Opinion

Försvara demokratin

Olle Wästberg, liberal debattör, vill stärka demokratin.
Foto: Stefan Jerrevång / TT
Opinion
Opinion

Globalt befinner sig folkstyret, demokratin, i kris. Under senare år har en rad länder, även i Europa, utvecklats i auktoritär riktning. Ungern och, delvis, Polen är idag med Victor Orbans ord ”illiberala demokratier”. Enligt den amerikanska tankesmedjan Freedom House lever endast 4,5 procent av världens befolkning i vad som kan betecknas som fullvärdiga demokratier.

Detta är en oerhört allvarlig utveckling – och ingen bör förledas att tro att vårt land är immunt. Olle Wästberg, som bland annat varit ordförande för den senaste Demokratiutredningen, utvecklar detta i boken ”Den hotade demokratin” med underrubriken ”Så kan den räddas i populismens tid” (Ekerlids).

Wästberg påpekar att svensk demokrati med knapp majoritet kan avskaffas på 14 månader, bara det är ett riksdagsval emellan. I en tid då ett högerauktoritärt parti som Sverigedemokraterna vinner inflytande kan detta perspektiv inte avfärdas som fria fantasier. Regeringen kan, liksom skett i Ungern och Polen, byta ut domarkåren, börja styra kulturinstitutioner och göra public service till propagandakanaler även hos oss. Vi är inte där, men det gäller att se upp.

En allvarlig utveckling är att partiernas medlemstal kraftigt har sjunkit under senare år. Enligt en undersökning anser endast 15 procent av svenskarna idag att de har politiskt inflytande mellan valen. Antalet politiskt förtroendevalda har sjunkit från ungefär 200 000 på 1950-talet till 36 000 idag. Avståndet mellan väljare och valda har blivit längre. Ser vi inte upp kommer även valdeltagandet att sjunka. Partierna har ett stort ansvar för att fler medborgare ska motiveras att engagera sig.

Olle Wästberg förespråkar skilda valdagar, vilket är demokratiskt klokt. Det finns ingen anledning för Sverige att, till skillnad från grannländerna, utse företrädare i riksdag och kommun på samma dag. Då blir den nationella politiken alltför dominerande. De lokala frågorna riskerar att hamna i bakgrunden.

Demokratin ständigt måste återvinnas. Annars kan även svensk demokrati hamna i kris fortare än vi tror.

Håkan Larsson

Opinion

Riskfritt brott

Låst cykel på trottoar.
Foto: Björn Larsson Ask / SvD / TT
Opinion
Opinion

En person från Lund hittade sin stulna cykel i en Facebook-annons och en annan sin i Polen, efter att ha placerat en gps under sadeln. Tjuven som satte in Facebook-annonsen åkte fast för häleri, men det tillhör ovanligheterna. Påföljden är dock så lindrig att mannen fortsatt sälja stulna cyklar via Marketplace utan något längre avbrott. Några få försäljningar finansierar böterna.

Sydsvenskan uppmärksammar att det enda sättet att få tillbaka stulna cyklar oftast är att själv leka privatdetektiv. Bara några promille av skånska cykelstölder klaras upp. Den flesta har accepterat att man får cykeln stulen och att tjuven slipper konsekvenser.

Att en viss kategori mindre brott i princip är riskfria för tjuven skadar förtroendet för polis och rättsväsende och skapar en känsla av rättslöshet som inte är bra för ett välfärdssamhälle.

Det är bra om många cyklar istället för att ta bilen till jobbet. Då måste man hantera problemet med att allt fler köper dyra cyklar, som elcyklar eller pendlarcyklar och förväntas stå ut med att de blir stulna, vilket kan bli en stor ekonomisk belastning för en privatperson med låg lön.

En tjuv intervjuas. Det är den vanliga historien med en arrogant kille i dyra kläder som tycker att han förtjänar bättre än att leva som en vanlig, fattig Svensson.

Bättre parkeringar, kameraövervakning och väktare står på Lundaliberalernas Philip Sandbergs att-göra-lista, men det är riskfyllt att som politiker lova att lösa ett olösbart problem. Det är kloka åtgärder, men det är lika klokt av Sandberg att han uppmanar spekulanterna att ta sitt ansvar och inte köpa en cykel som kan vara stulen.

