Opinion

Den mest grundliga utredningen någonsin

Utredare vid olycksplatsen
Foto: Johan Nilsson/TT
Opinion
Opinion

Efter den tragiska trafikolyckan där konstnären Lars Vilks och två poliser från personskyddsenheten avled har polisen inlett två parallella förundersökningar, en om grovt vållande till annans död och en om mord. Den senare kommer att hanteras av polisens Nationella operativa avdelning, eftersom det finns många inom polismyndigheten i Skåne med kopplingar till de båda avlidna poliserna. Det är klokt, liksom att att man lägger resurser på den allra grundligaste undersökning av omständigheterna kring dödsfallen som man förmår.

Olyckor kan alltid hända, men för andra skyddspersoners trygghet och för hela verksamhetens anseende måste man veta säkert att Vilks och hans livvakter blev offer för en tragisk olycka och att ingen utomstående eller några särskilda omständigheter har framkallat den. Om man från polisens sida kan säga att alla tillgängliga resurser, särskilt rättstekniska, utnyttjats så det finns konkret bevisning på hur man tror att olyckan gått till, så har man gjort sitt bästa för att ta ansvar för det inträffade och undvika att alltför många farliga konspirationsteorier uppstår som vad som ”egentligen hänt”.

Olyckor kan hända vem som helst. Salman Rushdie kan falla från en stege och slå ihjäl sig, Lars Vilks kan vara med om en svår trafikolycka. Samtidigt är det inte konstigt att det uppstår följdfrågor när en person som Vilks råkar ut för en olycka trots att han åkte i en bil med två specialutbildade förare, så det är rimligt att kräva att händelsen utreds grundligt.

Det handlar om omsorg om Lars Vilks och hans anhöriga, men också om de båda avlidna poliserna och deras familjer. Om det, mot förmodan, skett något annat än en renodlad olycka förtjänar de svar.

Risken för destruktiva konspirationsteorier som kan ställa till reell skada för polisen, de anhöriga och för samhället i stort är tyvärr överhängande och grundligt utförda polisutredningar är förmodligen det bästa skyddet mot att de får fäste.

Opinion

Utred vem även som ska tillsätta JK

Opinion
Opinion

En utredning tillsattes i februari förra året med uppgiften att bland annat utreda om det ska bli svårare att ändra grundlagen. En annan uppgift är att utreda hur domstolarna ska bli mer självständiga och hur det ska bli svårare för en regering att påverka domstolarnas sammansättning och därmed eventuellt deras beslut.

Det har inte upplevts som något problem i Sverige att regeringsmakten lagt sig i eller försökt påverka domstolarna. Men erfarenheterna från ett par länder i EU har gjort att diskussionen kommit upp. Som följd av både januariavtalet och uttalanden från riksdagen tillsattes utredningen, som om drygt ett år ska vara klar med sina förslag om hur domstolarnas självständighet ska garanteras.

Ett område som är bortglömt i direktiven är dock Justitiekanslerns roll. JK utövar tillsyn över domstolarna och kan bland annat anmäla domare för disciplinförfarande och åtala domare.

I den senaste lördagsintervjun förklarade JK Mari Heidenborg att ”i ett annat läge med en annan regim” en ”regimtrogen JK skulle kunna göra skada”. Därför förordade hon att den tillsatta grundlagsutredningen borde titta på även hur JK tillsätts. Det borde inte vara regeringen som sköter det.

En annan möjlighet vore att flytta tillsynen av domstolsväsendet från JO och JK till ett fristående organ, exempelvis ett domstolsråd som finns i många länder. Den exakta ordningen bör dock utredningen få stor frihet att utforma, i syfte att öka domstolarnas fristående ställning.

Opinion

För övrigt

Opinion
Opinion

I fredags dömdes en 60-årig man för bland annat förberedelse för allmänfarlig ödeläggelse och brott mot lagen om brandfarliga och explosiva varor. Han hade gjort listor på tänkbara bombmål och förberett ett manifest. Varför åtalades han inte för terrorbrott? Sannolikt för att han inte var islamist utan högerextremist.

