Opinion

Dyr skit från kommissionen

Opinion
Opinion

Under onsdagen släpps EU-kommissionens klimatpaket, där man bland annat sannolikt kan se ett ytterligare fördyrande av utsläppsrätter. Systemet med utsläppsrätter omsätter fantasisummor, vilket är helt rimligt med tanke på hur stora delar av utsläppen industrin som måste köpa sådana står för.

Som Centerpartiets Europaparlamentariker Emma Weisner konstaterar i en briefing inför klimatpaketsläppet är det mest effektiva klimatverktyget alltid att lägga över kostnaderna för utsläppen på industrin, som man nu gör med den radikala fördyrningen av utsläppsrätter. Utsläppsrättssystemet var till en början ett tandlöst verktyg på grund av sin låga kostnad. Nu gör det alltmer ont i plånboken och blir därför mer effektivt. Men fler verksamheter måste omfattas av systemet.

Synen på utsläppsrätter håller på att förändras. Man har till exempel tidigare daltat med cementindustrin, som fått gratis utsläppsrätter för att förhindra att verksamheten förflyttas utomlands där det är billigt att släppa ut. Att klara miljömålen ses dock mer och mer som en förutsättning för ett företag att framstå som livsdugligt inför en framtid där bara dem som överlever den gröna omställningen klarar sig kvar på marknaden. Även cementindustrin måste klara av det.

Centerpartiet vill se ökade kostnader för alla verksamheter som smutsar ner, inte bara dem som redan ingår i systemet. Sverige inkluderar även avfallsförbränningsanläggningar, vilket rimligen alla unionens länder borde göra. C vill också sedan länge att den fria tilldelningen av utsläppsrätter till utsläppsintensiva verksamheter ska upphöra, vilket redan borde ha hänt: den fria tilldelningen var avsedd som ett övergångssystem, men har fått vara kvar bland annat på grund av intensiv lobbyverksamhet från dem som skulle behöva betala när det inte var gratis.

Förhoppningsvis gör kommissionen det mycket olönsamt att vara en del av problemet och inte en del av lösningen genom det nya klimatpaketet.

Opinion

Återvandringen borde bekymra

Opinion
Opinion

Återvandring var den stora frågan inför och under Sverigedemokraternas landsdagar. Det är logiskt. SD har kommit överens i riksdagen med Moderaterna och Kristdemokraterna om en mycket stram politik för immigrationen. Nu planeras nästa steg, att förmå människor som redan bor i Sverige att lämna landet.

Det borde bekymra moderatledaren Ulf Kristersson. Han framställer ofta samarbetet på högersidan som betydligt mer harmoniskt än de rödgrönas. Moderaterna, Kristdemokraterna och Sverigedemokraterna har nämligen fokuserat på det som förenar. Och dit hör till exempel att hålla invandringen på en mycket låg nivå, genomföra ytterligare jobbskatteavdrag och en del annat. Helgens landsdagar visar emellertid att SD inte tänker nöja sig med redan vunna segrar. De vill ha mer, mycket mer, även inom områden där partierna redan har lagt gemensamma förslag.

Det är som sagt logiskt. För Sverigedemokraterna är invandringen vad frihet är för liberalen och jämlikhet för socialdemokraten. Det är frågan som genomsyrar alla andra frågor. Det är den ökade rörligheten som enligt SD har orsakat nästan alla dagens samhällsproblem, bristerna i vården, i skolan och otryggheten. Och omvänt, i samma takt som de invandrade blir färre blir det möjligt att höja pensioner, anställa fler i skolan och förbättra sjukvården.

Det finns idag en bred enighet i riksdagen om att hålla invandringen på en låg nivå. De flestas motiv är att det svenska samhället behöver ägna kraft de närmaste åren åt att ge stöd till människor som redan har kommit hit. Integrationen måste vara huvuduppgiften inom en överskådlig framtid. Sverigedemokraterna håller förstås med, men för dem handlar det om mycket mer. De har alltid hävdat att invandringen är för stor, och menar per definition att samhället försvagas när det kommer människor utifrån. Alltså är det fullt logiskt att partiet föreslår att invandrade ska ha sämre sociala förmåner och uppmuntras att lämna landet.

