Opinion

Heta frågor för EU och Sverige

Opinion
Krönika

Rättsstatsprincipen är en av EU:s hetaste frågor den närmaste tiden, enligt EU-minister Hans Dahlgren. Det handlar om att ländernas rättssystem inte ska vara politiskt oberoende, och det handlar senast om Polens beslut att EU:s lagstiftning inte anses överordnad polska lagar, trots att EU:s fördrag som alla medlemsländer accepterat säger tvärtom.

Därför var rättsstatsfrågan ett av huvuddiskussionsämnena under första dagen av Europaforum i Hässleholm, som denna veckan hålls för 19:e gången.

Hans Dahlgren blev kritiserad av journalisten Ylva Nilsson för att regeringarna inte tillräckligt hårt satt ned foten mot Polen. Att EU:s lagstiftning är överordnad den nationella är ju en grundbult i EU-samarbetet. Har inte Polen straffat ut sig ur EU, undrade hon.

Dahlgren vittnade om att stats- och regeringscheferna vid sitt möte förra veckan varit hårdare i tonen mot Polen och Ungern än vad åtminstone Stefan Löfven någonsin upplevt och att enigheten mellan de andra länderna var närmast total om att de båda länderna måste anpassa sig efter EU:s regler om oberoende rättsväsende och följa EU:s lagar.

Sedan nyår finns dessutom ett förmodligen verksamt instrument genom att länder som inte följer rättsstatsprinciperna kan bli av med de omfattande bidragen från EU i såväl det stora återstartpaketet efter pandemin som den ordinarie budgeten. Kommissionen har stark press på sig från såväl parlamentet som stats- och regeringscheferna att utnyttja denna ”rättsstatsmekanism” för att påverka Polen och Ungern.

Ingen vill dock sparka ut Ungern eller Polen om det går att undvika. I båda länderna finns en stark folklig opinion för medlemskapet, det är regeringarna som inte följer regelverket. Därför tyckte både Dahlgren och den tidigare EU-parlamentarikern Gunnar Hökmark (M) att det behövs en balansgång när det gäller vilka konsekvenser som brott mot fördragen ska innebära. Förhoppningen är att regeringarna ska bytas ut i demokratiska val, när det står klart att ländernas politik kan hota medlemskapet.

Återhämtningsfonden, som ges som såväl bidrag som lån till länderna, handlar om cirka 8 000 miljarder kronor i hela EU, och minst 37 procent av pengarna ska användas för klimatåtgärder. Det gör att den kan bli ett mycket verksamt medel för att nå EU:s mål som, om än otillräckliga, hör till de mest ambitiösa i världen.

Klimatet är utan tvekan en av de hetaste EU-frågorna, men för svensk del finns ett hotande problem i EU-kommissionens och många länders syn på skogen. I många länder innebär skog bara enstaka träd som kan fungera som strövområden, medan för Sverige och Finland är skogen både en identitetsfråga och en viktig ekonomisk resurs. Skogen kan vara mycket mer än en kolsänka genom att användas aktivt som ersättning för oljebaserade produkter.

Den synen måste Sverige och Finland försöka skapa en blockerande minoritet för, så inte stora delar av Sveriges klimatarbete förbjuds. Dessutom är skogspolitik enligt förslaget en nationell fråga som EU inte ska lägga sig i.

Det kan bli den allra hetaste EU-frågan för Sverige det närmaste halvåret.

Opinion

Hörbymodellen och andra luddiga koncept

Opinion
Opinion

Hörby har efter år av turbulens med chefer som lämnar och underskott klubbat en budget från Sverigedemokraterna och Moderaterna som ska ge stora överskott. Den flyttar enligt presentationstexten fokus från traditionell budget till kostnad, genom att man ger nämnder större ekonomiskt ansvar. Nämnderna ska inte få någon budget, utan fokusera på att ha samma, eller lägre, kostnader som en viss angiven period, vilket har väckt invändningar från oppositionen.