Tyvärr lär väl Facebook vara lika ointresserade av förhindra lagbrott på sin sajt som vanligt, annars borde man bli avstängd från att annonsera om man säljer stöldgods.

Det är svårt på gränsen till omöjligt att stoppa cykelstölderna. Men påföljden för att systematiskt stjäla och sälja stulna cyklar måste blir mer än en summa man kan få in på försäljningen av en enda stulen Monark Karin.

Martina Jarminder

Opinion

Ska Danmark smutsa ner havet igen

Opinion
Opinion

Nästa vecka hålls ett seminarium på riksdagen om ö-bygget Lynetteholm och riskerna för havsmiljön i Öresund, på initiativ av den skånska Centerpartisten Niels Paarup-Petersen och vänsterpartisten Elin Segerlind.

Den konstgjorda ön Lynetteholm som blir en helt ny stadsdel i havet utanför Köpenhamn är ett jättespännande projekt med intressanta boenden och möjligheter för köpenhamnska företag. Hade det inte varit för skepsis kring hållbarhetstänket hade det bara varit att göra tummen upp för nytänkandet.

Man kan stillsamt undra hur medvetna de flesta svenska riksdagsledamöter ens är om att Lynetteholmprojektet finns. Intresset för skånsk-danska relationer brukar vara svalt i riksdagen, men seminariet är inte minst därför ett bra initiativ.

Det finns ett antal frågetecken kring hur mycket hänsyn man tagit till havsmiljön från dansk sida och tidigare erfarenheter ger Sverige goda skäl att vara misstänksam mot danskt hållbarhetstänkande kring Öresund och påverkan på dess djur- och växtliv.

Efter att det visat sig att Danmark glatt tankat ut bajsvatten i Öresund under en längre tid så är förtroendet för danskarnas intresse av att hålla havet rent ganska så måttligt. 2020 rapporterade Danmarks TV2 till exempel att Köpenhamn hade släppt ut 35 miljarder liter orenat avloppsvatten i Öresund under fem års tid.

Oron kring Lynetteholmsbygget handlar om betydligt värre saker än avloppsvatten, som eventuell dumpning av förorenade muddermassor ute i Kögebukten, några kilometer från Falsterbohalvöns naturskyddade havsområde.

Att Paarup-Petersen, Elin Segerlind och andra skånska beslutsfattare och berörda tjänstemän håller ögonen på vad Lynetteholmsprojektet innebär i form av belastning på klimatet och för havsmiljön är alltså klokt.

Opinion

Mer ankdamm i Hörbypolitiken, tack

Gräsandsfamilj
Foto: Sergei Grits
Opinion
Opinion

För tre år sedan fick Hörbybon Gunilla Kronbäck ja till ett medborgarförslag om att bygga nya ankhus för änderna i Hörbyån. När Kronbäck flyttade till kommunen för 20 år sedan gladde hon sig åt de många gräsänderna, men antalet minskade som en följd av att ankhusen vandaliserats och gjort ungarna till måltavlor för rovfåglar.

Hon lade ett förslag om nya ankhus, fick ja och lämnade över material till kommunen, eftersom tekniska nämnden satt som villkor att det inte fick kosta kommunen något, vilket i sig är rätt konstigt. Sedan dess har inget hänt. Politiker hänvisar till tjänstemän och vice versa.

Det är inte ett gräsandsproblem, utan ett trygghetsprobem. Man måste kunna lita på beslutsfattare och tjänstemän och medborgarna måste känna att det lönar sig att engagera sig i sin närmiljö. Den lokala demokratin måste fungera i praktiken och den som vänder sig till kommunen med frågor måste kunna få bra svar. Ingen har velat veta av Kronbäcks ankhus efter beslutet att bygga dem. Så urholkar man förtroendet för lokal demokrati.

Peter Siilak, samhällsbyggnadschef i Hörby kommun frågar vad han har med saken att göra och menar att det inte är hans bekymmer. Självklart är det det. Alla chefer i en kommun har ansvar för att medborgarna ska känna sig som en del av en sund fungerande lokal demokrati och organisation, där man håller sina löften och medborgarnas synpunkter är viktiga.