Därför är det inte konstigt att SD betraktar kompromissen med M och KD som ett etappmål. För övrigt är Ulf Kristerssons beskrivning av högersamarbetet rena struntpratet. Ursäkta uttrycket, men Kristersson förstår förstås att det inte är särskilt svårt att kompromissa i opposition. Då är det fullt möjligt att enbart göras upp om det man redan är överens om.

I regeringsställning är det inte möjligt. Om Ulf Kristersson blir statsminister kan han inte passa i vissa frågor. Då måste han förhandla fram en majoritet när det gäller till exempel biståndet, där KD och SD drar åt olika håll. Han måste ha en politik för trygghetssystemen, där hans eget parti Moderaterna och SD tycker olika.

Det är sant att det spretar rejält i det rödgröna lägret. Partierna är ense om mycket. Samtidigt går det självklart att göra upp en lång lista med frågor där partierna ligger mycket nära varandra. Där de skulle kunna skriva gemensamma reservationer om de utgjorde oppositionen.

Läget på högersidan är ungefär detsamma. De har onekligen lyckats få igenom en del förslag och dessutom har de lyckats förmå Miljöpartiet att lämna regeringen. Men den senaste tidens turbulens visar att det inte finns några tydliga regeringsalternativ i svensk politik. Det borde göra alla en smula ödmjuka.

Opinion

Magdalena den andra

Socialdemokraternas partiledare Magdalena Andersson (S) anländer till pressträff efter att ha valts till statsminister av riksdagen.
Foto: Jonas Ekströmer/TT
Opinion
Opinion

Magdalena Andersson har valts till statsminister en andra gång. Ingen vet om hon efterträder sig själv, eller aldrig har varit statsminister eftersom hon inte hann tillträda. Situationen är såpass ovanlig att den blir svårdefinierad.

Om Magdalena Andersson mot förmodan tidigare trott att övergången till regeringen Andersson skulle bli lätt har hon med denna mardrömsstart sannolikt fått rimliga (i det här fallet låga) förväntningar. Det blir den näst svagaste regering Sverige har haft, med regeringen Ullsten som etta. Det är dock en enpartiregering, vilket man kan anta att Andersson mestadels ser som en fördel, även om det för med sig stora utmaningar.

Röstförklaringen handlade ganska lite om Magdalena Andersson och mer om vem partierna vill se som syndabock, vilket varierade kraftigt. Det borde vara synnerligen förvirrande för väljarna.

Annie Lööf försökte folkbilda om den gula knappen och skillnaden mellan att trycka gult och tolerera en statsministerkandidat eller att trycka rött eller grönt och ta en annan sorts ställning. Centerpartiets position som slagpåse förbättrades av att talmannen Andreas Norlén lade skulden på Miljöpartiet för att de inte klargjort att de skulle lämna regeringen om oppositionens budget gick igenom. Med tanke på Norléns okonventionella kritik mot ett enskilt parti såg Lööf möjligheten att nyansera.

Om detta har skadat förtroendet för demokratin och i så fall hur mycket är oklart: de flesta förstår förmodligen att det inte längre är lätt och självklart att skapa ett stabilt regeringsunderlag med tre starka partier och ett antal svagare småpartier. Men det är frustrerande och skapar sannolikt oro hos väljarkåren för möjligheten till politisk stabilitet efter valet.

Talmannen har fått en del kritik för att han inte förutsåg detta eller ställde tillräckligt krävande frågor till partiledarna. Han har dock till skillnad från övriga haft anständigheten att be om ursäkt för att det blivit rörigt. Ödmjukhet vore klädsamt även för andra inblandade.

Att Socialdemokraterna anser att de bör styra Sverige, helst själva, är ingen överraskning. S är Sveriges sämsta oppositionsparti: de har ingen aning om hur man beter sig i den situationen.

