Annons

Annons

Annons

Debatt
Socialliberalismens död

Avsättningen av Annie Lööf är inte bara ett snöpligt slut för en politiker med mod och moralisk resning utan också en tragedi för svensk socialliberalism och därmed för svensk demokrati. Den brutala utrensningen är också en bekräftelse av en gammal sanning – det går inte att sitta på två hästar på en gång.

Detta är ett debattinlägg.Skribenterna svarar för åsikterna.

Annie försökte lansera C som ett socialliberalt parti i identitets-, rätts- och andra demokratiska grundfrågor och samtidigt agera som det mest nyliberala partiet beträffande ekonomi och näringsliv. För henne var det dock tydligt att demokratin var viktigare än ekonomin, varför hon valde att satsa på bred rödgrön regering istället för en brunblå. Tyvärr drog inte alla C-väljare samma slutsats.

Annie Lööf.

Bild: Stina Stjernkvist / TT

Det är tragiskt eftersom alla demokratier behöver ett mått av socialliberalism och det räcker inte med socialliberala inslag i rödgrön politik för att trygga demokratin. Det krävs också en borgerlig socialliberalism som skyddar den breda högern mot brunblå förvillelser. Historiskt har den rollen spelats av Folkpartiet/Liberalerna. 1978-79 regerade Folkpartiet med stöd av Socialdemokraterna. 1991 ville Bengt Westerberg se ett förnyat samarbete. På 2010-talet sa Jan Björklund brinnande nej till liberalt stöd till SD. Sedan jag lämnade Folkpartiet 1979 har det socialliberala inslaget i partiets politik stadigt försvagats, men försvann inte helt förrän Sabuni tog över.

Annons

Annons

Det var i det läget Annie Lööf skrev in sig i svensk politikhistoria genom att välja socialliberalism framför brunblå nationalism. Centern övertog Liberalernas historiska roll som borgerlighetens moraliska samvete. Att det gick vägen via samarbete med Socialdemokraterna kan inte ha varit den värsta stötestenen, Centerpartiet har regeringssamarbetat med Socialdemokraterna på 30-, 50- och 90-talen. Inte heller MP lär ha skrämt så många C-väljare, tvärtom gör ju C ibland anspråk på att vara ett grönt parti. Samarbete med Vänsterpartiet var tyvärr för mycket för en del C-väljare, eftersom alla insåg att V skulle få inflytande över en rödgrön regering, trots Annies förnekanden.

Det är synd att så många före detta C-röstare föredrar dominerande brunblått inflytande av SD framför marginell V-påverkan. Det betyder att Sverige för första gången sedan demokratins genombrott får en ren högerregering utan moralisk kompass, helt utan socialliberal medverkan.

Dräneringen av svensk borgerlig socialliberalism är ett lika stort hot mot svensk demokrati som den gamla högerns intrassling i det högernationella fångstnätet. Nästa valkampanj måste bli en bred samling för demokrati och mänskliga rättigheter i Sverige. Men för det räcker det inte med rödgröna, då behövs också borgerliga socialliberaler.

Per Gahrton

Riksdagsledamot FP 1976-79

Riksdagsledamot MP 1988-91, 1994

EU-parlamentariker MP 1995-2004

Annons

Annons

Nästa artikel under annonsen

Till toppen av sidan