Personligt

På rätt väg med ”Allt skall du förlora”

En man i en karmstol.
Foto: Mikael Cadier
Personligt
ystad
Personligt Författaren och bibliotekarien Magnus Cadier har hittat hem. Mitt i livet med andra boken på gång inser han att allt är som det ska. Efter att ha läst ordet ”refuserad” ungefär hundra gånger utan att ge upp ser han nu fram emot att andra boken, ” Allt skall du förlora”, ges ut i höst. Nu får livet gärna fortsätta i samma linje:
– Jag drömmer om att få fortsätta vara författare, skriva till jag blir 97 år och dör, säger han.

Magnus Cadier är hemma i sitt hus på landet denna dag, i Hagestad på Österlen. Här har han bott med sin make Mikael Cadier i tio års tid och de har satt sin prägel på kåken. I fjor skaffade de sig höns och sedan tidigare har de tre katter. Livet är gott, även om pandemin lägger sordin på tillvaron. Det blir ingen stor fest när Magnus Cadier fyller 50 år, men hela året har maken Mikael firat Magnus med presenter och överraskningar så han är mer än nöjd med uppvaktningen.

Magnus Cadier växte upp på landet, i Kumla kyrkby utanför Sala. Mamma och pappa var lantbrukare och han var äldst i en syskonskara om tre. Livet hemma var som i ”bullerbyn” som Magnus själv beskriver det. I skolan var det tvärtom - ett eskalerande helvete. Redan från småskolan var han mobbad och det blev värre när han gick högstadiet inne i Sala. Varför det blev så här har han ingen aning om.

– På något vis har jag alltid känt mig annorlunda, känt att jag kanske varit provocerande eftersom jag inte tog skit. Slog någon mig så slog jag tillbaka, och så fick jag ännu mer stryk, berättar han.

Tufft i skolan

Hemma sade han inte så mycket om livet i skolan. Men när han skulle välja gymnasium var det absolut bästa med nya skolan att den låg 30 mil från hembygden. Hästgymnasiet i Skara valde han. Eftersom han ridit lite och hjälpt en travtränare tänkte han, iklädd punkutstyrsel ena dagen och hippikläder den andra, att han kanske också kunde bli travtränare. Fast innerst inne visste han att det inte lockade egentligen.

Efter gymnasiet hittade han en utbildning till bokbindare via en kompis, och nu framträdde plötsligt vuxenlivet som välkomnande och inkluderande. På folkhögskolan i Leksand gick alla klädda i en personlig klädstil och för första gången kände han sig inte som en udda fågel.

– Det är ett av de absolut roligast åren i mitt liv. Det var en konstnärlig miljö och jag kände mig inte konstig.

– Där kom jag också ut för mig själv, säger han och fortsätter:

– Jag sade till mig själv att jag är homosexuell, och det är okej.

En klasskamrat berättade mot slutet av studietiden att hon var lesbisk och sedan försvann hon till Göteborg och öppnade ett bokbinderi. Magnus Cadier satte sig på tåget och gjorde en av de viktigaste resorna i sitt liv. Han skulle till Göteborg och berätta för Anna-Lena att han också var homosexuell. Det skulle bli mer verkligt och mindre ensamt att dela erfarenheten med någon annan.

– Det var en kväll, jag minns det nästan som i en film, vi skulle ha picnick i Slottsskogen. Och när vi skulle gå ner i källaren och hämta en filt frågade hon om jag träffat någon tjej, där bland cyklar och bråte. Nej, jag gillar killar, svarade jag.

– Det var fantastiskt att kunna prata med någon annan och vara helt ärlig, prata om känslor och tankar utan att förställa sig. Det var stort.

Sedan tog det inte lång tid innan Mikael dök upp på en krog i Göteborg, mannen som varit hans livskamrat sedan tidiga 20-årsåldern. Men det tog ett halvår innan Magnus smält hela situationen och släppte in honom i sitt liv. Sedan dess har de hållit ihop, pluggat, jobbat och flyttat runt tillsammans.

När Magnus Cadier är nio år köper han en skrivmaskin för surt hopsparade pengar. Och under gymnasietiden får han inte högsta betyg i hästskötsel, däremot får han hela skolans språkstipendium. Intresset för att läsa och skriva framträder allt tydligare för Magnus Cadier under årens lopp och han utbildar sig till bibliotekarie. Det är makens behov av att läsa museikunskap vid Lunds universitet som tar paret till Skåne och Magnus Cadier får fast jobb som barnbibliotekarie i Trelleborg.

Att han var barnbibliotekarie under 20 års tid tror han har att göra med att han ville stötta barn, eftersom han fortfarande hade i färskt minne att det var svårt att växa upp.

– Eftersom jag hade det så jobbigt i skolan, och de vuxna omkring mig betydde så mycket, tänkte jag att jag kunde göra skillnad för barn och ungdomar som bibliotekarie.

– En vuxen som lyssnar som inte sätter betyg, som bibliotekarie är man ganska neutral, utanför både skola och familj, och det kan ofta vara ett bra sätt att mötas på, tycker han.

FAKTA

Profilen

Ålder: 49 år

Familj: - Maken Mikael Cadier.

Bor: - Litet hus på Österlen, som vi köpte för tio år sedan. Det var mer att göra än vi trodde. Vi har inte målat om fasaden än, men vi köpte färg i fjor.

Gör: - Författare och bibliotekarie.

Aktuell: Fyller 50 år 20 maj.

Mer på gång: Ger ut sin andra roman i höst, ”Allt skall du förlora” på förlaget Thorén & Lindskog.

Fritid: - Vi har skaffat höns i fjor, så hönsen, att läsa, skriva, se film och ta hand om trädgården.