Opinion

Smutsig valrörelse

Ulf Kristersson håller tal vid M-stämman.
Foto: Johan Nilsson/TT
Opinion
Ledare. När Ulf Kristersson lovar att inte ta in SD i regeringen har han noll trovärdighet, särskilt som han kopierat SD:s skuldbeläggning av invandrarna.

I Sverige har vi tillit och här finns omtanke om varandra, inledde M-ledaren Ulf Kristersson sitt stämmotal i lördags. Sedan ägnade han huvuddelen av talet åt att undergräva tilliten och att underkänna omtanken om andra.

Han betonade också delen i namnet Moderata Samlingspartiet genom att hävda att M är det enda partiet som kan samarbeta med alla andra partier. Det var ett outtalat försvar för helomvändningen att nu nära samarbeta med SD efter att ha avvisat det helt före förra valet. Men samarbete med S har Ulf Kristersson vägrat, och efter det hårda angreppet i talet lär det bli än mer omöjligt.

Att oppositionsledaren angriper regeringen är inget att invända mot, däremot sättet han gjorde det på, att med anekdotiska exempel ge en generellt svart bild av dagens Sverige och lägga hela skulden på regeringen, trots att han betonade att orsakerna är långsiktiga (Migrationspolitiska talespersonen Maria Malmer Stenergard talade om decennier). För åtta år sedan var Kristersson själv statsråd - lite självkritik skulle alltså inte var fel.

Han hävdade exempelvis att S inte vill bekämpa brottsligheten, trots att enigheten om de hårdare tagen är närmast total, bortsett från ett par förslag med risker för rättssäkerheten som anonyma vittnen och visitationszoner.

Argumentationssättet pekar mot en mycket smutsig valrörelse. Moderaternas sätt att i SD:s efterföljd lägga skulden för nästan alla problem på invandringen och invandrarna gör att man kan vara mycket orolig för att trakasserierna av personer med ”osvenskt” utseende ökar.

S kan förväntas slå tillbaka med att ifrågasätta Kristerssons löfte att inte ta in SD i regeringen utan bara samarbeta. Ulf Kristersson har noll trovärdighet efter sina löften före förra valet - till och med till förintelseöverlevaren Hédi Fried - att aldrig samarbeta med SD. Efter valförlusten var han direkt beredd att göra sig beroende av SD för att regera, sedan började han samtala och nu ska han även budgetsamarbeta med SD. Så vilka departement SD ska få om Kristersson blir statsminister lär förfölja honom i valrörelsen.

Yngve Sunesson

Opinion

Områdespolis utan område

Opinion
Opinion

Polisen kritiseras ännu en gång för att projektet med områdespoliser har misslyckats. Tanken var god: det skulle öka tilliten mellan polisen och lokalbefolkningen att se samma personer på plats och det skulle få invånarna i utsatta områden att känna sig prioriterade.

Polisens tillsynsenhet konstaterar att ”Polismyndigheten brister i ledning, uppföljning och utvärdering av den brottsförebyggande verksamheten.” När man tittar på den hårda kritiken handlar den snarare om att det i praktiken inte funnits några områdespoliser än att de gjort sitt jobb dåligt. Det är frustrerande inte minst eftersom polisen målat upp områdespoliserna som en effektiv lösning på problemen med tidig rekrytering av unga till gängkriminalitet. Att stoppa rekryteringen pekas ut av både forskare och politiker som en av nycklarna till att få bukt med gängen.

Frågan är om det är fel på systemet, eller om felet ligger i att man inte har tillämpat det. Det lutar åt det sistnämnda, även om det så klart är frustrerande att man inte kan veta säkert. Det går inte att utvärdera ett system som inte tillämpats.

