I arbetet med biografin om Gustaf Jonnergård (Gustaf Jonnergård Sveriges ”längste” partisekreterare, Ekerlids förlag) har vi särskilt studerat de uppseendeväckande framgångarna för Centerpartiet mellan 1950- och 1970-talen, då väljarstödet ökade från nio procent 1956 till över 25 procent 1973. En tid då partiet både utvecklades idémässigt och breddades. Stödet på landsbygden växte samtidigt som partiet vann insteg i städerna.

Som partisekreterare var Jonnergård en nyckelperson bakom Centerpartiets starka uppgång. Även om partiordföranden Gunnar Hedlund och den starka folkrörelseorganisationen spelade viktiga roller, finns det anledning att hämta inspiration från Jonnergård.

Jonnergård kände Bondeförbundet väl. Hans första uppdrag centralt var som redaktör för partiets Jubileumsbok 1950. Grunden från starten var rättvisa mellan stad och land liksom att kombinera frihet och trygghet. En tydlig identitet att utgå ifrån.

Under 1940-talet inspirerades Bondeförbundet av sitt finska systerparti att markera partiets mittenposition genom att beteckna sin politik som ”tredje vägen”, mittenpositionen i det politiska landskapet. Att Bondeförbundet var ett ”centerparti” klargjordes redan 1911 av grundaren Carl Berglund.

Jonnergård använde begreppet decentralisering för att markera partiets eget alternativ till de gamla ismerna; liberalism, konservatism och socialism. Han blev ”decentralismens chefsideolog”. Jonnergård försvarade marknadsekonomin, men underströk att marknaden måste ha ramar och styrmedel för att hindra centralisering.

1962 lade Centerpartiet en miljömotion i riksdagen. Några år senare presenterades ett mer heltäckande miljöprogram. Därmed blev Centerpartiet Sveriges första genuina miljöparti.

Miljöansvar blev ett grundbegrepp och som logisk följd av detta kom partiets kritik mot kärnkraften några år senare. Under 1980-talet blev ekohumanism en heltäckande beteckning på ideologin.

Genom krisuppgörelsen 1933 medverkade Axel Pehrsson Bramstorp till att göra Bondeförbundet regeringsfähigt. Efterträdaren Gunnar Hedlund hade samma syn och på 1950-talet ingick partiet i en koalition med Socialdemokraterna.

Centerpartiet stärkte sin självständiga mittenposition med Jonnergård som inspiratör. Grunden lades för att Thorbjörn Fälldin kunde bilda regering 1976. Partiet var pragmatiskt och kunde samarbeta åt såväl vänster som höger när de sakpolitiska förutsättningarna förelåg.

Organisationen med lokalavdelningar för såväl parti, kvinnoförbund som ungdomsförbund var stark. Årliga studiekampanjer med tusentals studiecirklar genomfördes. Underifrånperspektivet var grundläggande. Att åter stärka folkrörelsen är en utmaning idag.

Sedan 1920-talet hade Bondeförbundet ett fruktbart utbyte med andra partier på agrardemokratisk grund i Norden men även i Polen (PSL). Jonnergårds idéer om decentralism blev populära, särskilt hos systerpartiet i väster. Även i dag finns goda skäl att stärka samarbetet med övriga gröna centerpartier.

I ett svårt politiskt läge finns inspiration för framtiden att hämta från Jonnergård. Centerrörelsen ska vara stolt över sin egen gröna, decentralistiska identitet.

Yngve Sunesson

Markaryd

Håkan Larsson

Krokom

redaktörer för boken ”Gustaf Jonnergård – Sveriges längste ́partisekreterare”,