Det här läser jag helst: - Kortromaner, det spelar ingen roll vilken författare, romaner som är max 200 sidor. Jag tycker att de har ett förtätat språk och koncentrerade berättelser som talar till mig.

Skriver gärna: - Brev. Jag skriver brev på skrivmaskin, ett i veckan till vänner och bekanta. De blir så glada. Det är skillnad mot författandet, här måste jag formulera mig i huvudet innan jag skriver, för jag vill inte kladda med tippex.

Det här klär jag mig i: - Vintage, nästan alltid. Jag handlar inte second hand bara för miljöns skull utan för att jag tycker om att ha kläder som någon annan har burit, plagg som har en historia. Vem har burit dessa skor, vad gjorde han, var han lycklig? Och så tycker jag att det är snyggt.

Detta finner jag vackert: - När jag tittar ner i knäet och ser någon av våra tre katter som har rullat ihop sig likt en kanelbulle.

Nyligen har han valt att jobba som socialbibliotekarie på Skurups bibliotek, med bokservice till äldre, arrangemang av författaraftnar och andra evenemang. 2019 kom hans egen debutbok ut, ”November har 31 dagar”. Historien är fiktiv även om den har likheter med hans eget liv och har betytt att han nu har ett förlag som planerar att ge ut hans andra bok, ”Allt skall du förlora”. Den nya boken bygger på sanna uppgifter om hans mormors syster Solveig som bara blev 14 år gammal. Historien har bränt sig fast i hans inre och han kunde inte låta bli att återberätta historien om hennes korta liv.

Känsligt ämne i släkten

– Det var inte tabu att prata om henne i släkten, men det var ändå inte något man pratade om. Det var otroligt sorgligt.

– Men med boken får Solveig evigt liv, säger Magnus Cadier och förklarar att han återger hennes livshistoria likt olika kronblad, tills hela blomman framträder.

Men det tog mycket möda att hitta en förläggare som var intresserad av att ge ut hans första bok. Fler än hundra gånger kom manuset i olika bearbetningar tillbaka, utan att någon nappade. Till en dag då Jörn Lindskog klev in på Skurups bibliotek och presenterade sig. Då darrade Magnus Cadier av spänning efter att han gått. Det skulle ta ytterligare 12 månader innan förläggaren bestämde sig för att ge ut boken.

– Onsdagen den 11 april 2018 kom det ett mejl, och i ämnesraden stod det ”Yes”. Det var nästan svårt att ta in.

Personligt

Med hjälp av nuets förnöjsamhet hanterar hon sjukdom

Ulrika Sandén vid sin arbetsplats, Ideon, i Lund.
Foto: Catharina Nilsson
Personligt
Lund
Personligt Vetskapen om en tumör i sin hjärna kan få den starkaste att bryta ihop. Men hur bryter man ihop och kommer igen, om man överlever? Och fortsätter leva med en oviss diagnos inför framtiden? Ulrika Sandén har forskat på saken, och även upplevt situationen själv.
– Jag tycker att vi ska gå tillbaka till det som gör oss till människor. Vi överkomplicerar tillvaron när vi blir sjuka, säger hon.

Scenen är ett fikarum på Ingvar Kamprad Designcenter i Lund. Det här är Ulrika Sandéns arbetsplats, en byggnad tillhörande Lunds universitet. Ulrika Sandén har något finurligt i blicken och skrattar ofta under intervjun. Hon älskar att analysera och plocka isär uppgifter och undersöker dem noggrant. Om något är motsägelsefullt låter hon omgivningen få veta det, eller skrattar åt saken om situationen så tillåter. I höstas disputerade hon i innovationsteknik efter att ha intervjuat 19 cancersjuka patienter och 17 anhöriga för att sammanfatta hur de hanterar tillvaron med cancersjukdom. Ulrika har själv erfarenhet av att ha haft en tumör som opererats bort och har nyligen fått vetskap om att det sannolikt finns något tumörliknande på en annan plats i hennes hjärna. På frågan hur hon mår i dagsläget svarar hon:

– Jag är inte frisk, men jag mår bra.

I vardagen övar sig denna nyfikna och envisa kvinna i att leva efter den teori hon själv iakttagit under sin forskning, att fokusera på nuet. Att dela upp tillvaron i korta tidsrymder och göra något vettigt med tiden inom ett kort tidsspann. Skriva ned planer och lämna dem därhän, inte älta. Göra något altruistiskt, alltså att hjälpa någon annan, till exempel att stångas mot sjukvårdsadministrationen vilket hon tränat på. Söka gemenskap och leta upp umgänge.

Vad är viktigt för dig i dag?

– Att ha champagne på kylning och så är det nog att få till en vettig vårdsituation för mig själv.

FAKTA

Profilen

Ålder: 48 år.

Bor: I Lund.

Familj: Två bröder.

Gör: Forskar på att leva med cancer från ett patientperspektiv.

Aktuell: Disputerade i höstas i innovationsteknik vid Lunds Universitet med avhandlingen ”The art of bouncing back - patient perspective on living with cancer.” Var gäst i januari månad i podden Psykologbyrån med ”Nuets förnöjsamhet” som ämne för samtalet.

Utgivna böcker: ”... och jag vill leva” (2006), ”Nuets förnöjsamhet” (2019), sistnämnda är en populärvetenskaplig version av avhandlingen.

Ulrika Sandén växte upp i Tumba i ett akademikerhem med naturvetare, föräldrarna var kemist respektive mattelärare, och bröderna växte upp och utbildade sig till ingenjörer. När Ulrika var barn drömde hon om att bli skådespelerska eller få Nobelpriset och var säker på att hon skulle arbeta med något där hon behövde ”tänka efter riktigt ordentligt”, som hon uttrycker det. Hon valde att utbilda sig till socionom vid Lunds Universitet när tiden var inne. Under studieåren hade hon små epileptiska anfall, hon föll bort i medvetandet korta stunder, eller fick fokala anfall, ofrivilliga ryckningar av armar och ben, och vården tolkade situationen som ångest. Ulrika gick i terapi i många år och berättar skrattande:

– Jag har rett ut alla problem med alla i familjen.

