Opinion

En kväll med Hank von Helvete

Opinion
Opinion

Hans-Erik Dyvik Husby, känd som punkgruppen Turbonegros sångare Hank von Helvete och skådespelaren som gjorde Cornelis Vreesvijk på film, dog nyligen. 49 år gammal dukade han under för det drog- och alkoholmissbruk han kämpat med hela sitt liv.

När musikalversionen av Sällskapsresan sattes upp i Malmö spelade Dyvik Ole Bramserud. En ledarskribent på en annan tidning var god vän med Dyvik och bjöd med mig. Ett av de sista samtalsämnen jag tänkte mig en kväll med en punkikon skulle handla om var nordiskt samarbete, men det visade sig att Hank von Helvete var passionerat intresserad av internationell politik och diplomati i olika former och var ett slags modern skandinavist. Han förutspådde att EU skulle stå inför stora utmaningar och ansåg att ett tätare nordiskt samarbete vore av godo för att säkra ett nordiskt inflytande på ett Europa på väg i mindre demokratisk riktning. Inte minst tyckte han samarbete i försvarsfrågor var viktigt.

Dyvik berättade hur norska politiker, förmodligen charmade av möjligheten att få umgås med en musikikon, gärna samtalade med honom om möjligheter till utökat samarbete mellan de nordiska länderna. En intressant ståndpunkt för politiker i ett land som inte vill vara med i EU.

Hans-Erik var en klok och snäll person som såg en värld full av möjligheter. hans tankar om de nordiska ländernas framtid inspirerade mig fortfarande.

Opinion

Dom blir som vi ganska snabbt

Opinion
Krönika.

När SD hade sina landsdagar (deras kongress kallas så) nyligen var det som vanligt invandringen som stod i fokus. Trots att både Jimmie Åkesson och Ulf Kristersson gör vad de kan för att ge intryck av att SD förändrats och breddats, är det fortfarande motståndet mot invandring och invandrare som är kärnan i SD:s politik.

För 20 år sedan ville SD att alla som invandrat efter 1970 skulle ”skickas hem”. Nu är ”återvandring” ordet på modet. Invandrare som bor här ska förmås att flytta tillbaka till sina ursprungsländer, ”frivilligt”. Den enda metod man offentliggjort är att pengar ska erbjudas som morot. Piskorna avslöjas senare. I andra sammanhang kallas en sådan politik ”repatriering” eller med ett mer brutalt uttryck ”etnisk rensning”.

Vad SD:s motvilja mot invandrare handlar om är inte bara föreställningen att de är mer brottsliga än svenskar med många generationer här. Det viktiga för SD är att invandrare har tagit med sig sin kultur och sina vanor hit och fortsätter tillämpa sina traditioner. De kanske till och med sätter upp en somalisk flagga på balkongen eller studentflaket.

Att de var precis så svenskarna gjorde när de kom till Amerika och att svenskamerikanerna kände sig som delvis svenskar i många generationer kanske inte SD-are tänker på. Åtminstone har de inga invändningar mot att svenskättlingar söker sina rötter här och ibland hissar den svenska flaggan hemma i USA.

Så småningom övertog svenskarna som utvandrat till USA alltmer de amerikanska sederna (som i sig var en mix av många invandrargruppers traditioner, för ursprungsamerikanerna var ju fördrivna till reservat). Så gör också de som invandrat till Sverige, visar såväl erfarenheterna av decenniers invandring som ny forskning. Nationalekonomen Olle Hammar har analyserat data från undersökningen Migrant World Values Survey som omfattar ett stort urval (cirka 8 000 personer) utomeuropeiska invandrare i Sverige, främst från Afghanistan, Eritrea, Iran, Irak, Somalia, Syrien och Turkiet.

I SNS-rapporten ”Migranters attityder och värderingar” visar han att efter tio år i Sverige har invandrare samma syn som svenskar generellt på hur viktigt det är med familj, fritid och politik. Det vill säga familjen blir mindre viktig medan intresset för fritid och politik ökar. Även när det gäller religion, självbestämmande och tillit anpassar de sina värderingar, men det går långsammare. Det är inte så märkligt eftersom det är värderingar där Sverige ofta sticker ut med en högre grad av social tillit, själv­bestämmande och sekularisering jämfört med de flesta andra länder i världen.

