Under kommande helg samlas miljöpartister till digitala möten för att ta ställning till frågan om den drygt fyrtioåriga traditionen med två språkrör i partiets ledning skall ersättas med en traditionell partiledare.
Det fanns flera skäl till att vi som bildade Miljöpartiet fastnade för en tudelad topp. Vi ville manifestera jämställdhet ända upp på högsta nivå. Vi hoppades också att språkrör skulle kunna fortsätta att delvis leva normalt familjeliv, något som ofta visat sig omöjligt för traditionella partiledare. Vi ville framstå som ett tydligt alternativ, både ideologiskt och organisatoriskt. Dessutom är språkrörsmodellen dominerade bland alla gröna partier, däribland alla gröna partiers moder die Grünen i Tyskland som fortfarande leds av två språkrör samtidigt som partiet har tunga regeringsposter och stöds av 15 till 20 procent av väljarna.
Annons
Annons

Miljöpartiets första möte, i Örebro, med Per Gahrton på första bänken till vänster.
Visserligen förhindrade språkrörsmodellen inte att Miljöpartiet åkte ur Riksdagen 1991 men inte heller att partiet återkom 1994. Därefter har partiet spelat en viktig roll i svensk politik.
Att de låga opinionssiffrorna skulle bero på språkrören är långsökt. Fyra svenska partier ligger mycket nära 4 % spärren, tre av dem leds av ensam partiledare. Detta tyder knappast på att partiledare skulle vara bättre än språkrör.
En gång tidigare har Miljöpartiet varit nära att kassera språkrörsmodellen på grund av låga opinionssiffror. Våren 2002 låg Miljöpartiet under 3 % och en betydande del av partiet ville i det läget välja en partiledare. Projektet byggde dock helt på att det var en viss person som skulle ta partiledaruppdraget nämligen Åsa Domeij. När det visade sig att hon bara ville bli vice partiledare, sprack projektet. I stället valdes Peter Eriksson och Maria Wetterstrand till språkrör. Resten är historia.
Det är förstås märkligt att miljöpartiet just när miljö- och klimatkrisen tycks värre än någonsin har så låga opinionssiffror. Att det skulle bero på språkrören tror jag inte, vare sig de konkreta språkrören Märta och Per eller språkrörsmodellen. Ändå måste det ju föreligga något fel. Varför inte skicka en delegation till Berlin för att studera hur man kan förena grön fundamentalism med dagspolitisk realism till en slag kraftig rörelse för grön omställning.
Per Gahrton
Miljöpartiets första manliga språkrör 1984- 85