Enligt den kritiska rapporten har områdespolisen uppdrag varit luddigt och många har inte fått något eget geografiskt område. Att en tjänst som heter områdespolis inte är knutet till ett specifikt geografiskt område låter absurt. Hur ska en ”områdespolis” utan område skapa kontinuitet eller samverkan med boende? Områdespolisen har istället använts som ett slags vikariepool för andra evenemang, som fotbollsmatcher. Polisen skriver på sin hemsida att det ”krävs att man tydliggör uppdraget för områdespoliser”. Ja, eller låter dem göra sitt jobb, helt enkelt.

Polisen upprepar sitt mantra att man behöver mer resurser och fler anställda. Men man kan inte fortsätta pumpa in skattepengar i projekt som aldrig blir av, så man måste börja med att definiera vad en områdespolis är och hur man ska se till att nyanställda får vara verksamma som just områdespoliser.

Opinion

Justitieministern skyller på kommunerna

Opinion
Opinion

Fler individer måste få det stöd som de behöver för att lämna kriminella och våldsbejakande miljöer. Arbetet behöver bli nationellt samordnat. Det var argumenten regeringen förde fram när man 2019 fattade beslut om ett nationellt avhopparprogram, som en del i det så kallade 34-punktsprogrammet med åtgärder mot gängkriminaliteten.

Två år senare är tongångarna andra. "Staten kan inte lösa alla problem åt kommunerna. Det måste finnas ett eget driv från de kommuner och de kommunpolitiker som styr i kommunerna. Där det finns ett engagemang, där händer det saker. Där det inte finns ett engagemang, ja då sopar man grejer under mattan.”, säger Morgan Johansson till SVT (20/10) när han får frågan om varför regeringen inte längre vill inrätta ett avhopparprogram. Istället införs en mindre satsning på en nationell samordnare.

Att antyda att kommunerna är bortskämda som förväntar sig ett avhopparprogram är rejält fräckt, när det var regeringen som slog på trumman kring sitt 34-punktsprogram. Den växande gängkriminaliteten är först och främst ett statligt misslyckande, inte ett kommunalt. Det är inte heller konstigt att flera kommuner är kritiska. Det är inte kommunpolitikernas driv som är problemet när antalet kriminella grupperingar växer från ett 50-tal till över 300 på ett par decennier.

Att välfungerande avhopparprogram är viktiga verktyg i kampen mot brottsligheten är välkänt. Bara ett par dagar innan justitieministern avfärdade behovet av ett program gjorde journalisten Charlotta Buxton en djupdykning i Skottlands och Glasgows arbete mot gängkriminaliteten (SvD 18/10). Där har flera organisationer som arbetar med att erbjuda vägar ut ur brottsligheten fyllt viktiga syften.

Istället för att Sverige ska låna från framgångsrika modeller ska landets socialtjänster harva vidare på egen hand. Anledningen är oklar, och det blir inte tydligare av att justitieministern lägger ansvaret på kommunerna.

ANNONS

Detta är en sponsrad artikel och inte skriven av tidningens journalister.

Privatlån.com

Hur kan man jämföra lån i Norge?

Privatlån.com

När du ska låna pengar är det inte någon bra idé att nappa på det första bästa låneerbjudandet som du får. I stället är det bättre att ta din tid och jämföra olika lån för att försäkra dig om att du verkligen kommer att få ett lån med bästa möjliga villkor. Vi ska i denna artikel ta oss en titt på hur man kan jämföra lån i Norge.

Ta hjälp av en låneförmedlare

Ett av de absolut bästa sätten för att jämföra lån när man bor i Norge är att använda sig av en låneförmedlare. När du ansöker om ett lån via en låneförmedlare ansöker denna i sin tur per automatik nämligen om lån hos flera olika aktörer åt dig. Därefter listas de låneerbjudanden som du har fått, och du kan välja ut det som har de allra bästa villkoren.

Genom att ansöka om ett lån via en låneförmedlare kan du därför ansöka om lån hos flera olika långivare, detta samtidigt som du bara behöver göra en enda låneansökan. Det ger dig därför största möjliga chans att lyckas finna bästa möjliga lån samtidigt som det sparar dig oerhört mycket tid.

