Opinion

Hur mycket ”mångkulturalism” tål en demokrati?

Opinion
Opinion Finns bild på skribenten, mailad till redaktion@ skd.
PREMIUM

Finns bild på skribenten, mailad till redaktion@ skd.se Fredagen den 22 juli blev en svart dag i Norges och Europas historia. Att ha ett öppet samhälle som blundar inför det nya mångkulturella samhällets skuggsidor var den grundläggande orsaken till attentatet. Förakt i religionens namn mot det sekulära samhället och olika sorters etniska enklaver där "svennarna" betraktas som kafirer (http://www.dn.se/kultur-noje/debatt-essa/politiken-behover-ingen-gud) och därmed oönskade äktenskapspartner till de nyinvandrade ungdomarna (se filmen Jalla Jalla ? en rolig verklighetsbeskrivning av en bedrövlig verklighet) är fenomen som fungerar som ett alldeles perfekt recept på att skapa högerextremister. Integrationspolitiken i Norge (eller i Sverige) är utmärkt på att servera argument mot det mångkulturella samhället vilket man berömmer och försvarar med många vackra ord. De ledande politikerna i Norge har hävdat att det bästa svaret på Anders Breiviks massmord är att man kraftigare borgar för den västerländska typen av demokrati samt slår man vakt om vårt öppna mångkulturella samhälle. Detta är fina tankar men inte problemfritt i verkligheten. Det paradoxala är att ett öppet samhälle samtidigt är väldigt sårbart på grund av den tanklösa eller dumma eller kanske likgiltiga toleransen som politiken och samhället visar mot religiös och etnisk intolerans som odlas fritt inom vissa etniska enklaver. Enklaver som annars brukar kallas för "invandrartäta områden" inrymmer inte bara grupper av invandrare som äntligen, efter att ha flytt från vidriga diktaturer, har funnit här en hemstad i det fria demokratiska samhället. I dessa enklaver finns också grupper av invandrare som utnyttjar norrmännen och svenskarnas naivitet (eller likgiltighet), bygger sina egna getton med sina importerade antidemokratiska normer och traditioner vilka betaraktas som exotiska bidrag på mångkulturalismens himmel. Barngifte, månggifte, oskuldskontroll, homofobi och svenne-förakt odlas fritt under mångkulturalismens vackra paraply medan integrationspolitiken står handfallen och efter tio år av hedersvåldsdebatter, efter morden på Sara, Pela, Fadime, Abbas och Jian, inte har presterat mera än akuta åtgärder och kunskapshöjande kurser för myndigheter. Hedersnormerna och könsapartheid i religiösa skolor och samhällslivet lever ostört och utvecklas. Eller ännu värre, det hedersvåld och den homofobi som bekämpas med den ena handen får stöd och pengar (!) från den andra handen, det öppna samhället skall stödja alla, ja, vem som helts även de som kämpar mot demokratiska värderingar. Hör och häpna, just i dagarna avslöjas att Ungdomsstyrelsen som stödjer föreningar som kämpar mot hedersvåld också stöder organisationer (med skattepengar) som kämpar för hedersvåld. De stöder organisationer som anser att ,citat: "Homosexualitet ska straffas med döden, muslimer får inte bli vänner med ickemuslimer, kvinnor bör inte inleda samtal med främmande män, och i val ska muslimer helst rösta på andra muslimer". Vad säger "Svensson" eller den förvirrade unge mannen som inte fattar något av världspolitiken och migrationsprocesser? Jo, han kommer att hata invandraren. Vem har serverat honom argument mot oss invandrare? Jo, en politik, ett samhälle som blundar för eller tolererar etnisk och religiös intolerans och brott mot mänskliga rättigheter, i urgamla traditioners namn. Ett öppet samhälle som Sveriges eller Norges kan te sig som att de har karaktären av att de ger många möjligheter men kräver inga skyldigheter. Högerextremistiska krafter finns i många europeiska länder och de kan visa sitt hat och omsätta hatet genom flera attentat. Vad betyder ett öppet samhälle med demokrati och mångkulturalism? Att folk har olika religioner eller olika kulturella traditioner och bakgrunder är i sig inget problem utan sättet att praktisera detta som kan ge problem. I det stora hela är det oftast ingen konfrontation med vårt svenska system till exempel att man firar Ramadan eller muslimer får praktisera sin religion i moskéerna. Men när tvångsgifte och hederskulturer krockar med vårt svenska lagsystem då borde staten agera. Att dela ute lite pengar för temporära projektverksamheter till frivilliga organisationer som ofta konkurerar med varandra kommer aldrig lösa problemen med de utbredda antidemokratiska kulturella traditioner som skapar motsättningar mellan svenskar och invandrare och mellan invandrargrupperna själva. Det är väldigt lätt att sopa problemen under mattan som att ge korta straff till dessa som begår grova brott i kulturens eller religionens namn eller att vårt politiska system ska fortsätta att vara försiktigt eller likgiltigt. Jag anser dock att det västerländska politiska systemet speciellt i Sverige skulle göra ett stort misstag om man inte på allvar började tänka igenom problemen med det mångkulturella samhället. Om våra politiker ska fortsätta vara så fega och blunda eller stå handfallna för dessa problem som finns i vårt mångkulturella samhälle så kommer de högerextrema krafterna att växa. Breivik är en katastrofal produkt av ett öppet samhälle där man inte försvarade de demokratiska grunderna för alla, inklusive kvinnor och barn i de "mångkulturella" gettona. Jag är naturligtvis för ett öppet samhälle och vill ha en invandringspolitik och hjälpa de som behöver hjälp. Men vi måste också ta ansvar för att mångkulturalismen inte missbrukas av medeltida kvinnofientliga och homofoba traditioner i kulturers och religioners namn. Att utvisa grova utländska brottslingar och hedersmördare vilka agerar på släktens uppdrag och avskaffa hederskulturer vilka förtrycker invandrarungdomar och föraktar svenskar, "kafirer" och ateister är ett första steget till att bekämpa argumenten från högerextrema galningar. Mångkulturalism bör bara handla om KULTUR och inte om hot, våld och rasism i kulturers namn. Bahareh Mohammadi Andersson Internationellt kvinnorättsaktivist Kvinnofridssamordnare Styrelseledamot i Nätverk mot hedersrelateratvåld

