Annons

Annons

Annons

Psykisk hälsa

Gittel kördes på av tåget – nu berättar hon om att leva med psykisk ohälsa

Den 5 september i fjol ställde sig Gittel Ullebo på tågrälsen vid Hyltarp efter flera år av depression och självmordstankar. Nio dagar senare vaknade hon på sjukhuset, utan högerarm och högerfot. Livet hade inte tagit slut – det har blivit något annat.

Text: 

Efter att mirakulöst överlevt vad som får antas vara ett självmordsförsök på järnvägsspåret vid Hyltarp är det tacksamheten som präglat Gittel Ullebo. Nu vill hon dela med sig av sin erfarenhet av att leva med psykisk ohälsa.

Bild: Pernilla Nielsen Negrén

Annons

– Idag är jag så tacksam för att jag lever.

Tacksam är ett ord Gittel Ullebo återkommer till när hon berättar om hur en utdragen utmattningsdepression slutade med att hon satte sig på cykeln och en stund senare kördes på med full kraft av morgontåget mellan Malmö och Ystad.

– Jag minns ingenting från den dagen. Det beror säkert på alla mediciner jag tog. Det jag vet är att jag inte längre visste vem jag var, och att jag mått dåligt så länge att jag ofta tänkte: ”jag orkar inte mer”.

Arm och fot saknas

Det är en välklädd och leende kvinna i markerade glasögon som möter mig i det omsorgsfullt inredda enplanshuset i Svedala. En ramp utanför entrédörren sticker ut, tillsammans med en rullstol inne i sovrummet, annars är det som vilket hus som helst.

Annons

Gittel Ullebo, som hunnit fylla 52, är klädd i beige kofta. När hon erbjuder kaffe, och föreslår att vi sätter oss i vardagsrummet, syns det att den högra ärmen hänger slappt längs sidan. När hon hivar upp höger byxben och presenterar ”Gunvor”, den guldfärgade protesen, blir det synbart att även foten saknas.

Annons

– Jag kallar min protes för Gunvor, hon är min allra bästa vän och fyller faktiskt ett år just idag, berättaar Gittel Ullebo som den 16 november haft protesen i ett år.

Bild: Pernilla Nielsen Negrén

– Jag har alltid döpt saker. Min rullstol heter Rulle och käppen Gullan. Just idag fyller Gunvor dessutom år, det är precis ett år sedan jag fick henne.

Nu tänker jag att det kunde gått så mycket värre, det rörde sig om centimetrar.

För det har alltså gått drygt ett år sedan den där morgonen då tåget slet av Gittel Ullebos högra arm, och skadade hennes höger ben och fot så allvarligt att det krävdes amputation. Men två frakturer och tre knäckta revben har läkt fint. Värre är det med det enorma köttsår som gröpt ur höger lår in till ändtarmen som sprack vid kollisionen. Tarmen har inte återfått sin funktion. Gittel Ullebo måste för alltid leva med en stomipåse på magen – som fått namnet Lilla My.

– Hon är nu en del av mig. Nu tänker jag att det kunde gått så mycket värre, det rörde sig om centimetrar. Mitt ansikte och min hjärna klarade sig och jag är mer hel på insidan än jag någonsin varit. Visst har jag en funktionsnedsättning, men jag har fått ett lugn och ett tålamod jag aldrig tidigare haft.

Lokförare berättar: Så stöttar kollegorna efter en dödsolycka

Tåget rammade Gittel Ullebo på höger sida. Idag lever hon utan höger arm, det djupa köttsåret på vänster ben har opererats med skinn från lårets framsida och eftersom tarmen brast lever hon idag med en stomipåse.

Bild: Privat

Högpresterande tjej som tänkte på andra

För fem år sedan, 2018, såg det annorlunda ut. Gittel Ullebo arbetade som ekonom – och alldeles för mycket. Utan framgång försökte hon få arbetsgivaren uppmärksam på läget. Till slut rasade hon och sjukskrevs för en utmattning som snart gick över i en djup depression.

