Opinion

Norsk IS-dom vägledande

Opinion
Opinion

Miljöpartiet har svängt i frågan om svenska IS-kvinnor som sitter fast i fånglägren Al-Hol och Roj och menar nu att de bör få följa med sina barn tillbaka till Sverige. Partiet menar att barnen måste komma i främsta rummet och att det innebär att mammorna måste med, eftersom de i många fall vägrar att skiljas från sina barn. De menar också att de kvinnor som har svenskt medborgarskap ändå kommer att hamna i Sverige så småningom och bättre att ta hem dem under ordnade former än att de återvänder radikaliserade efter ett eventuellt utländskt fängelsestraff. Frågan är kontroversiell och hitintills är det bara Vänsterpartiet av riksdagspartierna som visat något intresse för att hjälpa kvinnorna samtidigt som barnen. Utrikesminister Ann Linde säger att principen bör vara att de som begått brott ska lagföras där brotten begåtts, oavsett nationalitet och säger nej till ett återvändande.

Om man frågar sig hur man skulle kunna agera om IS-kvinnorna återvände och vilken typ av brott de sannolikt skulle åtalas för har det fallit en intressant dom mot en norsk kvinna i Oslo tingsrätt i veckan. Sumaira Ghafoor, som valde att ansluta sig till IS, har dömts till tre och ett halvt års fängelse. Detta trots att hon inte varit mer aktiv i terrorsekten än att passa barn och laga mat till sin norske konvertit-make. Oslos tingsrätt menar att det är tillräckligt för att se henne som en del av kalifatet och som att hon fattat ett aktivt beslut att ansluta sig till en terrororganisation. Ghafoor menade att hon utsatts för människohandel och hållits mot sin vilja, men rätten bedömde inte hennes historia som trovärdig.

Jørn Vestergaard som är professor emeritus i straffrätt på Köpenhamns universitet menar att det potentiellt prejudicerande fallet visar en väg framåt även för Danmark som ett sätt att hantera återvändande IS-kvinnor. Fallet Sumaira Ghafoor är intressant även för Sverige som en vägledning kring hur man kan betrakta IS-kvinnors roll i kalifatet, om Miljöpartiet får som de vill och de återvänder med ett potentiellt brottsregister och ett radikaliserat åsiktsbagage.

Definitionen av aktiv anslutning till en terrororganisation och ett aktivt deltagande är här mycket bred. Samtidigt har varit vanligt att personer som tillfångatagits hävdar att de befunnit sig i kretsen kring IS, men har haft en passiv roll, ofta påtvingad, för att försöka slippa påföljd. Få vill erkänna ett aktivt engagemang och de som står för sina val är ofta döda, som i fallet med Ghafoors förste make.

Rätten svarar med att Sumaira Ghafoor på grund av IS och kalifatets natur måste ha vetat att hon skulle bli kontrollerad av sin förste make, den norske IS-rekryten Bastian Vasquez, som är en av de västerlänningar som överraskat genom en som familj och vänner såg det plötslig konvertering till islam och en aktiv roll inom IS. Ett av argumenten den norska domstolen hade mot att hon skulle ha hållits kvar mot sin vilja var att hon dels frivilligt valde att resa och dels fick förklarat för sig att hennes make skulle få bestämma om hon lämnade kalifatet eller ej när hon väl var där. Beslutet att ge upp autonomin var medvetet, enligt tingsrätten. Vasquez verkar ha haft mycket lite medlidande med de som drabbades av IS våld, så man kan tänka sig att hans hustru fått samma tankegods av rörelsen.

Ghafoor och hennes försvarsadvokat ifrågasätter om det kan likställas med deltagande i en terrororganisation att vara hemma och ta hand om barn och kommer att överklaga domen.

Frågan är om Sverige i längden kan frånsäga sig ansvaret för kvinnorna. Frågan är med rätta kontroversiell. Det handlar inte bara om att det bör få konsekvenser att ansluta sig till en terrororganisation som bland annat vill orsaka skada på samhället de är medborgare i, men också för att man släpper in en person i landet som kan vara farlig. Alla IS-kvinnor med svenskt medborgarskap lär inte vara så oskuldsfullt förvirrade som de menar att de är. Även om det inte är idealiskt så är de norska domen en möjlig kompromiss i ett svårt läge.

