Årets bästa 2021

Kritikerna väljer: Årets bästa scenkonst

Måsen, Sound of music och tennsoldaten och pappersdansösen.
Foto: Emmalisa Pauly
Kultur och nöje
Scen Årets närmar sig sitt slut och våra kritiker har satt ihop sina sedvanliga årsbästalistor. I dag är det dags för scenkonst.
Varför älskar ingen de lesbiska
Foto: Emmalisa Pauly

MARIA ZANDIHN:

Romeo og Julie (balett på Det Kongelige Teater): Mästerlig uppsättning av den klassiska baletten som berör både själ och musiköra. Det proffsiga balettkompaniet på Det Kongelige Teater tolkade den med så mycket fingertoppskänsla att det var drygt tre timmar av ren, skär njutning – som levde kvar inombords länge efter att den sista tonen mynnat ut och kärleksparet dragit sina sista andetag.

Varför älskar ingen de lesbiska? (Malmös stadsteater, Intiman): Malmö stadsteater hade urpremiär av föreställningen Varför älskar ingen de lesbiska? på World Pride i Malmö, och levererade en rapp scenshow med både humor och charm men givetvis också tankeväckande karameller. Fantastiskt skådespel av Arina Katchinskaia, Cecilia Lindqvist, Linn Mildehav och Magdi Saleh. Föreställningen har nypremiär den 22 april 2022.

The Sound of Music (musikal på Malmö opera): Att sätta upp den klassiska musikalen The Sound of Music är givetvis en utmaning med tanke på att så många har en relation till verket i någon form. Regissören Heinrich Christensen lyckades dock väldigt väl med detta och förvandlade musikalen till något alldeles eget där huvudpersonen Marias fantasier fick ta extra plats i många sångnummer, samtidigt som han inte skyggade från det mörka och tyvärr fortfarande aktuella temat. Frida Modén Treichl lyfte föreställningen ytterligare med sin varma och fina tolkning av sin karaktär Maria.

Spöket på Cantershus.
Foto: Lars Dareberg

SOPHIE LOSSING:

Glada Änkan (Nöjesteatern): Glada Änkan bjöd på Lehárs sprittande musik full av örhängen, energi, glitter och glädje. Efter coronatorka var ensemblen riktigt sugen på att spela och sjunga, och det genererade en operett där det var omöjligt att inte ryckas med. Det var helt klart den gladaste Glada Änka jag någonsin sett.

Spöket på Cantershus (Moomsteatern): Oscar Wildes kända spökhistoria Spöket på Canterville blev i Moomsteaterns barn-och familjetappning Spöket på Cantershus, ett slott på Österlen med mörka hemligheter. Där fanns något för alla ålderskategorier, humor, läskigheter och värme. Publikens gensvar var stort och Jan-Erik Sääfs häftiga musik bidrog till den allmänna spökkänslan.

Out of the Blue (Skånes Dansteater på Malmö opera): I Out of the blue gjordes det oklara till hela poängen i föreställningen. Publiken fick själv tolka innehållet i de fantastiska dansarnas böljande fiskstim, i det vackra, det fula, det groteska och roliga – en veritabel torktumlare av intryck och uttryck.

Glasmästarens testamente.
Foto: Emmalisa Pauly

GUNILLA WEDDING :

Måsen (Malmö stadsteater på Intiman): En stor ensemblepjäs på Intimans lilla scen i en snyggt antydd och avskalad 70-talsmiljö och med skådespel som slog gnistor. Regissören Eva Dahlman gick sina egna vägar med Tjechovs Måsen utan att tappa bort grunden i den här snackesaliga historien om konstens roll i människors liv och människors roller i varandras liv. Här bjöds på sprudlande underhållning och ofrånkomligt tät närvaro.

Glasmästarens testamente (Sagohuset i nya teaterhuset på Gylleholmsgatan i Lund): Teater Sagohuset invigde sitt nya teaterhus med nyskrivna familjeföreställningen Glasmästarens testamente där publiken möter ett gäng uttråkade kommunpolitiker som ska ta ställning till Sagohusets önskan om ny scen och får sig till livs glasmästaren Harald Larssons historia. En underhållande, färgstark, ständigt rörlig föreställning som går rakt in i hjärtat och vet hur man väcker publikens längtan efter magi och fantasi i vardagen.

Tennsoldaten och pappersdansösen (Unga Malmö stadsteater på Kirsebergsteatern): I Kirsebergsteaterns charmiga lilla salong bjöd Malmö unga stadsteater på en en uppdaterad och värmande resa långt in i sagornas värld. I tyska regissören Rolans Schimmelpfenning och ensemblens händer fick H. C. Andersens sorgliga Den ståndaktiga tennsoldaten ett värmande slut och ett aktuellt innehåll där kärleken segrar, där fantasin och teatern inte har några gränser och en passiv pappersdansös förvandlas till en superhjälte. Allt utan att sagomagin går förlorad.

Kultur och nöje

Nöjesteatern blickar framåt efter tufft pandemiår

Julius Malmström ser tillbaka på ett kämpigt 2020.
Foto: Pressbild
Foto: Matilda Arborelius
Kultur och nöje
Malmö
Kultur och nöje 2020 skulle Nöjesteatern haft 80-årsjubileum och firat med uppsättningen av Glada Änkan. Men pandemin slog till och först efter två uppskjutna spelperioder kunde Änkan spelas, dock för halvfull salong. 2021 har minst sagt varit ett tufft jubileumsår men Julius Malmström blickar framåt.
– Jag tror att 2022 kan bli bra, i alla fall i Sverige. Jag tänker positivt, säger han.

Den 27 januari 1940 invigdes biografteatern Amiralen i Folkets park i Malmö av Jens Edvard Kock. 2020 skulle man uppmärksamma Nöjesteaterns 80-årsjubileum med operetten Glada Änkan men produktionen tvingades skjutas upp två gånger. Först den 24 september i år kunde premiären gå av stapeln.

– Det kändes bra så till vida att den blev enormt uppskattad av den publik som var där, men vi hade bara halvfullt på grund av pandemin, berättar Julius Malmström.

Detta framflyttade jubileumsår går det inte att bortse från pandemin och dess påverkan på teatern. Det har varit ett tufft år, minst sagt.

