– Det är för jävligt att man låter en 88-åring ligga med en bruten arm i en vecka och vänta på operation. Under hela tiden hölls mor dessutom fastande.

Det säger Lars Olson, son till 88-åriga Elsa från Svedala, som den 16 januari föll i sitt rum på det särskilda boendet Solgården i Klågerup. När vi möts har han ett block fyllt av anteckningar om sin mors sjukhusvistelse. Han är starkt kritisk till vårdens behandling av en äldre utsatt person som inte kan tala för sig själv.

Det var kväll när Elsa, som är diagnostiserad med demens och hör dåligt, ramlade så illa att hon omgående fördes med ambulans till akutmottagningen i Malmö där det konstaterades att hon brutit ena överarmen.

Efter att ha gipsats fick Elsa en vårdplats på ortopeden där även dottern och sonen tillsammans med andra anhöriga tilläts vara med Elsa som stöd och hjälp.

– Vi tjatade till oss att vi skulle få vara med mor dygnet om eftersom hon både är dement och hör dåligt. Till slut gick de med på det och gav oss också besked om att hon skulle opereras dagen efter, berättar Lars Olson.

Men det blev aldrig någon operation. Hela tiden kom nya besked om att nästa dag var det dags, och då skulle Elsa duschas och förberedas med fortsatt fasta och smärtstillande medicin.

– Jag förstår att det finns andra akuta grejer att prioritera. Men att hålla mor nerdrogad på morfin så hon var helt borta i en hel vecka är ju inte klokt. Jag ifrågasatte varför hon fick så mycket morfin, berättar Lars Olson.

Han uppger att de även fick besked av en läkare att de inte ville operera Elsa med hänvisning till att hon var gammal och svag.

– Läkaren hävdade att hon inte skulle klara narkosen och att vi borde förstå det. Då bröt jag ihop både ledsen och arg eftersom vi väntat så länge på besked om vad som skulle hända med vår mor, berättar Lars Olson.

De anhöriga gav sig inte utan krävde operation, vilket till slut en annan läkare tog beslut om. Enligt Lars Olson menade den här läkaren att han hade god erfarenhet av operationer även på äldre sköra patienter.

Elsas operation gick bra och hon kunde återvända till Solgården där hon piggnade till. Men bara en vecka senare blev hon okontaktbar med hängande mungipa vilket signalerade att hon drabbats av en propp.

– En bidragande orsak till detta kan ha varit medicineringen, att hon övermedicinerats och att hon på ortopeden låg helt still i en vecka utan att hon fick någon blodförtunnande medicin, menar Lars Olson.

På akuten dit Elsa kördes igen blev läkarens besked att det inte fanns mycket mer att göra än att låta henne åka hem till sitt boende för lugn och ro, vilket Lars och hans syster accepterade.

– Han sa att han trodde att proppen tagit så illa att hon inte skulle klara sig och att det var bäst för henne att nu få palliativ vård på sitt boende, berättar han.

Men ännu en gång visade sig Elsa vara stark och redan samma kväll hade hon kvicknat till, satt upp och både åt och drack.

Idag bor hon fortsatt på Solgården där barn och anhöriga kan hälsa på henne.

– Det enda jag vill är att vården inte behandlar äldre och dementa på det sättet vi upplevt med mor. Äldre blir inte sedda och jag vill verkligen inte att andra ska tvingas uppleva samma sak. Att man ska behöva tjata sig till vård, avslutar Lars Olson.

När Skånska Dagbladet ställer frågor till sjukhuset svarar Jan Juréus, chef för traumasektionen och tillförordnad verksamhetschef för ortopedi i Malmö, i ett skriftligt svar:

– Jag kan bara beklaga att vi har mycket långa väntetider på kirurgisk behandling över lag. Detta orsakar våra patienter lidande, frustration, fördröjning av start av sin rehabilitering och orsakar i vissa fall sämre slutresultat.

Är det rimligt att en 88-åring tvingas ligga med bruten arm och vänta på operation i en vecka?

– Orsaken är att det råder brist både på operationsutrymme och på tillgängliga vårdplatser, uppger Jan Juréus, som påpekar att situationen är mycket otillfredsställande även för personalen som jobbar med detta dagligen.

Han bekräftar vad Skånska Dagbladet berättat tidigare - att sjukhuset just nu har mycket långa väntetider på ortopeden, men även kirurgisk behandling över lag.

Jan Juréus hänvisar till patientsekretess när det gäller Elsas fall, men hänvisar till att de flesta patienter, både yngre och äldre som drabbas av ett benbrott på överarmen, inte opereras. Gips eller någon form av stödförband i upp till tio veckor är vanligast.

Om beslut om operation tas kan det ändå dröja upp till två veckor, även om det alltid görs en individuell bedömning.

– Med förbehåll för avsaknad av kunskap om detta specifika fall kan man alltså säga att det i de flesta fall är acceptabelt att vänta en vecka på operation, men att strävan är att operera skadan så snart som möjligt.

Jan Juréus menar att valet att operera eller inte kan vara svårt att ta. Så väl fördelar som risker vägs mot varandra. Dessutom görs dagligen en prioritering.

– Då det hela tiden kommer in människor med nya skador kan det tyvärr innebära att de nyinkomna anses ha högre prioritet.

På frågan om en patient med hänvisning till hög ålder skulle nedprioriteras svarar han:

– Äldre patienter prioriteras ibland högre på grund av risker med att vara still såsom trycksår lunginflammation eller proppar, men de prioriteras aldrig bort på grund av ålder.

Sonens kritik mot att Elsa under en veckas sängliggande inte getts blodförtunnade medicin, vilket han menar kan ha bidragit till att hon fick en propp, är enligt Jan Juréus inget avvikande. Att ge blodförtunnande är inte något som görs vid benbrott på armarna, uppger läkaren som hänvisar till sjukhusets riktlinjer som grundar sig på forskning.

Jan Juréus konstaterar dock avslutningsvis att det ändå kan vara aktuellt att ge blodförtunnande medicin om en patient av något skäl blir sängliggande, trots att endast en arm är bruten.