I just klimatfrågan fick väljarna ganska tydliga besked.

De fick reda på att statsminister Magdalena Andersson antingen inte har någon klimatpolitik att diskutera, eller gärna slipper, vilket är oroväckande eftersom hon vill styra ett land med ambitiösa (men inte tillräckligt ambitiösa) klimatmål.

Hade man baserat sitt omdöme om vad högerkoalitionen begriper om klimatkrisen och dess effekter på debatten hade man fått dra slutsatsen att de inte förstår den alls. Ulf Kristersson menade att kärnkraft löser alla problem och att ingen behöver göra några andra personliga uppoffringar och Ebba Busch menade att fyra reaktorer var mer än fem köttfria äldreboende i en lika absurd som irrelevant jämförelse om proportioner, som saknade proportioner. Kärnkraften marknadsförs som okomplicerad och som om känsliga frågor om slutförvar, säkerhet i krigstider och höga kostnader inte behöver diskuteras.

Att Jimmie Åkesson och hans parti för en politik som förvärrar krisen och för klimatarbetet bakåt är ingen nyhet.

Ironiskt nog var det Vänsterpartiets Nooshi Dadgostar som påpekade att näringslivet som driver den gröna omställningen och måste få bättre möjligheter att fortsätta med det.

Endast Annie Lööf och Märta Stenevi, (samt delvis Nooshi Dadgostar även hennes parti vill minska reduktionspolikten, vilket hamnar på minuskontot) verkade medvetna om att klimatkrisen inte är något problem som Kristerssons kärnkraftverk löser om tjugo år. Lööf lät uppriktigt förvånad när hon frågade högerledarna om de inte förstod att klimatkrisen var det som torkade ut skånska fält här och nu och att de höga livsmedelspriserna delvis orsakas av extremtorkan kring medelhavet.