Annons

Annons

– Jag har alltid varit en tjej som ska prestera och räcka till för andra, men verkligen aldrig tänkte på mig själv. Jag tog aldrig signalerna på allvar, berättar Gittel Ullebo som efteråt insett att kroppen signalerat stress när hon blev yr, eller glömde koden in till jobbet eller var hon parkerat sin bil.

I år ser Gittel Ullebo fram emot att få samla familjen hemma i huset i Svedala och fira jul tillsammans med de tre sönerna.

Bild: Pernilla Nielsen Negrén

Hoppades på hjälp vid inläggning

Under sjukskrivningen avlöste ångestattackerna varandra. Hon sökte hjälp, fick mediciner som inte hjälpte och lades till slut in på psykiatriska mottagningen i Trelleborg.

– Då trodde jag att jag skulle få hjälp, nu skulle jag må bättre, men så blev det inte. I dag har jag inte så mycket till övers för psykologhjälp, den jag inte fick tillgång till när jag behövde det, säger Gittel Ullebo som är besviken på att resurserna inte fanns för att fånga upp henne i tid.

Protesen som Gittel Ullebo nu har fått har en rörlig fotled, vilket hon hyllar och på sikt tänker utnyttja med hopp om att återuppta löpträning och långa promenera i backar och i skog.

Bild: Pernilla Nielsen Negrén

Medicinerna blev ett beroende

– Det är inte personalens fel, de gör vad de kan, men de hade aldrig tid att riktigt prata med mig, konstaterar Gittel Ullebo, som hittat sin egen väg och nu regelbundet samtalar och byter tankar med prästen som döpte hennes söner.

Åtta inläggningar och 18 elchocksbehandlingar senare hade fortfarande ingen varaktig vändning kommit. Mediciner och sömntabletter blev hennes lösning. Så här i efterhand ser hon att hon utvecklade ett beroende.

Låt mig få lite andrum från det jobbiga, jag vill bara sova, inte dö, men inte heller leva så här.

Annons

– Jag tog tabletter för att dämpa ångesten, för att få sova bort ångesten och få kroppen att vila. Men till slut sov jag tolv, fjorton timmar per dygn och skärmade av mig helt från både min dåvarande sambo, barnen, familj och vänner. Jag kunde stänga in mig i flera dygn i sovrummet och fick panik om telefonen ringde eller det kom ett sms.

Annons

Under sjukhusvistelsen från den 5 september fram till i januari i år dokumenterade personal och anhöriga framstegen som Gittel gjorde. Här satt hon för första gången upp

Bild: Privat

Ett första självmordsförsök

Den onda spiralen fortsatte och på nyårsafton 2020 hade hon tagit så mycket mediciner att hon nu efteråt insett att det var ett första självmordsförsök.

– Det är svårt att förklara. Jag såg det mer som ”låt mig få lite andrum från det jobbiga, jag vill bara sova, inte dö, men inte heller leva så här”.

Hon fick akutvård eftersom hon bedömdes vara självmordsbenägen, men kände sig samtidigt hela tiden sämre eftersom hon inte kunde arbeta, inte ta hand om sig själv, aldrig mådde bättre trots olika insatser.

– Visst fanns det perioder när jag mådde bättre, men jag fick aldrig kontroll över mitt liv. Jag blev avtrubbad och hamnade i ett mellanläge där jag egentligen aldrig kände något.

Vaknade upp i respirator

Tiden efter olyckan var tung. Smärta från alla skador, chock över att ha körts på av ett tåg, över att sakna både arm och fot.

– Det var klart tufft. Samtidigt handlade allt bara om att överleva och ta sig igenom allt.