Nöjesteatern vid Folkets park i Malmö.
Foto: Matilda Arborelius

– Vår största verksamhet är utanför Malmö, med våra turnerande produktioner runt om i Skandinavien och världen och det har inte varit inte så skoj, allt har flyttats fram. Vi är beroende av alla andra länder och när det blir nedstängningar blir det tomrum i turnéplanen.

Fick ekonomiskt stöd

Pandemin slog till hårt med restriktioner som publiktak och teatrar och konsertsalar tvingades hålla stängt. Som privatägd teater är Nöjesteatern helt beroende av biljettintäkter men förra året fick de ekonomiskt stöd för att våga starta upp igen så smått.

– Det vågade vi med en del av produktionerna i höstas med en 40 procents beläggning, men det blev inte ens det. Att man inte införde covidpass i samband med att man öppnade upp i september blev inte bra, covidpassen kom samtidigt som Europa började stänga ner igen. Folk över 50 år har inte vågat inte köpa biljetter, och det gäller hela branschen. Så det är en överlevnadsperiod man måste jobba med, konstaterar Julius Malmström.

Julius Malmström.
Foto: Pressbild

Samtidigt får man se det från den ljusa sidan. Både Julius och hans nära och kära är friska.

– Det får man vara glad för. Men om man tittar på kulturen i stort har det varit ett katastrofår bakom oss. Jag tror att 2022 kan bli bra, i alla fall i Sverige. Jag tänker positivt. Och man är inte starkare än sitt gäng, vi är 12 personer i mitt företag som är kärngänget och vi valde förra året att permittera där vi fick möjlighet och inte avskeda eftersom jag vill ha tillbaks alla och så ser jag det nu framåt också.

Varit ägare i 30 år

Jubileumsfirandet 2020 flyttades fram men i år är det är ju också 30-årsjubileum för Julius Malmström. 1991 tog han över lokalen tillsammans med Helsingborgs Nöjesteater AB. Då hette teatern Nya Teatern och var operans b-scen. 1991 bytte man namn till Nöjesteatern och sedan 2000 är Julius Malmström ensam ägare och driver teatern tillsammans med sina 12 anställda.

– Det har gått rätt bra men fortfarande är det så att en privatteater är omöjlig att driva om du har bara en enda intäkt, för det går upp och ner, ibland har du en succé och ibland inte. Det är skoj och entusiasmen från vår sida är det inget fel på men just nu är det pandemi som vi inte kan rå på. Jag har jobbat i 50 år i branschen och borde egentligen ha pensionerat sig men jag är frisk och tycker det är lika kul nu som då.

Julius Malmström tillsammans med dottern Emelie Löfmark som också arbetar på Nöjesteatern.

Vad är det som gör det så roligt?

– Både på scenen och framför och bakom den så är det människor. Jag tycker väldigt mycket om att bunta ihop folk, som till exempel en ensemble, och välja mitt kreativa team. Sedan ska det här teamet jobba med utgångspunkt från mina intentioner och de ska givetvis ha sin konstnärliga frihet. Det är jättekul att få folk att jobba ihop. Och när det gäller att besätta alla roller, alla karaktärer, det är jätteroligt.

Han nämner också samarbetet mellan de olika kulturinstitutionerna i Malmö, som går under namnet Weekend Malmö.

– Malmö är den enda staden i Sverige där privata aktörer samarbetar med de offentliga. Vi har Malmö arena och Nöjesteatern som är privat, Malmö opera som är kommunalägt, Malmö live och Palladium som drivs av kulturpengar och vi fem har gått ihop och bildat föreningen Weekend Malmö där vi hjälps åt att marknadsföra våra teatrar, konserter, arenor och Malmö. Det tycker vi nämligen att Malmö stad gör lite dåligt, man har ingen turistbyrå till exempel. Det är väldigt stimulerande att bygga broar mellan institutioner för vi har en gemensam nämnare och det är att få publiken att komma. Att få publiken utanför Skåne att resa hit och gå på ett arrangemang, det är vår ambition.

Brinner för barnkultur

Julius Malmström är också medgrundare av barnkulturhuset Funnys äventyr som ligger på Mobilia. På 3 000 kvadratmeter kan barnen möta Alfons Åbergs värld, Pettsson och Findus och Mumin och dessutom se barnteater.

Julius Malmström grundade Funnys äventyr tillsammans med Staffan Götestam.
Foto: Johan Nilsson/TT

– Jag tycker väldigt mycket om att jobba med barnteater och i det sammanhanget har jag förverkligat det här tillsammans med Staffan Götestam som startade Junibacken i Stockholm. Tyvärr hade vi lite otur för vi öppnade precis när pandemin kom, så vi hade en lite tuff start.

Än mera barnkultur blir det för Julius Malmström nästa år när Pippi Långstrumpmusikalen kommer till Nöjesteatern.

– Vi skulle gjort haft den på 75-årsjubileet av Pippi förra året, men nu har vi flyttat det så premiär i slutet av februari, om vi nu får spela.

Och 2022 ser ut att bli ett hektiskt år med en mängd produktioner - om inte fler restriktioner införs.

– Dels kommer ryska nationalbaletten som gör en lång Sverigeturné med Svansjön, det blir en Andrew Lloyd Webber-gala, Les Miserables in concert med symfoniorkester och kör, en Tina Turner tribute show på Malmö arena, en lång turné med Whitney Houston tribute concert – det är väldigt mycket.

Är det mer än vanligt för att hinna ta igen allt som blivit uppskjutet?

– Det blir ju det. Det som skulle ske 2020 flyttas till 2021 som flyttar till 2022 och nu är risken att det flyttas fram till 2023. Konserthusen är överfulla av arrangemang. Och publiken är densamma jag vet inte riktigt hur det ska gå, publiken kommer inte att räcka till.

Om du blickar framåt, vad händer då?

– Jag ser att varje år är nya möjligheter. Nästa höst ska vi göra en produktion som heter Mitt om natten, med musik av Gasolin och Kim Larsen, det är en rockmusikal med alla Gasolins hit. Den har spelats i Danmark och vi har fått rättigheterna till det och det ska bli väldigt spännande, det finns stort intresse redan. Jag tycker om att presentera den bredden, alltifrån gammaldags operett till rock n’ roll, det ska vara all möjlig underhållning. Vår undertitel är skrattets och glädjens teater, så drama, död och elände det vill vi inte göra. Man ska gå därifrån och känna ”det här var kul, det är värt att leva”.