Opinion

Återupprätta den nordiska samhörigheten

Opinion
Opinion

I år är det 70 år sedan passfrihet mellan de nordiska länderna infördes. Det borde firas men den fria rörligheten i Norden har åter urholkats, efter två år med stängda gränser till följd av åtgärder mot pandemin.

I söndags skrev kommunalråden i tre särskilt drabbade kommuner, Haparanda, Strömstad och Lund, om de allvarliga effekterna i gränsregionerna. Fyra av fem som bor och verkar i de nordiska gränsregionerna uppger att deras möjligheter att röra sig över gränserna har inskränkts till följd av covid 19-restriktionerna.

Haparanda och Torneå har sedan decennier fungerat som en stad. När gränskontroller infördes för två år sedan med militär personal på gränsen var det som om trafiken mellan Södermalm och Gamla stan i Stockholm skulle stoppats.

De stängda gränserna har lett till att barn med skilda föräldrar bosatta i olika olika länder inte kunnat träffa båda föräldrarna på månader och att vänner och släktingar inte kunna mötas. Såväl arbetspendling som handel och turism har drabbats negativt. Attityderna mot andra nordiska medborgare har blivit mer negativa i stora grupper. Den mer än hundraåriga självklara nordiska samhörighetskänslan har urholkats på ett allvarligt sätt som riskerar att få långsiktigt skadliga effekter.

Nu måste de nordiska ledande politikerna inse att de har ett ansvar för att den nordiska samhörigheten återupprättas. Ett öppet Norden gagnar alla. Både nya och gamla kvarvarande gränshinder måste monteras ner och aldrig åter resas.

Yngve Sunesson

Opinion

Pensionspengar ska inte placeras i diktaturer

Opinion
Opinion

Andra AP-fonden har placerat två miljarder kronor i elva diktaturers statsobligationer. Det innebär att svenska pensionspengar stödjer förtryckare i länder som Egypten, Förenade Arabemiraten, Kazakstan och Kina.