Opinion

Krönika: Ett 80-årsminne: Då blev Finlands sak inte vår

Det så kallade fortsättningskriget i Finland skapade spänningar mellan Finland och Sverige.
Foto: PRESSENS BILD
Opinion
Opinion

Midsommaraftonen den 25 juni 1941, i dag för 80 år sedan, angrep sovjetiska bombplan städer i södra Finland. Det s k fortsättningskriget mellan Finland och Sovjetunionen hade börjat. Det skulle pågå i tre år och tre månader. Ändå minns svenskar mest fortsättningskriget för den s k midsommarkrisen, som höll på att spränga samlingsregeringen sedan tyskarna begärt att få sända stridande trupp till Finland på svensk järnväg. Efter hetsig och hastig beslutsgång i partier och regering beviljades genomfart för den s.k. Engelbrechtdivisionen ehuru dess insats på nordfronten i Finland blev försumbar.

Finlands sak blev inte vår sak den här gången. Anledningen var Finlands samarbete med den nazityska krigsmakten. Svenskarna hade på nära håll sett med vilken brutalitet tyskarna gick fram i främst Norge. Hur kunde då mesalliansen mellan demokratin Finland och Hitlers Tyskland uppstå? Efter vinterkriget saknade Finland både bostäder, byggnadsmaterial, petroleum, livsmedel och andra nödvändiga varor. Sovjet hotade ideligen med nytt anfall. Tyskland erbjöd varor och vapen därtill. Men priset var högt; Finland skulle delta i anfallet mot Sovjetunionen. Beslutet hade fattats av en liten grupp finska politiker och militärer ehuru finske ÖB:n Gustav Mannerheim beskrev Finland som ”medkrigförande” och inte allierat med Tyskland. Men få i väst köpte den formuleringen.

Säkert fanns det sympati främst i Sverige när områden som förlorats i vinterkriget återtogs av den finska armén, som omorganiserats, förstärkt vapenarsenalen och tillförts en ny välutbildad befälskader. Men när enheter överraskande snabbt nådde ända till Onega och Petrozavodsk beträddes mark som aldrig varit finsk. Från 1941 till försommaren 1944 rådde ställningskrig. När tyskarna kastades tillbaka i söder brakade Röda arméns offensiv loss på den finska fronten. Finländarna retirerade under blodiga anfall och motanfall. I juni-juli rasade Nordens dittills största slag vid Tali-Ihantala i Karelen. Den finska armén stödd av tyskt flyg och pansar lyckades bromsa fiendens offensiv till priset av ohyggliga förluster på båda sidor. Sedan mojnade den sovjetiska offensiven fram till september 1944 då vapnen tystnade. Det hårda finska motståndet liksom den sovjetiska prioriteringen av kapplöpningen mot Berlin styrde därvidlag det sovjetiska överkommandot.

Genom en snillrik diplomatisk manöver sade finländarna upp samarbetet med tyskarna. Finland ålades i fredsvillkoren att avväpna tyska förband vilket ledde till det tredje kriget för Finland inom andra världskrigets ram. Freden innebar ytterligare inskränkningar av finländskt territorium, ett krigsskadestånd till Sovjetunionen som per invånare var det högsta som något land betalat efter andra världskriget. Vidare förpliktigades Finland att hålla rättegång mot de politiker och militärer som ansågs särskilt ansvariga för krigsutbrottet. Åtta av dem, bl a förre presidenten Risto Ryti, dömdes till fängelse även om de släpptes innan straffet nått full verkställelse.