Om detta är bra eller dåligt måste utvärderas efter en tid av tillämpning, men det är oklart hur stora skillnaderna är: att inte ha för höga kostnader är en generell prioritering i en kommun. Man ska såklart inte avfärda det utan att ha sett det i praktiken.

Eftersom SD-styrda kommuner inte funnits så länge är det intressant att läsa om vad Hörbys ledning hoppas uppnå med sin budget.

Bland annat beskriver de en ”Hörbymodell”. Prioriteringar är att fokusera på medborgarnas behov, bedriva en verksamhet som motsvarar lagens krav, arbeta kostnadseffektivt, höja kvaliteten och jobba långsiktigt. Med andra ord är Hörbymodellen att jobba ungefär som alla välfungerande kommuner. Inte så mycket ett koncept som god praxis i allmänhet.

Det finns en del vag SD-retorik, som att man vill främja traditionella och familjevänliga samhällsmiljöer. Det är svårt att identifiera några ”icke-traditionella” verksamheter i kommunen i nuläget, men det beror så klart på definitionen av traditionell.

Ledningen vill se ett ”rikt kulturliv”, vilket förhoppningsvis innebär att man inte ägnar sig åt krav på konventionell konst och censur av teaterföreställningar som partiet gör på andra ställen. Hörby museum ingår bevisligen inte i det rika kulturlivet eftersom det håller stängt ”tillsvidare” enligt kommunens hemsida.

Fokus på ett kollektivt ansvar för klimat och natur låter dock trevligt. Ledningen har rätt i att natursköna omgivningar är en ovärderlig tillgång.

Opinion

Beata hade aldrig en chans

Opinion
Opinion

Beata Ratzman, som dödades av sin make (som i skrivande stund förnekar mord, men erkänner att han orsakat hennes död) har påverkat många i trakterna kring Svedala, där hon hittades avliden.

Tyvärr är hon ännu en siffra i en flersiffrig kolumn. Fallet Beata följer samma mönster som många liknande med kvinnor som mördats av en närstående. De som försöker lämna sin partner löper betydligt större risk att skadas eller dödas än de gjorde tidigare i förhållandet. Så fort mannen får reda på att kvinnan försöker bryta sig fri hamnar hon i fara. Får hon då inte hjälp blir konsekvenserna ibland moderlösa barn.

Beata Ratzman hade ingen chans. Det är svårt för kvinnor i hennes situation att få hjälp av samhället. I synnerhet är kontaktförbud svårt att få, bevisbördan är tung. I omsorgen om männens integritet offras kvinnorna, ibland bokstavligen.

Kvinnojourer i Malmö vill se det danska systemet för att man hjälper kvinnor i fara även i Sverige: ge skydd först, ställ frågor sedan.

Argumentet mot att det ska bli lättare att få kontaktförbud är att det kan kränka mannens integritet om han blir utestängd från sitt eget hem. Sug på det: man riskerar att en kvinna blir mördad för att det kan finnas (inget tyder på att det missbrukas i länder med andra regler) en chans att någon eller några få män kränks annars. Det är ingen rimlig matematik.

Ett kvinnoliv kan inte vara mindre värt än en tidsbegränsad kränkning av integriteten i ett jämställt land som säger sig ha en feministisk regering. Skulle man gjort det lättare att få kontaktförbud och systemet mot förmodan utnyttjas kan man utvärdera och justera det som blivit fel.

Sverige kan antingen hävda att man bryr sig om kvinnors säkerhet och som kvinnojourerna föreslår göra det lättare att få skyddat boende och hjälp även under en utredningsfas, eller behålla de nuvarande systemet, som skickar signalen att kvinnor som Beata inte är värda att rädda.

Opinion

Nyans förstärker bilden av muslimen som ”den andre”

Opinion
Opinion

Det nybildade partiet Nyans, som kallar sig förortens röst och vill vinna väljare bland svenska muslimer, har kampanjat i slöjförbudets Staffanstorp och talat om sina målsättningar.

