Opinion

En spretig valbudget

Magdalena Andersson (S) på trappan till riksdagen inför budgetdebatten.
Foto: Anders Wiklund/TT
Opinion
Opinion

Magdalena Andersson presenterade en budget med 74 miljoners reformutrymme, som i huvudsak innehöll satsningar på välfärd och sjukvård, men även mot kriminalitet och på klimatomställning. Det är en typisk valårsbudget, men sockrad med extra miljarder som stimulans för ekonomin efter pandemin. Lejonparten av förslagen var kända, men budgeten ger en intressant samlad bild av ett underskottsframkallande pengaregn över välfärd, rättssystem och klimatomställning som försöker blida både Centerpartiet och Vänsterpartiet.

Man kan glädjas åt att Magdalena Andersson inledde genomgången med att kalla klimatet ”vår tids ödesfråga”. Den senaste FN-rapporten om risken för att hamna på 2.7 graders uppvärmning gör att ingen politiker med statsministerambitioner kan strunta i frågan. Stödet till klimatsmart industriteknik är otillräckligt, men en början. Att industrin ställer om är ett villkor för att Sverige ska kunna bli fossilfritt.

Familjeveckan är en dålig idé, precis som när Socialdemokraterna presenterade den som valfjäsk 2018. Den svenska föräldraledigheten är redan generös och dyr och det finns andra åtgärder som skulle gynna barnfamiljer som har det svårt mer än extra semester. Just nu kan man se problem som kraftig underbemanning inom barnpsykiatrin, samtidigt som fler barn mår dåligt.

Arbetslösheten är en svår fråga, inte minst långtidsarbetslösheten. Löftet om Europas lägsta arbetslöshet är sviket. Det är svårt att inte vara skeptisk till arbetsmarknadsåtgärder i form av påhittade anställningsformer. Stefan Löfvens 90-dagarsgaranti ledde som vi sett inte till att unga fick hjälp. Introduktionsjobben lär tyvärr inte heller göra det. Anställningsformer mitt emellan arbete och ”sysselsättning” har inte gjort det historiskt.

Det är rättvisande att Magdalena Andersson talar om ”polisanställda” och inte poliser när det gäller satsningarna på trygghet. Det utbildas för få poliser för att man ska kunna hålla sina löften om fler poliser, så det kommer att handla om civilanställda.

Vänsterpartiets ekonomiska talesperson Ulla Andersson menade under partiets presskonferens att det är ovärdigt att vi har fattigpensionärer i Sverige. Det är välkommet att pensionerna verkar bli en valfråga, diskussionen behövs om huruvida vi ska acceptera att vissa inte kan leva på sin pension.

Andersson ondgjorde sig över ”kaosprivatisering” av arbetsförmedlingen. Åter glömmer vänstern att Arbetsförmedlingen inte förmedlar arbete. Borgerliga partier som drivit på för en reform har inte gjort det av elakhet, utan för att det finns en bortre gräns för mycket skattepengar man bör pumpa in i en myndighet utan att se en förbättring. Vill man råda bot på långtidsarbetslösheten är inte arbetsförmedlingen lösningen, utan bland annat att göra det lättare att skola om sig och utbilda sig för att kunna matchas med bristyrken.

Sverigedemokraterna har historiskt velat att vi ska ”hjälpa på plats” istället för att ta emot flyktingar, samtidigt som Oscar Sjöstedt kritiserar att det budgeteras för mycket pengar till internationellt bistånd. Vi ska med andra ord inte hjälpa alls.

Det blev otympligt när Magdalena Andersson skulle svara på frågor om en socialdemokratisk regering och statsminister kan sitta kvar om budgeten faller. Andersson var tvungen att låtsas att hon inte var Stefan Löfvens givna efterträdare och en självklar kandidat till statsministerposten. Typiskt socialdemokratiskt, men om och hur Sverige kan fungera budgetmässigt med den nuvarande politiska splittringen är i högsta grad relevant för en budget som slår knut på sig själv för att blidka ett parti i mitten och ett på vänsterkanten.

