Opinion

Än är Polen ej förlorat

Den polska centerledaren Wladyslaw Kosiniak-Kamysz försöke skapa ett mittenblock i polsk politik för att utmana den sittande högerregeringen.
Foto: Czarek Sokolowski
Opinion
Opinion

För sex år sedan, 2015, då ”Lag och rättvisa” (PiS) tog över regeringsmakten, låg Polen på 18:e plats i Reportrar utan gränsers ranking mellan världens länder när det gäller pressfrihet. Idag har landet fallit till 64:e plats. Det är ingen tillfällighet.

Det första PiS och ledaren Jaroslaw Kaczynski gjorde var att i praktiken göra public service, radio och TV, till renodlade propagandakanaler för regeringen. Nästa steg togs förra året då man lät det statliga oljebolaget (!) Orlen köpa upp 20 regionala tidningar och 120 lokala veckotidningar från en tyskägd tidningskoncern.

Man kan tycka att det är positivt om medierna inte är utlandsägda, men syftet i det här fallet är att regeringen steg för steg ta över styrningen av nyhetsförmedlingen. Nu går man vidare.

Häromdagen behandlade sejmen, parlamentets undre kammare, ett förslag om att förbjuda bolag utanför EU/EES att äga medier. Även om det inte sas formellt var syftet uppenbart; att tvinga det amerikanska bolag (Discovery) som äger den populära TVN-kanalen att sälja – förmodligen till ett polskt statligt bolag. Inom TVN kan fortfarande kritik mot regeringen framföras och det tål man inte. Kaczynski vill – i Putins och Orbans efterföljd – skaffa sig kontroll över medierna.

Inför debatten genomfördes stora demonstrationer för fria medier runt om i Polen. Ett mindre parti, Porozumienie (Accord), som varit i koalition med PiS, protesterade också. Premiärminister Mateusz Morawiecki svarade med att sparka ordföranden Jaroslaw Gowin som vice premiärminister. Gowins parti lämnade koalitionen – och därmed har inte regeringen längre egen majoritet. Hur Accord kommer att agera kan få stor betydelse.

PiS trodde sig ändå kunna manöverera igenom lagen, men först blev det stopp. Centerledaren Wladyslaw Kosiniak-Kamysz, PSL, lyckades samla en majoritet bakom förslaget att skjuta upp behandlingen till september. 229 röster mot 227. Två timmar senare hade emellertid talmannen Elzbieta Witek bestämt sig för att gå emot beslutet. Det blev en ny omröstning – och nu fick PiS plötsligt stöd för sitt lagförslag. 228 röster mot 216.

Vad hände på ett par timmar? Mest drastisk var Szymon Holownia, ordförande för det nya mittenpartiet Polska2050, som betecknade vad som skett för en statskupp. ”Självfallet vill PiS göra allt för att muta fler parlamentsledamöter. PiS och deras medlöpare har ödelagt tre saker för Polen idag; yttrandefriheten, vår ekonomiska säkerhet och vår geopolitiska säkerhet. Idag är en av de sorgligaste dagarna för Polen”, förklarade han.

”Idag skäms jag för mitt land”, sa PSL:s vice ordförande Urzula Paslawska och partikamraten Piotr Zgorzelski, vice talman, menade att agerandet var en skam som stred mot alla lager och regler. ”Ett barbariskt övergrepp mot 31 år av polsk demokrati.” Hårda ord, men raseriet är begripligt.

Regeringen anklagas öppet för ”politisk korruption”. Flera ledamöter från missnöjesgruppen Kukiz15, som vandrat fram och tillbaka i det politiska landskapet, bytte sida och röstade plötsligt för lagen. Rykten säger att de utlovats nya poster och andra förmåner.

Oppositionen kräver att talmannen Elsbieta Witek ska avsättas. Politiskt kaos råder. Ska utvecklingen i auktoritär riktning fortsätta eller kan de demokratiska krafterna ta initiativet? Svaret är viktigt för Polen men även för Europa i övrigt.

PiS, med Kaczynski spetsen, kommer att göra allt för att sitta kvar vid makten, men eftersom man saknar egen majoritet kommer det att bli oroliga tider. Ett nyval är inte uteslutet, men det mesta tyder på att regeringen kommer att hanka sig fram till ordinarie val 2023.