Det är tidningen Arbetet som kartlagt AP-fondens innehav och med definitionen av diktatur från tankesmedjan Freedom House avgränsat hur mycket av pengarna som använts mot AP-fondens egna principer som bland annat handlar om rätten att bilda fackföreningar. Den efterlevs inte i de elva diktaturerna.

AP-fondens försvar för sina placeringar är den vanliga, att de arbetar för att ”påverka utvecklingen till det bättre”. Det är svårt att tro att AP-fondens i sammanhanget ganska blygsamma belopp skulle göra de brutala diktatorerna, som Xi Jinping i Kina eller shejkerna i oljeländerna på den arabiska halvön beredda att ändra sin förtryckarpolitik, även om AP-fondsdirektörerna skulle föra fram kritik. Att köpa statsobligationer innebär ju inte heller någon särskild inriktning på mänskliga rättigheter. De används av staterna efter egna prioriteringar.

Så det finns bara ett rimligt beslut av AP-fondens ledning - att följa den egna placeringspolicyn och inte investera några pensionspengar i diktaturers statsobligationer.

Opinion

Enighet behövs

Annie Lööf (C) och Ulf Kristersson (M) överens.
Foto: Pontus Lundahl/TT
Opinion
Opinion

Det är inte ofta numera som partiledarna för M och C är överens, än mindre gör gemensamma utspel. Därför är det värt att notera att Ulf Kristersson och Annie Lööf på tisdagen skrev en gemensam debattartikel i Svenska Dagbladet och bad regeringen om seriösa överläggningar mellan alla riksdagens partier för att nå bred enighet om försvars- och säkerhetspolitiken.

Det finns en god tradition om bred enighet mellan om inte alla så de flesta partierna om just säkerhetspolitiken. Det har ett stort värde att visa enighet utåt om hur Sverige ställer sig om det skulle uppstå ett allvarligt hot.

Därför har regeringen anledning att lyssna på kraven från M och C (som också andra partier fört fram i liknande ordalag). Det verkar också på uttalanden från utrikesminister Ann Linde och försvarsminister Peter Hultqvist som om de inser det behovet. De öppnade på en presskonferens för överläggningar med oppositionspartierna, även om de inte omedelbart lovade att kalla in försvarsberedningen, vilket var det konkreta förslaget från M- och C-ledarna.

De exakta formerna är naturligtvis inte det mest väsentliga utan att ärliga försök görs att nå bred enighet om hur försvaret kan stärkas i det krisläge som Europa nu har kommit in i till följd av Rysslands aggressiva agerande mot Ukraina. Redan genom det gällande försvarsbeslutet kommer försvaret att stärkas kraftigt under de närmaste åren, men det har kommit signaler från Försvarsmakten om akuta behov som behöver definieras, analyseras och åtgärdas snabbare.

Det finns också andra än militära hot som är akuta, exempelvis cyberangrepp och desinformation, vilket gör att andra myndigheter än Försvarsmakten behöver finnas med i arbetet.

Däremot finns det ingen anledning att i det nuvarande krisläget börja diskutera att omformulera grunden för den svenska säkerhetspolitiken. Det bör anstå tills situationen lugnat ner sig. Det ingår inte heller, klokt nog, i kraven från Ulf Kristersson och Annie Lööf.

Yngve Sunesson

Opinion

Forskare kan och bör debattera

Opinion
Krönika.

En av de mer kända nationalekonomerna i Sverige är Lars Calmfors. Sin mest uppmärksammade insats gjorde han som utredare av svensk anslutning till EMU. Hans rapport användes av både ja- och nej-sidan i folkomröstningskampanjen, trots att Calmfors' slutsats var att Sverige borde stå utanför eurosamarbetet. Det måste sägas vara ett gott betyg på opartiskhet och saklighet.

I sina mycket läsvärda memoarer – Mellan forskning och politik. 50 år av samhällsdebatt (Ekerlids förlag) - försöker han beskriva hur det ekonomiska tänkandet och forskningen påverkat politiken under de 50 år han själv deltagit aktivt i såväl forskning som politisk debatt.