FAKTA

Nöjesteatern

Malmö Folkets Park invigdes 1891 och var Sveriges första park av detta slag.

Ägare var Malmö Socialdemokratiska förening. Biografteatern Amiralen invigdes 27 januari 1940 av Jens Edvard Kock. Han var då direktör för Malmö Biograf AB som senare blev Svensk Filmindustri. Invigningsfilmen var ett svenskt filmlustspel som hette ”Kadettkamrater”. Mellan maj-augusti gästspelade folkparksteatern, vilka gav både opera, operett, talpjäser, balett m.m.

Harald Lindvall var Parkens chef 1963. Han blev detta år vald till teaterstyrelsens ordförande i Malmö Stadsteater. Planer för en tredje scen till Malmö Stadsteater förverkligades efter en ombyggnad för 1,65 miljoner kronor.

Modern scenteknik installerades och salongens 850 platser decimerades till 670. Ecklesiastikminister Ragnar Edenman invigde den Nya Teatern den 9 september 1965, och första uppsättningen blev ” Åh, vilket härligt krig” av J.Littlewood/Ch.Chilton.

År 1988 upphörde Nya Teatern sin teaterverksamhet i Malmö Stadsteaters regi. Mellan 1988-90 blev Nyan scen för Malmös fria teatergrupper, men stod för det mesta utan verksamhet.

Julius Fritid & Nöjen AB och Helsingborgs Nöjesteater AB övertog 1991 lokalen och döpte om den till Nöjesteatern. Privatteatrarnas Guldmaskenpris som ”Årets Teater” fick teatern 1994 och året därpå 1995 upptogs Nöjesteatern till privatteater, tillsammans med Slagthuset, av Svea Rikes Privatteatrar.

Från hösten 2000 är Julius Fritid & Nöjen AB ägare och ansvarig för teatern.

Källa: Nöjesteatern.se

Årets bästa 2021

Kritikerna väljer: Årets bästa filmer

Världens värsta människa, The sound of Metal, Dune.
Foto: Triart/AmazonStudios/AP/TT/Chia Bella James/Warner Bros. Entertainment
Kultur och nöje
Film Det nya året är snart här och våra kritiker har satt ihop sina sedvanliga årsbästalistor. I dag är det dags för de bästa filmerna 2021.

Världens värsta människa

Julie närmar sig 30 med alla de kval och den vilsenhet det innebär. Efter de intensiva 20+ åren kommer uppvaknandet; har jag satsat på rätt karriär? Rätt partner? Vad vill jag göra med resten av mitt liv? Joachim Triers avslutande del i Oslo-trilogin är en romantisk komedi där strävan efter den lyckliga kärleken inte är huvudfokus även om romantiken - men också dess baksidor - flödar.

Världens värsta människa är okonventionellt klippt och använder sig av filmeffekter som känns daterade men nostalgiska, som då alla bifigurer stelnar i rörelse medan Julie härjar fram genom staden på väg mot sin nyförälskelse, eller som de berättande voiceovers som påminner om berättarrösten i Amelie från Montmartre eller för all del kapitelindelningen. Det lånas friskt och samtiden gestaltas och kommenteras briljant, egensinnigt och alltid med glimten i ögat.

Sound of Metal

När punktrummisen Ruben gradvis förlorar hörseln vänder det upp och ned på hela hans liv. Han måste omvärdera hela sin tillvaro med flickvännen tillika bandkollegan Lou när ljuden och musiken försvinner. För att hantera den plötsliga avsaknaden av ljud och oförståelsen för ett helt nytt språk skrivs han in på en institution för döva. Riz Ahmed gör en nyansrik och mycket övertygande insats som Ruben, som i sin maniska rastlöshet nu måste hitta sitt lugn i tystnaden för att inte förgås.

Dune

I del ett av filmatiseringen av Frank Herberts rymdroman har familjen Atreides lämnat sin hemplanet för den ogästvänliga planeten Arrakis. På Arrakis, och endast där, växer den eftertraktade kryddan som kan vidga människans medvetande och det är nu Atreides som har ansvar för framställningen. Men det är förstås fler som vill lägga vantarna på råvaran och ett krig utbryter där allt hopp ställs till den unge Paul Atreides.

Detta rymdepos bjuder på maxade miljöer, svepande sanddyner och symbolik taget från en massa olika sorters religioner. Trots att den sista timmen mest känns som en trailer för film två och tillbakablickarna är för många är Dune en av årets starkaste bioupplevelser.

Matilda Arborelius

The Father, Last night in Soho, Suicide Squad.
Foto: Sean Gleason/Sony Pictures Classics/Parisa Taghizadeh/Focus Features/Warner Bros. Pictures

The father

En lika lysande som rörande Anthony Hopkins låter oss följa med in i en demenssjuks förvirrade tankar i ett urstarkt drama där vare sig rädslan eller sorgen aldrig är långt borta.

Last night in Soho

Urtjusig artistisk nostalgi à la swinging London i fingerkänslig harmonisk samklang med thrillerartat mordmysterium som doftar klassisk europeisk skräck à la 60- och 70-tal.

The suicide squad

Frejdig, färgsprakande vansinnig, utflippad, barnförbjuden och gränslös superhjältefilm som aldrig varken tappar farten eller inspirationen

Peter Eliasson

The Father, The Card counter, Last night in Soho.
Foto: Sean Gleason/Sony Pictures Classics/Chiabella James/ Warner Bros. Pictures/Parisa Taghizadeh/Focus Features

The father

Anthony Hopkins överträffar om möjligt sig själv som den demensdrabbade fadern som sjunker allt djupare in i en parallellvärld som omgivningen maktlöst får följa från åskådarplats. Film är film och teater är teater men här mötas de två i en ljuv förening.

The Card counter

Alla vi som ser poker som hjärngymnastik av den högre skolan är lyriska över detta drama om hämnd och att tränga in i själens mörkaste skrymslen och bekämpa sina demoner. Oscar Isaac tacklar både rollen och kortleken med bravur och Paul Schrader sätter både regi och manus som fjädrar i hatten.

Last night in Soho

Det här är kanske inte en given trea men en film som vinner längden. En lyckad mix av thriller,spökhistoria, drama och allt serverat i en aura av The swinging 60’s och inramad av tidsenlig musik. Edgar Wrights psykologiska thriller kör onekligen sitt eget lopp och sådant skall naturligtvis uppmuntras.