Grundaren Mikail Yüksel var Centerpartist, men blev utesluten efter samröre med den turkiska högerextrema organisationen Grå Vargarna. Partiet Nyans retorik liknar ironiskt nog svensk ytterkantshöger, med hyllning av auktoritära ledare, intolerans mot avvikande åsikter och censur av kultur, bland annat Lars Vilks träskulptur Nimis, som Nyans anser ska brännas, trots att det verket inte har koppling till islamofobi.

Mikail Yüksel är kritisk mot muslimer och utlandsfödda i andra partier och menar att de pratar för lite om muslimers rättigheter. Bland annat gäller det miljöpartiets svensk-somaliska riksdagsledamot Leila Ali Elmi. Hon menar att Nyans är ett ”überpopulistiskt” parti som kapitaliserar på att svenska muslimer känner sig diskriminerade när andra riksdagspartier skyller alla samhällsproblem på invandrare.

Nyans bygger på fördomar om muslimer som annorlunda och aparta, som svensk ytterkantshöger beskriver dem: religionskonservativa yttrandefrihetsmotståndare som vill förändra Sverige i muslimsk riktning. Det är ironiskt att partiet kallar sig Nyans, eftersom de buntar ihop alla svenska muslimer i en grupp, vilket kommer att leda till mindre nyans i diskussionen om islamofobi, inte mer.

Nyans kan sannolikt komma in i fullmäktige i storstäderna med röster från personer som känner sig överkörda. I till exempel Malmö är chanserna goda.

I Nyans skördar högern de frön man sått genom tendensen att skylla alla samhällsproblem på ”invandrare”, som om de är en homogen grupp. Sverigedemokraterna lär dock växa som reaktion på det nya partiet, inte minst bland utlandsfödda som inte är muslimer. ”Vi säger välkommen till Nyans”, säger SD:s lokalordförande Helmuth Pedersen till Lokaltidningen Trelleborg. Det är bara att gratulera SD till Nyans.

Opinion

Inte så överraskande

Sveriges nya regering
Foto: Pontus Lundahl/TT
Opinion
Opinion

Efter ett ovant ståhej har Sverige nu både en ny statsminister och en regering. Visst inslag av falsk marknadsföring fanns i Magdalena Anderssons löfte om att överraska med valet av ministrar. Listan med statsråd var huvudsakligen kända namn, även om det fanns några oväntade val.

Även de utan tidigare regeringserfarenhet har i stor utsträckning varit i offentlighetens ljus.

Annika Strandhäll som miljöminister tillhörde inte de oväntade valen rent politiskt, men hon lämnade politiken av personliga skäl 2019 för att hantera ett dödsfall i familjen och var inte given i regeringen. Karl- Peter Thorwaldsson, före detta LO-ordförande som senast arbetat i stålindustrin, anses av många vald för att han kan tala om grön omställning med erfarenhet från industrin. Man får dock anta att en före detta fackordförande också valts för att LO-medlemmarna i allt högre grad röstar på Sverigedemokraterna istället för Socialdemokraterna.

Magdalena Andersson är inte den enda kvinna som gör historia i den nya regeringen. Nya skolministern Lina Axelsson Kihlblom blir den första transpersonen i en svensk regering. Bortsett från det har hon ett i sammanhanget fint cv med erfarenhet av att vända utvecklingen i skolor med utmaningar och olika ledarskapsroller inom skolan.

Axelsson Kihlblom har varit med i TV-serien rektorerna. Rollen som TV-personlighet delar hon med den nye energi och digitaliseringsministern Khashayar Farmanbar, som varit med i serien ”Gift vid första ögonkastet”. Andersson förefaller att satsa på folk som är vana vid offentligheten.

Den inledda förundersökning mot infrastrukturminister Tomas Eneroth för sexuellt ofredande besvärar uppenbarligen inte Andersson. Sannolikt lär den läggas ner, så kanske blir det ett ickeproblem. Kritiken mot utbildningsminister Anna Ekström kring PISA-resultaten har bevisligen inte heller påverkat.