Att han anser att den ekonomiska forskningen verkligen kunnat påverka politiken är ett gott betyg både åt de forskare som aktivt deltagit i debatten och åt politiker som tagit till sig kunskaperna.

Mest har Calmfors forskat och debatterat om arbetsmarknadspolitik. Det är ett område som det ofta stormar omkring politiskt. Före 90-talskrisen skrev han artiklar om målkonflikten mellan att hålla nere arbetslösheten genom stora arbetsmarknadsprogram och att öka den reguljära sysselsättningen. För denna åsikt, baserad på forskning, fick han hård kritik av främst fackliga företrädare men också av dåvarande arbetsmarknadsministern Mona Sahlin. Men han fick senare ett erkännande av Hans Karlsson, avtalssekreterare i LO på 1990-talet och arbetslivsminister 2002-06. Karlsson respekterade forskningsresultaten om lägre a-kassa och lönesänkningar för att skapa fler jobb men ansåg att den politiska kostnaden för de ökade inkomstskillnaderna var för höga. Sådana erkännanden är alltför sällsynta, enligt Calmfors.

Sitt senaste större uppdrag fick Calmfors när han ombads att leda ett nytt arbetsmarknadsekonomiskt råd, som Svenskt Näringsliv inrättade. Han försäkrade sig om att kunna arbeta helt oberoende, men när rådet lade fram kritiska synpunkter på industriavtalets märkessättning föll det inte i god jord och Svenskt Näringsliv beslutade lägga ned rådet.

Magdalena Anderssons kritik mot John Hassler, när han var ordförande i regeringens finanspolitiska råd, fick stor uppmärksamhet inför partiledarvalet i höstas. Men att finansministern inte tycker om att få oberoende kritik för sin ekonomiska politik var inte unikt för Andersson. Calmfors var den förste ordföranden i Finanspolitiska rådet, när det inrättades 2007. Han blev också utskälld av finansministern, som då hette Anders Borg, som var så irriterad att han övervägde att lägga ned rådet.

När Lars Calmfors summerar sina 50 år i den ekonomisk-politiska debatten, ofta i dess centrum, betonar han hur viktigt samspelet mellan forskning och politik är, inte minst genom debatt i medierna: ”Som akademisk forskare ska man sticka ut huvudet och hålla det kvar även när det blåser hård motvind.”

Det har han verkligen gjort, och när man läser hans slutord i boken – ”det är inte bara meningsfullt utan också roligt” - inser man att fler forskare borde ta hans ord på allvar och förmedla sin forskning till en bredare krets, för att ge bättre underlag för den politiska debatten och därmed samhällsutvecklingen.

Yngve Sunesson

Opinion

Hemlighetsmakeri kring coronahanteringen

Opinion
Opinion

Den 25 februari är det meningen att Coronakommissionen, den utredning med experter som skall bedöma hur regeringen och ansvariga myndigheter hanterat pandemikrisen, skall komma med sina slutsatser. Det är givetvis en mycket viktig rapport eftersom den inte bara skall utvärdera hur samhällets krisberedskap fungerat utan i praktiken också ge ledning för vilka förbättringar som kan göras inför framtiden. För vi kan inte utesluta att andra svåra samhälleskriser är något som hela samhällsapparaten då och då ställs inför.

Men nu har regeringskansliet gett besked om att Coronakommissionen inte ge tillgång till allt material som varit underlag till diskussioner och beslut. Svaret man fått är att det inte alltid finns sådana anteckningar och att man enligt lag inte har någon skyldighet att lämna ut enskilda tjänstemäns minnesanteckningar. Det är ett besynnerligt svar och strider mot den öppenhetstradition som normalt gäller inom den svenska statsförvaltningen.

Det kan finnas en del av underlagsmaterialet som tagits fram i regeringen som av olika skäl behöver vara hemligt. Men i sådana fall kan Coronakommissionen låta en del av sin utredning omfattas av sekretess. Däremot behövs kommissionen allt underlag för att slutsatserna skall bli de rätta. Den givna frågan är om regeringen har något som den vill dölja? Kanske är det inte så. Men då borde också total öppenhet gälla mot den granskningskommission som den själv har tillsatt.