Sverigedemokraternas Anders Hansson säger att beslutet som tekniska nämnden tog är jättekonstigt, eftersom man lägger ansvaret för bygget på Gunilla Kronbäck. Det har han rätt i. Vandalisering och återställning borde vara en fråga som intresserar kommunen mer än så.

Hansson lovar nu att man ska försöka hitta materialet som Gunilla Kronbäck har lämnat in, så ankhusen kanske kan byggas, även om han säger att han inte kan lova något. Men Hörby har redan lovat Gunilla Kronbäck att bygga ankhus. Det är det som ja till ett medborgarförslag innebär. Dags att hålla det löftet.

Martina Jarminder

Opinion

Elbilar kommer att bli hårdare beskattade

Opinion
Opinion

Efter att ha haft det trögt i början har elbilarnas andel av nybilsförsäljningen ökat kraftigt. En del köper fossilfria bilar av miljöskäl. Andra gör det för att bensin- och dieselpriserna börjar att nå en smärtgräns när varje liter kostar ungefär 20 kronor. Det gräver djupa håll i människors hushållskassa, i synnerhet som att elpriserna i vinter ökat dramatiskt på grund av den gemensamma europeiska elmarknaden.

Vi vet historiskt att skatter som införts kommit för att stanna. Få skatter har tagits bort, även om vi haft sådant som teskatt, chokladskatt och skatt på sidentapeter om vi går långt tillbaka i tiden.

Under andra världskriget fick vi oms, omsättningsskatt som skulle vara tillfällig. Den blev inte tillfällig utan bytte namn till moms, mervärdesskatt och har kommit för att finnas i evighet.

En del av de som nu köper elbilar brukar framhålla att de är billigare i drift än fossilbilar. Det är sant även om den billiga driften till stor del äts upp av de höga inköpspriserna. Men en huvudorsak är också att drivmedel är så hårt beskattade. Transporter betalar nästan 100 miljarder om året i skatt, varav hälften är drivmedelsskatt. Avvecklas bensin och dieselbilar blir det ett djupt hål i statskassan. Det klarar inte statsfinanserna att hantera med tanke på alla stora utmaningar staten står inför som driver upp utgifterna. Därför kommer man att kasta blicken på elbilarna. På ett eller annat sätt kommer staten att kompensera sig t.ex genom ökade vägavgifter och höjd fordonsskatt. Så tro inte att elbilarna långsiktigt blir billigare att köra, även om de gör klimatnytta.

Lars J Eriksson

Opinion

Byråkratifeta regioner

Alltför många pärmbärare i regionerna.
Foto: Jessica Gow/TT
Opinion
Opinion

Vi är inne i ett valår. Inga politiker kommer att ha svårare att försvara sitt fögderi än regionpolitikerna som har ansvaret för den svenska sjukvården.

Svenska Dagbladet visade för några dagar sedan hur hela 33,6 procent av personalökningarna inom sjukvården de senaste 13 åren består av byråkrater. Allra värst är det i Region Stockholm där ökningen av byråkrater är 62 procent. Men även Region Skåne ligger illa till med en ökning med 34 procent.

Av samtliga personalökningar står ökningen av byråkraterna för 62 procent hos värstingen, Region Stockholm. Rikssnittet ligger på 33,6 procent medan Skåne har en ökning med 34 procent, vilket motsvarar 1925 fler byråkrater. Alla är förstås inte passiva pärmbärare ingen verksamhet klarar sig utan en stor tjänstemannakader. Men vi har fått en alltmer destruktiv obalans mellan vårdpersonal och en svällande byråkrati.

Få eller inga politiker kommer att ställa sig upp och försvara ökningen av byråkratin. Frågan är om de ens är medvetna om hur omfattande ökningen har varit. Snarare är den ett utslag av bristande kontroll och oförmåga att göra rätt prioriteringar.

Så här kan vi inte ha det och definitivt kan vi inte fortsätta på den inslagna vägen.

Till det paradoxala hör att ökningen av antalet byråkrater inom sjukvården inte är önskad av politikerna. De vinner inte några väljare under valrörelsen genom att stå i valstugor och peka på att de har anställt fler tjänstepersoner för den och den uppgiften. Däremot riskerar politikerna i majoritetskonstellationerna att förlora valet om och när väljarna får upp ögonen på hur illa ställt det är.

