Det kan tänkas att M-ledaren Ulf Kristersson drog en lättnadens suck på söndagseftermiddagen, då partirådet hos Liberalerna fattade ett beslut som rimligen faller Kristersson i smaken.

Under en längre tid har Liberalerna fört en intern kamp inför öppen ridå, vilket varit plågsamt att bevittna. Söndagen ägnade partiet åt att debattera på partirådet, huruvida man skulle rösta på partistyrelsens förslag eller reservanternas.

Partirådet röstade som Nyamko Sabuni och partistyrelsens majoritet ville, men en tredjedel röstade på reservationen som socialborgarrådet i Stockholm Jan Jönsson och riksdagsledamoten Christer Nylander från Kristianstad stod bakom.

Partistyrelsens förslag innebar i korthet att partiet ska sträva efter en borgerlig regering, med tillägget ”För att en sådan regering ska kunna tillträda och styra landet kan Liberalerna i sakfrågor söka samsyn med riksdagens alla partier.” Detta upprörde reservanterna i partistyrelsen som därför kom med ett eget förslag. Reservanterna strävar också efter en borgerlig regering, men de ville inte att ”en sån regering görs beroende av Sverigedemokraternas aktiva stöd.” Alltså kokar frågan ner till att helt och hållet handla om SD.

Många debattörer med sympatier åt höger har förklarat att Liberalernas väljare vill ha en borgerlig regering och inte har något emot stöd från SD, men en opinionsmätning som Dagens Nyheter låtit göra i veckan visar det motsatta. Där motsätter sig över hälften av L-väljarna att sitta i en regering som är beroende av SD, bara en fjärdedel håller med om partistyrelsens förslag. Däremot kan en majoritet av L-väljarna tänka sig att partiet ”samtalar” med SD, men drar man gränsen vid förhandlingar och överenskommelser är dessa genast i minoritet.

Under söndagen var det emellertid partirådet som beslutade och detta är kanske inte representativt för väljarbasen, då det består av ”tunga” politiker på alla nivåer i svensk politik.

Hur partiet ska kunna läka när de två sidorna har så helt olika uppfattning om verkligheten är svårt att förstå. En del har redan i förväg sagt att de kommer att avgå om deras linje inte vinner, andra är stoiska och säger att det alltid behövs socialliberala krafter inom Liberalerna. Partiets problem slutar knappast här, snarare börjar de.

Nyamko Sabuni betonade efter beslutet att det är viktigt att respektera varandras åsikter och att alla är liberaler, vilket verkar nödvändigt eftersom det förts och förs ett internt krig på sociala medier. Det hade Liberalerna inte råd med innan, och verkligen inte nu när beslutet är fattat.

Liberalerna har själva gjort den potentiella regeringsfrågan till mer betydelsefull än vad den hade behövt vara. Det är ju ändå i allmänna val som frågan avgörs, vilka regeringsalternativ som kan vara möjliga.

Det som genomsyrar båda sidorna inom Liberalerna är en sorts naivitet och önsketänkande. Självklart är det naturligt för ett parti som varit med och regerat Sverige i åtta år att drömma sig tillbaka till hur gott det borgerliga samarbetet var då. Men förutsättningarna har ändrats radikalt och det går inte att bortse från.

Moderaterna och Kristdemokraterna har tagit flera steg högerut, där epitetet ”liberalkonservativ” snarast har hela tyngdpunkten på den sista delen av ordet. M och KD anklagar Socialdemokraterna för att vilja ha kvar makten till vilket pris som helst, men de borde vända spegeln mot sig själva när de vill ta SD i båten för att nå makten. Liberalerna borde se att de gamla kompisarna egentligen inte vill ha med L i det nya laget, men att de pliktskyldigast väljer dem sist när laget ska tas ut, precis som andra dåliga ”vänner” brukar göra. Liberalerna kommer inte att växa av att ge sig i lag med dessa före detta vänner, som bara jublar över att sätta en liten spik i kistan för Socialdemokraterna. Liberalerna borde kunna bättre.

Vi behöver leva mer i samklang med naturen och kraftigt minska användningen av fossila bränslen. Men vägen via en klimatomställning är minst sagt beströdd av törnen. I värsta fall hotar det hela välfärdssamhällets existens eftersom det baseras på materiell konsumtion och en ekonomi som växer.

I Sveriges radio kan man lyssna på en serie inslag som handlar om delningsekonomin. Budskapet är att vi skall leva mer klimatsmart. I mycket liknar det budskapet från gröna vågen förespråkarna på 1970-talet, om nu någon minns dessa. Inte mycket finns kvar av denna ekologiska rörelse eftersom livet på landet i samklang med naturen innebar både umbäranden och ekonomisk misär. Den föräldrageneration som försökte leva på så magra villkor fick uppleva hur barnen när de kunde flytta hemifrån sökte sig till de större städerna som lockade med andra kvaliteter.

Idag är det delningsekonomin - eller det som också kallas den cirkulära ekonomin - som blivit den nya frälsarrörelsen. Vi skall inte äga en egen bil utan dela med andra, eller utnyttja Uber, bo i städer där det gjorts svårt att inneha en egen bil för de boende eller stänga ute de som arbetspendlar med bilen, hyra eller låna våra kläder, låna ut vår bostad eller vårt fritidshus när vi inte vistas där via Airbnb och hyra ut verktyg, maskiner, båt, sportsaker och grejer till festen. Det kan te sig lockande för en del men låter som en mardröm för andra.

