Opinion

Krönika: Lyssna på gangsterrap för att förstå gängen

Den mördade artisten Einar.
Foto: Johan Nilsson/TT
Opinion
Opinion Krönika

Gangsterrap eller rap överhuvudtaget är inget som jag lyssnar på av fri vilja, möjligen med undantag av Eminem. Trots ett stort musikintresse ger det mig inget, så de få gånger jag hört rapartister har det varit när någon låt dykt upp via radion när jag slölyssnat på musik. Men musiksmaken förändras genom generationerna, min egen tro är att rapen är ett rätt snabbt övergående fenomen som inte ens dagens stora rap-publik kommer att lyssna på när de blir äldre.

I spåren på gängkriminaliteten och gängmorden och den mycket uppmärksammade avrättningen av Einar höjs röster för att gangsterrap skall bojkottas av public service kanalerna. Förslaget är inte så udda som man kan tro av debatten, dödsskallestämplad musik har gått hand i hand med statsradion och stats-TV-kanalerna. Men då har det oftast handlat om låtar och texter som ansetts såra den goda smaken.

Att förbjuda gangsterrap är i mina ögon kontraproduktivt. Hur definierar man exakt vilka låtar som det handlar om, skall vartenda ord vägas på våg? Dessutom vore det meningslöst eftersom musiken kan streamas via en mängd kanaler.

I vuxengenerationerna är det inte många som lyssnar på gangsterrap och har en tydlig bild av budskapen som förmedlas via sångtexter och musikvideos. Istället för att ropa på förbud borde många ta del av gangsterrapen för att få insikt i vad det är för budskap och livssyn som förmedlas och förstå djupet i hur gangssterrapen fått ett förödande grepp över många unga med sitt samhällsskadliga budskap.

Einars största musikframgång är låten Katten i trakten. Här är några utdrag av det han sjunger:

”Hon inte fin hon e' vacker

Hon inte goish å' behöver inga ögon i nacken

Men om nån' kommer å' testar då jag får ner han på backen

Hon å' jag e' som jag å' min glock (Glock ett pistolmärke min anm) babe

De finns inga andra baby de' finns inget stopp, nej

Hon e' som äzi jag som zutt de' blir en cocktail

Hon har fått benim att fastna svär då hon har fått mig

Hon e' som äzi jag som zutt de' blir en cocktail (äzi och zutt, förortsslang för knark, min anm).

Kommer med min mördarbil

Du å' jag kan röka weed

Cuttar kakan till femmor (spä ut droger, min anm.”

Texterna glorifierar gängkriminalitetskulturen. Ännu värre är filmerna. I Einars katten-video dansar han och invandrargäng, viftar med vapen, gör skjutrörelser, röker på och vistas i en lyxig lägenhet med pool någonstans vid troligen Medelhavet. Einar själv ser vi hur han tar på sig en Monclerjacka, som har en prisklass mellan 10.000 0ch 15.000 kronor. Dessutom finns ett par unga och vackra kvinnor med samt en lyxig bil, allt för att visa den åtråvärda livsstilen hos gängkriminella.

Einar och hans texter och videos är bara ett exempel. Budskapen ser ungefär lika ut hos andra gangsterrappare.

Trots att det är så tydligt - vi har musiken och filmerna framför oss - har vi en debatt om gängkriminalitet som sitter fast i 1960- och 1970-talets verklighetsbilder. Men de hjälper oss inte idag. Det är inte fler fritidsgårdar som behövs - för en tid sedan sågade kriminologiprofessorn Jerzy Sarnecki fritidsgårdarna eftersom det inte finns något forskningsstöd för att de har en positiv verkan i ungdomsvärlden - snarare är det tvärtom, de blir de unga gängkriminellas platskontor. Bättre vore att satsa pengarna på skolan.

Lika lite kan analysen begränsas till ett nostalgiskt konstaterande av att botemedlet för att få unga att inte bli gängkriminella är att erbjuda en bättre skola och utsikter till ett Svenssonliv med villa, Volvo och vovve. Så ser inte drivkrafterna ut bland unga som söker sig till den gängkriminella tillvaron.