Finlands ekonomi drabbades återigen hårt. 70 000 finländska barn fick fosterhem i Sverige. Dit sökte sig också många flyktingar. Finland hade under den nye presidenten Mannerheim stakat ut en ny utrikespolitik med ett gott förhållande till Sovjet som överordnat mål. Fortsättningskriget krävde närmare 60 000 finska och 256 000 ryska soldaters liv; ett förödande facit. Finland ockuperades aldrig. Men de stupade var medborgare i sin bästa ålder med krafter och begåvningar som så väl hade behövts när freden och återuppbyggnaden äntligen tog vid.

Billy Bengtsson

Opinion

Är karriären slut vid 55?

55-plussare har mycket att tillföra arbetslivet, skriver Pia Sander, VD, Interim Minds.
Foto: Janerik Henriksson/TT
Opinion
Debatt

Omorganisation, neddragning eller bara en önskan om att lämna ekorrhjulet. Det finns en rad skäl till att 55-plussare hamnar utanför den traditionella arbetsmarknaden. Plötsligt upplever många att den långa karriären och alla erfarenheter inte alls är en merit, trots att företag och organisationer uttrycker kompetensbrist som det största hindret för tillväxt. Rekryterare som tidigare hörde av sig med nya spännande erbjudanden slutar att ringa och dessa tillgängliga jobbkandidater får nu istället höra att de är överkvalificerade. Att så många erfarna individer vill jobba men inte får, är ett enormt resursslöseri. Erfarenhet måste väl vara något positivt?

Det finns en mängd fördelar med att anställa en 55-plussare. Många upplever sig mer landade och tryggare i sig själva. Med åldern förbättras också förmågan att se mönster och sammanhang baserat på inlärt beteende och erfarenhet. Problemlösningsförmågan ökar och genom att bli bättre på riskbedömning kan gamla misstag undvikas. Visst minskar förmågan att snabbt ta in ny information, men att äldre saknar driv och initiativförmåga är bara en myt.

Att vara överkvalificerad betyder ofta för dyr. Men stämmer det? Den som aktivt väljer en ny inriktning är fullt medveten om att lönen är lägre i en roll med mindre ansvar. Kanske har barnen flyttat ut, den ekonomiska friheten är större och en fast lön inte lika viktig. Många är också villiga att gå ner i tid och kan tänka sig flexiblare anställningsformer. Interim Management som vuxit starkt de senaste åren kan vara ett bra sätt för företag och organisationer att snabbt få in erfaren kompetens under en tidsbegränsad period.

Med åren förändras också mål och prioriteringar och saker som var livsviktiga förr visar sig vara rätt så oviktiga trots allt. Fina titlar och att klättra i hierarkin blir för många sekundärt, medan det som kvarstår är drivkraften att få jobba med spännande och utmanande frågor. Många är heller inte lika upptagna av att skapa ett liv med partner, barn och renoveringsprojekt, utan kan ha fullt fokus på jobbet. Dessutom har de lägre sjukskrivningstal, de blir mer sällan utbrända, de är inte föräldralediga och vabbar inte.

Med åldern ökar förståelsen och empatin för andra människor och flertalet har en större acceptans för både egna och andras tillkortakommanden. Många uttrycker att de nu hellre utvecklar andra än sig själva. Med ökad rörlighet på arbetsmarknaden och en flexiblare syn på anställning kan 55-plussare vara just den där värdefulla organisatoriska pusselbiten som saknas. Våra allt längre och hälsosammare liv gör att karriärnormen behöver utvecklas – de flesta ska trots allt hinna med flera karriärer under sin arbetsföra tid i livet.

Pia Sander, VD, Interim Minds

Opinion

Undvik politiskt kaos!

Nya talmansrundor eller nyval väntar.
Foto: Nils Petter Nilsson / TT
Opinion
Opinion

För första gången någonsin avsattes på måndagen en svensk statsminister genom en misstroendeomröstning i Sveriges riksdag. Vänsterpartiet stödde Sverigedemokraternas initiativ till misstroendeomröstning – och backades upp av Moderaterna och Kristdemokraterna.

Jimmie Åkesson förklarade att det var en ”glädjens dag” att få avsätta Stefan Löfvén, vilket han kan tacka Nooshi Dagostar för. Att Sverigedemokraterna och Vänsterpartiet tar gemensamt ansvar för landet finns inte på kartan. Ändå har de, uppbackade av Moderaterna och Kristdemokraterna, lyckats kasta landet in i en osäker politisk situation. Att agera så är oansvarigt.