– Men så träffade jag en klok äldre läkare på en vårdcentral som tyckte att jag skulle göra en MR, en magnetröntgen, berättar hon.

Upptäckte tumör med röntgen

Det ledde till upptäckten av en tumör, en cysta trodde sjukvården då att det var. I samma veva flyttade Ulrika och dåvarande sambon till Växjö och Ulrika sökte en second opinion på Lunds universitetssjukhus. Lundasjukhuset erbjöd förtur i operationskön och tumören opererades bort. Det var en oerhört svår tid då sambon lämnade henne, under förevändning att han skulle på en affärsresa. I själva verket kom han aldrig tillbaka. Den närmsta tiden efter operationen hade Ulrika svårt att laga mat och gick ofta vilse. På jobbet hade tumören ställt till svårigheter innan den opererades bort. Ulrika hade problem med minnet och hade i rollen som socialarbetare tagits ifrån sin delegation att betala ut bidrag för att hon inte mindes att hon redan betalat ut bidrag. Hon var arg, förtvivlad och sjukskriven. Efter hjärnskaderehabilitering på Orup i Höör började livet återkomma. Hon lovordar betydelsen rehabiliteringspersonalen har haft för henne.

– Vårdpersonalen där har trott att jag skulle komma tillbaka, men att jag behövde mer tid, förklarar hon och berättar om mångårig stöttning.

Vägrade sjukpensionera sig

Försäkringskassan ville sjukpensionera Ulrika men hon vägrade. Som en kompromiss skrev en försäkringsläkare i ett underlag: ” Kan utföra anpassade arbetsuppgifter i skyddad verksamhet”, återger Ulrika. Hon skrattar högt och ser sig menade omkring i universitetslokalerna. Efter rehabiliteringen började Ulrika så småningom arbeta på deltid igen, och utökade arbetstiden tills hon började känna sig i ganska bra form och blev riktigt äventyrslysten. Hon bestämde sig för att ta ett jobb norr om Poolcirkeln och fick en tjänst i norska Vesterålen. Den här fyraåriga vistelsen kom att göra stort intryck på Ulrika och det blev ett fint minne. I ett litet kargt fiskesamhälle i norska Vesterålen blir hon mottagen av invånarna med öppen famn. Invånarna visar var nycklarna till hemmen ligger, byter dag för vinterbadarna för att hon ska kunna vara med och tar henne på skidturer på fjället och välkomnar henne på familjefester. Och en för henne namnlös man ger henne nycklarna till sin nya Mercedes när hennes bil går sönder. Allt är inte rosenskimrande i byn men gemenskapen är stark, hon är inkluderad och de gör det bästa av livet trots motstånd från en vild och oförutsägbar natur som ibland kräver sina offer.

En leende kvinna framför en byggnad.
Ulrika Sandén vid sin arbetsplats, Ingvar Kamprad Designcenter i Lund.
Foto: Catharina Nilsson

Ulrika studerar hur människorna hanterar sin vardag och hon kallar teorin som myntades för ”Nuets förnöjsamhet”. Den bygger på att hon observerade hur man aktivt tog tag i saker samtidigt som man accepterade tillvaron såsom den var. I stället för att gnälla att stormen var på väg in så band man fast alla lösa föremål, förberedde sig för det som komma skulle, och när man var klar återgick man till att ha det trevligt i stunden, kanske med en kaffe Bailyes hos grannen.

– Varje gång man bemästrar en situation så växer hoppet. I stället för att hoppas på att stormen inte ska göra så stor skada så förbereder man sig för det som komma skall. Historiskt handlade det om liv och död, konstaterar Ulrika.

Finns en tröst i förberedelser?

Hon har sedan arbetat med att se om ”Nuets förnöjsamhet” skulle kunna hjälpa cancersjuka till en bättre tillvaro. Efter att ha intervjuat cancersjuka såg hon gemensamma problem och önskemål, men där de cancersjuka saknade många av de strategier som hade vuxit fram i generationer i Vesterålen.

– Genom att förbereda sig för olika resultat i samband med en undersökning så kan man lära sig att hantera verkligheten även om den är fylld av sjukdom. Rädslan finns kvar men det är svårt att älta när man har planen klar, säger Ulrika och fortsätter:

– Jag tror det är förödande för självkänsla och den inre hoppfullheten av att känna sig trygg, när cancersjuka blir ombedda att hoppas på goda resultat. Då förflyttar man tanken till en osäker framtid som man inte kan påverka.

När man har planerat, skrivit ned saker eller agerat på annat sätt mot ”fienden” som kan vara naturkatastrofer, sjukdom eller en administrativ sjukvårdsapparat med sprickor, är det dags att göra något välgörande, om så bara för en stund, umgås, uppleva konst eller andra friskfaktorer som går att påverka i samtiden, men inte i framtiden, är en kortfattad beskrivning av slutsatserna.

– Det är inte rocket science jag håller på med, det handlar egentligen om gammalt bondförnuft, säger Ulrika sammanfattningsvis och tillägger:

– Jag tycker att det ska vara upp till varje patient att få delta i sin vård om denne orkar och vill, alternativt att lämna över till läkare om man inte vill.

Kultur och nöje

Operachefen Lars af Malmborg är död

Lars af Malmborg var 1984–87 chef för Kungliga Operan i Stockholm. Arkivbild.
Foto: Leif R Jansson/TT
Kultur och nöje
Personligt
Kultur och nöje
PREMIUM

Kungliga Operans förre chef Lars af Malmborg har avlidit en kort tid före sin 90-årsdag. Dödsfallet bekräftas av hans dotter, tonsättaren Paula af Malmborg.