Naturligtvis handlar detta om statistiska genomsnitt. Alla förändrar inte sina värderingar lika snabbt. Å andra sidan finns det inte en enda gemensam svensk värdering heller. Det är stor skillnad på exempelvis svenskar som är Jehovas vittnen eller som är ateister.

Den som är orolig över kulturkrockar behöver alltså inte vara det i någon större utsträckning. Människor som flyttar till andra länder tar över en stor del av det nya landets värderingar och vanor efter några år. ”De” blir som ”vi” - på gott och ont.

Yngve Sunesson

Opinion

En tusenårig kontinuitet för domkyrkan

Opinion
Opinion

Stenen som Lunds domkyrka består av bröts på 1100-talet i Stanstorpsgraven i Stenskogen i Höör. Domkyrkan vill tusen år senare bryta ytterligare 10 500 ton sten från samma ställe för att reparera Domkyrkan med. Det vore en trevlig kontinuitet i hämta stenen därifrån.

Länsstyrelsen har kommit fram till att naturmiljön inte är något hinder för att återuppväcka det gamla stenbrottet. Runt 15 kringboende har protesterat, men verkar som det ser ut bli överkörda.

Det är rimligt att känna sig tveksam till buller och åverkan, men i det här fallet borde projektet kunna genomföras med känslighet och lyhördhet, vilket kyrkan borde kunna ansvara för och lägga sig vinn om. Det är dessutom tidsbegränsat, så den störning som uppstår har ett slutdatum.

Alternativet med att köpa in utländsk sten där kvaliteten inte kan garantera är en dålig idé. Om den skulle visa sig hålla sämre än ursprungsstenen kan det bli stora problem med en så gammal byggnad. Utländsk sten kan också brytas med större miljöpåverkan.

Som så ofta med en här typen av projekt gör inte brytandet mest åverkan, utan transporterna till och från brottet. Om man tittar på planerna för återställning, bland annat att temporärt flytta träd och buskar för att sätta tillbaka det när projektet är färdigt så verkar man vara medveten också om att man måste se till att området återställs så nära det ursprungliga naturvärdet som möjligt.

Opinion

Lösningen på musselproblemet

Musslorna på bilden är inte samma som förekommer i texten.
Foto: Johan Nilsson/TT
Opinion
Opinion

Boende i Marieholm och Reslöv i Eslövs kommun besväras svårt av att Saxån svämmar över. Vattenmassorna kommer allt närmare och folk oroar sig begripligt nog för vad som händer om vattnet kommer för nära deras hus.

Saxån skulle behöva rensas, men det försvåras av att det bor en hotad och fridlyst mussla i ån, målarmusslan, som inte får störas hur som helst. De boende säger frustrerat att det känns som om man får välja mellan att de bor kvar, eller att musslan gör det.

Men, som Robert Andersson som sitter i Saxån-Braåns vattenråd påpekar, finns det andra lösningar än krig mellan människa och mussla. Ett alternativ är att anlägga mer våtmarker. Våtmarker i närheten av vattendrag ger vattnet någonstans att ta vägen som inte är någon förtvivlad persons villaträdgård.

Ett exempel på att det fungerat att anlägga våtmark för att lösa problemet med ständiga översvämningar från en lokal å finns i Getinge i Halmstads kommun. Suseån svämmade tidigare regelbundet över. Våtmarken byggdes av nöd, men har blivit ett rekreationsområde med promenadstråk och parkbänkar.

Det fina i kråksången med våtmarker är att man kan få många värden för samma summa pengar: gynnsamma förhållanden för fåglar och smådjur, ett effektivt skydd mot de översvämningar som man tyvärr förmodligen kommer att se mer av i framtiden på grund av klimatrelaterade häftiga väderomslag och dessutom rekreationsmöjligheter för människor.