Lars J Eriksson

ANNONS

Detta är en sponsrad artikel och inte skriven av tidningens journalister.

Native Skd

Så har spellagen påverkat spelbolagen

www.betting.se/bonus

Den 1:a januari infördes en svensk spellicens som krav på de aktörer som vill bedriva spelverksamhet i form av nätcasino och vadslagning. Detta medförde en rad nya restriktioner vars syfte var att säkerställa en tryggare marknad för alla aktörer. Till exempel blev det maximalt tillåtet med en bonus per spelare och licens samtidigt som det också ställdes högre krav vid marknadsföring av spelbolagen till spelarna.

Den reglerade marknaden har givit en tryggare upplevelse för de svenska spelare som förhåller sig till att spela hos de aktörer som har svensk licens godkänd av Spelinspektionen. I dagsläget är det 74 licenstagare som fått svensk licens utgiven av myndigheten.

Ännu hårdare restriktioner under pandemin

Sedan svensk licens införande har det varit restriktioner med en bonus per spelare och licens, men under pandemin beslutade regeringen att införa hårdare restriktioner genom nya spelansvarsåtgärder. Det innebär att oddsbonusar och andra erbjudanden maximalt får uppgå till högst 100 kronor av licenstagare som tillhandahåller nätcasino och värdeautomater.

I tillägg säger reglerna att de som spelar casino på nätet har en insättningsgräns på högst 5000 kronor per vecka. Detta gäller dock inte de som enbart väljer odds och betting. Det är också obligatoriskt för spelare att ange gränser för speltiden vid spel på nätcasino och värdeautomater.

Har fått konsekvenser för spelarna

De nya hårdare restriktionerna var tänkta att gälla fram tills årsskiftet av 2020 men är förlängda till den siste juni 2021. Om läget inte har lättat finns det chans till ytterligare förlängning av restriktionerna ännu längre än så. Dessa betydligt hårdare spelansvarsåtgärder har inneburit att vissa spelare väljer att sluta spela hos de svenska licenstagarna. Istället vänder de sig till casino utan svensk licens vilket dock innebär betydligt högre risker. Anledningen är att det inte finns samma restriktioner kring insättningsgränser, speltid och bonusar. De som väljer att spela hos dessa aktörer kommer behöva skatta 30% av vinsterna samtidigt som det inte finns någon svensk myndighet som agerar medlare om något skulle hända mellan dig och spelbolaget.

Opinion

Urholkad polisnärvaro

Polis vid skånsk brottsplats.
Foto: Johan Nilsson/TT
Opinion
Opinion

I början av 2000-talet kom larmrapporter om den omfattande nedläggningen av polisstationer. Mellan åren 1994 och 2005 las 100 polisstationer ner i vårt land. Men den debatt som uppstod då blev kortvarig och satte inte några stora spår utan nedläggningsvågen över polisnärvaron framförallt på mindre orter och i glesbygd fortsatte.'

Lokalradiostationerna i Västsverige redovisade igår hur polisnärvaron utarmats på glesbygden. År 2000 fanns det 52 polisstationer men idag vara 28. Det är svårt att dra annan slutsats än att det minskar tryggheten, ger ökat utrymme för kriminaliteten att breda ut sig och försvårar uppgiften att lösa brott.

Utvecklingen ser likartad ut i Skåne där man för femton år sedan inledde en strukturomvandling. Dåvarande polismästaren Anders Danielsson försökte lugna kritiska röster med att antalet poliser inte skulle minska men att man skulle arbeta mer effektivt och spara in på lokalkostnaderna. Även om antalet stationer fortfarande är relativt stort så är det något av potemkinkulisser eftersom öppettiderna är mycket begränsade och antalet poliser ute i yttre tjänst är stationerade någon annanstans. Att någon person finns på plats några timmar för att t.ex hantera hittegods är inte vad som gör polisen trygghetsskapande.