Roland Klinteberg

The Father, Lena, En runda till.
Foto: Sean Gleason/Sony Pictures Classics/Triart/Samuel Goldwyn Films

The father

Det här är utan tvekan årets starkaste filmupplevelse, så väl känslomässigt som filmiskt. På ett fascinerande sätt leker regissören Florian Zeller med perspektivenoch som biopublik får man en möjlighet att uppleva omvärlden som den demenssjuke Anthony gör det men också ta del av dottern Annes upplevelse av faderns sjukdom. Det är otäckt, oroande, gripande och också kärleksfullt och Anthony Hopkins är fullständigt lysande i sin rolltolkning och så värd sin huvudrolls-Oscar.

Lena

Debuterande regissören Isabel Anderssons dokumentär Lena, om skådespelaren och människan Lena Nyman väcker många känslor - ilska, kärlek, stundtals uppgivenhet - men framförallt blir man så imponerad över att se detta skådespelar/artistgeni i hela sitt sammanhang. Det är starkt berörande livspussel som Isabel Andersson lägger när hon fogar ihop filmer, foton, upplästa brev, dagsboksanteckningar, intervjuer och så fiktiva inslag där skådespelaren Alva Bratt, som fungerar som Lena Nymans röst, också tar på sig hennes undersökande roll i de klassiska Jag är Nyfiken-filmerna och går ut i samhället och ställa samma frågor i nutid. Här drar filmen en linje från Lena Nymans tid rakt in i vår och blir ett starkt inlägg i metoo-debatten.

En runda till

Fördomsfullt nog trodde jag att danska En runda till skulle vara en ganska mansgrisig film om skräniga män, fylla och machovänskap men blev fullständigt golvad av en film som tar alla känslor på stort allvar och hittar en perfekt balans mellan humor och allvar. Att göra livet lite roligare med en alldeles lagom mängd alkohol varje dag tycks först som en lysande idé för ett gäng vänner. Ju mer de experimenterar desto mer ställs deras liv och livsångest på sin spets och det här är en så mänsklig och nära film att känna igen sig i, att förfasas över, att gråta till. Och så måste man bara njuta av Mads Mikkelsen i kanske sitt livs roll.

Gunilla Wedding

Årets bästa 2021

Kritikerna väljer: Årets bästa litteratur

Kultur och nöje
Listor Jul och nyår närmar sig och våra kritiker har satt ihop sina sedvanliga årsbästalistor. I dag är det dags för litteratur och i år blir det både novellsamlingar, poesi, deckare och skönlitterärt.

Shuggie Bain av Douglas Stuart

Tiden är 1980-talet och platsen ett litet gruvsamhälle i Skottland, där unge Shuggie Bain kämpar för ett drägligt liv, samtidigt som hans mamma sjunker allt djupare i alkoholmissbruk. Här finns både sorgsenhet och djupt känd vrede, då romanen är skriven med ett enormt starkt socialt patos. Delar av den kan kännas bisarra, för att inte säga groteska. I viss mån balanseras allt elände av en knivskarp humor, som i så fall är lika kolsvart som slagghögarna som omger det lilla gruvsamhället.

Två pistoler av Klas Östergren

Det är alltid högtidligt att få läsa en ny bok av Klas Östergren, som nog aldrig någonsin gjort mig besviken. Två pistoler handlar om Adolf Fredrik Munck, Gustav III:s erotiskt kunnige stallmästare, som hjälpte kungen, när en tronarvinge skulle avlas. Munck ser tillbaka på sitt liv. Han är gammal och skröplig och har förvandlats till en misstänksam gammal girigbuk. Det Östergren berättar är varken vackert eller insmickrande utan en ganska tragisk historia, där livskänslan ändå trots allt är bejakande och positiv.

Hon som äter jord av Dolores Reyes

En flicka i tonåren i en av Buenos Aires fattigare förorter har en övernaturlig förmåga – hon äter jord och kan då för sitt inre se var de befinner sig, som gått på den jorden. Med den här romanen vill Reyes sätta ljuset på alla mord på framför allt unga kvinnor i storstädernas förorter, vilket beskriver ett trauma om våld mot kvinnor och barn. Döden är ständigt närvarande, där alla som letar efter någon försvunnen bär på en smärta, ilska och styrka. Det är en roman om oerhörd skuld men som också pekar på möjligheter om försoning.

Thomas Almqvist

Syndaren ska vakna av Linda Ståhl

I sin debut Syndaren ska vakna för Linda Ståhl som första krimförfattare in en huvudperson som är ickebinär. Det borde vara en liten detalj, men det har fört med sig enorma konsekvenser för kriminalchef Reub Thelander genom livet. Ståhl är skicklig på att bygga upp spänning och gång på gång överraska. Hon skalar av lager på lager hos karaktärerna tills de står där i all sin nakenhet, både de ”onda” och de ”goda”. Ger mersmak inför fortsättningen på serien.

Kvinnor jag tänker på om natten av Mia Kankimäki

Här handlar det om Kankimäkis egna platoniska förälskelser till sedan länge döda, upptäcktsresande och målande kvinnor. Hon gör resor i deras spår och blandar sina erfarenheter med de sedan länge döda upptäckarnas. På så vis blir boken en hybrid mellan självbiografi och historisk biografi. Det är lättläst, intressant och fängslande, ja rent av roligt skrivet, samtidigt som hon behandlar djupa, filosofiska spörsmål. Vad är frihet, vågar man bli fri och vad kostar det?

Pestön av Marie Hermanson

Året är 1925 och överkonstapel Nils Gunnarsson är än en gång i farten med sin före detta flickvän Ella Grönblad. De båda blir inblandade i en mordhistoria som rör sig från de lägsta i samhället till de mer välbeställda i Göteborg. Berättelsen blir ett trovärdigt nedslag i tiden mellan krigen och en skildring av orättvisorna mellan hög och låg, mellan man och kvinna. Det är dessutom oupphörligt överraskande och gastkramande.