Lars af Malmborg knöts till Kungliga Operan i Stockholm 1956, där han under flera år var verksam som kapellmästare. 1968–73 var han rektor för Statens musikdramatiska skola. Chef för Operan var han 1984–87. Några av de mest uppmärksammade uppsättningarna under hans period var urpremiären av Hans Gefors och Lars Forssells opera "Christina", Verdis "Maskeradbalen" med Nicolai Gedda och Offenbachs "Orfeus i underjorden", samtliga i regi av Göran Järvefelt. Under parollen "allt i dekorlagret ska spelas" kom af Malmborg att verka för en stor och bred repertoar. Dessutom inrättade han experimentscenen Marionetten som presenterade ny musikdramatik.

Han var även ledamot av Kungliga Musikaliska Akademien.

Malmö

Arkitekt blev skeppare: ”Ångrar mig inte en sekund”

– Under det första halvåret presenterade jag mig som skeppare, med en annan bakgrund. Nu säger jag bara skeppare, säger Helena Laursen.
Foto: Privat
Malmö
Personligt
Personligt Några år innan 50-strecket var barnen utflugna, och äventyrliga Helena Laursen och maken funderade på hur de skulle få till en världsomsegling de var sugna på. Det slutade med att Helena sade upp sig från jobbet, startade eget och blev skeppare.
– Jag insåg ganska snart att jag inte kan se mig gå tillbaka permanent till att sitta framför en dator igen, berättar hon.

Om tre månader har det gått ett år sedan Helena Laursen startade sitt företag, ”Helena Sailing”, och samtidigt började frilansa som skeppare i andra delar av världen, när det inte lämpar sig för segling i svenska vatten. Hon skulle ge sin jobbidé ett års tid och utvärdera den sen, men redan nu har hon bestämt sig. Helena Laursen ska fortsätta på den inslagna vägen och ska vidareutbilda sig i vår och ta en Master of yachts så att hon kan segla större fartyg, på stora delar av internationellt vatten.

– Det har gått jättebra. Jag kan försörja mig på det här, säger Helena och avslöjar att det tog lite längre tid att ställa om yrkesidentiteten än hon själv hade anat:

– Under det första halvåret presenterade jag mig som skeppare, med en annan bakgrund. Nu säger jag bara skeppare.

FAKTA

Profilen

Ålder: 48 år.

Bor: I Malmö.

Familj: Ja, döttrarna Vega, 23 och Johanna, 28, och maken Jens.

Gör: Driver seglingsverksamheten ”Helena Sailing” som egenföretagare och arbetar som frilansande skeppare, bland annat för ”More Sailing”.

Aktuell: Flyger till Karibien i början av februari för att arbeta som skeppare i två månader.

Intressen: - Segling, skidåkning, mat och naturviner.

En kvinna i shorts vid en stor ratt.
Helena Laursen seglar i Bohuslän.
Foto: Charlie Drevstam

När Helena följde med en väninna på en segeltur till en pytteliten ö utanför Bornholm blev hon såld på segling och anmälde sig till en nybörjarkurs för seglare. Det är snart 20 år sedan. Kort därefter hyrde familjen en segelbåt och tillbringade några veckor till havs. Maken Jens Laursen har en bakgrund som sjöofficer så de kände sig trygga med att tillsammans ha tillräckliga kunskaper för att segla säkert. De vuxna älskade närheten till havet, att ha familjen samlad och ta dagen som den kom. Döttrarna såg fram emot att lägga till i olika hamnar, leka med andra barn, gå på picknick, äta glass och hoppa från olika bryggor. Det blev en tradition att hyra båt några semesterveckor varje år medan Jens arbetade som arkitekt till vardags och Helena som arkitekt och industridesigner.

Flög ofta i sitt jobb

I åtta år stortrivdes Helena på möbelföretaget Montana där hon var ”Head of spatial design” när hon slutade. Hon hade ansvar för stora utställningar över hela världen, hade cirka 70 flygningar per år och blev ofta uppmärksammad och prisad för sitt arbete, senast 2018 då hon fick Frame Award för sin utställning i Milano. Karriären gick som på räls – ända tills hennes närmsta chef och uppskattade kollega slutade. Helena uppfattade det som ett tecken, ett tecken på att det var dags att gå vidare och göra något annat. Och hon arbetade på två olika företag efter det, men pandemin gjorde att uppdragen sinade och hon kom inte till sin rätt. Parallellt med svårigheterna att hitta en ny bra arbetsplats funderade makarna på hur de skulle kunna segla jorden runt.

– Det var mest jag som funderade på seglingen, säger Helena och skrattar. Och den längtan blev biljetten in på en ny arbetsmarknad. Varför försöka lägga upp arbetslivet så att det blev möjligt att segla? Varför inte göra tvärtom tänkte Helena. Efter en ganska lång tids processande av idén bestämde sig paret för att sälja bilen, flytta till ett mindre boende och maken sålde sin arkitektbyrå och tog en anställning hos Semrén & Månsson. De skalade ned sina kostnader för att göra arbetsomställningen möjlig.

– Familj och vänner har stöttat mig, speciellt min man. Han såg att jag var glad igen, säger Helena och konstaterar att hon tappade arbetsglädjen efter att hon slutade på Montana.

En kvinna med pannlampa.
Helena fixar i sin najad som ligger i Västra hamnen.
Foto: Privat

Räds inte naturens krafter

I sitt egna företag har hon seglat med betalande gäster och undervisat i hur man hanterar en familjebåt. Hon började arbetet i Bohuslän med familjens egen Najad. I höstas jobbade hon som skeppare i Kroatien och i vintras korsade hon Atlanten för första gången med andra skeppare och betalande gäster. Nästa sommar vill hon fokusera särskilt på att utbilda fler kvinnor till att själva hantera ratten på segelbåten och inte vara beroende av en man för att komma ut till havs.

