Då hängde "godkännandet" (icke-nerröstandet) av Magdalena Andersson på en enda röst: en politisk "vilde". Med den polariserade parlamentariska situation Sverige befinner sig i, är det egentligen underligt om inte alla statsministerkandidater får majoriteten mot sig.

I Norge behöver en statsminister som förlorar ett val inte ens avgå. Gör hon/han inte det självmant, måste oppositionen väcka misstroendevotum om de vill ha ny statsminister och då också ha ett alternativ. Dessutom kan man endast rösta ja eller nej i Stortinget och inte utlysa nyval. Sedan är det kungen, efter motsvarande sonderingar från talmannen, som inte är lika politiskt oberoende som i Sverige, som utser statsminister.

I Danmark måste ny statsminister utpekas om sittande regering förlorar majoriteten i Folketinget. Därefter är det drottningen, efter motsvarande sonderingar som talmannen gör i Sverige, som utser statsminister.

I Finland föreslår presidenten statsminister som riksdagen sedan väljer, varefter presidenten utser henne/honom. Och märk väl, väljer, inte låter bli att rösta emot. Om presidentens förslag inte får riksdagens majoritet, röstas det om en andra kandidat. Om heller inte den får majoritet så sker en öppen omröstning om alla kandidater, där den som får flest röster blir statsminister.

I Sverige är det alltså den som inte får majoriteten emot sig, som utses. Före valet hade Sverige en parlamentarisk situation där cirka 67% av riksdagen inte vill ha en regering där ytterlighetspartiet Vänsterpartiet har inflytande, medan c:a 55% av riksdagen inte vill ha en regering, där det ytterlighetspartiet Sverigedemokraterna har inflytande.

Det rimliga vore då en mittenregering, som från sakfråga till sakfråga och inom budgeten tvingades förhandla fram en lösning där olika partiers röster finge utgöra växlande majoritet från fråga till fråga. För varför skulle Centerpartiet avstå från att rösta emot såväl en regering med inflytande från V som en sådan med inflytande från SD? Uppträder C konsekvent i sitt förhållande till såväl V som SD – då blir det ingen regering, med mindre man godtar en mittenregering. Sådana minoritetsregeringar har Norge haft mer än en av. En regering med både S och M, som man bland annat stundom haft i Finland och Tyskland, vore en nödlösning – då åsidosätts i princip riksdagen och oppositionen blir marginaliserad.

Matz Lonnedal Risberg