Ulf Kristersson verkar återigen satsa på att göra uttalanden han får äta upp längre fram. För tre år sedan var det alliterationen om att Moderaterna aldrig skulle ”samarbeta, samtala, samverka, samregera” med Sverigedemokraterna. Denna gång var det att en regering ”måste svetsas ihop av det man vill och inte av det man inte vill”. Om Kristerssons ”konservativa block”, där Åkesson har begärt ministerposter, blir verklighet så kommer Kristersson att att samregera med ett parti som förutom invandring och främlingsfientlighet bedriver bidragspolitik till vänster. Partierna har överraskande lite gemensamt förutom fokus på kriminalitet och invandring.

Andersson kallas den ”vuxne i rummet” av Socialdemokraternas partisekreterare Tobias Baudin, vilket var en beteckning som Kristersson försökte ge Moderaterna för ett tag sedan.

Inget är vuxen i det här rummet. Det hade varit vuxet att beklaga turbulensen för medborgarna och medge att den nya och svårnavigerade situationen skapar en olyckligt förvirrande situation, där väljarna lätt får intrycket att politiker intrigerar för maktspelets egen skull och inte för att skapa en stabil regering i Sverige.

Med det sagt är det bra att glastaket för statsministrar nu förefaller krossat, även om det gärna hade fått ske under mer gynnsamma omständigheter.

Martina Jarminder

Opinion

Skamligt kyrkomötesbeslut

Kyrkomötet kopplar Israel och apartheid. Ett uttryck för antisemitiskt tankegods.
Foto: Johan Nilsson/TT
Opinion
Opinion

Ända från att romarriket gjorde kristendomen till sin officiella religion har judarna utsatts för förföljelse och diskriminering. Den förföljelsen spred sig över hela Europa och fick som tragiskt resultat Adolf Hitlers och nazismens försök att utrota den judiska folkspillran. Denna antisemitism har också haft ett starkt fotfäste i Sverige och begränsade t.ex var judar fick bo i vårt land och vilka yrken de fick utöva. Åren kring andra världskriget blev även i Sverige ett mörkt kapitel då starka krafter försökte försvåra för judar att söka skydd undan Nazitysklands förföljelse.

På senare år har judehat och antisemitism börjat gro igen via invandringen från muslimska länder och svenska extremister som börjat dyrka nazismens idéer. Judar som är utsatta för antisemitism har börjat fråga sig om de längre kan bo kvar i Sverige. Det är inte tryggt att ute i offentligheten skylta med sin judiska identitet, vilket resulterat i att en del har tagit steget att fly till Israel, en utveckling som också synts i bland annat Frankrike där flera blodiga attentat mot judar har skett.

I en tid när ånyo judar förföljs och det i delar av den muslimska världen pågår en etnisk rensning så valde majoritet på Kyrkomötet förra veckan att rösta ja till ett yrkande om att ”lyfta frågan” om att granska folkrättens tillämpning i Israel och Palestina, även utifrån” FN:s apartheidkonvention och Romstadgans skrivningar om apartheid.”

Palestinierna har under mycket lång tid levt i en trängd situation i konflikten med Israel. Men det har till avgörande del varit självförvållat genom ständiga attacker mot judar från gangsterregimen Hamas och proklamationer om att utrota den judiska staten och driva judarna ut i Medelhavet. Konflikten har också försvårats genom palestiniernas upprepade vägran att acceptera flera konstruktiva fredsförslag som USA tagit fram.

Att hävda att Israel är en apartheidstat som nu en majoritet i kyrkomötet ger uttryck för är sakligt sett fel. Det är en skamfläck för den svenska kyrkan, men också för de fyra personer som drev fram förslaget – Anna Karin Hammar (S), Lisa Tegby (Posk), Roberth Krantz (S) och Daniel Tisell (C) – och för den knappa majoritet som tog beslutet och därmed sällar sig till en antisemitisk historisk tradition som borde ha nått vägs ände. Extra illa är det också eftersom den svenska kyrkan grundades av en antisemit, Luther.