Det behövs en kriskommission för sjukvården. Den svällande byråkratin är inget som regionpolitikerna eller regionernas högsta chefer själva klarar av att hantera. Det gäller i synnerhet som en delförklaring är att statliga regelverk kring sjukvården pressar fram en ökad byråkrati t.ex genom dokumentationskrav, rapporteringsskyldigheter och liknande krav på de administrativa processerna.

Det finns en rad saker som behöver klarläggas. Hur kan t.ex Region Östergötland begränsa ökningen av andelen byråkrater till 14 procent under samma tidsperiod som genomsnittet för regionerna är mer än dubbelt så högt på 34 procent. Det behövs en kriskommission för sjukvården, gärna en gemensam via SKR, regionernas eget samverkansorgan.

Lars J Eriksson

ANNONS

Detta är en sponsrad artikel och inte skriven av tidningens journalister.

IG

Swedbanks lansering av Apple Pay visar på mobil trend

Källa: Pexels
IG Apple Pay har varit tillgängligt på den svenska marknaden sedan hösten 2017. Alla storbanker har dock inte varit lika snabba med att erbjuda den mobila betaltjänsten till sina kunder. Nordea var först ut och bland annat Klarna och Komplett Bank har därefter lagt till tjänsten i sitt utbud. Den 4 december hoppade även Swedbank till slut på tåget, efter två år av dagliga frågor från kunder på företagets Facebooksida.

Varför Swedbank väntat tills nu med att erbjuda betalsättet är svårt att svara på. Kanske lades allt fokus på den egenutvecklade Swedbank Plånbok som länge har haft stöd för Samsung Pay, men alltså inte förrän nyligen även stöder Apple Pay. Oavsett anledning så visar Swedbanks anammande av Apple Pay att mobila applikationer i den svenska finanssektorn är en trend som de största aktörerna inte kan ignorera.

Börshandel och fysisk handel följer trenden

Handel på finansiella marknader är också något som mer och mer görs i mobilen idag. Möjligheten att kunna handla turbowarranter, CFD:s och barriers dygnet runt och på resande fot, är något som alltfler kunder i dag efterfrågar. I Sverige och sex andra europeiska länder lanserades nyligen tjänsten Turbo24, som förutom en webbaserad plattform har lagt stort fokus på mobilappar som stöder alla de funktioner som webbversionen erbjuder. Det har helt enkelt blivit hårdare krav från kunder att appar ska vara lika kraftfulla och ha samma verktyg som desktop-baserade plattformar erbjuder.

I den fysiska handeln är övergången till mobila lösningar som mest påtaglig i Sverige. Det är ingen slump att brittiska nyhetssajten The Telegraph i oktober utnämnde Sverige till världsmästare när det kommer till kontantlösa samhällen. Värdet av de kontanter som cirkulerar i Sverige har sjunkit med 27.5 procent på fyra år. Endast 60 procent hävdar att de använt kontanter över huvud taget den senaste månaden – i Japan är siffran 79 och i USA 70 procent. En av de största vinnarna på privatpersoners preferens att betala med mobilen är Swish som fortsätter ta marknadsandelar. 2014 utfördes 21 miljoner betalningar med Swish och 2018 var siffran 394 miljoner.

Betalningar med kort fortfarande störst

Kortbetalningar är fortfarande det populäraste betalsättet bland svenskar, även om det är betydligt lägre i jämförelse med de flesta andra europeiska länder och framför allt USA. Kortjättarna VISA och Mastercard har försökt simplifiera kortköp online med det nya betaltjänstdirektivet PSD2. Direktivet gör det enklare för konsumenter att verifiera köp, men det har också lett till tekniska utmaningar för e-handlare och betalväxlar att implementera den nya typen av kortköp.

Huruvida de nya direktiven är tillräckliga, och hinner implementeras tillräckligt snabbt, för att på riktigt konkurrera med de mobila betalningsalternativens framfart återstår att se – just nu ser inte den mobila trenden ut att bromsa över huvud taget. Finanssektorn tycks alltså dras mer åt fokus på mobilappar både när det gäller bankärenden, handel på börsen eller betalningar generellt. I alla fall om man ser till de största aktörernas satsning på området och nu senast kundernas rop på bankerna att erbjuda stöd för Apple Pay.