En annan fördel med att ansöka om ett lån via en låneförmedlare är det faktum att det då inte behöver göras flera kreditupplysningar i ditt namn, utan det räcker med en. Detta är en fördel eftersom kreditupplysningar kan försämra din kreditpoäng, och görs det då alltför många kreditupplysningar på dig kan det påverka din kreditpoäng allvarligt. Detta är alltså dock inte något som du behöver oroa dig för genom att göra en låneansökan hos en låneförmedlare.

Vad ska man tänka på när man jämför lån?

En av de saker du bör tänka på när du ska jämföra lån är om det rör sig om ett lån med eller utan säkerhet. Väljer du att satsa på ett lån med säkerhet kommer du att behöva lämna någon av dina tillgångar i säkerhet till långivaren. Denna kan långivaren då ta ifrån dig om det är så att du inte klarar av att betala tillbaka ditt lån så som ni har kommit överens om. Faktum är att man i många fall använder samma sak som man lånar pengar till som säkerhet. Lånar du då till exempel pengar till att kunna köpa en bil lämnar du då samma bil i säkerhet. Då kan alltså långivaren ta bilen ifrån dig om det är så att du inte klarar av att betala tillbaka enligt er överenskommelse.

Men varför ska man då ta ett lån med säkerhet om det kan resultera i att man kan bli av med någon av sina tillgångar kanske du undrar? Svaret på denna fråga är att långivaren tar en mindre risk när de ger dig ett lån med säkerhet än vad som är fallet när de ger dig ett utan. Men varför är då detta något positivt för dig som låntagare? Det är det eftersom faktum att banken tar en mindre ekonomisk risk innebär att de kan kompensera dig för detta på olika sätt och vis. Bland annat kan de erbjuda dig en lägre ränta när det kommer till ett lån med säkerhet. Dessutom kan de i många fall erbjuda lån på större belopp än vad de kan göra när det gäller lån utan säkerhet.

När det gäller lån utan säkerhet är detta alltså lån som du inte behöver pantsätta någon av dina tillgångar för att kunna få. Just detta är också fördelen med dessa lån, alltså att du inte behöver riskera att bli av med någon av dina tillgångar om det är så att du får problem med tillbakabetalningen av lånet. Nackdelen med dessa lån är att långivaren tar en större risk genom att ge dig ett sådant. Detta är därför något som du får kompensera för genom att få en högre ränta samtidigt som du i vissa fall inte kan ansöka om lån på lika höga belopp. Har du tillgångar som du kan lämna som säkerhet kan därför ett lån med säkerhet vara att föredra.

En annan sak som det är mycket viktigt att tänka på när man ska jämföra lån är räntan. Ju lägre ränta du får på ditt lån desto billigare blir det nämligen för dig att låna pengar. Gör dock inte misstaget att enbart fokusera på den nominella räntan. Tyvärr är detta nämligen ett misstag som många låntagare begår, och det är ett misstag att göra det eftersom den nominella räntan inte inkluderar samtliga kostnader som tillkommer till ett lån. Det är det i stället den effektiva räntan som gör. Den effektiva räntan inkluderar nämligen både den nominella räntan samt övriga avgifter som kan tillkomma. Genom att fokusera på den effektiva räntan får du därför reda på exakt hur mycket det kommer kosta dig att låna pengar. Här gäller det helt enkelt att välja ett lån som har en så låg effektiv ränta som möjligt.

En annan sak som kan spela en viktig roll är den tid som du har på dig för att betala tillbaka ditt lån. Först och främst gäller det här att välja en återbetalningstid som resulterar i en månadskostnad som du kommer att ha råd med. Är det då en bra idé att välja en så lång återbetalningstid som möjligt eftersom detta ger dig lägsta möjliga månadskostnad? Svaret på den frågan är att det är det tyvärr inte. Skälet till det är att ju längre återbetalningstid du väljer desto högre blir nämligen räntan. Det är därför bäst att välja en återbetalningstid som ger dig en månadskostnad som du kommer att ha råd med, detta utan att för den sakens skull vara längre än nödvändigt eftersom det ger dig en högre ränta. Du får helt enkelt göra ditt bästa för att hitta en passande balans mellan återbetalningstiden och månadskostnaden.