Sophie Lossing

Noveller

Hunter i Huskvarna av Sara Stridsberg

I Hunter i Huskvarna växlar miljön i novellerna mellan svenska landskap och amerikanska småstäder, mellan en Agadir och skyskrapor och en bil som är hela ens värld. Verklighetens gränser är suddiga, så som för ett barn, drömmen och fantasin är den monotona vardagens bästa vänner. En dag kan vara ett år, ett år en dag bland minnena i Stridsbergs prosa. Tiden är inte kronologisk, är inte ramar för livets indelningar. Drömskt och melankoliskt om kärlek, överlevnad och syskonskap.

Noveller av Tessa Hadley

Via denna samling fick jag en försmak för Hadleys författarskap. Skickligt skriver hon fram stämningar och de enskilda individernas strävan efter frihet. Bara genom att vara trogen sig själv kan friheten nås, och det görs bäst genom små revolter, ibland knappt märkbara för utomstående. Att för en sekund tappa balansen, och skämmas för det, innebär också att man inser vad man har och kan förlora och var man måste stå extra stadigt.

En novell kan ses som en tavla i vilken man kan skymta vad som händer utanför ramarna. Just så målar Tessa Hadley fram sina noveller. Det är mellan raderna, under dialogen, bakom rörelserna som novellernas essens finns.

Pastoralia av George Saunders

Saunders noveller är egensinniga, satiriska, knasiga, futuristiska. Här med noveller från tre olika samlingar. Allra bäst tycker jag de från Tionde december är, de känns på något sätt tajtare, mer grundade i sitt format. Med en träffsäker och underfundig prosa skriver Saunders om en samtid som är ur led, utflippad och pyntad med sci-fi-element och övernaturliga ting. Hans karaktärer är desto mer verkliga, ofta lite naiva, enkla och beskedliga, de sätter sig inte gärna emot övermakten utan fogar sig och rättar in sig i ledet. Tills de inte gör det längre. Knasigt, sorgligt och underbart.

Matilda Arborelius

Deckare

Mord enligt manus av Dennis Magnusson

Här öppnar Dennis Magnusson dörren för något nytt och tilltalande i deckarväg. Huvudperson är manusförfattaren Sebastian Lager som befinner sig i tung sorg efter sambons bortgång. Han hankar sig fram på extrajobb som lärare och lever ett innehållslöst liv tillsammans med tonårsdottern Elsa. När en av eleverna på hans manuskurs försvinner spårlöst och en annan elev misstänks vara inblandad blir Sebastian indragen och får i uppdrag att genom en true crime-podd ta reda på vad som hänt. Det här är upptakten till en härligt underhållande metadeckare som sätter manus, manusförfattande och en skrupellös film- och tv-seriebransch i fokus för en klurig och överraskande mordgåta och dessutom gör ett poddmanus till en väl invävd del av handlingen.

Sly av Sara Strömberg

Trots den mörka historien är journalisten Sara Strömbergs Sly årets lyckligaste deckarläsning. Det är en oupphörligt spännande kriminalroman men också ett fantastiskt porträtt av den utslitna och bortkastade journalisten Vera Bergström. Hon är bortrationaliserad från jobbet som lokalreporter i jämtländska Järpen, överlever på ett lärarassistentjobb och har dessutom blivit lämnad av sin sambo. När så en kvinna hittas mördad vid ett älgtorn på Åreskutans baksida vaknar väcks ändå Veras journalistinstinkt till liv igen och i sin jakt på mördaren kommer hon också i närkontakt med en mängd olika människor i de här glesbygdstrakterna. Alla lika riktiga som hon själv, och snudd på lika bortglömda.

De mindre döda av Denise Mina

Läkaren Margo Dunlop har precis förlorat sin adoptivmamma, gjort slut med pojkvännen och är gravid. Livet blir inte enklare av att hon bestämmer sig för att söka upp sin biologiska mamma och får veta att hon var missbrukare, prostituerad och mördades inte långt efter att hon lämnat bort Margo. Den som berättar det är mammans syster Nikki som också hävdar att hon vet vem mördaren är och vill ha Margos hjälp att sätta fast honom. Till skillnad från förra årets actioladdade Verkliga brott är årets Mina mer stillsamt spännande men samtidigt starkt berörande i skildringen av komplicerade mor- och dotterrelationer och av utsatta kvinnors liv i 80-talets Glasgow - speglat i en nutid som inte är så mycket bättre. Denise Mina kan som ingen annan skapa engagerande hjältinnor och har alltid ett budskap som går långt utanför den välkomponerade intrigen och rakt in i hjärta och hjärna.

Gunilla Wedding

Lyrik

Undergången av Malte Persson

I sin nya diktsamling Undergången briljerar Malte Persson med en rim- och verskonst som sannerligen står ut i en samtid där flertalet poeter undviker de traditionella versmåtten och metoderna. Stilsäkert ger sig poeten i kast med sonetter, villanellor, blankvers och terziner. Malte Persson arbetar till viss del med humorn som redskap, men det utesluter inte att en sorg och melankoli kan skönjas i ordmusiken.

Återliv av Kjell Espmark

I år, i likhet med förra året, har Kjell Espmark fullbordat en trilogi. Den senaste diktsamlingen Återliv föregicks av Skapelsen (2017) och Kvällens frihet (2019) och nu finns de tre böckerna samlade i en volym. Hans formuleringar är alltid avklarnade och precisa. Det finns en imponerande målmedvetenhet i hans rolldiktning där det förflutna levandegörs och såväl berömda som bortglömda gestalter ges en röst.

A. Andra tankar av Katarina Frostenson

Katarina Frostenson har efter ett par kontroversiella prosaböcker återvänt till lyriken med diktsamlingen ”A. Andra tankar”. Hennes diktskrivande som tidigare rörde sig på ett rätt abstrakt plan har fått fler självbiografiska inslag. Det är intressant att denna ”orenhet” faktiskt har vitaliserat Frostensons diktning. Hon framstår fortfarande som en av de absolut främsta poeterna i sin generation.

Clemens Altgård

Årets bästa 2021

Kritikerna väljer: Årets bästa musik

Kultur och nöje
Kultur och nöje Jul och nyår närmar sig och våra kritiker har satt ihop sina sedvanliga årsbästalistor. I dag är det dags för musik och alla har valt fritt bland livekonserter och album.