Utöver det fungerar det som en effektiv kolsänka. Här skulle man alltså kunna se mindre risk för översvämningar, få mer varierad natur och värna klimatet på samma gång -- och kanske slippa vara arg på den retliga målarmusslan i Saxån.

Det är av många skäl underligt att man inte storsatsar på våtmarker på de platser i Skåne som ofta drabbas av översvämningar. Kanske blir omställningen dyr, men det är garanterat dyrare i längden med ständiga översvämningar.

Opinion

Alla dessa ungdomssynder

Opinion
Opinion

Har Sveriges nya civilminister Ida Karkiainen gjort en Hitlerhälsning på en fest som tonåring? Har hon eller någon annan i hennes hem lyssnat på vit makt-musik? Enligt sajten Nyheter idag, som ofta publicerar invandringskritiskt material och kommentatorer på högerkanten, ska Karkiainens gester har setts av utomstående.

Visst är det medias uppgift att granska nytillsatta ministrar, men ibland blir det löjligt. Att fråga sig om Ida Karkiainen gjort en stötande gest eller lyssnat på grabbig musik som tonåring är som att fråga sig om tonåringar någonsin visar dålig omdöme, vilket de gör eftersom frontalloben som hjälper dem att tänka igenom beslut inte är färdigutvecklad. Det är svårt att hitta en tonåring som aldrig betett sig dumt och aldrig befunnit sig på ett ställe där någon annan betett sig dumt. Att testa gränser och göra korkade saker är en del av att växa upp.

På 90-talet sålde bandet Ultima Thule 100 000 exemplar av skivan För Fäderneslandet, som av många betecknas som vit makt-musik. Många unga i Skåne lyssnade på bandet utan koppling till vit makt-miljö. Som tonåring är det kul att göra halvförbjudna saker. Alla tonåringar som lyssnar på gangster-rap skjuter inte poliser.

Karkiainen kan för all del be om ursäkt för gesterna, om man nu menar att det hon gjort på en fest som tonåring påverkar hennes lämplighet som minister. Men det är knappast läge för avgångskrav.

Sveriges i opinionen tredje största parti är grundat av nazister och fullt av personer som under tonårstiden tyckte det verkade tufft att vara nationalist. Bland annat gäller det partiledaren. Man skulle med största säkerhet hitta en hel del Ultima Thule på 90-talets blandband hos SD-ledamöter. Det är numera accepterat inom politiken att ha flörtat med vit makt-miljö som ung.

Om man hypotetiskt tänker sig att Karkiainen hade högerextrema åsikter under tonårstiden, men numera är socialdemokrat, är det bara att gratulera till den resan, hon har i så fall gjort framsteg med empati och människosyn.

Opinion

Övergrepp på pojkar förtjänar full uppmärksamhet

Opinion
Opinion

Författaren Jonas Gardell varnar i en debattartikel för att sexuella övergrepp på pojkar är betydligt vanligare än man tror, men inte tas på allvar. Övergreppen ses enligt honom som isolerade händelser och inte som mäns våld mot kvinnor och flickor som ett samhällsproblem.

Det är regissören Staffan Hildebrands bekännelser om att han utnyttjat pojkar som hoppats på filmroller eller uppmärksamhet från en vuxen och övergrepp inom svensk ishockey som gör frågan aktuell och Gardell menar att han under åratal försökt uppmärksamma att pojkar utsätts för övergrepp i större skala än man tror.

Han hänvisar till Jesper Fundberg, etnolog och lektor vid Malmö universitet, som menar på att det är vanligare att pojkar och män utsätts för övergrepp av vuxna inom idrotten än flickor och kvinnor. Fundberg hänvisar i sin tur till en doktorsavhandling av Susanne Johansson, som visar att drygt 5 procent av alla aktiva inom idrotten har blivit utsatta för sexuella övergrepp, en mycket obehaglig siffra.