Attacken på Eslövsskolan

Känd av polisen

Mobilfoto av skärm på Tingsrätten
Foto: Johan Nilsson/TT
Opinion
Opinion

Eslövs kommun och Eslövspolisen kände till att det fanns en stor oro kring den femtonårige pojke som knivhögg en lärare på Källebergsskolan, från skolans sida. Hotbilden som skildrades av personalen bedömdes som tillräckligt allvarlig för att polisen skulle göra hembesök. Trots tydliga indikationer på att pojken radikaliserats fick det inga konsekvenser, eftersom polisen menar att de saknade verktyg.

Säkert sitter det andra tonåringar och leker nazister på pojkrummet och skryter om att begå våldsdåd utan att något händer. Men i Eslövsfallet hade pojken redan tagit med sig stickvapen till skolan en gång, vilket är ett konkret hot mot andras säkerhet. Det är svårt att acceptera att det inet ens ledde till en avstängning från skolan.

Kanske berodde föräldrarnas (av polisen skildrade) ointresse för problemet på övertygelsen om att nazistvurmandet var ett slags pojkstreck. Polisen fick av fadern reda på att de brukade skämta om skolskjutningar. Det är inte utan att man undrar hur det kom sig att en förälder tyckte det var lyckat att skämta om det med en son med radikala åsikter.

”Alla uttryckte oro att det skulle hända någonting på skolan, skolskjutning eller något liknande, att pojken skulle skada någon på skolan”, enligt Eslövspolisen. Nog sticker det i ögonen, även om polisen menar att de har gjort allt de kan med de verktyg som fanns.

Man måste försöka lära sig något av detta och ställa sig frågan om det bör finnas ytterligare möjligheter för polis och socialtjänst att gripa in när unga framstår som ett hot mot personal eller klasskamrater. Kanske bör det bli lättare att stänga av elever som kan innebära en fara för andra. Undervisning enligt skolplikten kan ske på andra sätt än att en elev som tar med sig vapen får gå till skolan som vanligt. Förmodligen bör ungdomspsykiatri kopplas in.

Än en gång kan man konstatera hur dessa dåd begångna av högerextrema och incels är nästan identiska med ”ensamma vargen”-attacker av islamister. Ett hatbrott är det andra sällsamt likt, liksom frustrationen med att de är svåra att stoppa.

Opinion

Danmarks dubbla budskap

Opinion
Opinion

Danmark kommer att fortsätta med gränskontroller mot Sverige till maj 2022. Detta trots att man försöker rekrytera personal från Sverige till ett Köpenhamn som skriker efter arbetskraft. Regeringen tänker tydligen inte göra något för att underlätta pendling mellan länderna den här gången heller.

Att hålla gränsen mot Sverige stängd är ett enkelt sätt för den danska regeringen att plocka billiga poänger genom att koppla gängkriminalitet och islamism till Sverige. Det som inte är invandrarnas fel är Sveriges fel. Tidigare klagade man på svenskarnas fylleri, samtidigt som man mycket gärna sålde öl till dem. Nu försöker man värva skånsk arbetskraft, samtidigt som man försvårar rörligheten mellan länderna genom att komplicera pendlingen med gränskontroller. Krögare och nöjeslokaler i Köpenhamn kommer knappast att tacka regeringen för att man gör det mindre attraktivt både att arbeta i och att besöka huvudstaden.

Att ta bort gränskontrollerna post corona hade varit ett gyllene tillfälle att tillsammans kickstarta Örestads ekonomi. Resor över sundet för nöje och shopping har gynnat båda länderna i decennier.