I en som vanligt lysande men också sorgekantad text av författaren Lena Andersson konstaterade hon att de unga gängkriminella inte har blivit det genom att utsättas för ”risken att hamna i” denna tillvaro utan snarare att de utsatts för en frestelse” som de valt att styra sina liv.

Egentligen är det inget nytt. I början av 1970-talet var jag på en filmkväll med Carl-Henrik Svenstedt där han filmat och intervjuat unga kriminella i ett fängelse. I den efterföljande diskussionen föll hans ord ungefär så här när han fick frågan om varför dessa intagna blivit brottslingar. Han svarade ungefär att de valt att bli det för att de ville ha samma livsstil som framgångsrika personer med lyxiga bilar, dyra bostäder och och gott om pengar. Så var det då och så är det idag, men ännu värre eftersom vi fått idag har så många unga med invandrarbakgrund som trodde att den livssstil som väntade i Sverige var något annat än den grå arbetsvardag 8-16 som utgör majoritetens liv i vårt land. De vill leva det liv som Einar och andra gangsterrappare sjunger om och idealiserar i sina videos.

Så den som vill förstå djupet av gängkriminaliteten bör sätta sig in i gangssterrapen och inse att vi idag inte ser några lösningar inom räckhåll, däremot politiker som försöker överträffa varandra med slagordslösningar för en mandatperiod i taget. Den som tror att kampen mot denna kriminalitet handlar om några få år kan blicka mot USA där gängkriminalitet funnits och vuxit i mer än hundra års tid och nu slår mordrekord. Hur länge kommer det att ta i vårt land att trycka tillbaka gängen. 10 år? Glöm det. Troligen handlar det om några generationer, det är vuxenvärldens arv till kommande generationer och givetvis något vi bör skämmas för.

Lars J Eriksson

lars.j.eriksson@skd.se

Opinion

Friskare grisar i EU, friskare människor överallt

Centerpartiets EU-parlamentariker Emma Wiesner
Foto: Fred MARVAUX / EU-parlamentet
Opinion
Opinion

Det är nu förbjudet i EU att använda antibiotika på friska djur i förebyggande syfte, eller som kompensation för en undermålig djurhållning. Det är en välkommen förändring som svenska europarlamentariker varit med och drivit fram genom ett envetet arbete under många år. Liberalen Marit Paulsen som tog initiativet, Centerpartisten Fredrick Federley och nu hans efterträdare Emma Wiesner har drivit antibiotikafrågan.

Antibiotikaresistens är en av vår tids ödesfrågor. Långsiktigt är överförskrivning av antibiotika och på den följande resistens ett värre problem än covid-19. Den medicinska tidskriften Lancet har publicerat en studie som uppskattar att 1,3 miljoner dog av resistenta bakterier 2019, vilket är en fördubbling från 2016. En skrämmande skattning är att det kommer att leda till 10 miljoner dödsfall om året i mitten av seklet. För svensk del handlar det om 70 000 dödsfall per år, att jämföra med 15 000 dödsfall i covid-19.

I de flesta fall är det inte antibiotika i mat som orsakar resistens, men för att respekten för antibiotika ska öka måste man handskas varligare med det i alla situationer. Antibiotika bör bara användas när inget annat fungerar.

Det gynnar Sveriges köttproducenter att det ställs högre krav på övriga EU-länder. Konkurrensen på den fria marknaden blir mer likvärdig, även om Sverige fortfarande ligger före länder som Belgien när det gäller djurvälfärd.

Köttdjur och djur på väg till slakt har behandlats fruktansvärt illa inom EU, vilket inte är rimligt med tanke på att det sedan länge står klart att djuren lider svårt av det. Den långsiktiga målsättningen bör vara att allt EU-producerat kött ska kunna köpas med gott samvete i vetskapen om att djuret haft ett rimligt liv där det fått ägna sig åt sina naturliga beteenden. Det är långt kvar dit, men detta är ett viktigt steg på vägen. Folk får klara sig utan så billiga charkprodukter att man får misshandla djuren och medicinera med antibiotika i förebyggande syfte för att de inte ska bli sjuka.

Martina Jarminder

Opinion

Vem kan göra pojkar studiemotiverade?

