Det är mot den här bakgrunden inte särskilt konstigt att SD och Jimmie Åkesson åter igen väcker frågan om det svenska medlemskapet.

Jag är tillräckligt gammal för att minnas debatten inför och själva folkomröstningen om ett svenskt EU-medlemskap. Bland vänsterväljare fanns det en betydande skepsis. För egen del var jag positiv, men visst delade jag oron för att vi skulle tvingas sänka ambitionsnivån inom en rad områden. Jagoch andra uppfattade framför allt EU som kapitalets och kapitalisternas gemenskap. Jo, jag var för ett medlemskap, men betonade som många andra vikten av att Sverige skulle vara en motsträvig medlem. Det var viktigt att förhandla fram undantag för att förhindra försämringar av miljöpolitiken och den sociala tryggheten och för att motverka att spriten sprids mer eller mindre fritt.

Idag är jag långt ifrån den ende vänsterväljaren som ser EU som en god vän. En kraft som åtminstone i någon mån kan stå emot högervridningen.

Just klimatområdet är särskilt intressant. Det finns nog inget område där det märks så tydligt att Sverige har fått en ny regering. Sverige har på bara några månader förvandlats från ett land som går i täten i klimatomställningen till ett land som aktivt ökar utsläppen. Som sagt, om det inte hade varit för EU hade omsvängningen varit ännu kraftigare.

Det pågår ett omfattande arbete för att öka insamlingen av restprodukter. Mer ska sorteras i hemmen och hämtas vid fastigheterna, allt i syfte att öka återbruket. Sveriges riksdag har sagt ja till förändringen, men det är en direkt följd av ett skärpt regelverk inom EU.

Idag är jag betydligt mer orolig för vad de hittar på i Stockholm än i Bryssel när det gäller miljön. Samma gäller som sagt migrationspolitiken. Jag är inte särskilt förtjust i det förslag som för närvarande håller på att mejslas fram inom EU, men det betyder i alla fall att en viss anständighet försvaras.

Missförstå mig inte, jag påstår inte att EU per definition är ett vänsterverk. Min poäng är en helt annan. Det går att påverka, och det finns ingen naturlag som säger att EU är vänster eller höger. Eller för den delen, att Malmö per definition är höger eller vänster eller att Sverige är progressivt eller motsträvigt. Det som bestämmer vad som är vad är politikens innehåll.

Så därför har SD en poäng. Vi ska förhålla oss till EU som till andra politiska gemenskaper. Betrakta det som sägs och görs med kritiska ögon. Utvecklingen från 1994 och framåt har visat att EU i allra högsta grad är en formbar organism. Det finns inga konstitutionella gener som gör EU till kapitalets eller någon annans försvarare. Eu blir vad vi gör det till.

Men om vi svenskar ska kunna spela en viktig roll, då måste vi bry oss och engagera oss. Vi måste ta ett ansvar för EU och det i sin tur förutsätter att vi har bestämt oss för att vara medlem.

Den poängen har Sverigedemokraterna och Jimmie Åkesson missat.