– Jag har märkt att det oftast är en man som står till rors. När par skiljer sig kommer kvinnan inte ut med segelbåten längre.

Själv är hon inte det minsta rädd för att segla ensam.

– Jag har en bild av att jag kan påverka det som händer. Om det ska bli dåligt väder seglar jag inte ut, eller så tar jag ut en annan kurs.

– Jag tror att risken att jag blir överkörd på Gustav Adolfs torg är större än att jag ska drunkna på Atlanten, säger Helena och förklarar att hon har ett stort kontrollbehov som hon använder till att jobba med säkerheten till havs.

– Det finns satellitsändare och livflottar och en chans att överleva till och med om ens båt skulle sjunka, tillägger hon.

Kan längta efter vanlig toalett

Men baksidor av alla yrkesval finns det såklart. Helena är en social person som saknar sin familj och sina vänner när hon är ute länge. Hon och maken håller på att utarbeta nya rutiner som i nuläget pekar på att hon bör komma hem efter maximalt fem veckor till havs. Sen blir det tufft med längtan för dem båda.

– VVS-systemet på land kan jag längta efter också. Varmt vatten, säger hon med en djup suck.

I början av februari är det dags för nästa uppdrag som skeppare. Då sätter hon sig på flyget för att träffa kollegorna i Karibien igen.

– Jag är borta i två månader då, men sista veckan kommer min man och min yngsta dotter ner och vi ska ha semester tillsammans, berättar hon nöjt.

En klippa och en båt.
Efter en måltid i Bohuslän.
Foto: Privat

Kultur och nöje

Musikern och professorn Roger Wallis är död

Roger Wallis är död. Arkivbild.
Foto: Dan Hansson/Svd/TT
Kultur och nöje
Personligt
Kultur och nöje Musikern, kompositören och professorn Roger Wallis är död, uppger hans familj för Dagens Nyheter. Han skrev musiken till ”Judy min vän”, vittnade i Pirate Bay-rättegången och var korrespondent för BBC.
PREMIUM

Roger Wallis föddes 1941 i brittiska Rugby och kom senare att flytta till Sverige. Han var en allkonstnär och arbetade bland annat som journalist för BBC och Sveriges Radio.

Han skrev och producerade även film- och popmusik, bland annat ”Judy min vän”, melodifestivalvinnaren 1969 framförd av Tommy Körberg.

– Jag tror han var stolt över att få ihop allt det och få det att fungera, att skapa synergier, säger hustrun Görel Wallis till Dagens Nyheter.

Roger Wallis var professor i medieteknik vid KTH och doktorerade vid 50 års ålder vid Göteborgs universitet. Han forskade, skrev böcker och producerade dokumentärer om musikindustrin. Han engagerade sig i frågor om rättigheter och ersättning för musiker och var bland annat ordförande för Sveriges kompositörer och textförfattare, Skap, och ledamot i Stim.

2009 vittnade han i Pirate Bay-rättegången och ifrågasatte skivbolagens påståenden om att artisters intäkter minskar på grund av nedladdning.

Roger Wallis blev 80 år.

Kultur och nöje

"Fame"-skådespelare hittad död

Kultur och nöje
Personligt
Kultur och nöje
PREMIUM

Den amerikanske skådespelaren Morgan Stevens, som bland annat spelade läraren David Reardon i "Fame", är död. Han blev 70 år.

Stevens medverkade i många tv-serier under 1980- och 90-talen, exempelvis "Melrose Place", "Kärlek ombord" och "Mord och inga visor".

Sin sista roll gjorde han i "Walker, Texas Ranger" 1999.

Morgan Stevens hittades död hemma i sitt kök, efter att en granne larmat polisen då han inte hörts av på några dagar. Han avled troligen av naturliga orsaker, rapporterar TMZ.

ANNONS

Detta är en sponsrad artikel och inte skriven av tidningens journalister.

Spincasino.se

Sverige agerar annorlunda än omvärlden i corona-tider!

Spincasino.se Många delar av världen står och gapar över hur få åtgärder vi i Sverige har gjort i jämförelse med omvärlden när det kommer till covid-19 pandemin. Många länder har undrat om Sverige är ute efter att göra sig av med sina egna invånare och att vi kan klassas som ansvarslösa. Trots detta så fortsätter vi svenskar att ta det relativt lugnt och de allra flesta tycker inte att det är kul och vill helst att allt ska bli som vanligt, men alla hjälps åt och gör det bästa av situationen.

Svenskarna tycks lita på sina medmänniskor

Vad beror lugnet vi bär på egentligen, när resten av jorden skakar av rädsla? En teori kan vara att vi i Sverige är väldigt solidariska och hjälps åt när det gäller och har tillit till varandra. Vi har dessutom levt väldigt bra så alla generationer som lever idag har varit fria från krig och fattigdom. Länder som har misär nära i sina minnen tenderar att reagera starkare i krissituationer, vilket inte alls är konstigt.

Vi svenskar litar på att de som är sjuka håller sig hemma och gör även detsamma själva om vi har symptom. Vi hjälper våra familjemedlemmar att handla om de är sjuka och luft-kramas från 2 meters avstånd för att inte råka smitta varandra även då vi inte ens har symtom själva, bara för att vi vill skydda våra älskade familjemedlemmar i riskgrupperna. Vissa tanter sitter i dörröppningarna i hyreshusen och stickar tillsammans. Mormödrar skickar brev till sina barnbarn som barnen får svara på i väntan på att snart återförenas igen. Det är något väldigt älskvärt över vår tillit till varandra och vår tro på att “allting ordnar sig alltid” är stark även i svårare tider!