Världen av idag har en rad länder där människor utsätts för förföljelse, diskrimineras och vill fly. Men dessa lyfts inte fram på kyrkomötet fastän det finns många att välja på. Till staten Israel vill däremot palestinier flytta, vilket visas av kalla fakta. Den arabiska befolkningen har ökat från 1.2 miljoner till nästan 1.9 sedan staten Israel bildades, vilket knappast vore möjligt om denna magnet på araber med muslimsk tro är en apartheidstat. Men antisemitiskt anfäktade personer på kyrkomötet väljer att ensidigt peka ut det land som utgör den enda demokratin i denna del av världen och dessutom det tryggaste landet att leva i.

Heder åt de biskopar bl.a Sören Dalevi, Andreas Holmberg och Åke Bonnier som gått ut och protesterat mot kyrkomötets vansinniga beslut. Nu måste också de politiska partier som nominerat personer med antisemitiska reflexer till kyrkomötet tydligt ta avstånd från dessa företrädare och de åsikter de står för. För inte är det väl Socialdemokraternas och Centerpartiets uppfattning att Israel är en apartheidstat?

Lars J Eriksson

Opinion

Debatt: Så får vi ett tryggare Malmö

Förutsättningarna för ett tryggt och säkert Malmö har stärkts, menar socialdemokratiska politiker.
Foto: Johan Nilsson/TT
Opinion
Opinion

En viktig del i att skapa trygga samhällen handlar om att stävja oseriösa och illegala verksamheter. Projektet Tryggare Malmö har varit framgångsrikt när det gäller just det. Det arbetet inspireras vi socialdemokrater i riksdagen av.

Det är aldrig okej att tjäna pengar på människors utsatthet. Det ska aldrig löna sig för ett företag att begå brott eller skaffa sig konkurrensfördelar genom att försumma de anställdas rätt till en trygg arbetsmiljö. Arbetsgivare ska inte ta hit människor från andra länder för att sedan utnyttja dem genom låga löner och usla arbetsvillkor. För oss socialdemokrater är det en grundprincip att alla som kan jobba ska jobba. Lika viktigt är det att villkoren är schyssta och att lönen går att leva på.

Den här veckan har vi, socialdemokrater i riksdagens arbetsmarknadsutskott, besökt S-ledda Malmö stad. Vi har tittat närmare på det viktiga trygghetsarbete som staden gör inom ramen för det framgångsrika Tryggare Malmö.

Arbetet med att göra Malmö tryggare är socialdemokratisk politik i praktiken. Det tidigare projektet, som nu har permanentats, handlar om tillsynsarbete mot illegala verksamheter som miljöförvaltningen driver tillsammans med olika myndigheter. De områden som Tryggare Malmö kontrollerar är bland annat olovliga boenden, illegala nattklubbar, livsmedelsfusk och försäljning av otillåtna läkemedel.

Under drygt tre års tid har ett långsiktigt arbete, genom att flera kommunala och statliga myndigheter arbetat tillsammans, byggts upp. Det har visat sig vara ett framgångsrikt arbetssätt när det gäller att stävja oseriösa och illegala verksamheter i kommunen.

Förra året genomförde kommunen flera hundra kontroller tillsammans med en eller flera myndigheter. Det ledde till åtgärder som förbud mot verksamhet och i ett fall greps en person för koppleri och människohandel.

Som en följd av det har förutsättningarna för ett tryggt och säkert Malmö stärkts. Vi vet att de upprepade tillslagen mot den svarta ekonomin har haft stor effekt på verksamheter med kopplingar till kriminalitet. Samarbetet mellan de olika myndigheterna har varit och är en kraftsamling från samhällets sida för att ta bort de viktiga inkomstkällorna från de kriminella.

Att verksamheten nu har permanentats gör det också lättare att utveckla arbetet på lång sikt. De goda resultaten hoppas vi ska fortsätta.

Vi inspireras av Tryggare Malmö som visar att det socialdemokratiskt ledda Malmö har lyckats med något som många moderatstyrda kommuner fortfarande brottas med och inte funnit några lösningar på.