Den svenska regeringens Stockholmsfokus har lett till en brist på förståelse för Skåne och Örestadsregionen som den med rätta har fått kritik för. Men den kan i alla fall skylla sin bristande fingertoppskänsla på geografiskt avstånd som skapar okunnighet kring rörlighet och ekonomi i Örestad. Vad den danska, Köpenhamnsbaserade regeringen har för ursäkt för att sinka den ekonomiska återhämtningen är oklart. Danmark menar att det handlar om att stoppa islamister. Sverige ska kanske svara med att stänga gränsen så inga danska islamofober kommer hit och försöker bränna koraner i allmän förstörelselusta.

Post corona fanns ett hopp om att Örestadsregionen kunde lära sig av de misstag som gjorts när man motarbetar varandra i kampen mot corona, men någon ny guldålder för samarbetet blir det uppenbarligen inte.

Opinion

Vindkraft är någon annans problem

MALMÖ 2011-01-29Vindskraftparken Lillgrund i Öresund söder om Malmö.Foto: Stig-Åke Jönsson / SCANPIX / Kod 70040
Foto: TT
Opinion
Opinion

Vindkraften är en central del i omställningen till ren energi och nödvändig om man ska klara målet med 100 procent förnybar elproduktion till 2040. Användningen av det kommunala vetot mot vindkraft gör att det i nuläget är oklart hur man åstadkomma det. Skånska kuststäder tycker det är viktigare att turister ska tycka kustlinjen är vacker. De planerade vindkraftverken mellan Smygehamn och Abbekås hotas av att alla tycker att vindkraftverk gott kan byggas någon annanstans.

Att vindkraftverk upplevs som besvärliga på land, där boende i närheten menar att det väsnas och skrämmer djur är något så när begripligt. Men det luktar Öresundsbro-demonstration om protesterna mot vindkraftverk ute i vattnet.

Smygehamn är ljuvligt vackert. Att vindkraftverk är så fula att de skulle förstöra kustlinjen stående långt ute i vattnet är fånigt. För den som tittade ut över vattnet varje dag skulle det finnas en tillvänjningsperiod innan man sannolikt skulle sluta lägga märke till dem.

En gemensam nämnare för personer som protesterade ivrigt mot Öresundsbron innan den byggdes och var övertygade om att det skulle bli katastrof med en fast förbindelse är att de känner sig lite löjliga i efterhand. Bron har blivit lika självklar som Stens huvud eller något annat naturligt skånskt landmärke. Även bron sades förstöra kustlinjen och det vackra Öresund. Nu säger turister istället att de vill se Öresundsbron när de kommer.

Alla tycker att energiförsörjningen och den gröna omställningen är någon annans problem. Någon annan badort kan ha fula vindkraftverk, menar man, som om regeringen vill bygga vindkraftverk för att sabotera för svenska semesterorter och inte för att vi behöver all ren energi vi kan få. Städer som inte vara med och producera energi, trots eventuell ekonomisk ersättning, för att värna sin fina kustlinje bortser från att klimatförändringarna bland annat orsakar stranderosion. Om stranden faller i havet kommer det definitivt att sluta komma turister som vill titta på utsikten.

Opinion

Köpenhamn eller Skellefteå

Jobb i Köpenhamn är rimligt att pendla till.
Foto: ANDERS WIKLUND / TT
Opinion
Opinion

1.3 miljoner svenskar i vuxen ålder kan inte försörja sig genom eget arbete. Det visar färska siffror från Svenskt näringsliv. Professor Johan Eklund från Entreprenörsskapsforum menar att den korrekta siffran kan vara för lågt räknad eftersom vuxna studerande, omkring 500.000 personer, också saknar egen försörjning eftersom de lånar till sina studier.

Klart är att antalet är förödande högt och speglar hur allt fler misslyckas med att ta sig in på arbetsmarknaden, inte minst utlandsfödda. Ändå saknas inte jobb. Tvärtom rapporterar företag runt om i landet att det är svårt att få tag i personal.

Det finns flera förklaringar till det. De arbetslösa har till stor del svag utbildning eller utbildningar som inte passar arbetsmarknadens behov. Dessutom finns en stark ovilja till geografisk rörlighet. De stora industrisatsningarna i norra Sverige riskerar att stupa på grund av arbetskraftsbrist. Människor vill inte flytta.