Det är oklart vad detta ministerlag kan åstadkomma, med mindre än ett år kvar till valet och en högerbudget att regera på, men de lär vara bra på att möta pressen och prata inför kameror.

Opinion

Skånska kyrkoherdar får frihet under ansvar

Opinion
Opinion

Ärkebiskop Antje Jackelén menar att kyrkorna drabbats orimligt hårt av covidrestriktionerna. Det finns fog för den åsikten. Ärkebiskop Antje påpekar att gym hade betydligt mildare restriktioner än kyrkor, som fick ta emot åtta personer, oavsett storlek. Det var inte rimligt, med tanke på att det finns rejält tilltagna kyrkor där åtta personer måste ha förefallit parodiskt försiktigt.

Biskop Johan Tyrberg i Lunds stift menar att det är problematiskt att registrera vem som går i kyrkan och tvinga dem att legitimera sig. Och visst kan det föra tankarna i fel riktning om det upplevs som att de besökande i ett trossamfund registreras och kartläggs. Det kan förmodligen bidra till att vissa undviker gudstjänstlokaler under en tid då det är viktigt för en religiös person att få stöd av kyrkan.

Folkhälsomyndigheten har nu ändrat åsikt kring kyrkor och covid-bevis och enligt biskop Johan kommer det att bli upp till den enskilde kyrkoherden att kräver covidpass vid konserter och gudstjänster. Det kan bli en stor utmaning för kyrkoherdar vars församlingar drar mycket folk under julperioden, så förhoppningsvis tänker stiftet erbjuda hjälp och stöd kring hanteringen.

Med det sagt måste kyrkan ta ansvar för folkhälsan på andra sätt, till exempel genom att kräva att besökarna håller säkra avstånd. Det vore såklart katastrof om folk blev smittade och sjuka vid kyrkobesök.

ANNONS

Detta är en sponsrad artikel och inte skriven av tidningens journalister.

Lån utan UC

Allt fler svenskar löser sina kreditskulder med ett lån!

Lån utan UC Idag är det enkelt att handla saker på avbetalning, köp nu och betala sen-erbjudanden haglar över oss dagligen. Många handlar med krediter som de egentligen inte har råd med vilket slutar för många med att man sitter i kreditfällan.

Där har man har räntor att betala från flera olika köp, men man betalar knappt av något belopp på den summan som man faktiskt har lånat. Skyhöga räntor finns fortfarande kvar men reglerades för några år sedan ner, vilket innebär att det blivit något bättre lånevillkor även i de fall där man kan ta kreditlån från andra kreditgivare än banken.

Att det är så pass enkelt att ta ett riskfritt lån hos många finansbolag och att man kan köpa prylar på avbetalning leder de flesta till att köpa mer än de egentligen har råd med. Därför har många svenskar idag börjat samla sina lån och krediter till ett enda lån, så att det enbart är en ränta som behöver bli betald per månad. Detta medför att de höga månadskostnaderna går att minimera till stor del och har på många håll räddat många familjer i ekonomisk kris. Detta är något som man brukar kalla för att binda sina krediter. Man binder dem till ett enda lån med lägre ränta - detta är räddningen för många som har hamnat i kreditfällan!

Samtidigt som många minskar sina lånekostnader - så ökar också medvetandet gällande konsumtion!

Unga fröken Greta Thunberg, är en av våra ledstjärnor idag när det kommer till att börja tänka efter hur vi behandlar vår natur. Greta är också en stark förespråkare till att vi genast bör konsumera mindre än vad vi gör nu - vilket många svenskar också tycks ha hakat på. Detta visar på att medvetandet ökar när det kommer till både att tänka mer långsiktigt, men också att många lär av sina misstag. Att kunna shoppa vad man vill från var som helst i världen har nog stigit många konsumenter åt huvudet och det är egentligen inte förrän nu som man har kunnat se de förödande effekterna av detta. Många företag visar sitt starka engagemang för klimatet utåt, vi köper mindre och mindre plast och vi äter mindre och mindre kött - vi bemöter de förödande konsekvenserna genom att balansera ut det igen.

