I SVT:s partiledarutfrågning blev Kristerssons framställning av gruppen ifrågasatt eftersom dessa siffror bl.a. inkluderade personer som studerade eller uppbar föräldrapenning. Trots denna kritik återkom dock siffran vid flera tillfällen vilket skapade en bild av att 700 000 utrikesfödda personer inte bidrog till samhället.

Med valrörelsen i backspegeln bör vi ställa oss frågan om huruvida sådana porträtteringar av ”utrikesfödda” utifrån verkligen för debatten framåt eller om dessa snarare bidrar till att befästa utanförskap. Humanistisk och samhällsvetenskaplig forskning har vid flera tillfällen visat att svepande framställningar av ”utrikesfödda” bidrar till att befästa såväl omgivningens uppfattning om gruppen i negativa termer vilket riskerar att förstärka utanförskapet. Exempelvis har den amerikanska historikern Matthew Frye Jacobson visat att negativa uppfattningar om invandrade grupper sedan 1800-talet befästs i den allmänna debatten genom svepande och homogeniserande beskrivningar med social utslagning som följd. Därmed riskerar beskrivningar såsom att 700 000 utrikesfödda inte arbetar snarare att befästa ett socialt utanförskap än bryta det.

Liknande aspekter har framhållits av statsvetaren Carol Lee Bacchi som menar att lagstiftning och de säråtgärder som möter olika samhällsgrupper är beroende av hur dessa grupper framställs. Med detta finns en inneboende risk att kostsamma åtgärder tas fram som sedan inte leder till en förbättring levnadsvillkoren eftersom åtgärderna inte motsvarar gruppernas reella behov. Andra forskare framhåller att integrationsåtgärder framgång är beroende av att de grupper som ska vara föremål för åtgärderna ska vara villiga att delta i åtgärdsprogrammen vilket förutsätter att grupperna kan identifiera sig med hur de framställs i debatten. Sammantaget kan framställningarna i valrörelsen där utrikesfödda beskrevs som att de inte ville delta i det svenska samhället eller arbetsmarknaden i bästa fall bidra till att skapa dyra men verkningslösa åtgärder och i värsta fall bidra till att försämra utrikesföddas förutsättningar genom misstänkliggörande och passivisering.

Är då alla diskussioner i termer av ”utrikesfödda” meningslösa? Svaret på denna fråga är nej eftersom forskningen visar att det är nödvändigt att kategorisera människor för att förbättra gruppers levnadsvillkor. Exempelvis hade det arbete som bedrivs mot diskriminering idag inte varit möjligt utan att de grupper vars liv som åtgärderna söker att förbättra hade identifierats. En viktig del i ett förbättringsarbete är emellertid att grupperna själva får vara en del i debatten. I årets valrörelse har diskussionen snarare kretsat kring hur politiker förstod ”utrikesfödda” eller ”boende utsatta områden” än hur grupperna själva förstod sin situation. Av de reaktionerna på hur ”utrikessfödda”/”boende i utsatta områden” uppfattat sig vara porträtterade har nästan alla varit negativa och varnat för en ökad splittring i samhället.

Utifrån såväl ”utrikesfödda”/”boende i utsattas områden” reaktioner på debatten som forskningsläget pekar mycket på att det svenska debattklimatet behöver nyanseras. Denna kunskap ställer stora krav på politikerna i form av medvetenhet kring de effekter som beskrivningen av vissa grupper kan få både för gruppen och för samhället i stort. Emellertid ställer detta även krav på väljare, media och forskare i att kritiskt granska debatten och våga ställa de obekväma frågorna till politikerna kring exempelvis källkritik. Även om dessa krav verka svåra och nästintill övermäktiga bör dock väljarna vara medvetna om alternativet som är ett samhälle med fortsatta svårigheter kring integrationspolitiken och därmed ett än mer polariserat samhälle.

Peter Bauer

doktorand i historia och historiedidaktik