Sverige har 290 kommuner spridda över landet. Ekonomiprofessorn Charlotta Mellander undersökte för några år sedan polisnärvaron och jämförde med Systembolaget. Siffrorna visar att i hela 72 kommuner finns det inte en enda polis anställd. I ytterligare 23 kommuner är det enbart en till två poliser anställda. Däremot finns det minst tre anställda på ett systembolag i samtliga svenska kommuner. Det är ett svek mot människorna i dessa kommuner som inte känner att de får samma samhällsnärvaro som andra kommunmedborgare. Poliserna skall vara med fötterna på marken i lokalsamhället.

Lars J Eriksson

Inrikes

Säpo varnar för ökad desinformation på nätet

'Det finns en risk att man luras att dela propaganda som man inte alls hade för avsikt', säger Susanna Trehörning, biträdande chef för författningsskydd och kontraterrorism på Säkerhetspolisen. Arkivbild.
Foto: Johan Nilsson/TT
Inrikes
Inrikes Säkerhetspolisen varnar nu för vad man menar är ökad desinformation och extremistisk propaganda på internet kopplat till pandemin.
– Det är viktigare än någonsin att vara källkritisk, säger Susanna Trehörning, biträdande chef för författningsskydd och kontraterrorism på Säpo till TT.

Säkerhetspolisen ser just nu ett "ökat flöde" från framför allt högerextremistiska kretsar kring pandemirelaterade frågor. Även främmande makt bedöms kunna ligga bakom spridandet av desinformation på nätet, enligt Säpo.

– Frågorna kring corona, vaccinationer och restriktioner och annat är något som engagerar väldigt många människor. Vid sådana tillfällen är risken för spridning av desinformation och propaganda mycket större, och det är det vi ser nu, att det faktiskt ökar, säger Susanna Trehörning.

Det är i första hand de våldsbejakande högerextrema miljöerna som nu arbetar aktivt med den här typen av desinformation och propaganda på sociala medier i frågor kopplade till pandemin. En metod är att förmedla innehållet i kommentarsfält i vad som till synes är harmlösa inlägg, som människor uppmanas att gilla och dela vidare.

– Det finns en risk att man luras att dela propaganda som man inte alls hade för avsikt. Inlägget kan handla om att stötta den hårt arbetande vårdpersonalen, men i kommentarsfälten döljer sig något annat, eller så står avsändaren för något helt annat.

Samhällskollaps

Från den högerextrema miljön handlar propagandan som Säpo ser bland annat om att splittra och polarisera, och att accelerera den samhällskollaps man önskar se. Främmande makt vill framför allt måla ut Sverige som ett land i förfall och underblåsa sin egen propaganda.

– Främmande makt använder gärna proxys, alltså någon annan som skickar ut budskapen, vilket gör det svårare att spåra den riktiga avsändaren.

Liksom tidigare pekar Säpo ut Ryssland, Kina och Iran som de länder som främst ägnar sig åt den här typen av säkerhetshotande verksamhet mot Sverige.

– Vi vet bland annat att Ryssland gärna bedriver påverkansoperationer via proxys, säger Susanna Trehörning.

Frihetsrörelsen

Ett aktuellt exempel där engagemang kopplat till pandemin delvis kapats av högerextremistiska miljöer är den så kallade Frihetsrörelsen, som under det gångna året ordnat flera coronaprotester såväl i Stockholm som Göteborg och Malmö.

Enligt den antirasistiska stiftelsen Expo, som bevakar högerextrema rörelser, har bland annat aktivister från nazistiska Nordiska motståndsrörelsen (NMR) deltagit vid demonstrationerna.

Nästa vecka planerar rörelsen ännu en demonstration i Stockholm.

– Vi har sett att den högerextrema våldsbejakande miljön har närvarat vid de här demonstrationerna och det är något som vi följer, säger Trehörning.

– Det är en typ av plattform som är intressant för dem att utnyttja. Precis som nätet är en plattform att utnyttja är också en demonstration med mycket folk som samlats kring en specifik fråga ett tillfälle att få ut sina budskap och sin propaganda.