Först fem månader efter olyckan var hon hemma i Svedala igen. Här har hon bott i många år tillsammans med de tre sönerna. Nu är det bara minstingen, 19-åringen, som bor hemma. Gittel Ullebo konstaterar att hennes mående påverkat barnen tydligt på olika sätt liksom hennes dåvarande sambo. Efter åtta år delade de på sig.

Annons

– Jag förstår att han inte orkade, det blev för tufft.

– Den andra Gittel var alltid orolig, såg katastrofer överallt och tyckte inte att hon dög.

Bild: Pernilla Nielsen Negrén

Trots att jag mått så dåligt under åren ville jag ju faktiskt leva.

Efter första tiden med vårdhjälp klarar hon sig numera på egen hand. Rullstol, protes, en käpp och en anpassad bil bistår henne i den vardag hon beskriver som ljusare än någonsin.

– När jag vaknade upp var det som att jag blev klarare och klarare i huvudet. Jag kände glädje och kunde gråta på ett sätt jag inte kunde tidigare. Mina narkotikaklassade preparat hade försvunnit ur kroppen när jag låg nedsövd.

Annons

– Jag kände ”jag ska klara det här”. Trots att jag mått så dåligt under åren ville jag ju faktiskt leva. Mina barn är de som gjort att jag velat fortsätta, men samtidigt, när de djupa tankarna tar över, då tänker du inte på de anhöriga utan mer på att de skulle slippa besväret om jag är borta.

Möjlighet gavs att dela med sig

I dag är det alltså tacksamheten som präglar henne. Över att hon lever, överlevde. Och hon vill dela med sig. Det började med ett instagramkonto, som ledde till en förfrågan om en föreläsning.

– Jag har aldrig föreläst, men jag gillade det. Nu tänker jag att om jag kan hjälpa andra genom att dela med mig av hur det är att leva med psykisk ohälsa så kan fler få bättre förståelse för hur det kan vara.

När jag frågar om hon hittat tillbaka till den gamla Gittel, före utmattningen och sjukdomstiden, blir svaret nej.

Käppen, givetvis i guld, använder Gittel Ullebo som stöd vid behov, men också för att hon märkt att det sänder en signal om att hon har en funktionsnedsättning, som inte alltid är så tydlig.

Bild: Pernilla Nielsen Negrén

Annons

Jag tänker att jag blivit avprogrammerad och fyller en ny hårddisk med bara det som känns positivt.

– Den Gittel var alltid orolig, såg katastrofer överallt och tyckte inte att hon dög. I dag, när jag lärt mig älska mig själv som jag är, mår jag bättre och ser inga hinder. Jag tänker att jag blivit avprogrammerad och fyller en ny hårddisk med bara det som känns positivt.

Vägen har inte varit spikrak. Mycket har fått läras om. Högerhänta Gittel är i dag vänsterhänt, sjukskriven, kommer inte återgå till ekonomjobbet, kan inte dammsuga, kan inte sätta upp håret i hästsvans.

– Men jag har lärt mig att be om hjälp, ställa krav och stå upp för det jag har rätt till. Det gjorde jag aldrig tidigare.

Att be om hjälp var inget Gittel Ullebo gjorde tidigare. Nu är hon den första att ta hjälp och kräva sin rätt i olika sammanhang.

Bild: Pernilla Nielsen Negrén

Framtid fylld av planer

På frågan om framtidsdrömmar får jag först svaret att hon lever här och nu, inte tänker framåt. Men under samtalets gång visar det sig att det finns massor på agendan. Av en tillfällighet ledde kontakt över nätet med en gammal bekant till samtal och en ny relation med en man hon trivs med. Steg för steg tar de sakta relationen vidare.

Annons

Förfrågningarna om fler föreläsningar droppar in, och tankarna finns på att starta ett eget företag. Hon har insett att hon behöver en elcykel för att kunna ge sig ut och så längtar hon efter en rejäl skogspromenad, och att på sikt kunna springa igen. En bit på vägen är att hon antagits till en träningsresa till Teneriffa för amputerade personer.

