg
DELA PÅ FACEBOOK
DELA PÅ TWITTER
SKRIV UT ARTIKELN