RALPH BRETZER:

Konsert: Linn Koch-Emmery på Oceanen i Göteborg

Att säga att årets första nio månader var en ökenvandring mot att äntligen få se rockmusik live, framför stående publik och inomhus igen. Linn Koch-Emmery spelade på Oceanen precis efter återöppnandet. Förväntningarna gick att ta på och när hon levererade bröt vansinnet ut. Under finalen förvandlades publiken till Roms sista dagar, På Babel i Malmö var hon lika bra två veckor senare. Indierock när det är som bäst.

Låt: Sarah Klang - Canyon

Sarah Klang går från klarhet till klarhet. Årets album, Virgo, är hennes bästa och dess starkaste spår sätter fingret på alla de saker som gör henne så bra. Det är sorgen och sårbarheten som ligger på ytan och styrkan och humorn som vilar där under. ”You can’t keep a bad girl down”.

Album: Dry Cleaning - New long leg

Det är något med den välmodulerade uttryckslösheten i Florence Shaw närmast recitativa sång över bandets hårdsvängande postpunk som fångar mig. Texterna griper på något märkligt sätt tag, trots att de är närmast stream of consciousness-osammanhängande.

Foto: Anders Wiklund/TT

ANTON WEDDING

Album: Olivia Rodrigo - Sour

Ett krossat hjärta är ett odödligt musikaliskt tema. Det visar 18-åriga Olivia Rodrigo med ett av årets bäst säljande album. Låtar som megahitsen “drivers license” och “deja vu” använder fyndiga knep för att berätta om svek och olycklig kärlek på ett personligt och engagerande vis. De är också välkomponerade låtar som snabbt sätter sig bakom pannbenet. I “good 4 u”, min personliga favorit, har Rodrigo förvaltat arvet från 90-talets indierock och gjort det till en sprudlande listetta.

Album: Low - Hwy what

Low har gjort musik i nästan 30 år och håller sig ändå på något vis relevanta. Låtarna på HEY WHAT är inte bara välskrivna, de låter dessutom fantastiskt. Ljud som vill spreta åt all håll pressas samman och modifieras i en produktion som hänsynslöst äter upp låtarna för att spotta ut dem igen som trasiga bylten. Ingenting som gjorts i år låter vackrare.

Album: Kacey Musgraves - star-crossed

Första gången jag lyssnade på star-crossed var jag besviken. Kacey Musgraves senaste album kändes som en väldigt avlägsen släkting till det storslagna mästerverket Golden Hour från 2018. Men efterhand har den digitalt klingande 00-tals produktion vuxit på mig så pass mycket att jag är beredd att erkänna att Musgraves, även om hon inte förmår överträffa sig själv, har gjort ett av årets bästa album.

Kacey Musgraves.
Foto: Owen Sweeney

JAN OLSSON

Konsert: Scandinavian Jazz Orchestra på Ystad Sweden Jazz Festival

Att få övervara Scandinavian Jazz Orchestras premiärkonsert på jazzfesten i Ystad i somras var något alldeles extra. Inte nog med att bandet, anfört av Emil Fredberg, klingade utsökt – även originalkompostionerna, signerade Jesse Emmoth, var av högsta klass. Och solisterna, med Karin Hammar och Karl-Martin Almqvist i täten, var utomordentliga. Att sedan bandet till hälften bestod av kvinnliga musiker gjorde förstås inte saken sämre.

Album: Hans Backenroth Q: ”Parker´s Mood” (Prophone)

Hans Backenroth är numera en av Europas mest anlitade basister, vilket inte är så märkligt med tanke på hans utförsgåvor. Ofta hörs han med Scott Hamilton, Bernt Rosengren och Jan Lundgren. Men här – i en kärleksfull hyllning till Charlie Parker - presenterar han sin egen kvartett med saxofonisten/klarinettisten Klas Lindquist, gitarristen Erik Söderlind och trummisen Karl-Henrik Ousbäck. Tveklöst 2021 års bästa svenska jazzplatta.

Album: Duke Ellington & His Orchestra: ”Berlin 1959” (Storyville)

Från braksuccén i Newport 1956 och drygt tio år framåt upplevde Duke Ellingtons orkester en ”ny vår”. Kvar i bandet från guldåren på 40-talet var stöttepelarna Johnny Hodges, Harry Carney, Jimmy Hamilton och Ray Nance. Och ”nykomlingarna”, Paul Gonsalves, Clark Terry och Cat Anderson, gick sannerligen inte av för hackor. I det här albumet får vi njuta av bandet som det, till exempel, lät i Malmö hösten 1959. D.v.s. helt magnifikt!

Scandinavian Jazz Orchestra med Isabella Lundgren.
Foto: Jan Olsson

MARTINA JARMINDER

Konsert: Ane Brun, Malmö Live

Efter att konserten flyttats fram två gånger kändes det nästan overkligt att sitta i salongen och lyssna på en som vanligt eftertänksam Ane Brun med mycket att säga om att göra musik i kristider. Som vanligt förstör hon lite för sig själv: hon är så bra live att man blir missnöjd när man försöker lyssna på albumen i efterhand, utan liveupplevelsen. Värt att vänta på.

Konsert: Rufus och Martha Wainwright, Malmö Live

Martha Wainwright har varit soundtracket till mitt liv i decennier. Hennes senaste album var lysande och frustrationen över att det på grund av pandemin inte ackompanjerades av en turné var stor. Att få höra henne med brodern Rufus kompenserade i någon mån. Dessa båda har röstresurser som slår det mesta och är musikaliskt synkade nästan på tankeläsningsnivå. De förstärker varandras excentriska sidor både som artister och människor. Man kan invända mot ett brutalt biljettpris för en kort konsert, men jag skulle betala samma summa för att se det igen.

Konsert: Säsongsöppning, Malmö SymfoniOrkester

(Alondra de la Parra, dirigent, Roland Pöntinen, piano)

När man är bortskämd med att få gå ofta på symfonikonsert är det lätt att man tar det för givet. Pandemin påminner om hur speciellt det är att få höra en bra orkester ledas av en skicklig dirigent, med en lysande solist. Jag hade nästan glömt hur bra Roland Pöntinen är. Spelglädjen efter pandemistiltjen var det inget fel på. Alondra de la Parra fick Malmö symfoniokester att sjunga högt och klart. En stark säsongsöppning.