På 1960-och 1970-talet var pressen stark på människor att vara geografiskt rörliga för att kunna försörja sig genom arbete. Idag är den pressen svagare.

I Skåne, i synnerhet Malmö, är arbetslösheten hög. På andra sidan Öresund, i Köpenhamn, råder det stor arbetskraftsbrist. Att vägra pendla till ett arbete i Danmark borde inte vara ett giltigt skäl till att stämpla som arbetslös eller att uppbära försörjningsstöd eller deltaga i tillfälliga arbetsmarknadsåtgärder.

Ytterst är det välfärdsstaten som står på spel. De offentliga bidragssystemen till de som inte försörjer sig genom eget arbete tränger undan andra angelägna utgiftsområden som skola och äldreomsorg. När så många saknar egen försörjning och bidrar till pensionssystemet blir också de framtida pensionerna usla, både för denna stora grupp men även för andra som är beroende av den allmänna pensionens storlek.

Det är dags återlansera det som arbetarrörelsen stod för i sin barndom, ”gör din plikt, kräv din rätt.”

Lars J Eriksson

Opinion

Jämställt bakom ratten löser chaufförsbristen

Opinion
Opinion

Våren 1976 avslutade jag mina högskolestudier och tog en socionomexamen med inriktning på ekonomiska ämnen. Det var en givande och allmänbildande utbildning, men jag hade blivit alltmer övertygad om att en framtid som kommunalkamrer eller liknande inte lockade mig.

Arbetslös ville jag inte bli och risken var rätt stor för det, eftersom vi i mitten på 1970-talet för första gången började få akademikerarbetslöshet i vårt land.

Eftersom jag under studieåren extraknäckte som bensinstationsbiträde hade jag mött många lastbils- och taxichaufförer. De verkade ha rätt trevliga arbeten. Därför tänkte jag skaffa körkort för att kunna bli chaufför, kanske inte för alltid men för några år framöver. Jag skaffade behövliga intyg men innan chaufförsutbildningen hann påbörjas gjorde ödet att jag istället hamnade i tidningsbranschen.

Fortfarande tycker jag att chaufförsyrken borde vara en lockande yrkesbana för de som inte går vidare till högskolestudier. Men så tycks inte vara fallet. I Europa saknas hela 400.000 lastbilschaufförer och även i Sverige är det brist på unga människor som vill bli chaufförer. Kanske får hoppet sättas till unga tjejer. Kvinnor som kör lastbil har blivit ett allt vanligare inslag på vägarna. Att tjejer idag utgör en stor andel av ägarna av Epa-traktorer borde också leda till att chaufförsyrket blir mer jämställt. Dessutom är kvinnor bättre på det finmotoriska i bilkörning t.ex att backa med släp i trånga utrymmen.

Lars J Eriksson

ANNONS

Detta är en sponsrad artikel och inte skriven av tidningens journalister.

Game Lounge

När öppnar Casino Cosmopol igen?

Game Lounge Den 28 mars kom det tunga men kanske inte alltför överraskande beskedet att Casino Cosmopol tvingas stänga ned sina lokaler i Stockholm, Göteborg, Malmö och Sundsvall på obestämd tid. Sedan dess har svenska spelentusiaster inte haft möjlighet att besöka någon av landets fyra landbaserade casinon. Frågan som många ställer sig nu är när dörrarna till “Sveriges enda riktiga casino” öppnar igen?

Därför stängdes Casino Cosmopol

Anledningen till varför Casino Cosmopol tillfälligt tvingades stänga sina verksamheter stavas såklart Covid-19. Casino Cosmopol höll fortsatt öppet under de första veckorna efter virusets intåg i Sverige, men i takt med att situationen förvärrades och antalet smittfall ökade för varje dag som gick fanns till slut inget annat val än att lägga in handbromsen.