Vi ska inte ha aktörer som utnyttjar människor för att tjäna pengar. Sverige kan bättre.

Anna Johansson, (S), ordförande i riksdagens arbetsmarknadsutskott

Marianne Fundahn, (S), ledamot i riksdagens arbetsmarknadsutskott

Johanna Haraldsson, (S), ledamot i riksdagens arbetsmarknadsutskott

Patrik Björck, (S), ledamot i riksdagens arbetsmarknadsutskott

Johan Andersson, (S), ledamot i riksdagens arbetsmarknadsutskott

Serkan Köse, (S), ledamot i riksdagens arbetsmarknadsutskott

Helén Pettersson, (S), ledamot i riksdagens arbetsmarknadsutskott

Opinion

Chefer som gömmer sig

Tåg på perrong
Foto: Emil Langvad/TT
Opinion
Opinion

Den legendariske Electroluxchefen Hans Werthén skilde ut sig från de flesta makthavare genom sin tillgänglighet. Förvånade journalister som ringde Electrolux och ville ha en kommentar i någon fråga hamnade direkt i Hans Werthéns telefon, han hade inte pressfolk som skulle fungera som grindvakter. Han brukade kommenterar det med "att det är ju ändå mig som de vill tala med." Så agerar en chef som står för öppenhet.

Men den tiden är förbi. Idag vimlar det av pressekreterare och kommunikationsdirektörer som skickas fram för att besvara mediernas frågor även när det gäller känsliga ämnen.

Nyligen vållade det kritik när Trafikverket tagit ett beslut om att slopa högtalarutropen på järnvägsstationerna.

Högtalarutrop på järnvägsstationer har en lång tradition och utgör en service som är viktig för både synskadade och gemene man som skall åka tåg. Inte minst gäller det när trafiken inte flyter utan det uppkommer förseningar. Den stackars SJ-presskillen försökte försvara nyordningen med en app (applikation) som skall bli möjlig att laddas ner i smartphones, vilket förstås kan fungera för en del resenärer men knappast för synskadade och för de som saknar eller har en gammaldags knapptelefon-mobil. Beskedet om de slopade högtalarutropen är sakligt sett ett magplask och svårt att försvara. Om en så viktig förändrings genomförs är det givetvis verkställande direktören för Trafikverket som inför offentligheten skall försvara beslutet.

De flesta pressekreterare och kommunikationschefer sitter inte med i de slutna rum där viktiga beslut tas. Därför blir ofta deras framträdanden intetsägande eftersom de inte kan motiven på djupet för besluten eller förklara dessa på ett begripligt sätt. Däremot händer ofta att när kritikstormar bryter ut så desavoueras de snabbt av den högsta ledningen.

Det borde vara ett självklart krav när personer rekryteras till de högsta chefsposterna i näringslivet och det offentliga, att de skall ha förmåga och vilja att inför allmänheten och frågvisa journalister försvara sina beslut. Dessutom skulle det kunna spara in en hel del pengar om beslutsfattare inte omger sig med horder av kommunikatörer utan själva ställer sig i frontlinjen.

Lars J Eriksson

ANNONS

Detta är en sponsrad artikel och inte skriven av tidningens journalister.

IG

Swedbanks lansering av Apple Pay visar på mobil trend

Källa: Pexels
IG Apple Pay har varit tillgängligt på den svenska marknaden sedan hösten 2017. Alla storbanker har dock inte varit lika snabba med att erbjuda den mobila betaltjänsten till sina kunder. Nordea var först ut och bland annat Klarna och Komplett Bank har därefter lagt till tjänsten i sitt utbud. Den 4 december hoppade även Swedbank till slut på tåget, efter två år av dagliga frågor från kunder på företagets Facebooksida.

Varför Swedbank väntat tills nu med att erbjuda betalsättet är svårt att svara på. Kanske lades allt fokus på den egenutvecklade Swedbank Plånbok som länge har haft stöd för Samsung Pay, men alltså inte förrän nyligen även stöder Apple Pay. Oavsett anledning så visar Swedbanks anammande av Apple Pay att mobila applikationer i den svenska finanssektorn är en trend som de största aktörerna inte kan ignorera.