Att vi lever i en värld av influencers kan vara en av många anledningar till varför konsumtionen ökat så mycket som den har gjort under 2000-talet. De flesta minns nog hur Postnord höll på att sjunka fullkomligt av alla leveranser av beställningar, som dessutom många bara beställde för att fota och sedan skicka tillbaka. Vi bör se vår nya medvetenhet som något mycket positiv och en klar indikation på att vi är på väg att gå mot att vara betydligt mer klimatsmarta och värna om naturen. Vi har helt enkelt, som Greta säger, börjat vakna upp! Förhoppningsvis fortsätter trenden och vi får se ytterligare aktioner som kämpar för miljön, och fler människor som höjer sin röst för vår planet i framtiden.

Opinion

Återvandringen borde bekymra

Opinion
Opinion

Återvandring var den stora frågan inför och under Sverigedemokraternas landsdagar. Det är logiskt. SD har kommit överens i riksdagen med Moderaterna och Kristdemokraterna om en mycket stram politik för immigrationen. Nu planeras nästa steg, att förmå människor som redan bor i Sverige att lämna landet.

Det borde bekymra moderatledaren Ulf Kristersson. Han framställer ofta samarbetet på högersidan som betydligt mer harmoniskt än de rödgrönas. Moderaterna, Kristdemokraterna och Sverigedemokraterna har nämligen fokuserat på det som förenar. Och dit hör till exempel att hålla invandringen på en mycket låg nivå, genomföra ytterligare jobbskatteavdrag och en del annat. Helgens landsdagar visar emellertid att SD inte tänker nöja sig med redan vunna segrar. De vill ha mer, mycket mer, även inom områden där partierna redan har lagt gemensamma förslag.

Det är som sagt logiskt. För Sverigedemokraterna är invandringen vad frihet är för liberalen och jämlikhet för socialdemokraten. Det är frågan som genomsyrar alla andra frågor. Det är den ökade rörligheten som enligt SD har orsakat nästan alla dagens samhällsproblem, bristerna i vården, i skolan och otryggheten. Och omvänt, i samma takt som de invandrade blir färre blir det möjligt att höja pensioner, anställa fler i skolan och förbättra sjukvården.

Det finns idag en bred enighet i riksdagen om att hålla invandringen på en låg nivå. De flestas motiv är att det svenska samhället behöver ägna kraft de närmaste åren åt att ge stöd till människor som redan har kommit hit. Integrationen måste vara huvuduppgiften inom en överskådlig framtid. Sverigedemokraterna håller förstås med, men för dem handlar det om mycket mer. De har alltid hävdat att invandringen är för stor, och menar per definition att samhället försvagas när det kommer människor utifrån. Alltså är det fullt logiskt att partiet föreslår att invandrade ska ha sämre sociala förmåner och uppmuntras att lämna landet.

Därför är det inte konstigt att SD betraktar kompromissen med M och KD som ett etappmål. För övrigt är Ulf Kristerssons beskrivning av högersamarbetet rena struntpratet. Ursäkta uttrycket, men Kristersson förstår förstås att det inte är särskilt svårt att kompromissa i opposition. Då är det fullt möjligt att enbart göras upp om det man redan är överens om.

I regeringsställning är det inte möjligt. Om Ulf Kristersson blir statsminister kan han inte passa i vissa frågor. Då måste han förhandla fram en majoritet när det gäller till exempel biståndet, där KD och SD drar åt olika håll. Han måste ha en politik för trygghetssystemen, där hans eget parti Moderaterna och SD tycker olika.

Det är sant att det spretar rejält i det rödgröna lägret. Partierna är ense om mycket. Samtidigt går det självklart att göra upp en lång lista med frågor där partierna ligger mycket nära varandra. Där de skulle kunna skriva gemensamma reservationer om de utgjorde oppositionen.