Midsommarveckan blir avgörande för vad som händer framöver. Den avsatte statsministern har två alternativ under de kommande dagarna. Antingen avgår han och överlåter till talman Norlén att starta talmansrundor eller så utlyser han extraval. Även om man kan hoppas på en snar lösning under de närmaste dagarnas diskussioner partierna emellan kan ett extraval i september inte uteslutas. Bara ett år före ordinarie riksdagsval.

Ett tungt ansvar för den uppkomna situationen faller på Vänsterpartiet. Trots en utsträckt hand från januaripartierna om att överlåta till bostadsmarknadens parter att förhandla om hyressättning i nyproduktionen, som Dagostar krävt, stödde Vänsterpartiet Sverigedemokraternas misstroendeyrkande. Eftersom det inte har lagts fram något regeringsförslag om ”marknadshyror” framstår agerandet som politisk skuggboxning. När omröstningen väl var över hoppades Nooshi Dagostar ändå att Löfvén ska fortsätta som statsminister.

Som Centerpartiets Annie Lööf säger måste partierna ”sätta sakpolitiken och lösningar för människors vardag före politiskt spel”. Det handlar om att ta ansvar för Sverige och undvika politiskt kaos. Låt oss hoppas att det snart åter finns en fungerande regering på plats. Annars kan läget bli allvarligt fortare än vi kanske tror.

Håkan Larsson

Opinion

Valfläsk som luktar illa

Opinion
Opinion

Vem behöver och vill ha familjeveckan? En del av januariöverenskommelsen är införandet av en familjevecka för föräldrar med barn mellan 4 och 16 års ålder. Åldersgränsen utgår från perioden efter den vanliga föräldraförsäkringen. Har man gemensam vårdnad skall bägge föräldrarna dela på dagarna, tre dagar var oavsett vilka praktiska möjligheter de har att ta ut ledigheten.

Om något kan betecknas som ett valfläsk är det denna reform. Lyxreform passar också bra.

Redan idag ligger vi i världstopp med 5 eller 6 veckors semester beroende på under vilka kollektivavtal man jobbar. Min egen erfarenhet är att det är på gränsen till väl många dagar, många har svårt att göra något meningsfullt med så många ledighetsdagar. Och vilka 12-plus-åringar behöver mamma och pappa att umgås med om det är en enstaka studiedag i skolan.

Jag är en stark anhängare av välfärdssystemen. Men det finns gott om andra behov som i så fall är angelägnare än ännu fler ledighetsveckor med barnen. Så här med lite facit över ett långt yrkesliv hade jag t.ex uppskattat att i så fall haft ledighetsdagar för att hinna umgås med mina föräldrar på ålderns höst innan de gick bort. Ett annat alternativ skulle vara att staten ger landsting och kommunerna dessa 4-5 miljarder till vårdpersonal som slitit så hårt under både fysiskt och pressade förhållanden under pandemin. Men det bästa är att spara in den utgiften.

Lars J Eriksson

Opinion

Låt parterna förhandla

Löfven och Lööf försöker blidka Vänsterpartiet.
Foto: Lars Schröder/TT
Opinion
Opinion

På söndagen föreslog Stefan Löfvén och Annie Lööf vid en gemensam presskonferens att frågan om hyresmodellen i nyproduktionen ska överlämnas till parterna på bostadsmarknaden. De ges möjlighet att förhandla fram en gemensam lösning. Ett bra förslag i samklang med den svenska modellen. Ska man rikta någon kritik så är det att förslaget kunde ha lagts fram tidigare.

Hyresgästföreningen, Fastighetsägarna och Allmännyttan får, om Januaripartiernas förslag blir verklighet, tiden fram till den 1 september för att finna en gemensam lösning. I så fall kommer denna att förverkligas.