Börshandel och fysisk handel följer trenden

Handel på finansiella marknader är också något som mer och mer görs i mobilen idag. Möjligheten att kunna handla turbowarranter, CFD:s och barriers dygnet runt och på resande fot, är något som alltfler kunder i dag efterfrågar. I Sverige och sex andra europeiska länder lanserades nyligen tjänsten Turbo24, som förutom en webbaserad plattform har lagt stort fokus på mobilappar som stöder alla de funktioner som webbversionen erbjuder. Det har helt enkelt blivit hårdare krav från kunder att appar ska vara lika kraftfulla och ha samma verktyg som desktop-baserade plattformar erbjuder.

I den fysiska handeln är övergången till mobila lösningar som mest påtaglig i Sverige. Det är ingen slump att brittiska nyhetssajten The Telegraph i oktober utnämnde Sverige till världsmästare när det kommer till kontantlösa samhällen. Värdet av de kontanter som cirkulerar i Sverige har sjunkit med 27.5 procent på fyra år. Endast 60 procent hävdar att de använt kontanter över huvud taget den senaste månaden – i Japan är siffran 79 och i USA 70 procent. En av de största vinnarna på privatpersoners preferens att betala med mobilen är Swish som fortsätter ta marknadsandelar. 2014 utfördes 21 miljoner betalningar med Swish och 2018 var siffran 394 miljoner.

Betalningar med kort fortfarande störst

Kortbetalningar är fortfarande det populäraste betalsättet bland svenskar, även om det är betydligt lägre i jämförelse med de flesta andra europeiska länder och framför allt USA. Kortjättarna VISA och Mastercard har försökt simplifiera kortköp online med det nya betaltjänstdirektivet PSD2. Direktivet gör det enklare för konsumenter att verifiera köp, men det har också lett till tekniska utmaningar för e-handlare och betalväxlar att implementera den nya typen av kortköp.

Huruvida de nya direktiven är tillräckliga, och hinner implementeras tillräckligt snabbt, för att på riktigt konkurrera med de mobila betalningsalternativens framfart återstår att se – just nu ser inte den mobila trenden ut att bromsa över huvud taget. Finanssektorn tycks alltså dras mer åt fokus på mobilappar både när det gäller bankärenden, handel på börsen eller betalningar generellt. I alla fall om man ser till de största aktörernas satsning på området och nu senast kundernas rop på bankerna att erbjuda stöd för Apple Pay.

Opinion

Kammarrätt till Skåne

Inrätta en egen Kammarrätt för Sydsverige.
Foto: Johan Nilsson/TT
Opinion
Opinion

Statliga verksamheter har byggts upp under hundratals år. Uppdelningen i regioner för dessa verksamheter var förr rätt ologisk där det ibland var län eller landskap som styrde, ibland helt egna regionala uppdelningar. Under senare årtionden har statsmakten försökt skapa en mer enhetlig struktur så att rationella regioner inrättats. Ett stark men ännu inte förverkligat mål är också att ersätta dagens landsting/regioner med storregioner även om de formellt är lokalt styrda verksamheter.

Det är rationellt med att ha en likartad regional struktur över hela landet. Även domstolsväsendet bör präglas av detta. Men medan vi har sex hovrätter spridda över landet, för att skapa regional förankring, så har vi endast fyra kammarrätter, i Stockholm, Göteborg, Sundsvall och Jönköping. Någon logik i detta är svårt att se.

Skåne sorterar idag under Kammarrätten i Göteborg. Det innebär att domstolen har ärenden ända uppifrån Värmland ner till Skåne. Att den nyaste Kammarrätten lokaliserades till Jönköping hade regionalpolitiska motiv. Den ärendemängd som genereras i Skåne samt att Skåne befolkningsmässigt är en av landets största regioner med 1,4 miljoner invånare, gör det starkt motiverat med en sydsvensk Kammarrätt.