Läget på högersidan är ungefär detsamma. De har onekligen lyckats få igenom en del förslag och dessutom har de lyckats förmå Miljöpartiet att lämna regeringen. Men den senaste tidens turbulens visar att det inte finns några tydliga regeringsalternativ i svensk politik. Det borde göra alla en smula ödmjuka.

Opinion

Magdalena den andra

Socialdemokraternas partiledare Magdalena Andersson (S) anländer till pressträff efter att ha valts till statsminister av riksdagen.
Foto: Jonas Ekströmer/TT
Opinion
Opinion

Magdalena Andersson har valts till statsminister en andra gång. Ingen vet om hon efterträder sig själv, eller aldrig har varit statsminister eftersom hon inte hann tillträda. Situationen är såpass ovanlig att den blir svårdefinierad.

Om Magdalena Andersson mot förmodan tidigare trott att övergången till regeringen Andersson skulle bli lätt har hon med denna mardrömsstart sannolikt fått rimliga (i det här fallet låga) förväntningar. Det blir den näst svagaste regering Sverige har haft, med regeringen Ullsten som etta. Det är dock en enpartiregering, vilket man kan anta att Andersson mestadels ser som en fördel, även om det för med sig stora utmaningar.

Röstförklaringen handlade ganska lite om Magdalena Andersson och mer om vem partierna vill se som syndabock, vilket varierade kraftigt. Det borde vara synnerligen förvirrande för väljarna.

Annie Lööf försökte folkbilda om den gula knappen och skillnaden mellan att trycka gult och tolerera en statsministerkandidat eller att trycka rött eller grönt och ta en annan sorts ställning. Centerpartiets position som slagpåse förbättrades av att talmannen Andreas Norlén lade skulden på Miljöpartiet för att de inte klargjort att de skulle lämna regeringen om oppositionens budget gick igenom. Med tanke på Norléns okonventionella kritik mot ett enskilt parti såg Lööf möjligheten att nyansera.

Om detta har skadat förtroendet för demokratin och i så fall hur mycket är oklart: de flesta förstår förmodligen att det inte längre är lätt och självklart att skapa ett stabilt regeringsunderlag med tre starka partier och ett antal svagare småpartier. Men det är frustrerande och skapar sannolikt oro hos väljarkåren för möjligheten till politisk stabilitet efter valet.

Talmannen har fått en del kritik för att han inte förutsåg detta eller ställde tillräckligt krävande frågor till partiledarna. Han har dock till skillnad från övriga haft anständigheten att be om ursäkt för att det blivit rörigt. Ödmjukhet vore klädsamt även för andra inblandade.

Att Socialdemokraterna anser att de bör styra Sverige, helst själva, är ingen överraskning. S är Sveriges sämsta oppositionsparti: de har ingen aning om hur man beter sig i den situationen.

Ulf Kristersson verkar återigen satsa på att göra uttalanden han får äta upp längre fram. För tre år sedan var det alliterationen om att Moderaterna aldrig skulle ”samarbeta, samtala, samverka, samregera” med Sverigedemokraterna. Denna gång var det att en regering ”måste svetsas ihop av det man vill och inte av det man inte vill”. Om Kristerssons ”konservativa block”, där Åkesson har begärt ministerposter, blir verklighet så kommer Kristersson att att samregera med ett parti som förutom invandring och främlingsfientlighet bedriver bidragspolitik till vänster. Partierna har överraskande lite gemensamt förutom fokus på kriminalitet och invandring.

Andersson kallas den ”vuxne i rummet” av Socialdemokraternas partisekreterare Tobias Baudin, vilket var en beteckning som Kristersson försökte ge Moderaterna för ett tag sedan.

Inget är vuxen i det här rummet. Det hade varit vuxet att beklaga turbulensen för medborgarna och medge att den nya och svårnavigerade situationen skapar en olyckligt förvirrande situation, där väljarna lätt får intrycket att politiker intrigerar för maktspelets egen skull och inte för att skapa en stabil regering i Sverige.