Rufus Wainwright och Martha Wainwright.
Foto: Pressbild

Kultur och nöje

Sårbar Norén-pjäs spelas i hela landet

'Solitaire' spelas av tio skådespelare som står tätt sammanpressade på scenen.
Foto: Claudio Bresciani / TT
Kultur och nöje
Kultur och nöje Tio människor tätt sammanpressade i ett utrymme som de inte kan lämna. "Solitaire" blev en av Lars Noréns sista pjäser och precis som tidigare förnyade han sin dramatik i den, framhåller regissören Sofia Adrian Jupither.

Omikron eller inte, trängseln på scenen är en grundförutsättning. För skådespelarna betyder det dagliga snabbtester och så få sociala kontakter som möjligt för att inte smitta sina kollegor. Faller en, faller alla.

– Det är en extremt sårbar pjäs, det går inte att vara utan en enda person. Vi har en intern överenskommelse om en enorm försiktighet, säger Sofia Adrian Jupither.

Drygt ett år efter det att Lars Norén avled i sviterna av covid-19 får en av hans sista pjäser urpremiär på Dramaten i Stockholm. Den slutna gruppen känns igen från hans sena pjäs-trilogi om åldrande, men "Solitaire" är skriven efteråt och är också mer beckettsk, tycker Jupither. Medan "Vintermusik" utspelades bland en grupp pensionärer på semesterresa och "Andante" på ett äldreboende handlar "Solitaire" om människor i olika åldrar som verkligen sitter fast.

Ändå lyckas de varken förstå hur eller varför. Inte heller kan de ta sig ut.

– Vem blir man på ett ställe med helt okända människor? Läkare eller snabbköpskassörska spelar ingen roll, man står där, man har bara sig själv och sin kropp. Vilka medel tar man till för att överleva en sådan situation? Hur hanterar man det här som grupp? Det är en väldigt tydlig bild av mänskligheten i kris, säger Sofia Adrian Jupither.

Sex teatrar

Uppsättningen är en samproduktion som ska spelas på sex nordiska teatrars respektive scener, däribland Riksteaterns. De flesta av dessa teatrar har stark anknytning både till Lars Noréns dramatik och person, framhåller Sofia Adrian Jupither som med "Solitaire" regisserar sin sjätte urpremiär av en Norénpjäs. Ingen av dem diskuterade hon med Lars Norén själv.

– Rent privat är det svårt att omfatta insikten att han inte finns längre, att det inte kommer fler pjäser, men just mitt arbete med den här pjäsen skiljer sig inte från hur det har varit tidigare. Även om vi har samarbetat tätt i ganska många år har det aldrig handlat om ett konkret samarbete kring en uppsättning. Han skrev och sedan lämnade han. De gånger som jag försökte fråga backade han och sade "du gör som du vill".

Även om det inte kan bli så många fler urpremiärer kommer Sofia Adrian Jupither att fortsätta att jobba med Noréns dramatik, som hon beskriver som "en viktig samhällsgärning", ett sätt att få större förståelse för "sin nästa", något hon tycker behövs mer än någonsin. Som dramatiker är han en person som hon talar om i presens.

– Han ser aldrig ondska utan brister och sorger, oförmåga att hantera en situation – att välja fel väg. Han skriver alltid fram sina karaktärer med ömhet och den blicken på medmänniskan tycker jag är extremt viktigt i det samhälle vi lever i nu. Han väjer inte för det värsta, men han skriver det med en ömhet för människan som gör att det blir viktigt att berätta om det.

"Blir till i replikerna"

Ingen har heller avlyssnat det offentliga samtalet så som Lars Norén, tycker Sofia Adrian Jupither. I manuset till "Solitaire" finns varken uppgifter om vilka huvudpersonerna är eller vad de heter.

– De blir till i replikerna, och det gör han som ingen annan. Yrkesmässigt är det bara skitkul. Viktigt och meningsfullt, säger Sofia Adrian Jupither som inte kan låta bli att beklaga det som nu inte blir skrivet.

– Han har hela tiden i sitt författarskap utvecklats och tagit nya steg, därför är det så idiotiskt att han har gått bort. Det är inte bara det att vi hade fått ytterligare en Norénpjäs, vi hade fått helt nya saker.

"Solitaire" får urpremiär den 22 januari.

Erika Josefsson/TT

Sofia Adrian Jupither ser Lars Noréns dramatik som 'en viktig samhällsgärning'.
Sofia Adrian Jupither ser Lars Noréns dramatik som "en viktig samhällsgärning".
Foto: Claudio Bresciani / TT

FAKTA

Fakta: Aktuella Norénuppsättningar

"Solitaire", i regi av Sofia Adrian Jupither, är en samproduktion mellan Jupither Josephsson Theatre Company, Dramaten, Den Nationale Scene i Bergen, Folkteatern i Göteborg, Riksteatern, Svenska Teatern i Helsingfors och Uppsala stadsteater. Den ska spelas på alla samarbetsscener.

"Tiden är vårt hem", i regi av Eirik Stubø, på Kulturhuset Stadsteatern i Stockholm.

På SVT Play finns elva dramer av Lars Norén: "Bobby Fischer bor i Pasadena", "Ett sorts Hades", "Hebriana", "Kaos är granne med gud", "Komedianter", "München–Athen", "Natten är dagens mor", "Och ge oss skuggorna", "Personkrets 3:1", "Skuggpojkarna" och "Som löven i Vallombrosa".

ANNONS

Detta är en sponsrad artikel och inte skriven av tidningens journalister.

Native Skd

Så har spellagen påverkat spelbolagen

www.betting.se/bonus

Den 1:a januari infördes en svensk spellicens som krav på de aktörer som vill bedriva spelverksamhet i form av nätcasino och vadslagning. Detta medförde en rad nya restriktioner vars syfte var att säkerställa en tryggare marknad för alla aktörer. Till exempel blev det maximalt tillåtet med en bonus per spelare och licens samtidigt som det också ställdes högre krav vid marknadsföring av spelbolagen till spelarna.

Den reglerade marknaden har givit en tryggare upplevelse för de svenska spelare som förhåller sig till att spela hos de aktörer som har svensk licens godkänd av Spelinspektionen. I dagsläget är det 74 licenstagare som fått svensk licens utgiven av myndigheten.

Ännu hårdare restriktioner under pandemin

Sedan svensk licens införande har det varit restriktioner med en bonus per spelare och licens, men under pandemin beslutade regeringen att införa hårdare restriktioner genom nya spelansvarsåtgärder. Det innebär att oddsbonusar och andra erbjudanden maximalt får uppgå till högst 100 kronor av licenstagare som tillhandahåller nätcasino och värdeautomater.