Efter regeringens beslut om att införa ett förbud mot allmänna sammankomster och offentliga tillställningar med fler än 50 personer meddelade Casino Cosmopol omedelbart att man valt att stänga ned sina lokaler tills vidare.

”På grund av myndigheternas beslut med anledning av Covid-19 är Casino Cosmopol tills vidare stängt från och med söndag. Vi hoppas på att kunna välkomna dig som gäst snart igen”, skrev bolaget på sin hemsida.

Faktum är att redan innan Casino Cosmopol beslutade att stänga sina lokaler hade antalet besökare hos det statligt ägda casinot märkt av en kraftig minskning av antalet besökare till följd av coronavirusets snabba och okontrollerade spridning i samhället. Exempelvis uppgav Casino Cosmopol informationschef Nina Ehnhage till Di i mitten på mars att antalet besökare i Stockholm minskat från 900 till 300 personer i snitt per dygn den senaste tiden.

Oviss framtid för Casino Cosmopol

Trots att det nu har gått flera månader sedan portarna stängdes finns i dagsläget ingen given prognos för när Casino Cosmopol kan komma att öppna igen. En absolut förutsättning för att casinot ska kunna öppna är i alla fall att myndigheterna upphäver sitt förbud mot allmänna sammankomster och offentliga tillställningar med fler än 50 deltagare. Så länge detta förbud gäller kommer Casino Cosmopols lokaler garanterat fortsätta hållas nedstängda.

En annan aspekt som måste lösas är antagligen personalfrågan. Dagen efter att Casino Cosmopols casinon stängdes ned varslades nämligen drygt 800 av totalt 900 medarbetare. Exakt hur många av de varslade som sedan har möjlighet att återvända i full tjänst när coronakrisen dragit förbi är högst oklart. I början av juni cirkulerade dessutom en del medieuppgifter om att verksamheten i Sundsvall hotas av nedläggning, men än i dag är inga definitiva beslut fattade kring Sveriges första internationella casino. Fram till dess att viruset har utrotats får således svenska spelentusiaster sannolikt finna sig i att enbart njuta av underhållningen från slots och bordsspel online istället. På SveaCasino.se kan man smidigt jämföra casinon på nätet.

Opinion

Smart vegansatsning i Eslöv

Opinion
Opinion

Eslövs största privata arbetsgivare, koncernen Orkla, satsar ytterligare 70 miljoner på sin verksamhet i kommunen. Eslövsborna, får fler arbetstillfällen.

Det är den ökade efterfrågan på veganmat som föranleder satsningen. Man kan gissa att den delen av tillverkningen har möjlighet att öka ytterligare.

Det är inte längre bara veganer som kan tänka sig att äta veganmat. Att vara vegan har länge varit en livsstil snarare än ett kostval och många veganer är förtjusta att nämna att de inte äter animaliska produkter och kan inte sällan vilja rekrytera ”följare” på ett lite religiöst sätt.

Men veganmat håller på att avdramatiseras som ett kostval och även köttätare kan i många fall tänka sig enstaka veganmåltider, inte minst av hållbarhetsskäl.

Förekomsten av havre- ärt och potatisbaserad ”mjölk” är ett tydligt exempel på de förändrade kostvanorna. För tio år sedan var växtbaserad mjölk ett undantag, nu får man medlidsamma blickar av baristan på lattekaféet om man frågar om de har Oatly eller någon annan form av mjölksubstitut. Givetvis har de det.

Ett villkor för att veganmat ska ses som ett fullgott substitut för en kötträtt för ickeveganer är såklart att det är lika gott. Om konkurrensen om veganmatkunderna ökar lär kvaliteten också göra det.

Eslöv har nog möjlighet att få ytterligare arbetstillfällen om Orkla kan bli ledande inom veganmatssegmentet.

Opinion

Alla behövs i arbetet mot antisemitismen

Opinion
Opinion

Den för Malmö centrum trafikmässigt omtumlande konferensen mot antisemitismen är avslutad.

Feedback har kommit från den judiska församlingen och från biskop Antje Jackelén.