Gardell berättar om att han som femtonåring utnyttjats sexuellt av en gift rektor. När han i vuxen ålder konfronterade honom ska rektorn ha framhållit att han han haft sex med yngre pojkar än så och det var helt frivilligt från deras sida. En av pojkarna var tolv år. Gardells rektor föreföll låtsas för sig själv att ett barn kan ha frivilligt sex med en vuxen man utan att fara illa psykiskt. Kanske är det så gärningsmännen rättfärdigar övergreppen.

Jonas Gardell påpekar att övergrepp på pojkar överraskande nog sorteras in under den svenska strategin för mäns våld mot kvinnor, vilket bidrar till att osynliggöra problemet. För att få överblick över hur många pojkar utsätts för övergrepp inom idrott eller kultur måste den här gruppen kartläggas separat. Endast så kan man få reda på om det är ett stort strukturellt problem. ”Vuxenvärlden vet kort sagt inte hur man ska bemöta en våldtagen pojke” skriver Gardell. Den slarviga kategoriseringen styrker den tesen.

ANNONS

Detta är en sponsrad artikel och inte skriven av tidningens journalister.

Kasinohai.com

Spellagstiftning - Finland vs Sverige

Kasinohai.com Om du är osäker på hur spellagstiftningen ser ut i Finland och Sverige och om det finns några större skillnader bör du fortsätta att läsa denna artikel där vi kommer att gå igenom de stora dragen i de båda ländernas spellagstiftning.

Spellagstiftningen i Sverige

Den 1 januari 2019 införde Sverige ny lagstiftning som avslutade dominansen från det av regeringen drivna onlinespelföretaget och öppnade sektorn för privata företag.

Under flera år var det statligt ägda Svenska Spel den enda verksamheten som tilläts att tillhandahålla onlinespel till medborgare i Sverige, vare sig det handlar om casinospel, betting på sport eller andra former av spel.

Naturligtvis kringgick de flesta företag denna lagstiftning och år 2018 hade privata företag fått en 29-procentig andel av spelmarknaden i Norden.

Delvis i ett erkännande av ett sådant nytt paradigm och delvis för att de var i behov av skattepengar, gick den svenska regeringen med på att införa nya spellagar. Under den nya lagstiftningen har myndigheten Spelinspektionen rätten att ge licens till privata företag. Hittills har myndigheten tillåtit cirka 100 företag att tillhandahålla sina tjänster till svenska spelare.

De största vinnarna på denna nya lagstiftning är de svenska medborgarna. På grund av lagarna för spel online kan svenskarna nu välja och vraka bland de bästa spelbolagen. Svenska spelportaler visar de bästa casinotjänsterna online och incitamenten för svenska deltagare.

Staten är också en stor vinnare på detta drag. Det är inget mysterium att legalisering av spel på internet är ett snabbt sätt till att generera mer skatteintäkter till statskassan. I hela Sverige måste licensierade företag betala en inkomstskatt på 18 procent av sin inkomst till svenska konsumenter.

Sådana skattebetalningar träder i kraft i år och vi hoppas att vi kommer att få se effekterna av denna inkomstkälla i Sveriges kommande budget.

De svenska spellagarna har hittat en balans mellan att ge spelare valfrihet och skydda dem mot bedrägliga spelbolag. Att främja spel utan tillstånd har varit förbjudet, och den svenska Spelinspektionen har nu fått mandat att blockera överföringar mellan deltagare och obehöriga operatörer.

Lagarna innehåller också strikta regler för etiskt spel. Spelinspektionen har befogenheten att tvinga privata operatörer att vidta sådana åtgärder för deltagarnas säkerhet. Dessutom måste alla speloperatörer erbjuda samtliga spelare ett val om att självuteslutning.

Det har bara gått ett år med de nuvarande svenska lagarna för spel online, och det är ingen tvekan om att vi kommer att se fler regler för att tillåta säkert spel i framtiden.

Spellagstiftningen i Finland

Onlinespel är en av de mest populära formerna av underhållning för människor över hela världen. Särskilt finländarna är människor som älskar att spela. Det har visats att finländarna kan spela för upp till 10 miljarder euro på lotter, spelautomater och sportspel varje år.