Opinion
Opinion

Pojkar i grundskolan presterar sämre än flickor, i alla ämnen utom idrott, vilket Grundskolenämnden i Malmö har uppmärksammat i en hearing, där Linnéskolan och Rosengårdsskolan jämfört erfarenheter kring pojkars prestationer.

Den svenska skolans potential för att jämna ut medfödda sociala skillnader har stått i fokus för den politiska debatten på sista tiden, då främst från ett klassperspektiv, där man oroat sig för att skolan inte längre kan kompensera för skillnader som finns mellan elever från studievana och studieovana hem.

Att det går sämre för pojkar har man känt till länge. Kvinnor är generellt sett mer högutbildade 2019 var det för första gången fler kvinnor på forskarutbildningarna än män. Det kommer att finnas färre enkla jobb framöver, i takt med att till exempel industrijobb automatiseras bort. Män riskerar alltså att få det jobbigt på arbetsmarknaden om de inte kan eller vill utbilda sig. Även det kan bli en klassfråga.

Pojkar från båda skolorna är överens om att det i alla fall delvis är kulturellt betingat. Att killar tycker det är viktigare att vara tuffa än smarta är kanske inte så konstigt i en ålder där man försöker hitta en identitet som vuxen, men det är en dum och skadlig norm. Anti-pluggkulturen gör det dessutom svårt att avgöra om det finns akademiska utmaningar för pojkar som kunde avhjälpas genom förändringar i undervisningen. Tanken på att utbildning och läsning är något ”feminint” är lustig inte minst på grund av att utbildning varit reservat för pojkar under nästan hela historien.

Pojkar på Rosengårdsskolan menar att det är viktigare för dem att få en bra relation med läraren och skolans rektor Cecilia Larsson-Ståhl säger att det finns stora skillnader i hur väl olika lärare lyckas med att jämna ut studieresultaten mellan könen. Det är en intressant insikt och den rektor som kan isolera vilka egenskaper hos en lärare som gör pojkar studieintresserade är uppenbarligen rätt person på rätt plats.

Opinion

Nästan ingen vill bli polis i Skåne

Opinion
Opinion

Intresset för polisutbildningen i Malmö är rekordlågt, vilket är ett problem bland annat för de politiker som lovar ett stort antal poliser som lösningen på flera samhällsproblem.

Man skulle kunna gissa att det handlar om hög risk och låg lön i en olycklig kombination. Det är begripligt att man drar sig för att utsättas för våld och stress för en så låg ingångslön. Låg lön visar också på låg status för yrket, vilket kan göra det ännu mindre attraktivt.

En av de nya studenterna på polisprogrammet tror att gängkriminaliteten och hur brottsligheten beskrivs i Sverige spelar in och skrämmer bort sökande. Samtidigt är det ett tydligt och bra uppdrag för en blivande polis: vem vill inte vara med och vända en skadlig utveckling? Den som vill bli polis för att göra nytta har alla möjligheter.

Man kan spekulera i att om de senaste årens diskussion om poliskåren som grogrund för rasism har gjort polisyrket mindre lockande. Det är synd i så fall, för det ska gärna vara rätt personer som blir poliser och den som reflekterar och ifrågasätter hur polisen fungerar är rätt person för ett jobb med så mycket ansvar och makt.

De politiker som vill gå till val på att lova så många nya poliser att vi omöjligt kan rekrytera dem i tid måste fundera på hur och varför polisyrket inte lockar, så de inte ger löften de vet inte kan hållas.

Martina Jarminder

Opinion

Inga fler klassresor

Klassrum.
Foto: Hossein Salmanzadeh / TT
Opinion
Opinion

Svenska skolan sviker sitt kompensatoriska uppdrag. Föräldrarnas utbildningsbakgrund blir allt mer betydelsefull för hur eleverna presterar. Eleverna med störst behov drabbats värst av skolans sviktande kvalitet.

Verkligheten som Emma Leijnse skildrar i reportageboken I en annan klass (Natur och Kultur) är inte ny eller okänd men hennes skildring av besök i två skolklasser tydliggör problemen.