Saker att göra under karantän:

1. Lär dig något nytt - Varför inte använda tiden till något vettigt och googla eller youtuba jordens historia eller deep-diva i något som du vill lära dig mer om som t.ex matlagning, odling, pyramiderna i Egypten, kvantfysik - ja bara fantasin sätter gränser.

2. Spela spel - Varför inte ta fram gamla sällskapsspel eller spelen du spelade när du var liten? Kanske har du ett super Nintendo som ligger och skräpar och är laddad för lite Mario? Eller spela något från datorn eller satsa på att snurra några spins online.

3. Meditera - stäng av ljuden och låt ditt sinne vila, sätt dig ner, gärna i soluppgången och lyssna på ljudet från naturen. Kanske kan du höra fåglarna kvittra, en bäck som porlar. Sätt dig i stillheten och var mottaglig en stund och låt dig själv slappna av i både knopp och kropp.

4. Skaffa en ny hobby - Släpp Netflix för en stund, varför inte skaffa en ny hobby där du kan uttrycka dig? Det kan vara allt från sång, dans, konst, matlagning, sy, skapa smycken etc. Att skapa gör oss lyckliga!

5. Plantera blommor - Det är äntligen vår och det är dags att förodla alla grönsaker och örter inför sommaren. Eller varför inte plantera om och ta sticklingar på redan existerande växter i hemmet? Att sätta händerna i jord har vetenskapligt visat sig vara lugnande och helande för oss - vad väntar du på? Back to nature!

Personligt

Lugnet gav en resa till konstens inre

Fredrik Jensner
Personligt
Personligt För 15 år sedan lämnade Fredrik Jensner konstlivet i Malmö och flyttade ut till ett hus på landet med egen ateljé. Det är inte så man ska göra om man vill främja sin konstnärliga karriär. Men det struntar han i. Han är mer intresserad av att utforska konstens sanna väsen.

Han tar emot i sin atélje i Tjärby utanför Sjöbo. Den har han byggt och renoverat själv och älskar lugnet och livet på landet, även om det var ovant i början.

– Jag är uppvuxen i Staffanstorp, en trygg småstad där man kunde vara ute på kvällarna och hade många kompisar att hänga med. Det var lite läskigt med mörkret här ute i början. Och när det blåste... Det finns två stora kastanjer som står vid huset och när det blåser faller kastanjerna ner på taket. Det tog ett tag innan jag blev klok på det där ljudet och ett par år innan jag vande mig.

Som ung drömde han om att bli skådespelare och konstnär. Han berättar med värme om sin mormor och morfar vid Skirösjön som han tillbringade mycket tid hos som barn.

– Mormor skickade in teckningar som jag gjorde till Vetlandaposten. Jag vann priser och blev publicerad. En gång vann jag en hängmatta som jag blev väldigt glad för, jag har fortfarande kvar den här.

Mormors fina trädgård kanske inspirerade Fredriks syster Anna till att bli trädgårdsarkitekt, men hon var inte bara trädgårdsintresserad.

– Mormor lärde mig att spela munspel! Så jag spelar munspel, gitarr och trumpet. Jag lärde mig spela piano också, men tyckte det var svårt med noter. När jag gick hos en gitarrlärare i Staffanstorp - Eddie, en jazzkille från Lund, så försökte han lära mig spela efter noter, men efter en tid tog han med sina kompisar i stället och så satt vi och jammade.

– Min pappa, Gunnar, var också mycket musikintresserad, vi var mycket ute och kollade jazz. Vi såg Toots Thielemans på Grand i Lund en gång, det är nog en av de bästa konserterna jag sett.

Teaterfrälst

Fredrik Jensner beskriver skolan i Staffanstorp som sin ”fritidsgård”. Där erbjöds mycket teater och filmvisningar. I åttan och nian hade Fredrik en teatergrupp tillsammans med sin syster och hennes kompisar. Han hjälpte också till som råddare när olika teatergrupper kom på besök.

– Det var ju på 1970-talet så det var mer kultur då. När jag hjälpte till vid teaterföreställningarna fick jag träffa skådespelarna och jag gjorde stand-up-comedy innan jag ens visste vad det var för något.

Efter nian jobbade han på Teatersällskapet Proteus i Lund, med Rolf Arvidsson som handledare i ett år.

– Det var avgörande för mig, Rolf och jag skrev pjäser tillsammans och han har inspirerat mig många gånger. Jag fick komma in i teaterarbetet på alla möjliga sätt, hålla på med rekvisita, scenkläder och sufflera. Det var nog väldigt viktigt för mig som konstnär, att få komma in i en fri teatergrupp där alla höll samman. Efter det började jag på Studioteatern i Malmö hos Johnny Harborg, vi spelade teater.

Så småningom började han på Östra Grevie folkhögskola där hans huvudämne var keramik. Han säger att han har ”jättemycket idéer om skulptur - en dag kanske jag förlöser det”. Men just nu är det måleriet som slukar hans intresse, känslan i färgen.

Fredrik Jensner med några av sina konstverk.
Fredrik Jensner med några av sina konstverk.

Efter Östra Grevie, som han beskriver som ”jävligt intressant”, som ett sammmanhang där han formades, hade duktiga lärare och mötte människor som ”hade livserfarenhet men ändå var lekfulla”, sökte han in till flera olika konstskolor.

– Jag hade en folkabuss och körde upp konst till bland annat Valand i Göteborg flera gånger, men kom inte in. Det tar tid att mogna som konstnär.

Efter fyra års enträgenhet kom han äntligen in på Forum i Malmö, 1989.