Vänsterpartiet borde uppskatta den utsträckta handen från Löfvén och Lööf, men icke. Trots att förhandlingar mellan parterna var ett av alternativen när partiet i förra veckan hotade med misstroendeomröstning betecknar Nooshi Dadgostar tillmötesgåendet som oseriöst och ”politisk teater”. Därför verkar det troligt att den planerade misstroendeomröstningen idag kommer att genomföras. Även om man kan hoppas på att förnuftet infinner sig i sista stund.

Att Vänsterpartiet har lierat sig med Sverigedemokraterna för att fälla statsministern – och att Moderaterna och Kristdemokraterna ger sitt stöd till de båda ytterkantspartierna – framstår som absurt. Att kasta Sverige ut i en politisk kris i en pandemi, endast ett år före ordinarie val, är direkt oansvarigt. Särskilt som de fyra partierna inte är beredda att ta gemensamt regeringsansvar om de skulle få sin vilja igenom.

En lärdom bör vara att, efter förebild från Tyskland, överväga införande av ”konstruktivt misstroendevotum”, som statsvetaren Olof Petersson föreslagit. Det skulle hindra regeringskriser av den nu aktuella typen. Visst ska en riksdagsmajoritet kunna tvinga en regering att avgå. Men då måste partierna bakom en misstroendeförklaring vara beredda att själva omgående ta över regeringsmakten. Med en sådan regel skulle vi ha sluppit dagens politiska kris.

Låt bostadsmarknadens parter finna en gemensam lösning när det gäller hyresfrågorna. Talmansrundor eller extraval är inte vad Sverige behöver i nuvarande läge.

Håkan Larsson

ANNONS

Detta är en sponsrad artikel och inte skriven av tidningens journalister.

Axofinans

Nytt skolår – nya utgifter

Axofinans Ett nytt skolår innebär en hel del att tänka på. Barnen behöver ofta nya kläder, nya skor, ny ryggsäck samt nya anteckningshäften och dylikt.

Detta kan kännas som en hård smäll mot plånboken, särskilt med tanke på den nuvarande världssituationen, men det är oundvikliga och nödvändiga kostnader det gäller. Det finns dock sätt att spara pengar på dessa utgifter, om man planerar rätt och försöker strama åt budgeten. Man kan exempelvis köpa produkter i andra hand, sälja förra årets kläder och accessoarer, och se till att man köper produkter som håller i längden.

Den kommande perioden är hektisk för föräldrar runtom landet, eftersom ett nytt skolår befinner sig precis runt hörnet. Början av ett nytt skolår brukar vara en spännande händelse för barn, men innebär en hel del utgifter och bekymmer för föräldrarna. Barn växer snabbt, särskilt under de tidigare åren, och ett nytt skolår innebär därmed helt nya kläder och ny skolutrustning. Det är därför viktigt att man ser till att budgeten kan klara av detta. Processen kan upplevas som rätt frustrerande, men med rätt strategi behöver inte det nya skolåret vara så pass läskigt som det kanske verkar. Det här är vad man bör tänka på.

Sälj det som inte längre kommer användas

Produkterna som man införskaffat året innan är nog antingen för små eller för slitna för det nya skolåret, men det innebär inte att man bör slänga dem. Lägger man ut det gamla, exempelvis på marknadsplatser på nätet, kan man få in mer pengar för det nya, samtidigt som man värnar om miljön och ser till att andra barn får tillgång till bra kläder. Det som inte går att sälja går altid att donera till välgörenhet och dylikt, för att se till att inget går till spillo.

Köp andrahandsprodukter

Även om man inte känner sig bekväm med att köpa kläder i andrahand åt sina barn, finns det en hel del andra produkter man kan köpa begagnat inför det nya skolåret för att spara pengar. En ordentlig ryggsäck kan kosta en rejäl peng, men det går att hitta massvis med bra ryggsäckar på nätet, som inte sett mer än ett några månaders användning.

Även elektronik, såsom miniräknare eller mobiltelefoner, går utmärkt att köpa i andrahand. Detta är särskilt rekommenderat för yngre barn, eftersom de inte är särskilt varsamma över sina elektroniska ägodelar.

