Först spridda skurar över trumskinnen innan Mats Gustafsson bringar ordning med sin saxofon. Med auktoritär pondus får han sin bandkollega att rätta sig i ledet med riffet från The Stooges protopunkklassiker "Dirt". Det låter slamrigt och rått men ändå utan tvekan jazz. Sedan: rösten...Jag lyssnar på skivan som fört Neneh Cherry tillbaka till rampljuset igen. "The Cherry Thing" tillsammans med jazztrion The Thing. Där, i den gamla Stooges-klassikern, är hon fjärran från den r'n'b-pop som gjorde henne berömd för en bredare publik. I stället kanaliserar hon samtidigt Iggy Pop och Nina Simone; halvvägs mellan viskning och explosion.
Det finns en musikhistorisk skola som säger att punkens rötter står att finna i jazzen, hos frijazzpionjärer som John Coltrane, Sun Ra och Albert Ayler. Detta var jag omedveten om 1989, året jag fyllde 18. På vinylspelaren där hemma snurrade mest punk, svart-, hård- och alternativrock. Mer dansorienterad musik gjorde sig oftast inte besvär.På MTV (på den tiden en viktig källa till att upptäcka ny musik) var det dock några låtar som trängde sig igenom genrebarriären det året. "Buffalo stance" och "Manchild" med Neneh Cherry, till exempel. Det fanns något med dem som fastnade trots att jag inte borde gilla dem. Något i attityden, i ljudets råhet som avspeglade sig i den synnerligen välvalda albumtiteln "Raw like sushi". Kanske är det den där råheten som gör att skivan håller än idag och att den fortfarande låter så fräsch.
- Skånskan.se - Alla artiklar på
- Skånskan Plus - Förmånliga erbjudanden varje månad
- Nyhetsbrev - Senaste nytt direkt i din meljkorg
DELA PÅ FACEBOOK
DELA PÅ TWITTER
SKRIV UT ARTIKELN