– På 1990-talet var jag verkligen inne i konstsmeten i Malmö, när det var som mest turbulent. Det var många stjärnkonstnärer som blev lärare på Forum, konstnärer som ställde ut och sålde bra. Skolan hade samarbete med konsthallen - det var på Sune Nordgrens tid - och vi gjorde elevutställningar.

Fredrik tillbringade mycket tid i sin ateljé på Djäknegatan eller på The Basement på Stora Nygatan, kaféet för musiker där det även såldes instrument och skivor och fanns en musikstudio. Han var gitarrist i ett jazzband och ett reggae-band. För att få ihop pengar till hyra och konstnärsmaterial jobbade han som utställningstekniker på Rooseum och Lunds konsthall.

1991 fick han en inbjudan han inte kunde motstå. Han hade sökt in till USA:s äldsta och finaste konstskola, Pennsylvania Academy of the Fine Arts i Philadelphia och hälsades välkommen. Under ett år lämnade han tillfälligt Forum.

– Vi hade väldigt många bra lärare där. Vi experimenterade under så kallade Drawing Seminars där man presenterade ett verk per gång, ett slags skiss- och idébaserade diskurser.

Kompromisslöshet

Han fick lära sig att inte kompromissa och att man måste kämpa med sitt konstnärsskap, men att det kommer en punkt där man kan bejaka den man är, men att det kräver total ärlighet.

– Det finns mycket bra konst och jag har många inspirationskällor, men min favorit är nog Francis Bacon. Han var totalt kompromisslös och vågade skildra mänsklig smärta, vågade ut till den yttersta linjen i sig själv. Det är förutsättningen för bra konst och något slags ideal jag har.

Sista året på Forum hamnade han vid bordet bredvid Ola Billgren på en 50-årsfest. Båda bodde vid David Halls torg och gjorde sällskap dit efter festen.

– Han bjöd på en sen konjak och vi lyssnade på Chopin - han var pianointresserad och spelade bra själv också, i sin ateljé. Några dagar senare ringde han och undrade om jag ville jobba med honom.

Fredrik Jensner.
Fredrik Jensner har hittat kärnan i sitt eget skapande.

Svaret var självklart och Fredrik jobbade med Ola Billgren fram tills han dog, 2001.

– Det var en utmaning att jobba med honom, man fick testa olika tekniker och han ville lära mig saker under lång tid, han var grundläggande och noggrann.

I samband med Öresundsbrons invigning 2000, fick Ola Billgren en utställningsförfrågan från Galerie Susanne Højriis i Köpenhamn. Svaret blev:

– Ställ ut Fredrik i stället!

Utställningen sponsrades av flera svenska storföretag och invigdes av Sveriges ambassadör i Köpenhamn. Det blev artiklar i flera danska tidningar och man kunde räkna in 2 000 besökare.

– Jag sålde allt som fanns med på utställningen, konstaterar Fredrik. Det blev en stor framgång.

Därnäst följde fler utställningar, både i Sverige och utomlands, och ett hektiskt liv. Men 2007 satte han stopp.

Ändrade livsstil

– Jag ändrade min livsstil och flyttade ut på landet, renoverade och byggde egen ateljé. Då förändrades något grundläggande. Jag har gått inåt, gått min egen väg och försöker vara kompromisslös. Jag söker inte bekräftelse längre, jag har hittat min konstnärliga frihet.

Priset när man som konstnär lämnar ”de rätta kretsarna” och flyttar ut på landet är enligt Fredrik att man blir lite ”glömd”. Men det är inget som bekymrar honom nämnvärt.

– Jag har inte längre ambitionen att ställa ut fem gånger om året. Jag vill utveckla mitt måleri och ha pengar att göra skulpturerna jag vill göra.

Han menar att om man kan flytta ut på landet så som han har gjort och ändå överleva som konstnär, då kan man överleva i stort sett vad som helst. Han säger också att det inte längre är han som definierar konstverken utan konstverken som definierar honom - och att det är en jäkla skillnad.

– När man gör något man ska stå för blir man något av en tvivlare, men det är så man växer också. Man måste våga hoppa. Man får inte ha så höga krav att man inte kan möta upp sin egen standard. Då kan man inte älska det man gör. Och det är när man älskar det man gör - det är då man har hittat källan eller kärnan i sin verksamhet.

FAKTA

Fredrik Jensner

Ålder: 55 år.

Bor: I Tjärby utanför Sjöbo.

Familj: Mamma Isabella, storebror Magnus, storasyster Anna, sönerna Sigge 15 år, Frans 22 år och katten Pia.

Oväntade sidor: Har tävlat i skateboard och kan göra en handstand kick-flip. Gillade syslöjd. Gått två år och lärt sig pantomim hos Anna-Lena Brundin.

Kultur och nöje

Komikern Louie Anderson är död

Skådespelaren Louie Anderson medverkade i serier som 'Baskets' och 'Search party'. Arkivbild.
Foto: Richard Shotwell/AP/TT
Kultur och nöje
Personligt
Kultur och nöje
PREMIUM

Komikern och skådespelaren Louie Andersson har avlidit i sviterna av cancer, uppger hans presskontakt för Deadline.

Anderson spelade bland annat i tv-serierna "Baskets", "Search party" och Eddie Muprhy-komedin "En prins i New York" samt dess uppföljare.

Han föddes i Saint Paul, Minnesota, i en syskonskara med elva barn, där han var näst yngst. Han gjorde debut som ståuppkomiker på "The tonight show" med Johnny Carson 1984 och fortsatte hela tiden med sin ståuppkarriär. Den senaste showen "Louie Anderson: Big underwear" gjorde han 2018.

Anderson var också programledare för amerikanska lekprogram som "Family feud" och fick sin egen animerade tv-serie "Life with Louie" under 1990-talet. Den gav honom två Emmystatyetter. En tredje fick han för rollen som Zach Galifianakis mamma Christine Baskets i "Baskets".