Ibland är det viktigt att söka hjälp

Barnen och deras behov bör alltid komma först. Därför är det viktigt att se till att man håller sig till en budget och ser till att det finns pengar över för det nödvändiga innan skolåret börjar. Men ibland slår saker och ting snett, vilket innebär att man måste söka hjälp på annat håll. Med hjälp av ett privatlån kan man se till att allting fortlöper som vanligt, även när det går fel i karriären eller i ekonomin. Ett privatlån från rätt bank är alltid att föredra framför sms-lån och dylikt, eftersom räntorna är lägre och företagen tenderar att vara mer seriösa samt uppriktiga.

Återanvänd inom familjen

För den större familjen är det alltid bra att återanvända vid möjlighet, istället för att köpa nytt år efter år. Återanvändning av skolprodukter och kläder är något som både skonar miljön, men även plånboken. Det känns även vanligtvis mycket bekvämare för barnen än att köpa in begagnade kläder och dylikt från annat håll.

Långsiktig planering lättar på stressen

Att uppfostra barn är dyrt – det vet alla. Men med långsiktig ekonomisk planering behöver man inte uppleva onödig stress inför varje skolår. En ordentlig buffert och en rimlig budget är allt som behövs för en god hushållsekonomi. Investering är ytterligare en faktor att fundera över, eftersom bra investeringar kan säkerställa barnens framtid och se till att varje nytt år blir enklare ekonomiskt än det föregående.

Sammanfattningsvis kan man göra följande för att underlätta ekonomiskt inför det nya skolåret:

– Spara pengar genom att köpa produkter i andrahand. Detta är ett utmärkt alternativ för mindre familjer och för familjer som värnar om miljön.

– Spara pengar genom att återanvända produkter inom familjen. En självklarhet för den större familjen.

– Sälja gamla produkter inför det nya skolåret.

– Lägga undan pengar för en buffert och hålla sig till en god, välanpassad budget.

Opinion

Dadgostar har målat in sig i ett hörn

Opinion
Opinion

Plötsligt har konfliktnivån i svensk politik ökat. Vänsterpartiet hotar med misstroendeförklaring och Sverigedemokraterna testar hållbarheten i det utspelet genom att hinna först med att väcka en sådan misstroendeförklaring. Därmed har SD tvingad in Nooshi Dadgostar i ett hörn. Denna missnöjesallians är inte helt ologisk, såväl SD som V är emot marknadshyror. Mindre trovärdighet har det att M och KD hakar på eftersom bägge är för marknadshyror.

I debatten och på sociala medier flödar det av inlägg om vem som är ansvarslös. Den debatten bör rikta fokus mot statsminister Stefan Löfven. Han skrev under januariöverenskommelsen trots att han visste att frågan om marknadshyror hade stor sprängkraft och var en hjärtefråga för Vänsterpartiet. Han har inte ens velat sätta sig ner och diskutera frågan med Nooshi Dadgostar, ett rätt fult agerande.

Nooshi Dadgostar har målat in sig i ett hörn. Även om hennes väljare avskyr tanken på marknadshyror, även i nybyggnation, så är även gemensamt agerande med Sverigedemokraterna ett rött skynke. Den enkla lösningen kan bli att Vänsterpartisterna lägger ner sina röster på måndag, alternativt att partiet tillåter fri röstning och tillräckligt många lägger ner sina röster eller röstar ja till stöd för sittande regering med Stefan Löfven som statsminister.

Lars J Eriksson

Opinion

Nystart för Norden

Norden måste ta sig samman och samarbeta mer.
Foto: Johan Nilsson/TT
Opinion
Opinion

Sommaren 2019 förklarade statsministrarna att Norden ska bli ”världens mest hållbara och integrerade region” till 2030. Mindre än ett år senare var den vackra visionen glömd och utan samordning valde länderna olika strategier för att möta pandemin. Gränserna stängdes för första gången sedan andra världskriget. Konsekvenserna för gränsregionerna blev särskilt allvarliga.