Tänk efter

Trehörning framhåller att demonstrationsfriheten är en av de viktigaste fri- och rättigheterna i en demokrati, men hon uppmanar människor som deltar att vara alerta på förhand, precis som när man tar del av information på nätet.

– Det är viktigt att tänka till: vad är det jag vill göra och vad står jag för? Och inte dras med i något som man inte hade tänkt innan. Utan att man tänker ett varv innan och är medveten om vilka krafter som kan finnas i demonstrationståget och som vill utnyttja situationen och kidnappa den för syften som man inte står bakom. Då måste man ta ansvar och ta avstånd från dem, säger Susanna Trehörning.

Marc Skogelin/TT

FAKTA

Fakta: Källkritik – tänk på detta

– Vem är avsändare för informationen? Kan du hitta den ursprungliga källan?

– Varför finns informationen? Fundera på hur budskapet vill förändra ditt tänkande och agerande.

– Vem tjänar på att du sprider informationen?

– Hur gammal är informationen? Är den fortfarande relevant?

– Hur fick du tag på informationen? Kommer den från en pålitlig källa som tidigare har levererat bekräftad information?

– Kan du hitta informationen i andra källor? Information från endast en källa måste behandlas med stor försiktighet. Verkar det vara "för bra för att vara sann" är det oftast det.

– Leta efter information som inte bekräftar din nuvarande ståndpunkt för att undvika att du endast letar sådant som förstärker din nuvarande åsikt.

Källa: Myndigheten för samhällsskydd och beredskap (MSB)

Inrikes

Dom i mål om mord på Årstabron

Den 17 september 2020 hittades en man skjuten till döds på Årstabron i Stockholm. Arkivbild.
Foto: Marko Säävälä/TT
Inrikes
Inrikes I september 2020 hittades en man skjuten till döds på Årstabron i Stockholm. I dag meddelas dom mot de tre män som åtalats misstänkta för att ha mördat honom.

Två av männen, en 21-åring och en 28-åring, misstänktes redan tidigt för mordet på Årstabron. Enligt åtalet ska de ha bestämt möte med offret och därefter gått med honom ut på bron, där de sköt honom med flera skott i huvudet och kroppen.

Utöver dessa åtalas även en 30-åring, som av åklagaren beskrivs som en man med högt uppsatt position i olika kriminella nätverk i södra Stockholm. Även han figurerade tidigt i utredningen och misstänktes ha legat bakom mordet.

En tid såg det ut som att enbart de två männen i 20-årsåldern skulle kunna åtalas för mordet. Men sedan kom Anom – den stora polisoperationen där en krypterad kommunikationstjänst spridits ut bland kriminella över hela världen. Det de kriminella inte visste var att det egentligen var FBI som låg bakom det hela och hade kunnat kopiera all kommunikation.

Enligt åtalet kan material från Anom visa hur 30-åringen varit delaktig i chattar inför och efter mordet och gett instruktioner.

Bakom mordet ligger enligt åklagaren en konflikt mellan 30-åringen och mordoffret, som tidigare varit vänner med varandra. Exakt vad som lett fram till brytningen är oklart.

Samtliga åtalade förnekar brott.

FAKTA

Fakta: Anom och Encro

De senaste åren har internationell polis lyckats knäcka flera krypterade kommunikationstjänster.

Störst uppmärksamhet har Encrochat fått, som fransk polis hackade våren 2020. I Sverige har det lett till att toppskikten av flera tunga kriminella nätverk har kunnat ställas inför rätta och även lagföras. Men materialet har även ifrågasatts från bland annat advokathåll.

I början av juni avslöjades att FBI utvecklat en egen tjänst, kallad Anom, som man lyckades sprida bland kriminella. Vad de inte visste var att polisen fick en hemlig kopia av de meddelanden som skickades via tjänsten.

Flera av de krypterade tjänsterna har marknadsförts som de säkraste i hela världen. Vanligen har enheterna saknat funktioner som gps, mikrofon och kamera. Meddelanden har också kunnat förstöras av sig själva och med ett ”paniklösenord” har telefonerna kunnat låsas så att de blivit obrukbara.

Förhandsvisning på nästa artikel
NÄSTA ARTIKEL