Republiken Finland har alltid haft ett regeringsstyrt spelmonopol och trots den senaste utvecklingen inom branschen verkar det som om det kommer att fortsätta vara så. Onlinespel och finska onlinecasinon har blivit en av de största inkomstkällorna under de senaste åren. Finland klassificeras också som den femte största spelnationen i världen, varför de flesta utländska operatörer nu försöker komma in på den finska spelmarknaden. Tyvärr verkar det som om det inte kommer att vara ett alternativ nu eller inom en snar framtid.

Under 2010 begärde Europeiska kommissionen att Finland skulle genomföra ändringar av deras spellagstiftning som skulle göra den mer överensstämmande med EU:s lagar. Trots påtryckningar från Europeiska Unionen förblir Finlands spelstruktur oförändrad. Även om spel i Finland är 100% lagligt är spelreglerna lite mer komplexa. Intressant nog visade statistiken under en nyligen gjord rapport från det finska bolaget Yle att 66% av de äldre finländska invånarna som intervjuades föredrar ett monopol.

Staten har monopol på alla former av spel oavsett om det är online eller offline. All spelverksamhet har alltid hanterats av tre statliga företag. RAY hade alltid haft kontroll över bordsspel och spelautomater i Finland. Nationella lotteriet, sportspel och instant win-spel kontrollerades och reglerades av Veikkaus Oy och alla spel på hästkapplöpning reglerades av Fintoto.

Dessa tre enheter reglerades och kontrollerades av staten och all vinst som gjorts på spel gavs tillbaka till landet oavsett om det är genom konst, vetenskap, sport eller utbildning. Under 2017 slogs dessa tre enheter samman för att skapa ett statligt monopol med namnet Veikkaus.

Slutsats

Som du kan se finns det ett par skillnader i spellagstiftningen hos de båda grannländerna. Efter de förändringar som skedde i Sverige 2019 så är den svenska spelmarknaden betydligt mer öppen och välkomnande för svenska spelare. Finländarna verkar dock inte vara så besvikna, de får goda skatteintäkter och merparten av den äldre befolkningen verkar vilja behålla det rådande monopolet.

Opinion

Inte glastaket som

Opinion
Opinion

Har svensk politik haft ett glastak som varit svårare att tränga igenom än våra nordiska grannländer? Rent siffermässigt kan det se ut så. Övriga Norden har haft sexton kvinnor på regeringschefsstolen innan det blev Magdalena Andersson som fick kliva upp på den. Ändå sågs länge Sverige som det land som nått längst i jämställdhet.

Gro Harlem Brundtland i Norge var den kvinna som först i de nordiska länderna blev statsminister. Men sedan har det varit en rad som Erna Solheim i Norge, Anneli Jäätteenmäki och Sandra Marin i Finland och Helle Thorning-Schmidt i Danmark och numera Mette Frederiksen i vårt södra grannland för att nämna några.

Men att det dröjt så länge innan Sverige fick sin första kvinnliga statsminister berodde på annat än ett glastak även om det kan ha funnits gubbiga attityder bland en del män i partierna. Anna Greta Leijon hade med stor sannolikhet fått efterträda Olof Palme om han inte mördats och man snabbt tvingades improvisera med Ingvar Carlsson som statsminister. Centerns Karin Söder var beredd axla en sådan roll om partiet hade behållit den starka ställningen under 1970-talet. Mona Sahlin snubblade på egna tillkortakommanden. Anna Lindh var en rätt given efterträdare till Göran Persson om hon inte hade mördats. Och Anna Kinberg Batra hade troligen blivit en utmärkt statsminister om de politiska vindarna varit mer gynnsamma för henne. Annie Lööf har också statsministerkvaliteter men Alliansen har tyvärr begått harakiri som blockerat partiets tillväxt.

Lars J Eriksson

Opinion

Lärare måste kunna undervisa för att sätta betyg

Opinion
Opinion

Man får som lärare inte skrika på, förolämpa eller svära åt skolelever, det är givet. Det har väckt uppmärksamhet att en lärare på Neptuniskolan i Malmö kallat en stökig klass för ”fucking djävla femåringar”. Så får man givetvis inte uttrycka sig.