Klasserna representerar ytterligheter. Den ena ligger i ett utsatt område i Malmö, den andra i akademikerstaden Lund. När barnen i Lund får läxhjälp från sina i regel högskoleutbildade föräldrar, hjälper barnen i Malmö sina föräldrar med svenskan. Betyget C är ett bra betyg för Malmöskolans elever, för Lundaföräldrarna innebär det stor besvikelse.

Eleverna från högutbildade hem har också mer högutbildade lärare. Eleverna med svenska som andraspråk har lärare med sämre språkkunskaper. Flera gånger reagerar Leijnse på att hon har svårt att förstå vad vissa lärare på Malmöskolan säger.

Det är svårt att locka lärare till utsatta områden och många blir kortvariga.

I en intervju i Skolvärlden (21/10 -21) menar läraren och skoldebattören Filippa Mannerheim att klassiska undervisningsmetoder borde göra comeback i svensk skola. Hon vänder sig mot "produktpedagogik" där eleven förväntas söka kunskap och arbeta självständigt utifrån lärarens instruktioner, ett undervisningssätt där läraren ska coacha snarare än undervisa. Tid för övning och inlärning har blivit knapp, istället förväntas eleverna ständigt visa vad de kan. Det som bedöms är vaga "förmågor", snarare än faktakunskaper. För elever som fått med sig kunskaper hemifrån behöver det inte vara ett problem, för elever som skulle behöva hämta in kunskaper blir det förödande.

Det är en ordning som slår ut många elever, och skapar stress för andra. Ändå har idéerna fått stort genomslag. Det blir ytterligare en faktor som missgynnar de svagaste eleverna. Resultatet syns tydligt i klassrum som omöjliggör klassresor.

Mimmie Björnsdotter Grönkvist

Opinion

Elsparkcyklar skulle haft parkering från början

Opinion
Opinion

Malmös kommunalråd Andreas Schönström glädjer sig åt ett regeringsförslag om att det kan bli förbjudet att parkera elsparkcyklar där det inte finns ställ. Det vore välkommet om det blev så, inte minst för att undvika olyckor. Risken för synskadade har till exempel uppmärksammats tidigare.

Elsparkcyklarna har hanterats konstigt från uthyrarnas sida. Tanken på man ska kunna slänga en tung maskin där man står är ett feltänk. Hade cyklarna lanserats som något man kan köra från en parkering till en annan hade det sannolikt inte blivit kontroversiellt från början. Hade cyklister slängt sin cykel på trottoaren och gått därifrån när turen var slut hade vanliga cyklar också irriterat.

I mitt område är det under sommarhalvåret mycket elsparkcyklar, som ofta körs av yngre personer, gärna snabbt och flera på varje fordon. Jag är snarare imponerad över att det inte sker fler olyckor än det gör, både där förare och fotgängare, även om det är tråkigt att Skåne ligger i ”olyckstoppen” för sparkcyklar.

Det finns inrutade zoner att ställa dem i, men man kan misstänka att grejen med att slänga dem på trottaren ingår i roligheten för vissa som hyr elsparkcykel. Annars är det svårt att förklara unga användarnas förkärlek för det. Det är kul att retas när man är ung.

Företagen har fått många möjligheter att styra upp hur cyklarna hanteras, men misslyckats eller valt bort problemlösning och då får man tyvärr lösa det uppifrån.

ANNONS

Detta är en sponsrad artikel och inte skriven av tidningens journalister.

Privatlån.com

3 unika saker du kan använda ett blancolån till

Privatlån.com Många väljer att använda ett blancolån som ett billån eller för att samla mindre lån och krediter. Som mest kan du låna 600 000 kronor, men du kan även låna så lite som 5 000 - 10 000 kronor.

Eftersom blancolån saknar krav på säkerhet kan pengarna användas till precis vad som helst. Du kan dessutom justera lånets löptid för att hitta en månadskostnad som passar din ekonomi, vilket innebär att du kan ha råd med det mesta.

Det finns många användningsområden för denna låneform. Nedan ska vi titta närmare på tre lite mer ovanliga saker som du kan finansiera med hjälp av ett blancolån.

