Replik på "Staten måste be om ursäkt", Skd Debatt 17/2

Samtidigt är företeelserna i sig ingen nyhet. Det finns flera avhandlingar som visar på olika former av makt och maktmissbruk. Under denna kategori faller exempelvis Elin Bommenels studie (2006) om ”sockerförsöket” på Vipeholm liksom Kristina Engvalls undersökning (2000) om Västra Mark, en statlig anstalt för ”asociala och imbecilla” kvinnor i Örebro. Även undertecknad ser sig i denna tradition av en kritisk socialhistoria.

Bland annat tog jag upp hur en minderårig ”sinnesslö” kvinna hade missbrukats sexuellt – och hur hon i efterhand gjordes ansvarig för sitt eget öde. Missbruket skedde innan hon placerades på en anstalt. Ett större intresse för den historiska utvecklingen kring denna grupp av särskilt sårbara människor är välbehövligt, både inom akademin och i den offentliga debatten.

Vad vi däremot inte behöver är ett narrativ som odifferentierat fördömer det förflutna. Författarna av debattartikeln ”Staten måste be om ursäkt” (Skånska Dagbladet, 17/2/2023) påstår: ”Misshandel i form av grav undernäring, undermålig vård och avsaknad av omtanke och närhet var vanligt. De drabbade kan räknas i tusentals […] Institutionsvården för personer med funktionsnedsättning är en mörk del av Sveriges historia som sällan berättas eller än värre, ignoreras.” Det är tunga anklagelser som behöver historiska källor för att vinna trovärdighet.

Med referens till en egen undersökning, med regional tyngdpunkt på Skåne, kan jag inte bekräfta en så ensidig bild, oavsett berättigad kritik utifrån ett nutidsperspektiv: Det kan konstateras att institutionerna för ”sinnesslöa” , historiskt sett innebar ett framsteg. De bidrog till att vederbörande inte längre överlämnades till fattigvården, att de fick en för denna tid bästa möjliga vård. I anstaltsskolorna pågick engagerade försök att undervisa ”sinnesslöa” elever enligt reformpedagogiska metoder – barn som ingen folkskola tog emot.

Även i det numera hårdkritiserade ”specialsjukhuset” Vipeholm fanns uppgifter om olika nya terapiformer som ledde till förbättringar. Flera årsrapporter sedan grundandet 1935 konstaterar sådana framsteg, även om de kännetecknas av en socialteknokratisk förståelse av funktionsnedsättning. Med detta sagt förnekar jag inte att det har förkommit övergrepp, påtryckningar och tvång.

Historia har många nyanser, och för historieskrivningen är det avgörande att se och förstå de olika schatteringarna. Annars är risken stor att historien beträffande personer med intellektuell funktionsnedsättning förblir i det mörka. Det vore angelägen med mer historisk forskning – baserad på källor, och inte bara påståenden.

Thomas Barow

(Professor i pedagogik med inriktning specialpedagogik, Örebro universitet)