Läraren har sagt upp sig efter att klippet lagts upp i sociala medier. Huruvida det är lämpligt kan diskuteras. Det finns en fara i att använda uthängning på sociala medier som en utpressningsmetod för att styra lärare i den riktning man vill. Det är lite förvånande att föräldrarna inte ser problemet med det, även om det är begripligt att de inte tyckte om att någon svor åt deras barn.

Det framgår av historien att klassen bytt lärare i ämnet ett antal gånger och eleverna riskerar att bli utan betyg. Klassen ska enligt föräldrar vara ”störig”. Man kan undra hur ”störiga” elever har varit för att läraren ska bli så frustrerad att hen kallar dem femåringar. Att elever stör sönder lektioner handlar inte bara om att det är synd om de elever som vill lära sig något utan också att det blir svårt för läraren att sätta rättvisande betyg. Om elever skriker och kastar suddgummin istället för att göra något, vad ska läraren betygsätta? Det kan bli ett enormt stressmoment, eftersom föräldrarna då istället kan bli missnöjda för att barnet inte får betyg, eller får ett dåligt betyg. Hamnar underbetyget också på Facebook, knutet till lärarens namn?

Alla som jobbat inom skolvärlden vet att föräldrar kan ha så höga krav på deras barns trivsel i skolan att det inverkar menligt på undervisningen. Krav på specialkost, att barnet kan få vara sen eller utebli från lektioner utan konsekvens eller att barnet inte ens vid extremt dåligt beteende ska bli tillrättavisad.

Lärarens beteende var förkastligt, men att hänga ut skolpersonal är ingen bra lösning på missnöje med undervisning. Man kan förvånas över att föräldrarnas oro inte handlar om att barnen skrämmer bort lärare och riskerar underbetyg. Det är ett lika påtagligt problem som ohyfsade lärare.

Opinion

Hot mot patientsäkerheten

Pågående operation
Foto: Bertil Ericson / TT
Opinion
Opinion

Matematiken går inte ihop: flera kirurgavdelningar på SUS har halv bemanning, trots att de har krav på sig att hålla alla platser öppna. Det framgår att sköterskorna jobbar ”mer än övertid”. Enhetscheferna larmar om att det är ohållbart och självklart är det det: man kan inte bete sig så som arbetsgivare.

Förr eller senare inträffar ett tillbud som följd av underbemanningen, med tanke på att detta enligt cheferna redan pågått länge. Man kan förutse försäkringarna om att man är mycket upprörd över det som skett och så får det inte gå till och så vidare och så vidare som då lär komma från den politiska ledningen. Det stämmer: så får det faktiskt inte gå till. Man måste alltså dra i nödbromsen innan något inträffar.

Det är välkommet att enhetscheferna pratar öppet om att tillståndet faktiskt hotar patientsäkerheten. Det gör de flesta fall av så svår underbemanning, även om det är standardförfarande att inte låtsas om det. Att säkerheten inte hotas är en slentrianformulering som tas till oavsett hur stor katastrof det är på den aktuella enheten. Om inte patientsäkerheten påverkades av bemanningen och hur utarbetad personalen är skulle den nuvarande underbemanningen istället vara standardbemanning. Om man klarade sig med fem sjuksköterskor (den bemanning som fann på ett pass där 20 skulle ha tjänstgjort) skulle det inte falla någon in att slösa pengar genom att anställa mer än det dubbla. Det finns ingen anledning att tro annat än att avdelningarna har den bemanning man har för att det behövs så många sköterskor för att allt ska fungera bra och patientsäkerheten ska kunna garanteras: man anställer inte extra personal för skojs skull.

Jargongen om att patientsäkerheten aldrig hotas som kommer från politiskt håll, eller från högre chefer är begriplig: man vill inte skapa panik. Men om man accepterar att det hotar säkerheten kan man motivera att ge verksamheten extra resurser, innan det sker en olycka.

Martina Jarminder

Förhandsvisning på nästa artikel
NÄSTA ARTIKEL