Köp din drömhäst

Att köpa häst är inte billigt, många gånger kostar dessa fyrbenta djur tiotusentals kronor. Har man inte sparat ihop under en längre tid kan det vara svårt att ha råd. Samtidigt vill du kanske vänta allt för länge med att köpa, särskilt inte om du råkar hitta drömhästen till salu.

Genom att ta ett blancolån kan du betala för hästen direkt och sedan dela upp betalningen i en takt som passar din ekonomi. På så sätt slipper du allt för stora påfrestningar på din ekonomi. Du kan dessutom låna lite mer om du till exempel behöver köpa till lite ny utrustning.

Res på semester till tropikerna

Många är de som drömmer sig bort till varmare breddgrader, inte minst när vintermörkret smyger sig på. Att besöka tropiska öar med kritvita stränder kan dock vara kostsamt och att finansiera hela familjeresan med eget sparkapital kan kännas i plånboken.

Även här kan ett blancolån vara ett bra alternativ. Eftersom du kan lägga upp blancolån under flera års tid kan du låna till resan och samtidigt få en mer hanterbar månadskostnad.

Eftersom de flesta blancolån betalas ut inom 1 till 2 dagar - vissa kan till och med betalas ut samma dag - kan du dessutom slå till på resan direkt utan att riskera att priset höjs.

Investera i ny hemelektronik

Behöver du byta ut hemmets TV? Eller kanske är det hög tid att köpa en ny dator? Hemelektronik är ofta dyrt och kan var svårt att finansiera utan att spara ihop under en längre tid. Då kan du med hjälp av ett blancolån delbetala inköpet under en längre tid istället för att behöva ta av ditt sparande.

Blancolån har en relativt låg ränta, särskilt om du har en god kreditvärdighet, vilket kan göra lånet till ett prisvärt alternativ till delbetalning i butik. Du kan dessutom lösa delar eller hela lånet i förtid om du har möjlighet och komma undan ännu billigare.

Opinion

Därför är kryptovaluta dålig idé för kommuner

Opinion
Opinion

Ett av de märkligare förslagen från skånsk kommunpolitik är att en kommun skulle kunna investera en del av sina pengar i kryptovaluta som Bitcoin. Intresset för krypto har nått nästan sektliknande dimensioner och det är begripligt att tanken om snabba pengar lockar privatpersoner. I bästa fall är kryptovaluta gratis pengar, men risknivån gör det föga lämpat för organisationer som kommuner att spekulera i.

Det är svårt att se varför en verksamhet som en kommun skulle vilja ägna sig åt en ekonomisk spekulation som kräver påpasslighet och specialkunskaper. Kryptovalutan påverkas av börsens rörelser och dess förespråkare menar att man kan sitta lugnt i båten när den sjunker som de gjort under de senaste månaderna då kryptovaluta halkat ner på den lägsta nivån på tio år och lita på att den ökar i värde igen.

Att en kommuns tillgångar i bitcoin skulle kunna falla med 40 procent lär dock orsaka oro, oavsett hur det är med den saken. Om en kommun investerar i krypto kommer de att behöva svara på frågor från oroliga medborgare som läst rubriker om värdeminskningar och som undrar om kommunen är barskrapad. Det är nog ingen större risk att skånska kommuner börjar spekulera i hypoteser och påhittade valutor. Men det skadar inte att påminna sig om varför det är en dålig idé. Det skapar helt enkelt inte förtroende i relationen med medborgarna.

Opinion

Livskvalitet

STOCKHOLM 20200930Björn Natthiko Lindeblad är aktuell med boken “Jag kan ha fel och andra visdomar från mitt liv som buddhistmunk”Foto: Claudio Bresciani / TT / Kod 10090
Foto: Claudio Bresciani/TT
Opinion
Opinion

Efter buddistmunken Björn Natthiko Lindeblads planerade död har diskussionen om dödshjälp fått ny fart i Sverige. Inga av de politiska partierna är i nuläget för dödshjälp, men många privatpersoner är positivt inställda, inte minst om de sett anhöriga vars lidande gjorde deras död mindre värdig än de önskat sig. Partiernas tveksamhet är begriplig: det är en känslig fråga.