– Jag har alltid varit aktiv och tycker om att vara ute. Det vill jag fortsätta med. Jag tänker att funkar inte något, så får jag väl testa något annat.

Annons

Just nu pågår kampanjen ”Lusten ser inga hinder” som RFSU och Funktionsrätt Sverige står bakom. Här finns Gittel Ullebo med bland flera andra för att bidra till att krossa fördomar om att en funktionsnedsättning eller en kronisk sjukdom skulle vara ett hinder för ett härligt sexliv. Foto: Farmaz Gosheh

Engagerad i lustfylld kampanj

Hon har även engagerats i kampanjen ”Lusten ser inga hinder”. RFSU och Funktionsrätt Sverige står bakom initiativet för att krossa fördomar om att en funktionsnedsättning eller en kronisk sjukdom skulle vara ett hinder för ett härligt sexliv.

– Det är en jättefin kampanj som jag anmälde mig till via en grupp jag är med i på Facebook, förklarar Gittel Ullebo som inom ramen för kampanjen blivit sensuellt fotograferad i svarta underkläder med sin amputerade och skadade sida väl synlig.

Nyfunnet sexliv

I kampanjen delar hon med sig av hur utforskandet tillsammans med hennes nya kärlek lett till lust, många skratt och ett sexliv hon trodde var över.

– Man får testa och ibland blir det ”oj nu trillar jag”. Det är härligt med en person som ser mig som den jag är nu, han ser inte delarna som jag saknar.

Jag var tidigare halv på insidan och hel på utsidan. Nu är det tvärtom.

– Jag har bestämt mig för att prata, prata och prata. Öppna upp mig. Det är mitt råd till andra. All psykisk ohälsa ser olika ut beroende på vad man har med sig, men att prata om det kan vi alla.

– Jag var tidigare halv på insidan och hel på utsidan. Nu är det tvärtom. Jag blivit en ny Gittel – Gittel 2.0.

G som i Gittel, eller Gunvor som den guldklädda protesen döpts till.

Bild: Pernilla Nielsen Negrén

Annons

Fakta

Hit kan du vända dig för att få hjälp

Bris: Nås på 116 111 och chatt på bris.se.
Bris stödlinje för vuxna: 077-150 50 50.

Jourhavande präst: Nås via 112.

Jourhavande medmänniska: 08-702 16 80.

Vårdguiden 1177: Nås på 1177 och 1177.se.
Mind: Nås på 90 101 och chatt på minds.se.

Telefonjouren: 020 -18 18 00.
Anhöriglinjen: 0200-239 500.
Föräldralinjen: 020-85 20 00.
Jourhavande kompis: Chatt på jourhavandekompis.se
Spes: Stödlinje för dig som förlorat någon i självmord, 020-18 18 00 och spes.nu.


Källa: mind.se.

Annons

Fakta

Så här kan du hjälpa


Ta alltid självmordstankar eller planer på allvar. Bevara lugnet, men vidta åtgärder.
Prata och våga lyssna. Uttryck din oro och ställ frågor. Ge konkreta exempel på varför du tror att det finns en självmordsrisk.
Visa empati och döm aldrig. Men vidhåll att alla har ett eget ansvar för sina handlingar.
En självmordsnära person behöver träffa någon från psykiatrin på en gång.

Är personen under 18 år vänder du dig till barn- och ungdomspsykiatrin (BUP). Är personen 18 år eller äldre vänder du dig till vuxenpsykiatrin.
Ring 112 eller åk till en akutmottagning.
Om möjligt – lämna inte personen ensam.
Självmord är ofta impulshandlingar.
Självmordsnära människor är ofta ambivalenta in i det sista. Det går att påverka dem. Betona att det går att få hjälp och att saker och ting kommer att bli bättre.

Källa: Mind.se

Annons

Annons

Nästa artikel under annonsen

Till toppen av sidan