Med det sagt är det bra att glastaket för statsministrar nu förefaller krossat, även om det gärna hade fått ske under mer gynnsamma omständigheter.

Martina Jarminder

Opinion

Skamligt kyrkomötesbeslut

Kyrkomötet kopplar Israel och apartheid. Ett uttryck för antisemitiskt tankegods.
Foto: Johan Nilsson/TT
Opinion
Opinion

Ända från att romarriket gjorde kristendomen till sin officiella religion har judarna utsatts för förföljelse och diskriminering. Den förföljelsen spred sig över hela Europa och fick som tragiskt resultat Adolf Hitlers och nazismens försök att utrota den judiska folkspillran. Denna antisemitism har också haft ett starkt fotfäste i Sverige och begränsade t.ex var judar fick bo i vårt land och vilka yrken de fick utöva. Åren kring andra världskriget blev även i Sverige ett mörkt kapitel då starka krafter försökte försvåra för judar att söka skydd undan Nazitysklands förföljelse.

På senare år har judehat och antisemitism börjat gro igen via invandringen från muslimska länder och svenska extremister som börjat dyrka nazismens idéer. Judar som är utsatta för antisemitism har börjat fråga sig om de längre kan bo kvar i Sverige. Det är inte tryggt att ute i offentligheten skylta med sin judiska identitet, vilket resulterat i att en del har tagit steget att fly till Israel, en utveckling som också synts i bland annat Frankrike där flera blodiga attentat mot judar har skett.

I en tid när ånyo judar förföljs och det i delar av den muslimska världen pågår en etnisk rensning så valde majoritet på Kyrkomötet förra veckan att rösta ja till ett yrkande om att ”lyfta frågan” om att granska folkrättens tillämpning i Israel och Palestina, även utifrån” FN:s apartheidkonvention och Romstadgans skrivningar om apartheid.”

Palestinierna har under mycket lång tid levt i en trängd situation i konflikten med Israel. Men det har till avgörande del varit självförvållat genom ständiga attacker mot judar från gangsterregimen Hamas och proklamationer om att utrota den judiska staten och driva judarna ut i Medelhavet. Konflikten har också försvårats genom palestiniernas upprepade vägran att acceptera flera konstruktiva fredsförslag som USA tagit fram.

Att hävda att Israel är en apartheidstat som nu en majoritet i kyrkomötet ger uttryck för är sakligt sett fel. Det är en skamfläck för den svenska kyrkan, men också för de fyra personer som drev fram förslaget – Anna Karin Hammar (S), Lisa Tegby (Posk), Roberth Krantz (S) och Daniel Tisell (C) – och för den knappa majoritet som tog beslutet och därmed sällar sig till en antisemitisk historisk tradition som borde ha nått vägs ände. Extra illa är det också eftersom den svenska kyrkan grundades av en antisemit, Luther.

Världen av idag har en rad länder där människor utsätts för förföljelse, diskrimineras och vill fly. Men dessa lyfts inte fram på kyrkomötet fastän det finns många att välja på. Till staten Israel vill däremot palestinier flytta, vilket visas av kalla fakta. Den arabiska befolkningen har ökat från 1.2 miljoner till nästan 1.9 sedan staten Israel bildades, vilket knappast vore möjligt om denna magnet på araber med muslimsk tro är en apartheidstat. Men antisemitiskt anfäktade personer på kyrkomötet väljer att ensidigt peka ut det land som utgör den enda demokratin i denna del av världen och dessutom det tryggaste landet att leva i.

Heder åt de biskopar bl.a Sören Dalevi, Andreas Holmberg och Åke Bonnier som gått ut och protesterat mot kyrkomötets vansinniga beslut. Nu måste också de politiska partier som nominerat personer med antisemitiska reflexer till kyrkomötet tydligt ta avstånd från dessa företrädare och de åsikter de står för. För inte är det väl Socialdemokraternas och Centerpartiets uppfattning att Israel är en apartheidstat?

Lars J Eriksson

Förhandsvisning på nästa artikel
NÄSTA ARTIKEL