I fredags mötte jag den avgående Centerledaren Annie Lööf. Jag var på väg ut från TV-huset i Stockholm, hon på väg in för att ännu en gång förklara varför hon avgår. Det blev ett snabbt möte, men jag hann säga några uppskattande ord.

De kom från hjärtat. Hennes avgång gjorde mig sorgsen. Jag undrar om jag någonsin har blivit så tagen av en partiledares avgång. Jag är helt säker på att jag aldrig har blivit så berörd av en borgerlig politikers avgång.

Min sorgsenhet beror på att jag har stor respekt för Annie Lööf som politiker. I likhet med andra har jag imponerats av hennes rakryggade inställning till mänskliga rättigheter och envisa kamp mot intolerans. Det som berörde mig mest var nog trots allt hennes motivering till avgången, att hatet och hoten har påverkat hennes beslut. Dessutom gör kopplingen till mordet i Almedalen och till Ing-Marie Wieselgren, en annan som rakryggat kämpade för allas lika värde, det hela ännu mer ledsamt.

Det är mycket allvarligt att en ledande företrädare för vårt demokratiska system känner en sådan oro. Det borde få oss alla att på allvar fundera på hur vi kan bidra till ett mer sansat politiskt samtal.

Jag menar verkligen alla. Under valrörelsen talade flera på vänstersidan om den blåbruna sidan. Det gjordes mer eller mindre sofistikerade antydningar om att nazismen och fascismen inte bara finns i Sverigedemokraternas rötter. Tonläget var högt, men det var inte helt enkelt att förstå kopplingen till årets val och de vardagsfrågor som på riktigt oroar många människor. Risken finns att när tonläget blir högt, då slutar många lyssna.

Jo, jag tycker att företrädare på vänstersidan bidrog till ett alltför högt tonläge. Det bekymrar mig. Och andras tystnad gör mig ännu mer bekymrad.

Jag har tittat en del på den SD-nära TV-kanalen Riks. Jag har hört hur Annie Lööf hånas och framställs som allt från motståndare till yttrandefrihet till försvarare av våldsverkare. Syftet är att misstänkliggöra en politisk motståndare men också att i förlängningen framställa invandrare som alla problems urmoder. Brottsligheten, bristen på resurser i välfärden och alla andra problem kan lösas om bara invandringen stoppas och om fler tar en enkelbiljett till Kabul. Tonen är ungefär lika aggressiv som när en del Sverigedemokrater talar om journalister eller public service.

Det som oroar mig är att Ulf Kristersson och andra ledande moderater är så tysta. De uttrycker sin förståelse när Annie Lööf meddelar sin avgång. De tar pliktskyldigt avstånd från enskilda uttalanden. Ulf Kristersson säger emellertid inte det som borde vara självklart; Sverigedemokraterna slår inte längre underifrån. De sitter i riksdagen och är en del av makten. De kan inte skylla på att de är offer. De utgör en del av ett regeringsunderlag. Därmed kan de inte ägna sig åt verbal gyttjebrottning och underblåsa hets och hat mot politiska motståndare.

Den som gör det kan helt enkelt inte utgöra en del av ett regeringsunderlag i ett anständigt land.