I tillägg säger reglerna att de som spelar casino på nätet har en insättningsgräns på högst 5000 kronor per vecka. Detta gäller dock inte de som enbart väljer odds och betting. Det är också obligatoriskt för spelare att ange gränser för speltiden vid spel på nätcasino och värdeautomater.

Har fått konsekvenser för spelarna

De nya hårdare restriktionerna var tänkta att gälla fram tills årsskiftet av 2020 men är förlängda till den siste juni 2021. Om läget inte har lättat finns det chans till ytterligare förlängning av restriktionerna ännu längre än så. Dessa betydligt hårdare spelansvarsåtgärder har inneburit att vissa spelare väljer att sluta spela hos de svenska licenstagarna. Istället vänder de sig till casino utan svensk licens vilket dock innebär betydligt högre risker. Anledningen är att det inte finns samma restriktioner kring insättningsgränser, speltid och bonusar. De som väljer att spela hos dessa aktörer kommer behöva skatta 30% av vinsterna samtidigt som det inte finns någon svensk myndighet som agerar medlare om något skulle hända mellan dig och spelbolaget.

Kultur och nöje

60 nya miljoner till kulturen

Socialminister Lena Hallengren (S) finansminister Mikael Damberg (S) presenterar coronarelaterade stödåtgärder vid en pressträff i Rosenbad.
Foto: Lars Schröder/TT
Kultur och nöje
Kultur och nöje I årets första extra ändringsbudget på 18 miljarder kronor avsätter regeringen 60 nya miljoner till kulturen. Dessutom föreslås en förlängning av evenemangsstödet.
– Alldeles för lite pengar, säger Mikael Brännvall, vd för Svensk Scenkonst.

Det mesta i ändringsbudgeten är redan kända åtgärder som tidigare presenterats i december och den 11 januari i år. Före jul presenterades ett nytt krisstöd till kulturen på 120 miljoner kronor. Sedan dess har nya restriktioner införts som drabbar kulturlivet och stödet höjs nu till 180 miljoner kronor för det första kvartalet 2022.

Det berättar finansminister Mikael Damberg (S) på en presskonferens på måndagsmorgonen.

– Vi vet att kultur- och idrottssektorn har drabbats hårt av restriktionerna. I dag kan vi meddela att regeringen kommer att skjuta till ytterligare 60 miljoner kronor till kulturen, säger han.

Ta del

– Det är utöver den miljard för kulturens återstart som låg i budgetpropositionen för 2022. Det ska även påpekas att aktörer inom kultur- och idrottsområdet även kommer att kunna tal del av det omställningsstöd och omsättningsstöd som regeringen nu förlängt.

Dessutom föreslås förlängt evenemangsstöd, som kan betalas ut vid inställda eller begränsade evenemang till följd av restriktioner under januari till mars 2022. Denna typ av stöd kräver godkännande från EU-kommissionen.

Mikael Brännvall, vd för Svensk scenkonst, framhåller att stödet är för litet.

– Vi är i en situation där regeringen har infört väldigt starka restriktioner här i december och januari och de innebär att scenkonstens verksamheter, framför allt de privata, står helt still. Man förlorar stora biljettintäkter, det handlar om miljoner varje dag. Mot den bakgrunden tycker jag att det man har tillfört i dag är alldeles för lite pengar, säger han.

Mycket mindre

De stöd som regeringen nu tillför är mycket mindre än för "motsvarande period tidigare under krisen", enligt Brännvall.

– Den andra delen är att man säger att återstartsmedlen som ligger i budgeten för i år ska omvandlas till krisstöd. Men man säger inte hur, i vilken form eller för vilken period. Och nu är det bråttom att få ut pengarna, säger Mikael Brännvall.

Kultur och nöje

Alekos Fassianos – "Greklands Picasso" – död

Den grekiske konstnären Alekos Fassianos blev 86 år.
Foto: Markos Chouzouris/AP
Kultur och nöje
Kultur och nöje

Den grekiske konstnären Alekos Fassianos, vars motiv ofta var sprungna ur den grekiska mytologin och folkloren, har avlidit i sitt hem utanför Aten. Fassianos jämfördes ofta jämfördes med Matisse och Picasso. Själv sade han att han beundrade båda men framhöll samtidigt sina helt egna influenser. Efter studier i litografi på École des Beaux-Arts i Paris utvecklade Fassianos sin karakteristiska stil under 1960-talet. Hans verk finns representerat bland annat på Musée d'Art Moderne i Paris och på Atens Pinacotheque.

Greklands premiärminister Kyriakos Mitsotakis lyfter fram honom som en konstnär som alltid "balanserade mellan realism och abstraktion och som lämnar oss ett värdefullt arv".

Fassianos beskrivs som en populär konstnär i sitt hemland. Hösten 2022 får hans konst ett eget museum i Aten.

Alekos Fassianos blev 86 år.

Kultur och nöje

Danska museer fruktar att besökarna uteblir

Besökare passerar Yves Kleins triptyk 'Monopink, monogold, monoblue' under en tidigare utställningen på Louisiana utanför Köpenhamn. Arkivbild.
Foto: John Mcconnio/AP
Kultur och nöje
Kultur och nöje

Danska museer fruktar att besökarna uteblir när man nu åter får öppna den publika verksamheten. Vaccinpass och munskydd är obligatoriska och blir en bromskloss för vissa, uppger Anni Mogensen, biträdande direktör på Nationalmuseet i Köpenhamn, till Dansk Radio. En stor del av intäkterna kommer från entrébiljetter, och ekonomin kommer att påverkas, framhåller hon.

– Vi har sett vid några av de andra återöppningarna att det tar lite tid innan man hittar in till oss. Så det är självklart något som bekymrar oss, säger hon.

De danska museerna har varit stängda sedan 19 december på grund av smittspridningen. Men från och med måndag 17 januari kan de öppna igen. Även Poul-Erik Tøjner, chef på Louisiana i Humlebæk är säker på att det dröjer innan besökssiffrorna kommer upp i det normala igen.

– Jag har det lite som musikerna, vi spelar för dem som kommer, säger han till Dansk Radio.

Förhandsvisning på nästa artikel
NÄSTA ARTIKEL