Numera har du som låntagare också alternativet att ansöka om ett så kallat snabblån. Detta är lån där det går snabbt att få ett svar på sin låneansökan. Är det så att din låneansökan beviljas går det dessutom snabbt att få pengarna utbetalda. Snabblån kan dessutom även du som har betalningsanmärkningar i många fall ansöka om. Nackdelen med dessa lån är dock det faktum att de har hög ränta och i de flesta fall även en väldigt kort återbetalningstid.

Opinion

Parodisk skrämselpropaganda

Bertil Malmberg i talarstolen.
Foto: Björn Lindgren/TT
Opinion
Opinion

Ibland när Ivar Arpi försöker hjälpa blir det fel. På Twitter ville han uttrycka solidaritet med den judiska befolkningen i Malmö, men lyckades bli anklagad för xenofobi och islamofobi – av Svenska kommittén mot antisemitism. Istället för att lägga fokus på den judiska minoritetens utsatthet valde han att bredda resonemanget till ”etniska svenskar”, som enligt honom var minst lika utsatta, om inte mer.

Det är bara ett exempel på skrämselpropaganda som både skribenter och politiska partier tar till för att säkra klick och röster och som börjar anta parodiska proportioner. Parodin blir inte mindre när dystopiska framtidsvisioner presenteras i berättarform, som riksdagskandidaten Fredrik Kärrholm (M) gjorde på Expressen Debatt nyligen. Framför sig ser han ett Sverige som liknar antingen helvetet eller – om vi röstar på honom – paradiset. Även paradiset är kusligt. Det är en blandning av Aldous Huxleys roman ”Du sköna nya värld” och 1950-talets Sverige. Befolkningen är hövlig främst av allt, och visar tillbörlig respekt mot polisen, som äter glass. I det negativa scenariot tärs Sverige sönder av gängskjutningar och genusvetenskap.

Hysteri kommer också från vänster, där alla problem härleds till det nyliberala experimentet. Sådana överdrifter är högern ibland road av. Vad som får det konservativa blocket att se rött är brunsmetning, som Per Bolund ägnade sig åt i söndagens partiledardebatt.

Några dagar innan partiledardebatten dömdes Bertil Malmberg (SD) för hets mot folkgrupp, efter att han på ett regionfullmäktigemöte sagt att sydsudaneser skulle ha lägre IQ. Två dagar efter debatten avskedades en SD-tjänsteman på grund av samröre med vitmaktsrörelsen. Samma dag åkte Björn Söder (SD) buss, utsattes för en arabisk låt och drog en rak koppling till islamism. Det var ganska brunt av honom.

Vår tids stora utmaning är att skilja befogad oro från manipulation. Att brunsmeta SD är rimligt. Ett Arpi-scenario där minst 80 procent av svenskarna flyr de resterande 20 är långsökt.

Opinion

Hoppet om en annan höger

Opinion
Opinion

Fördelen med ungdomsförbund är det finns utrymme för att veva häftigt mot både väderkvarnar och mot riktiga och allvarliga missförhållanden. Ibland blir det fel, med det är fördelen med ungdomsförbund: där man kan man prova sina ideologiska vingar utan avgångskrav eller partipiskor som i den vanliga riksdagspolitiken.

Moderata ungdomsförbundet sticker ut hakan i ett antal frågor inför Moderaternas arbetsstämma som började i Helsingborg under torsdagen. Om man tittar närmare på förslag och invändningar syns en för Moderaterna livsviktig interndebatt om vilka de är och vill bli som parti, inte minst angående frihet och integritet.