Avgörande för om den nuvarande utvecklingen ska kunna brytas är att de demokratiska partierna i mitten kan samlas. Wladyslaw Kosiniak-Kamysz, PSL, lovar att göra vad han kan för att bygga ett centerblock. Främst gäller det för PSL att samla Medborgarplattformen, PO, åter lett av Donald Tusk, och Polska2050 med Szymon Holownia i spetsen.

Än är Polen ej förlorat. De demokratiska krafterna lever och lovar fortsatt strid mot de auktoritära krafterna.

Håkan Larsson

Opinion

Enighet behövs

Annie Lööf (C) och Ulf Kristersson (M) överens.
Foto: Pontus Lundahl/TT
Opinion
Opinion

Det är inte ofta numera som partiledarna för M och C är överens, än mindre gör gemensamma utspel. Därför är det värt att notera att Ulf Kristersson och Annie Lööf på tisdagen skrev en gemensam debattartikel i Svenska Dagbladet och bad regeringen om seriösa överläggningar mellan alla riksdagens partier för att nå bred enighet om försvars- och säkerhetspolitiken.

Det finns en god tradition om bred enighet mellan om inte alla så de flesta partierna om just säkerhetspolitiken. Det har ett stort värde att visa enighet utåt om hur Sverige ställer sig om det skulle uppstå ett allvarligt hot.

Därför har regeringen anledning att lyssna på kraven från M och C (som också andra partier fört fram i liknande ordalag). Det verkar också på uttalanden från utrikesminister Ann Linde och försvarsminister Peter Hultqvist som om de inser det behovet. De öppnade på en presskonferens för överläggningar med oppositionspartierna, även om de inte omedelbart lovade att kalla in försvarsberedningen, vilket var det konkreta förslaget från M- och C-ledarna.

De exakta formerna är naturligtvis inte det mest väsentliga utan att ärliga försök görs att nå bred enighet om hur försvaret kan stärkas i det krisläge som Europa nu har kommit in i till följd av Rysslands aggressiva agerande mot Ukraina. Redan genom det gällande försvarsbeslutet kommer försvaret att stärkas kraftigt under de närmaste åren, men det har kommit signaler från Försvarsmakten om akuta behov som behöver definieras, analyseras och åtgärdas snabbare.

Det finns också andra än militära hot som är akuta, exempelvis cyberangrepp och desinformation, vilket gör att andra myndigheter än Försvarsmakten behöver finnas med i arbetet.

Däremot finns det ingen anledning att i det nuvarande krisläget börja diskutera att omformulera grunden för den svenska säkerhetspolitiken. Det bör anstå tills situationen lugnat ner sig. Det ingår inte heller, klokt nog, i kraven från Ulf Kristersson och Annie Lööf.

Yngve Sunesson

Opinion

Forskare kan och bör debattera

Opinion
Krönika.

En av de mer kända nationalekonomerna i Sverige är Lars Calmfors. Sin mest uppmärksammade insats gjorde han som utredare av svensk anslutning till EMU. Hans rapport användes av både ja- och nej-sidan i folkomröstningskampanjen, trots att Calmfors' slutsats var att Sverige borde stå utanför eurosamarbetet. Det måste sägas vara ett gott betyg på opartiskhet och saklighet.

I sina mycket läsvärda memoarer – Mellan forskning och politik. 50 år av samhällsdebatt (Ekerlids förlag) - försöker han beskriva hur det ekonomiska tänkandet och forskningen påverkat politiken under de 50 år han själv deltagit aktivt i såväl forskning som politisk debatt.

Att han anser att den ekonomiska forskningen verkligen kunnat påverka politiken är ett gott betyg både åt de forskare som aktivt deltagit i debatten och åt politiker som tagit till sig kunskaperna.