Louie Anderson blev 68 år.

Kultur och nöje

Meat Loaf död: "Han var antitesen till punk"

Meat Loaf. Arkivbild.
Foto: Jeff Christensen/AP/TT
Kultur och nöje
Personligt
Kultur och nöje Den amerikanske artisten Meat Loaf är död, uppger Deadline. Michael Lee Aday, som han egentligen hette, avled på torsdagskvällen med sin fru och sina döttrar vid sin sida. Han blev 74 år.
PREMIUM

Meat Loaf var amerikansk rocksångare och skådespelare. Som musiker var han mest känd för de två albumen "Bat out of hell" och Bat out of hell II: Back into hell" som han gjorde tillsammans med producenten och låtskrivaren Jim Steinman. Den första skivan hör till de mest säljande i USA någonsin och den svenske musikjournalisten Anders Tengner jämställer den med "en modern opera" .

När Steinman dog i våras skrev Meat Loaf en offentlig hälsning till sin tidigare samarbetspartner:

"Jag kommer snart, min bror Jimmy", "Flyg Jimmy flyg".

"Fantastisk röst"

Meat Loaf har sålt mer än 100 miljoner skivor, men i hans eftermäle är det dumt att stirra sig blind på just försäljningssiffror, framhåller Christoffer Röstlund, reporter på ETC och tidigare musikjournalist. Han lyfter i stället fram Meat Loafs fantastiska röst och karriär som showman.

– Han och producenten Jim Steinman byggde hela det där svulstiga musikalsoundet, det överproducerade, som sedan kom att dominera på 80-talet. Han var antitesen till punk, säger Christoffer Röstlund.

Meat Loaf var även filmskådespelare och musikalartist. I musikalfilmen "The Rocky Horror picture show" från 1975 spelade han den färgstarke Eddie, en roll som han sedan gjorde även på scenen.

Michael Lee Aday föddes och växte upp i Dallas där modern var lärare och gospelsångerska och fadern alkoholiserad polis. Det ska också ha varit han som först kallade sonen för "Meat Loaf". I slutet av 1960-talet flyttade han till Los Angeles där han bildade sitt första band och så småningom fick en roll i musikalen "Hair".

Det var dock genom samarbetet med Jim Steinman som Meat Loaf fick sitt stora genombrott.

Rolig, trevlig och lynnig

Rockjournalisten Anders Tengner intervjuade Meat Loaf flera gånger och minns en "fruktansvärt rolig och trevlig människa":

– Skulle man intervjua Meat Loaf behövde man egentligen inga frågor – man behövde bara ställa en enda fråga, sedan var det i gång. Men han kunde också vara lynnig och få utbrott ibland.

Tengner beskriver Meat Loaf som en på papperet ganska omöjlig rockstjärna. Han var kraftigt överviktig, han var inget affischämne till flickrumsväggen, men han lyckades göra skivan "Bat out of hell".

– Den är fortfarande svårt att slå som populärmusikaliskt epos, säger han och jämför samarbetet mellan Meat Loaf och Jim Steinman med det mellan Elton John och Bernie Taupin.

Men kanske är det ytterst för sin röst som Meat Loaf kommer att bli ihågkommen:

– Han hade en stark och omfångsrik röst, han var en väldigt duktig sångare, det går inte att komma ifrån även om rocksång inte handlar om att pricka tonerna. Men det som var speciellt med honom var att det fanns ett rovdjur i halsen på honom, samtidigt som han också kunde sjunga sprött, bräckligt och extremt romantiskt.

Cystor på stämbanden

Samma röst ställde också till med problem. Efter cystor på stämbanden kom Meat Loaf tillbaka till scenen, men 2018 blev problemen så stora att han valde att turnera utan att sjunga. I stället anlitade han Caleb Johnson, vinnaren av amerikanska "Idol" 2014, och lämnade över stafettpinnen till honom. Själv nöjde sig Meat Loaf med att berätta anekdoter mellan låtarna.

– Det var decennier sedan han var relevant för musikvärlden. På senare år har han mest fått rubriker som allmänt tossig klimatförnekare, säger Christoffer Röstlund.

Erika Josefsson/TT

Sara Haldert/TT

Sofia Sundström/TT

Meat Loaf vid ett framträdande i Ohio 2012.
Meat Loaf vid ett framträdande i Ohio 2012.
Foto: Charles Dharapak/AP/TT
Meat Loaf blev 74 år. Arkivbild.
Meat Loaf blev 74 år. Arkivbild.
Foto: Frank Gunn/AP/TT

FAKTA

Fakta: Meat Loaf

Fakta: Meat Loaf

Namn: Marvin Lee Aday (senare Michael Lee Aday)

Yrke: Sångare och skådespelare

Bakgrund: Född i Dallas i Texas 1947. Bildade sitt första band Meat Loaf Soul 1967. Bandet bytte namn flera gånger och var förband till band som The Who, The Stooges och The Kinks men släppte aldrig några egna skivor.

Skivdebuterade med "Stoney & Meatloaf" tillsammans med Stoney Murphy 1971.

Slog igenom på allvar 1977 med skivan "Bat out of hell". Skivan var ett samarbete med Jim Steinman. Todd Rundgren producerade och skivan är i dag en av världens mest sålda.

Uppföljaren "Bat out of hell II: Back into hell" kom 1993 och innehåller bland annat jättehitten "I'd do anything for love (but I won't do that)".

"Bat out of hell III: The monster is loose" kom 2006.

Parallellt med rockkarriären medverkade Meat Loaf även i lång rad en rad filmer och tv-serier. Mest känd är han kanske för rollerna som Eddie i "Rocky horror picture show" (1975) och Robert Paulson i "Fight club" (1999).

Förhandsvisning på nästa artikel
NÄSTA ARTIKEL