Så snart den akuta pandemikrisen är över krävs det därför mer än vackra ord för att ge Norden den nystart för samarbetet som behövs. Det är bra att de nordiska samarbetsministrarna har tillsatt en utredning om nordiskt samarbete under kristider och att man har börjat diskutera vaccinsamarbete. Men det räcker inte!

Ett starkt Norden är bra för oss själva – och för omvärlden. Tillsammans skulle de nordiska länderna ha en stark röst i världen. Norden är världens tionde eller elfte största ekonomi, större än Ryssland.

Likheterna i Norden är stora; historiskt, kulturellt och språkligt. Ändå finns en misstro länderna emellan, som hittills har lagt hinder i vägen för ett nära, förtroendefullt samarbete som borde vara i vårt gemensamma intresse. Måhända beror misstron, som journalisten Bengt Lindroth menar i boken ”Vi som inte var med i kriget”, på att vi i Sverige inte har de kollektiva minnen av andra världskriget som våra grannar. Grannarna reagerar, som Lindroth skriver, mot att svenskarna är ”så ängsligt politiskt korrekta eller naiva eller extrema och att de anser sig veta bättre än andra”. En kritik som vi bör ta till oss.

Nu gäller det att lämna misstron bakom oss och se framåt. Det folkliga stödet för ett närmare nordiskt samarbete är trots allt starkt och de styrande måste nu göra verkstad av den nödvändiga nystarten. Olika relationer till Bryssel får inte hindra detta. För övrigt är det oacceptabelt att de små resurserna till det nordiska samarbetet dras ned samtidigt som gigantiska summor går till EU…

Ska visionen om Norden som världens mest hållbara och integrerade region om mindre än tio år bli verklighet finns ingen tid att förspilla. Norden måste ta sig samman!

Håkan Larsson

Opinion

Juholts uppgång och fall

Fortfarande finns många frågetecken kring Håkan Juholts korta karriär som partiledare.
Foto: Bertil Ericson / TT
Opinion
Opinion

På flera vänners rekommendationer såg jag häromdagen Tom Alandhs dokumentär om Håkan Juholt, Partiledaren som klev ut i kylan. Som alltid när Tom Alandh producerat håller det hög kvalitet, inte minst för att han har en berättarröst som suger in en i berättelsen. Ändå är slutintrycket att programmet lämnar tittaren kvar med frågan, varför tvingades Juholt så snabbt att avgå.

Efter valet 2010 rådde det fullt inbördeskrig inom Socialdemokratin. Mona Sahlin fick inte ens chansen att välja tidpunkt för sin avgång, hon bokstavligen kördes ut ur partitoppen. Det agerandet, om än cyniskt, hade gått att förstå om partiet haft en given efterträdare på lut. Men det fanns inte. Thomas Östros ville, men hade alltför många fiender. Carin Jämtin kunde ha platsat, men ville inte. Det var helt tomt. Då dök Juholt upp som gubben ur lådan, i det närmaste helt okänd men med en het önskan om att leda partiet och lägga om kursen mer åt vänster.

Jag ringde några goda vänner, tidigare centerriksdagsmän, och bägge var lyriska över Juholt som person, även om de stod långt ifrån honom politiskt. Bättre person kan de inte få, kostaterade en. Det är annat än vad Mona Sahlin skrivit i sin senaste bok, när hon och medarbetare spekulerade om vem som kunde bli efterträdare fanns han inte ens med bland 100 tänkbara kandidater.

Håkan Juholt höll knappast måttet, i mina ögon var han rätt flummig, och Alandhs dokumentär motsäger inte den bilden. När Juholt talar om något slags kindpussande klägg i Stockholm som styr partiet talar det emot att Stefan Löfven lyckades bli partiledare.

Mest förvånande är att såren inom partiet tycks bestå. Inga som Tom Alandh talat med vill ställa upp och berätta hur det gick till när Håkan Juholt valdes och senare manövrerades ut, trots de snart elva år som gått.

Lars J Eriksson

Förhandsvisning på nästa artikel
NÄSTA ARTIKEL