Mest har Calmfors forskat och debatterat om arbetsmarknadspolitik. Det är ett område som det ofta stormar omkring politiskt. Före 90-talskrisen skrev han artiklar om målkonflikten mellan att hålla nere arbetslösheten genom stora arbetsmarknadsprogram och att öka den reguljära sysselsättningen. För denna åsikt, baserad på forskning, fick han hård kritik av främst fackliga företrädare men också av dåvarande arbetsmarknadsministern Mona Sahlin. Men han fick senare ett erkännande av Hans Karlsson, avtalssekreterare i LO på 1990-talet och arbetslivsminister 2002-06. Karlsson respekterade forskningsresultaten om lägre a-kassa och lönesänkningar för att skapa fler jobb men ansåg att den politiska kostnaden för de ökade inkomstskillnaderna var för höga. Sådana erkännanden är alltför sällsynta, enligt Calmfors.

Sitt senaste större uppdrag fick Calmfors när han ombads att leda ett nytt arbetsmarknadsekonomiskt råd, som Svenskt Näringsliv inrättade. Han försäkrade sig om att kunna arbeta helt oberoende, men när rådet lade fram kritiska synpunkter på industriavtalets märkessättning föll det inte i god jord och Svenskt Näringsliv beslutade lägga ned rådet.

Magdalena Anderssons kritik mot John Hassler, när han var ordförande i regeringens finanspolitiska råd, fick stor uppmärksamhet inför partiledarvalet i höstas. Men att finansministern inte tycker om att få oberoende kritik för sin ekonomiska politik var inte unikt för Andersson. Calmfors var den förste ordföranden i Finanspolitiska rådet, när det inrättades 2007. Han blev också utskälld av finansministern, som då hette Anders Borg, som var så irriterad att han övervägde att lägga ned rådet.

När Lars Calmfors summerar sina 50 år i den ekonomisk-politiska debatten, ofta i dess centrum, betonar han hur viktigt samspelet mellan forskning och politik är, inte minst genom debatt i medierna: ”Som akademisk forskare ska man sticka ut huvudet och hålla det kvar även när det blåser hård motvind.”

Det har han verkligen gjort, och när man läser hans slutord i boken – ”det är inte bara meningsfullt utan också roligt” - inser man att fler forskare borde ta hans ord på allvar och förmedla sin forskning till en bredare krets, för att ge bättre underlag för den politiska debatten och därmed samhällsutvecklingen.

Yngve Sunesson

Opinion

Hemlighetsmakeri kring coronahanteringen

Opinion
Opinion

Den 25 februari är det meningen att Coronakommissionen, den utredning med experter som skall bedöma hur regeringen och ansvariga myndigheter hanterat pandemikrisen, skall komma med sina slutsatser. Det är givetvis en mycket viktig rapport eftersom den inte bara skall utvärdera hur samhällets krisberedskap fungerat utan i praktiken också ge ledning för vilka förbättringar som kan göras inför framtiden. För vi kan inte utesluta att andra svåra samhälleskriser är något som hela samhällsapparaten då och då ställs inför.

Men nu har regeringskansliet gett besked om att Coronakommissionen inte ge tillgång till allt material som varit underlag till diskussioner och beslut. Svaret man fått är att det inte alltid finns sådana anteckningar och att man enligt lag inte har någon skyldighet att lämna ut enskilda tjänstemäns minnesanteckningar. Det är ett besynnerligt svar och strider mot den öppenhetstradition som normalt gäller inom den svenska statsförvaltningen.

Det kan finnas en del av underlagsmaterialet som tagits fram i regeringen som av olika skäl behöver vara hemligt. Men i sådana fall kan Coronakommissionen låta en del av sin utredning omfattas av sekretess. Däremot behövs kommissionen allt underlag för att slutsatserna skall bli de rätta. Den givna frågan är om regeringen har något som den vill dölja? Kanske är det inte så. Men då borde också total öppenhet gälla mot den granskningskommission som den själv har tillsatt.

Lars J Eriksson

Opinion

Urholkad polisnärvaro

Polis vid skånsk brottsplats.
Foto: Johan Nilsson/TT
Opinion
Opinion

I början av 2000-talet kom larmrapporter om den omfattande nedläggningen av polisstationer. Mellan åren 1994 och 2005 las 100 polisstationer ner i vårt land. Men den debatt som uppstod då blev kortvarig och satte inte några stora spår utan nedläggningsvågen över polisnärvaron framförallt på mindre orter och i glesbygd fortsatte.'