Det är hög tid att inrätta en Kammarrätt för Sydsverige, lämpligen Skåne kompletterat med Blekinge och Kalmar län. Med den geografiska avgränsningen skulle en Sydsvensk Kammarrätt täcka ett område med 1.8 miljoner invånare. Det skulle öka den statliga närvaron i Sydsverige och bli ett behövligt tillskott av kvalificerade juristtjänster t.ex för de som examineras vid Lunds universitet. En sådan Kammarrätt kan lokaliseras till Malmö eller Lund och därmed förstärka arbetsmarknaden för jurister i hela Sydsverige.

Lars J Eriksson

Opinion

Trafikverket inte SJ ansvarigt

Opinion
Opinion

Rättelse: I fredagens huvudledare pekades SJ ut som ansvarig för högtalarutropen på järnvägsstationerna, en service som skall upphöra. Det var fel påpekar SJ:s pressavdelning och jag beklagar att jag inte noterat att det var Trafikverket som var ansvarigt.

Järnvägssystemet är idag så uppdelat på olika bolag att det skapar oreda. SJ kör tågen, Trafikverket ansvarar för spår, skyltar och högtalare medan Jernhusen äger stationsbyggnaderna. Till råga på allt är det ett separat statligt bolag, Green Cargo, som kör godstrafiken och Euromaint, ett tidigare av SJ ägt bolag som sköter underhåll av tågen, numera spanskägt efter att ha ägts av riskkapitalbolag. Väl många kockar inblandade för att anspela på ett känt uttryck. Det fick jag och ett femtontal passagerare uppleva en snökall vinter för några år sedan på centralen i Nyköping då all södergående tågtrafik var inställd på grund av en brand. Efter en stund kom en väktare och körde ut oss eftersom han jobbade åt Jernhusen som ägde stationshuset och SJ som körde tågen inte kunde hålla stationen öppen i väntan på att ersättningsbussar skulle komma om någon timma. Men detta är ett sidospår. Texten i ledaren var rent principiell, att höga chefer både i offentliga verksamheter och näringslivet skickar fram underhuggare att svara på kritiska frågor. SJ skall inte lastas för Trafikverkets felbedömning och bristande kommunikation när det gäller slopade stationsutrop som bland annat drabbar synskadade. Senaste beskedet är att de slopade stationsutropen skjuts på framtiden, bäst vore förstås att behålla dem.

Lars J Eriksson

Opinion

Inga hot är acceptabla i skolan

Opinion
Opinion

För Dagens Nyheter berättar Liv Wallenberg i Skurup om att hon utsatts för hot och trakasserier, bland annat i skolan, sedan hon kom ut som homosexuell. Familjen har också fått ägg kastade på huset och blivit uppringda med hot.

Man kan förvånas över att Wallenbergs skola inte verkar ha agerat mot den hotfulla tonen som beskrivs, utan hänvisat till att tonårspojkar är på det sättet. Skolmiljön måste vara trygg även för minoriteter och det finns ingen anledning till att man ska ursäkta hot och mobbning för att gärningsmannen är ung, eller omogen.

Utan att dra för många växlar på sambandet så har det diskuterats om gärningsmannen i knivdådet i Eslöv hade kunnat stoppas om man tagit hans prat om nazism och våld mot minoriteter på större allvar.

Liv Wallenbergs föräldrar ser en koppling till hur lokala kommunpolitiker agerat, till exempel i fallet med slöjförbud i Skurup, som de menar skickar en signal om att det är i sin ordning att missakta minoriteter. Det är svårt att säga om där finns en koppling, men det finns fog för att unga människor ser tonen i samhällsdebatten som vägledande för hur de själva kan bete sig.

Dagens Nyheter påpekar att flera mindre skånska orter är negativa till Prideflaggor, vilket stämmer, men man ska i det sammanhanget inte heller glömma bort att många invånare också uttryckt stöd och i fallet Skurup gått i en lokal Prideparad. Det är osannolikt att ökat hat mot hbtqia-personer är ett unikt skånskt problem.

Förhandsvisning på nästa artikel
NÄSTA ARTIKEL