Rabbi Moshe David Hacohen menar att konferensen nog var bra, men att man borde fokuserat mer på Malmö, eftersom det är en plats där en liten judisk församling försöker samarbeta med staden för att praktiskt motverka antisemitism.

Man kan förvånas över att Sveriges ärkebiskop Antje Jackelén inte var inbjuden till konferensen. Ingen annan från Svenska kyrkan heller, för den delen. Ärkebiskopen menar att det är omöjligt att bekämpa antisemitismen utan trossamfundens medverkan, vilket hon lär ha rätt i. Som Lunds biskop Johan Tyrberg skrev i en debattartikel i tidningen bör den lutherska kyrkan ta större ansvar för att motverka och reagera mot antisemitism. Att ett trossamfund kan förstå utmaningarna för ett annat bättre än sekulära kan är givet.

Ett exempel på detta är kyrkans kritik mot Migrationsverkets hantering bland annat av asylsökande konvertiter, där de bland annat menar att migrationsverkets anställda inte har tillräcklig kunskap för att kunna avgöra om asylsökande är troende eller ej. Om man ordnar en konferens om en religion som representant för en sekulär organisation får man vara lite ödmjuk inför främst den judiska församlingen men också inför att ledare för andra samfund kan ha värdefull insikt att bidra med.

Om någon tvivlade på om konferensen behövdes i Malmö så gick nazistiska Nordiska motståndsrörelsen från klistermärken till en motbjudande ljusshow som förnekar förintelsen på synagogens fasad. Att enbart lysa text på husfasader hade kunnat vara ett hyss, om det inte sårat så många känslor. Judar med album fulla med släktingar som avrättats av nazisterna upplever det så klart som kränkande att man projicerar sådan lögnaktig smörja på deras gudstjänstlokal.

Arbetet mot antisemitism har bara börjat.

Opinion

Mer jämställt bakom ratten

Opinion
Opinion

Våren 1976 avslutade jag mina högskolestudier och tog en socionomexamen med inriktning på ekonomiska ämnen. Det var en väldigt givande och allmänbildande utbildning, men jag hade blivit alltmer övertygad om att en framtid som kommunalkamrer eller liknande inte var något som lockade mig.

Vad göra? Arbetslös ville jag inte bli och risken var rätt stor för det eftersom vi i mitten på 1970-talet för första gången började få akademikerarbetslöshet i vårt land.

Eftersom jag under studieåren extraknäckte som bensinstationsbiträde hade jag mött många lastbils- och taxichaufförer. De verkade ha rätt trevliga arbeten, jobbade säkerligen mycket men ändå rätt självständigt. Därför tänkte jag skaffa körkort för att kunna bli chaufför, kanske inte för alltid men för några år framöver. Jag skaffade behövliga intyg men innan chaufförsutbildningen hann påbörjas gjorde ödet att min yrkesväg kom att se annorlunda ut och slutade i tidningsbranschen.

Fortfarande tycker jag att chaufförsyrken borde vara en rätt lockande yrkesbana för de som inte går vidare till högskolestudier. Men så tycks inte vara fallet. Vi har på senare tid kunnat se hur det råder skriande brist på chaufförer i Storbritannien, inte på grund av Brexit men för att nyrekryteringen inte fungerar trots löner på uppemot 70.000 kronor i månaden. Men det är inte ett brittiskt fenomen. I Europa saknas hela 400.000 lastbilschaufförer och även i Sverige är det brist på unga människor som vill bli chaufförer.

Kanske får hoppet sättas till unga tjejer. Kvinnor som kör lastbilar har blivit ett allt vanligare inslag på vägarna. Att tjejer idag utgör en stor andel av ägarna av Epa-traktorer borde också leda till att chaufförsyrket blir mer jämställt. Dessutom är kvinnor bättre på det finmotoriska i bilkörning t.ex att backa med släp i trånga utrymmen.

Lars J Eriksson

Förhandsvisning på nästa artikel
NÄSTA ARTIKEL