Det inte minst eftersom diskussionen ofta hamnar på samma för Sverige irrelevanta nivå. Man tittar på en skräckkabinettsversion av dödshjälp som används som ett smidigt sätt att göra sig av med för samhället oönskade individer. I den versionen diskuterar man vad som händer om Sverige tillåter att kortvarigt deprimerade personer ber om dödshjälp istället för psykologhjälp, eller en genomrutten anhörig till en funktionsvarierad person föreslår att hen ska be om dödshjälp för att inte ”ligga till last”.

Detta i Landet Lagom, där vuxna människor inte ens är betrodda med att köpa en flaska bordsvin på ICA. När läste man senast en rubrik i en svensk tidning om ett ifrågasatt människovärde hos en funktionsvarierad eller om det verkligen är lönt att deprimerade får gå i terapi för skattebetalarnas pengar? Sannolikheten att just Sverige ska tillåta en extra radikal form av eutanasi, där det räcker med att uttrycka ett önskemål om att ända sitt liv för att det ska beviljas, är i princip noll.

Det är betydligt mer sannolikt att Sverige skulle börja med en så restriktiv tolkning att det nästan skulle bli omöjligt att få det beviljat och gömma det i en snårskog av regelkrångel och administration. Kanske är det gott så. Om man ser att systemet är till för de som drabbats av ett obotligt lidande som de inte ser något slut på kanske beröringsskräcken minskar. Då kan de få som inte ser någon annan utväg sluta sitt liv som Björn Lindeblad: omgiven av kärlek och trygghet, på sina egna villkor.

I nuläget diskuterar vi en form av dödshjälp som Sverige aldrig kommer att införa och i princip ingen kommer att vara för. Martina Jarminder

Opinion

Mer ankdamm i Hörbypolitiken, tack

Gräsandsfamilj
Foto: Sergei Grits
Opinion
Opinion

För tre år sedan fick Hörbybon Gunilla Kronbäck ja till ett medborgarförslag om att bygga nya ankhus för änderna i Hörbyån. När Kronbäck flyttade till kommunen för 20 år sedan gladde hon sig åt de många gräsänderna, men antalet minskade som en följd av att ankhusen vandaliserats och gjort ungarna till måltavlor för rovfåglar.

Hon lade ett förslag om nya ankhus, fick ja och lämnade över material till kommunen, eftersom tekniska nämnden satt som villkor att det inte fick kosta kommunen något, vilket i sig är rätt konstigt. Sedan dess har inget hänt. Politiker hänvisar till tjänstemän och vice versa.

Det är inte ett gräsandsproblem, utan ett trygghetsprobem. Man måste kunna lita på beslutsfattare och tjänstemän och medborgarna måste känna att det lönar sig att engagera sig i sin närmiljö. Den lokala demokratin måste fungera i praktiken och den som vänder sig till kommunen med frågor måste kunna få bra svar. Ingen har velat veta av Kronbäcks ankhus efter beslutet att bygga dem. Så urholkar man förtroendet för lokal demokrati.

Peter Siilak, samhällsbyggnadschef i Hörby kommun frågar vad han har med saken att göra och menar att det inte är hans bekymmer. Självklart är det det. Alla chefer i en kommun har ansvar för att medborgarna ska känna sig som en del av en sund fungerande lokal demokrati och organisation, där man håller sina löften och medborgarnas synpunkter är viktiga.

Sverigedemokraternas Anders Hansson säger att beslutet som tekniska nämnden tog är jättekonstigt, eftersom man lägger ansvaret för bygget på Gunilla Kronbäck. Det har han rätt i. Vandalisering och återställning borde vara en fråga som intresserar kommunen mer än så.

Hansson lovar nu att man ska försöka hitta materialet som Gunilla Kronbäck har lämnat in, så ankhusen kanske kan byggas, även om han säger att han inte kan lova något. Men Hörby har redan lovat Gunilla Kronbäck att bygga ankhus. Det är det som ja till ett medborgarförslag innebär. Dags att hålla det löftet.

Martina Jarminder

Förhandsvisning på nästa artikel
NÄSTA ARTIKEL