Det samhälle som Moderata ungdomsförbundets Matilda Ekeblad talar sig varm för är ett helt annat än det moderpartiet förespråkar för att kunna samarbeta med Sverigedemokraterna. Integriteten och friheten, partiets kärnvärden, är det numera bara Muf som värnar. Ungdomsförbundet säger nej till att punktmarkera mot icke-brottsmisstänkta i socialt utsatta områden genom visitationszoner. De vill inte försvåra för arbetskraftsinvandring, utan påminner om att Moderaterna förr ansåg att viljan att arbeta och bidra till samhället skulle uppmuntras, oavsett etnicitet.

Ungdomsförbunden är radikala och fungerar sällan som en mätsticka för moderpartiets politik i framtiden. Men man kan tillåta sig att hoppas.

Opinion

En subtil skillnad mellan extremist och psykiskt sjuk

Opinion
Opinion

Första misstanken som spreds efter dådet i Kongsberg var att det handlade om ett terrorbrott. Det är inte särskilt konstigt. Det har onekligen varit ett antal vansinnesdåd med politiska förtecken under senare år. I skrivande stund tror den norska polisen snarare att det handlar om en psykiskt sjuk person.

Jag är verkligen lekman, men för mig är det lite svårt att förstå skillnaden. Det krävs rimligen någon form av rubbning för att ha ihjäl fullkomligt oskyldiga människor. Samtidigt förstår jag förstås att motivet spelar roll. Förståelsen behövs för att förhindra liknande dåd i framtiden.

Som sagt, det är inte särskilt förvånande att det spekulerades om terrorbrott och att det inte minst i sociala medier surrade runt resonemang om muslimer och invandrare och invandring. Det är många som är snabba att spä på oron för rörligheten över gränserna. Och som ser en chans att påminna om risken för att öppenhet leder till att konflikter och extremism i andra delar av världen också når oss, i vår lilla del av världen.

Nej, det är nog inte bara för den som ser invandringen som alla problems urmoder som det blir mer begripligt om vansinnet har sitt ursprung i flyktingläger och förtryck än i välmående kvarter i ett av världens rikaste och mest demokratiska länder.

Nu hette alltså mördaren Espen och det finns misstankar om psykisk sjukdom. Det gör det inte mindre viktigt att föra en politisk debatt om orsaker och samband,

Det sägs ibland att det etablerade samhället har blundat för migrationens baksidor. Att allt ifrågasättande har tystats ner. Nja, jag håller med om att det har varit en väldigt polariserad debatt, och att det bara har funnits utrymme för två ståndpunkter. Antingen för eller mot, och i det höga tonläget har alla nyanser försvunnit. Men nog har frågan uppmärksammats och debatterats.

Däremot tycker jag inte att den psykiska ohälsan har debatterats i den omfattning som frågan kräver. Stress och depression är den vanligaste orsaken till långa sjukskrivningar i vårt land. Självmord är den vanligaste dödsorsaken bland unga. Det är ytterst få som blir en fara för andra, men för enskilda och för samhället i stort är den psykiska ohälsan ett allvarligt problem. Siffrorna är som sagt från Sverige, men i det här fallet tror jag att mycket är sig likt i vår del av världen.

Det är alltid svårare att ta till sig svåra problem när de berör oss själva. När det finns mitt ibland oss, och vi själva kan vara en del av det. Och när det inte finns några enkla och radikala lösningar.

Det kommer att ta lång tid innan vardagen är tillbaka i Kongsberg. Och för några kommer resten av livet att vara präglat av dåden. Människor som oroligt vänder sig om när de hör steg bakom sig som och oroligt undrar vem som ringer på dörren.

Det kommer att ta tid att vinna tillbaka tryggheten. Det kommer att kräva en hel del av det som den politiska debatten numera handlar mycket om, i Sverige och i Norge, det vill säga fler poliser, mer pengar till åklagarna, hårdare straff och fler övervakningskameror. Allt det där är viktigt. Lika viktigt som att det finns tillräckligt med kuratorer och skolpsykologer och en psykiatri utan långa köer.

Förhandsvisning på nästa artikel
NÄSTA ARTIKEL