Lokalradiostationerna i Västsverige redovisade igår hur polisnärvaron utarmats på glesbygden. År 2000 fanns det 52 polisstationer men idag vara 28. Det är svårt att dra annan slutsats än att det minskar tryggheten, ger ökat utrymme för kriminaliteten att breda ut sig och försvårar uppgiften att lösa brott.

Utvecklingen ser likartad ut i Skåne där man för femton år sedan inledde en strukturomvandling. Dåvarande polismästaren Anders Danielsson försökte lugna kritiska röster med att antalet poliser inte skulle minska men att man skulle arbeta mer effektivt och spara in på lokalkostnaderna. Även om antalet stationer fortfarande är relativt stort så är det något av potemkinkulisser eftersom öppettiderna är mycket begränsade och antalet poliser ute i yttre tjänst är stationerade någon annanstans. Att någon person finns på plats några timmar för att t.ex hantera hittegods är inte vad som gör polisen trygghetsskapande.

Sverige har 290 kommuner spridda över landet. Ekonomiprofessorn Charlotta Mellander undersökte för några år sedan polisnärvaron och jämförde med Systembolaget. Siffrorna visar att i hela 72 kommuner finns det inte en enda polis anställd. I ytterligare 23 kommuner är det enbart en till två poliser anställda. Däremot finns det minst tre anställda på ett systembolag i samtliga svenska kommuner. Det är ett svek mot människorna i dessa kommuner som inte känner att de får samma samhällsnärvaro som andra kommunmedborgare. Poliserna skall vara med fötterna på marken i lokalsamhället.

Lars J Eriksson

Opinion

Munskydd i riksdagen men inte i trängsel

Opinion
Opinion

Från första stund har jag varit kritisk mot den svenska pandemihanteringen, att vi agerat sent och inte med tillräckligt kraftfulla åtgärder. Samtidigt inser jag att det finns inga självklara sanningar om vad som är rätt och fel, vilket vi kan se av att länder agerar väldigt olika. Däremot finns det all anledning att vara mycket kritisk till när regeringen och Folkhälsomyndigheten inte tar till sig det som numera är forskningsmässigt klarlagt.

I onsdags hade vi den första partiledardebatten sedan Magdalena Andersson blev statsminister. Inför den hade man beslutat om att använda munskydd, men bara inne i riksdagens plenisal. Nu är två partiledare, Lööf och Bolund, sjuka i covid. Har de smittats var det sannolikt inte i den gigantiska plenisalen med god ventilation.

Varför gäller det att ha munskydd i riksdagen men inte på tåg, bussar och inne i butiker; miljöer där det kan vara trångt. Det finns ingen annan förklaring än inkonsekvenser hos beslutsfattare och det grundat i ren och skär prestige och dumhet. Det liknar en amerikansk generals sista ord när han tittade över skyttevärnet och sa ”på det där avståndet kan ingen trä.....”

Lars J Eriksson

ANNONS

Detta är en sponsrad artikel och inte skriven av tidningens journalister.

Apoteum

Fullspektrum CBD-olja: vad du behöver veta

Apoteum Under de senaste åren har populariteten för CBD-olja ökat. Plötsligt legaliseras den i allt fler stater och är lokalt tillgänglig. CBD-industrin har verkligen exploderat och visar inte några tecken på att sakta ner.

Det finns tre huvudtyper av CBD-oljor, nämligen:

– Fullspektrum CBD-olja

– CBD-isolat

– Bredspektrum CBD-olja

I den här artikeln kommer vi att lägga vårt huvudfokus på fullspektrum CBD-olja.

Vad är fullspektrum CBD-olja?

CBD-olja med fullspektrum är den olja som utvinns från Cannabis Sativa, och innehåller alla cannabinoider som finns naturligt i växten.

Fullspektrum CBD-olja skiljer sig från CBD-isolat och bredspektrum CBD-oljorna på fler sätt än ett. För det första så innehåller CBD-isolat endast rent CBD eftersom det är isolerat från de andra komponenterna i plantan.

Å andra sidan är bredspektrum CBD-olja nästan identisk med fullspektrum CBD-oljan. Den enda skillnaden är att bredspektrum CBD-olja inte innehåller THC, vilket är fallet med fullspektrum CBD-olja.

Vilka är fördelarna med att använda fullspektrum CBD-olja?