Opinion

Laban kunde varit en bra anställd

Opinion
Opinion

Kanske är det ingens fel att 23-årige Laban från Eslöv, som hade autism, valde att avsluta sitt liv efter att han upplevt sin arbetssituation som stressande. Laban arbetstränade på Samhall, som borde haft goda förutsättningar att tillgodose en anställd med särskilda behov. Att han inte kunde garanteras den förutsägbara, trygga arbetsträning som han behövde för att kunna fungera är rejält tragiskt.

Personer med symptom som gör att de kräver en extremt inrutad, förutsägbart arbetssituation skulle kunna vara en tillgång för en verksamhet. En ung person utan problem med att göra vad hen ska på utsatt tid, som trivs med det som andra skulle tycka var tråkiga, repetitiva arbetsuppgifter skulle med rätt stöd vara en bra anställd.

Det sorgliga och märkliga i historier som Labans är att personer med den här typen av funktionsvariationer med rätt förutsättningar både kan klara av och trivas med ett arbete. Personer med en problematik som gör det struligt för dem i vardags- och privatlivet kan komma till sin rätt på en arbetsplats med tydliga regler och förväntningar.

Man kan inte annat än beklaga att det verkar så svårt med förståelsen för vad som behövs för att personer med särskilda behov ska få plats på arbetsmarknaden och i samhället. Arbetsgivare som Samhall borde ha kompetens och möjlighet att av att möta dem på deras egna villkor.

Martina Jarminder

Debatt

Alliansfritt Ukraina ett win-win

Militärparad i Kiev.
Foto: Efrem Lukatsky
Debatt
Debatt

Detta är en debattartikel som uttrycker en personlig åsikt. Den är inte skriven av tidningens journalister.

Ukrainarna har lidit mest av fattigdom, misär, korruption och krig i Europa de senaste två decennierna. Miljontals Ukrainare har emigrerat, främst med rysk, ukrainsk och judisk bakgrund. Landets befolkning har minskat med tio miljoner sedan sin självständighet 1991. Nyligen har landets fd president Petro Porosjenko arresterats för landsförräderi. Porosjenko är en av landets många oligarker som styrt landet både från bakgrunden och direkt i politiken. Inbördeskriget i de två östra ukrainska regionerna Luhansk och Donetsk, där majoriteten av befolkningen är rysktalande, har kostat minst 13 000 människoliv. En ärlig och opartisk tolkning av kriget är att den ukrainska armén bekämpar ryskstödda separatister, medan en annan tolkning är att armén dödar och krigar mot sitt eget folk. Landets demokrati är minst sagt svag.

Från ett rationellt perspektiv är det svårt att förstå att Nato vill att Ukraina ska bli en Natomedlem. För det första har landet en mycket trasig ekonomi och demokrati med en genomsyrande korruption, även inom armén.

För det andra skulle ett ukrainskt Natomedlemskap bara förvärra den spända relationen mellan Ryssland och Väst och riskera ett krig i Europa. Det är nog inte många som kan förneka att det skulle dessutom leda Europas militära maktbalans och säkerhetsordning i negativ riktning. Varför vill Nato, USA och fredsprojektet EU riskera sådant? Ett större Nato betyder inte per automatik att det gynnar Nato, den Europeiska freden och ukrainarna. Nato måste en gång för alla ta reda på var gränsen för utvidgning är.

Varför så bråttom med ukrainskt Natomedlemskap? Det handlar självklart om de rysktalande regionerna Luhansk och Donetsk. Både USAs och Ukrainas toppolitiker vet att den dag dessa områden får ett utökat självstyre i Ukraina, kommer regionerna kunna lägga in sitt veto till medlemskap. Det är därför Ryssland högst sannolikt inte är intresserat av att ockupera regionerna, utan istället se till att de får ett starkt självstyre i Ukraina. Det är säkert också därför debatter om Minskavtalet om fred i Luhansk och Donetsk med bl a utökat självstyre för dessa regionerna inte får så mycket utrymme i många medier.

En annan fråga som sällan ställs är om den fortsatta alliansfriheten tjänar det ukrainska folket bättre än Natomedlemskap? Nato är för Guds skull en militärallians, inte en oskyldig handelsallians. Det är allvar. Finland, Österrike, Schweiz och Sverige är fyra bra exempel på att militär alliansfrihet kan ge fler fördelar än Natomedlemskap för både landets invånare och Europas maktbalans och säkerhetsordning.