I allmänhet har CBD-oljor en mängd fördelar. Det är inte konstigt att de legaliseras i Kanada, Mexiko, Jamaica och olika stater över hela USA.

CBD-oljor med fullspektrum har särskilt många fördelar.

Låt oss ta en närmare titt.

– Ger entourage-effekten

CBD-oljor med fullspektrum innehåller hundratals botaniska komponenter, som var och en har sin egen, specifika effekt på kroppen. När alla dessa föreningar interagerar förändras deras beteende, vilket skapar en entourage-effekt. Forskning, även om den är begränsad, har visat att på grund av entourage-effekten så fungerar CBD-oljor med fullspektrum bättre. De ger bland annat användaren en omfattande mängd fördelar.

– De innehåller terpener

CBD-oljor med fullspektrum innehåller terpener som är bra för aromaterapi. De ger en söt doft som är terapeutisk. De avger en lugnande och avslappnande effekt som hjälper till att öka individens mentala och allmänna välbefinnande.

Dessutom hjälper de med muskelavslappning, minskade stressnivåer och ökade energinivåer.

– Möjlig lindring av kronisk smärta

Kronisk smärta är ett tillstånd där kroppen lider av svår smärta till följd av trauma, såsom svåra skador efter olycksfall. I de flesta fall inträffar smärtan dagar eller till och med månader efter skadan. Med tanke på att kroppen led av skadorna under en längre period kan det vara svårt att hantera smärtan, vilket kan leda till att receptfria mediciner för smärtstillande är mindre effektiva. Dessutom kan långvarig användning ha negativa effekter på kroppens organ. Användningen av fullspektrum CBD-olja har dock visat sig vara ett lovande preparat i att lindra smärta.

Dessutom har fullspektrum CBD-olja till stor del används för dess antiinflammatoriska egenskaper hos personer som lider av artrit och ledvärk. Eftersom fullspektrum CBD-olja har antioxidanter, förstärker den de smärtlindrande och antiinflammatoriska effekterna.

Är det värt att spendera dina pengar och tid på fullspektrum CBD-olja?

Utifrån de fördelar som lyfts fram ovan är det tydligt att fullspektrum ger fler fördelar jämfört med andra CBD-oljor. Så länge som säkra interaktioner med oljan upprätthålls, så är den absolut värd att spendera tid och pengar på.

Kultur och nöje

Marc Forster regisserar "En man som heter Ove"

Marc Forster ska regissera den amerikanska versionen av Fredrik Backmans succéroman 'En man som heter Ove'. Pressbild.
Foto: Amanda Friedman
Kultur och nöje
Kultur och nöje Det blir den prisbelönta filmskaparen Marc Forster som regisserar den amerikanska filmatiseringen av "En man som heter Ove".

Forster har produktioner som "Finding Neverland", "Flyga drake", "World War Z" och Bond-filmen "Quantum of solace" på meritlistan.

"När jag första gången läste boken, blev jag hänförd av tanken att vänskap har kraften att förändra en persons liv. Jag ser fram emot att skapa en film med så mycket humor och hjärta”, säger Marc Forster i ett pressmeddelande från SF Studios.

Filmen är baserad på Fredrik Backmans succéroman med samma namn. Komedin om kärlek och oväntade vänskaper har sålt mer än sju miljoner exemplar över hela världen och låg på New York Times bestsellerlista i 77 veckor i följd när den släpptes.

Romanen filmades av 2015 och är en av de mest sedda svenska biofilmerna genom tiderna med runt 1,7 miljoner biobesökare. Den som ska ta sig an Rolf Lassgårds paradroll som Ove är som tidigare meddelats Tom Hanks.

Den amerikanska versionen av filmen produceras av SF Studios. Producent är Fredrik Wikström Nicastro tillsammans med Rita Wilson och Playtone-ägarna Tom Hanks och Gary Goetzman.

Inspelningen kommer att påbörjas i år.

Inrikes

Svenskt militärt deltagande i Mali kan kortas

Försvarsminister Peter Hultqvist lovar besked inom en månad om hur det blir med de svenska militära bidragen till FN och den franskledda militära styrkan i Mali.
Foto: Jessica Gow/TT
Inrikes
Inrikes De svenska militära insatserna i Mali ses över sedan en junta tagit över i landet som även hyrt in ryska legoknektar.
Försvarsminister Peter Hultqvist (S) lovar riksdagen besked inom en månad.

Hultqvist och utrikesminister Ann Linde (S) sade efter att ha informerat det sammansatta försvars- och utrikesutskottet i riksdagen att utvecklingen i Mali oroar mycket.

– Situationen i Mali har förändrats dramatiskt eftersom juntan inte står fast vid att hålla val i början av året utan tänker sitta kvar ett antal år. Sedan är det det här med det ryska engagemanget via Wagnergruppen, sade Hultqvist vid en pressträff efter mötet i riksdagen.

Sätta press

Han och Linde noterar att det pågår ett intensivt internationellt arbete, bland annat genom EU, för att sätta press på juntan. Sanktioner har införts, till exempel.

– Det kan ju vara så att de oerhört kraftiga sanktionerna, och att EU är på gång med ytterligare sanktioner, bidrar till en positiv lösning. Vi måste också samtala med våra partner, säger Ann Linde.

Hon syftar på att Sverige dels deltar sedan länge i den FN-ledda insatsen Minusma i landet, dels också sedan ett antal år i en mer operativ och farligare militär insats som leds av Frankrike. Den senare styrkan, med samlingsnamnet Takuba, ska stödja Minusmaarbetet genom att motarbeta terrorism och jihadister i regionen.

Kräver plan

Det är bra att regeringen lovar besked om framtiden inom en månad. Men Hultqvist måste då komma med en plan för hur och när de svenska militärerna ska tas hem, anser Kerstin Lundgren, utrikespolitisk talesperson för Centerpartiet.

Motiven för både FN-insatsen och Takuba fallit, tycker Lundgren, efter juntans maktövertag och de ryska legostyrkorna i Wagnergruppen kommit in som juntans hjälpredor.

– Risken är stor att det nu blir en del i att säkra militärregeringen i Mali och dessutom tillsammans med Wagnergruppen. Vi kan inte ge legitimitet åt juntan och Wagner, säger hon.

– Utskottet har varit tydligt med att om ryska legoknektar från Wagnergruppen skulle operera sida vid sida med den internationella insatsen så ska Sverige lämna, säger Aron Emilsson, Sverigedemokraterna.

Vara trovärdiga

Hultqvist understryker att det inte bara är att lämna över en natt, med hänsyn och respekt för FN och andra deltagande länder. Men han lovar någon form av besked inom en månad.

– Det handlar om trovärdighet gentemot våra partner. Vi för en dialog, konfronterar och angriper problemen gemensamt, säger försvarsministern.

Riksdagen har givit klartecken för regeringen att fullfölja deltagandet i FN-insatsen Minusma under 2022 och siktet är inställt på att avveckla den senast 2024. Vad gäller den mindre, men farligare insatsen inom ramen för Takuba ska den största delen av insatsen dras tillbaka under februari. Kvar blir en sjukvårdsinsats, men frågan är nu om den också ska dras hem snart.

Lars Larsson/TT

FAKTA

Fakta: Takuba och Minusma

Task Force Takuba i Mali leds av Frankrike.

Det är en multinationell specialförbandsstyrka med bidrag från flera europeiska länder.

Mellan november och februari står styrkan under svenskt befäl. Därefter ska det svenska bidraget avvecklas, med undantag för en sjukvårdsdel.

I dagsläget ingår åtta länder i insatsen: Sverige, Frankrike, Tjeckien, Italien, Estland, Nederländerna, Belgien och Portugal. Även Norge bidrar med ett mindre antal soldater till den svenska insatsen.

Takuba är en del av den pågående franskledda insatsen Operation Barkhane, Frankrikes största militära insats utomlands.

Det svenska bidraget är en helikopterburen snabbinsatsstyrka. Den består av cirka 150 personer och kan tillfälligt utökas med ytterligare 100 personer vid behov.

Personalen består av specialförbandsoperatörer, personal från specialförbandens stödförband samt även personal från konventionella förband. Helikopter 16, Black Hawk, används i insatsen.

Styrkan opererar i Mali och även i Niger vid behov. De två länderna har bjudit in styrkan att verka i länderna.

Sverige har sedan tidigare även ett engagemang i Mali genom FN-insatsen Minusma och EU-insatsen EUTM Mali.