En sak som historien har lärt oss är att man inte bara ändrar maktbalanser och militära allianser hur som helst utan konsekvenser. När maktbalanser i Europa rubbas har det ofta lett till konflikter, ibland förödande konflikter. Ukraina är dessutom det näst största landet till ytan i Europa, efter Ryssland, och det lever 41 miljoner människor i Ukraina. Det viktigaste är dock att landet har en 2 000 km lång gräns med Ryssland. Ukrainas geostrategiska läge bär med sig ett gigantiskt ansvar.

En sak som alla geostrategiska analytiker borde kunna räkna ut är att det ukrainska folket kommer att frodas bäst om man är alliansfri och arbetar enträget för goda relationer både med Ryssland och Väst och börjar lägga sin fulla energi på att lösa sina djupa inhemska problem. Ukrainas roll som en alliansfri buffert kan bli en stor fördel för ukrainarna och den bästa vägen ut ur misär och inre konflikter. Ukrainas revanschism mot Ryssland, USA:s/Natos ambition att uppta landet i Nato samt Rysslands ambition att dra in landet i sin maktsfär är tre fällor som Ukraina borde se upp med. Ukrainarna måste i görligaste mån undvika att bli en spelplan för stormakters maktspel där ukrainarna är spelbrickor. Ett alliansfritt Ukraina skulle gynna den europeiska freden, Nato, Ryssland och inte minst det redan hårt prövade ukrainska folket, inklusive den stora ryska minoriteten. Ett alliansfritt Ukraina är ett win-win.

Skurup

Man åtalas för misshandel av ex-flickvän

Den åtalade mannen erkänner att han utövat delar av misshandeln.
Foto: Johan Nilsson/TT
Skurup
Skurup Lunds tingsrätt väcker åtal mot en man som misstänks för att under förra året ha misshandlat sin före detta sambo. Kvinnan berättar att hon blivit dragen i håret och fått huvudet dunkat mot väggen upprepade gånger.

En man i 30-årsåldern, hemmahörande i Skurup, åtalas av Lunds tingsrätt för att ha misshandlat sin före detta flickvän under förra året. Samtidigt åtalas han även för barnfridsbrott. Detta då hans och kvinnans gemensamma barn ska bevittnat misshandeln.

Det ska varit i samband med att kvinnan befann sig på en fest som hon mottog meddelanden från hennes före detta pojkvän, som hon delar vårdnaden om barnen med. I dessa ska mannen berättat att han tagit starka tabletter.

Detta fick kvinnan att bli väldigt orolig för sin tidigare sambo och för en av deras söner som vid tillfället befann sig hemma hos honom.

Hon hörde därför av sig till mannens mamma, barnens farmor, och berättade om vad hon fått höra. Farmodern hörde strax därefter av sig och berättade att mannen låg avsvimmad innanför dörren.

Kvinnan blev därefter upphämtad av farmodern och de ringde i samband med detta efter ambulans.

Efter en stund vaknar mannen till och började då gå mot sonens rum. Båda kvinnorna försökte hejda honom och påtala att sonen skulle vakna ifall han gick in där och att han borde vänta på ambulansen som var på väg.

Därefter ska mannen under en stund befunnit sig i sovrummet tillsammans med den sovande sonen innan han kom tillbaka.

I samband med att mannen tittade på kvinnans telefon ska han blivit väldigt arg och börjat skrika åt kvinnan och slå sönder telefonen.

Kvinnan förklarar även hur hon sedan bland annat fått huvudet dunkat mot väggen samt blivit fasthållen och spottad på. När polisen anländer sätter sig mannen till motvärn och de tvingas använda pepparspray för att få kontroll på honom.

Mannen själv har i förhör erkänt att han utfört delar av misshandeln men att han har en dålig minnesbild av kvällen. Han menar att han varit arg eftersom kvinnan ljugit för honom. Enligt honom ska även kvinnan varit fysisk mot honom.

Han nekar dock till anklagelsen om barnfridsbrott och menar att han tror att sonens enda upplevelse av situationen var att han vaknade av skriken.

Förhandsvisning på nästa artikel
NÄSTA ARTIKEL