I Minusma deltar Sverige med ett lätt skyttekompani på omkring 220 soldater. Styrkan kan vid behov tillfälligt utökas till högst 470.

Källa: Försvarsmakten

Sport

KRÖNIKA: Det var bara en tidsfråga

Det var bara en tidsfråga - Artur G Bliding trodde att Joakim Fagervall skulle få sparken redan i höstas.
Foto: Andreas Hillergren/TT
Sport
krönika

Det kom inte som någon större överraskning att Malmö Redhawks styrelse till slut valde att sparka Joakim Fagervall. Det som möjligen kändes lite märkligt var tidpunkten.

Redan i höstas skrev jag att Redhawks sportsliga ledning var tvungen att agera, att man måste inse att klubben nått vägs ände med Fagervall efter en lång rad mediokra insatser. Coachningen var obefintlig, energinivån låg, spelidén lyste med sin frånvaro och det verkade inte som om någon - varken spelare eller coacher - trodde på det det höll på med.

Man hade värvat ihop ett riktigt ”dream team” med hemvändande stjärnspelare, men det blev bara pannkaka av alltihop och krisen kom allt närmare.

I det läget kändes det som om jag var ensam om att se det oundvikliga slutet. Redhawks förlängde i stället kontraktet med Fagervall, märkligt nog mitt i formsvackan, och en del kolleger pratade om vikten av långsiktighet - kanske extra mycket för att det nu handlade om en ovanligt sympatisk och helt okontroversiell tränarprofil.

För att lösa upp knutarna på isen tog vd Patrik Sylvegård, i stället för att agera kraftfullt och i enlighet med praxis, in en psykolog.

Det blev visserligen lite bättre ett tag. Rödhökarna vann några matcher och höjde framför allt svansföringen och poängskörden på hemmais. Men plumparna fortsatte komma, den allra värsta när man tappade en jätteledning till förlust borta mot bottenkonkurrenten Timrå.

Om Fagervall inte fick kicken efter det fiaskot så skulle han nog aldrig få det, tänkte jag där och då.

Nu vet vi att det var fel. Tålamodet tog slut efter ett långt uppehåll och en slumpmässig förlust borta mot Oskarshamn i återstarten av SHL-spelet.

Ett mycket konstigt valt läge på säsongen, som nog skvallrar om att det inte var den sportsliga ledningen som fattade beslutet utan styrelsen - efter starka påtryckningar från en eller flera personer med stort inflytande.

Hela den här historien har förstås skött ovanligt illa av klubben. Det är ingen katastrof att tvingas sparka en tränare, det händer i flera lag varje säsong och är mer regel än undantag i branschen. Men det är synnerligen klantigt, inte minst ur ett ekonomiskt perspektiv, att först förlänga tränarens kontrakt, trots att resultaten är dåliga eller i bästa fall diskutabla - för att sedan tvingas göra helt om bara ett par månader senare.

Jag tycker nog att Patrik Sylvegård bör rannsaka sig själv där.

Nu ska det bli intressant att se vart det här tar vägen. För lagets bedrövligt bleka resultat under säsongen kan förstås inte bara läggas Fagervall till last. Stjärnorna har inte varit i närheten av att leverera det som man rimligtvis kunnat förvänta sig. Gruppdynamiken och personkemin i truppen har uppenbarligen inte fungerat och sånt löser sig sällan över en natt.

Vill det sig riktigt illa är det inte bara rekryteringen av Joakim Fagervall som varit fel (det borde vi trots allt kunna se som ett faktum vid det här laget) , utan också besluten att plocka hem Carl Söderberg och Magnus Pääjärvi - spelare som kanske, att döma av det vi sett de senaste månaderna, har sin bästa tid bakom sig och inte är tillräckligt motiverade längre.

Det återstår förstås att se, liksom vem man lyckas hitta som efterträdare till Joakim Fagervall.

Klart är att det känns som att det måste finnas mycket mer att klämma ur den här truppen, det såg ju trots allt så lovande ut på försäsongen.

Så kanske kan det faktiskt vara så enkelt den här gången att det räcker att röra om i grytan rejält och skifta bland kostymerna i båset.

Förhandsvisning på nästa artikel
NÄSTA ARTIKEL