Önskan om eget ägande är djupt rotat i människans natur. Materiell konsumtion utgör för många en viktig del av livskvaliteten. Vem njuter inte av att byta bil vart tredje år, köpa nya kläder när vårvädret infinner sig, ge barnen nya leksaker till julafton eller skaffa ett eget fritidshus i vacker natur även om det förutsätter tillgång till en egen bil.

Delningsekonomi är ett stickspår i klimatdebatten. Det är det för att människor vill ha en privat sfär baserat på ägande, men också för att vår konsumtion i grunden är det som skapar arbete och välstånd.

Nyligen satt det gigantiska fartyget Evergiven fast i Suezkanalen med sina nästan 20.000 containrar som innehöll till stor del konsumtionsvaror till länder i Europa. En omställning som gör de arbetare som producerat varorna arbetslösa leder med ofrånkomlighet till massarbetslöshet och fattigdom. Samma gäller förstås om svenska exportföretag inte längre kan sälja sina varor utomlands. Delningsekonomi kan på marginalen ge miljövinster men skall vi både värna klimatet och jobben och därmed välfärden krävs det smartare lösningar än de som delningsekonomin bygger på.

Lars J Eriksson

Vi har nu levt med pandemirestriktioner i snart ett år. Ibland kan det kännas som att livet aldrig kommer kunna återgå till det normala. Ibland tänker man att det som är nu, också är det normala – man kan nästan ha glömt de förändringar vi påtvingats. Så som vi lever nu känns som det nya normala.

Jag kommer på mig med att tänka på de bilder vi nog alla sett från Kungsgatan i Stockholm vid krigsslutet 1945. Glada människor som firade freden tillsammans och såg ljust på framtiden. Kommer vi se liknande scener när Covid19-viruset är under kontroll och vår befolkning är vaccinerad? Nej jag tror tyvärr inte det.

Många i riskgrupper och våra äldre har nu levt ett isolerat liv i tolv månader och kommer att behöva fortsätta begränsa sin vardag ett antal månader till. I min omgivning ser jag vanligtvis aktiva och initiativrika personer som tvingats till passivitet och lider av dess psykologiska effekter. Jag tror långt ifrån alla kommer stå först i kön till de teaterbiljetter, gatufester eller familjesammankomster som erbjuds när restriktionerna släpps och pandemin klingar av. Självkänsla, trygghet och initiativförmåga har fått ge vika för oro, förminskning av sin egen betydelse och upplevd trötthet.

Det är tungt att dra igång motorn igen. Det kommer inte att räcka att kulturinstitutioner, idrottsevenemang, restauranger och föreningsliv öppnar sina verksamheter för att de som har störst behov av detta skall strömma till. Jag tror vi kommer bokstavligen behöva ”hämta” våra isolerade vänner, grannar och ensamma som drabbats hårt, och motivera dem till sociala, kulturella och fysiska aktiviteter. Detta på ett sätt som inte kränker den enskildas rätt till självbestämmande och integritet naturligtvis.

Det civila samhället och idéburen sektor, alla de människor som i samarbete med kommuner i olika föreningar värnar utsatta grupper och tar ett samhällsansvar, kommer vara än mer betydelsefulla i att locka fram det sociala livet igen. Men inte heller detta kommer räcka. Vi får alla hjälpas åt att påminna varandra om det egna ansvaret för våra medmänniskor, och själva motivera oss att gå ut och bli den där motorn som bidrar till lite mer av det gamla normala.

Med detta sagt avser jag härmed ett upprop, en samling för att när pandemin är över tillsammans med idéburen sektor och kommunerna möta ensamhet med inspiration!

Anna Mannfalk (M)

Regionråd Region Skåne

Ordförande styrgruppen överenskommelse idéburen sektor

President Joe Biden sa i förrgår att USA skall dra tillbaka sina militära trupper från Afghanistan och därmed sätta punkt för det längsta kriget i landets historia. Det är ett svidande nederlag för USA men också för Joe Biden som var en stark anhängare av den amerikanska krigsinsatsen när president Bush gav order om att anfalla landet 2001 efter 11 september attackerna.

Det var förstås vansinne att invadera Afghanistan. USA borde ha lärt sig läxan av det misslyckade Vietnamkriget.

Att Joe Biden nu byter fot beror på det interna trycket i USA. President Trump lovade att dra tillbaka trupperna och försökte genomföra seriösa förhandlingar om en fredlig lösning av konflikten. Dessutom pressas Biden av det egna partiet som på sin kongress i fjol tog beslut om att överge den gamla krigspolitiken. I USA finns också en tydlig majoritet som är emot att fortsätta kriget.

Ett amerikanskt tillbakadragande innebär att också andra länder kallar hem sina soldater, däribland Sverige. Risken är därmed uppenbar att talibanerna som är militärt starka och fanatiska islamister kommer att med våld ta makten i landet och i värsta fall genomföra massavrättningar. Det kan skapa en enormt stor flyktingström till omvärlden. Därför måste världssamfundet sätta stor press på USA att ta emot flyende afghaner.

USA har hittills tagit emot cirka 100.000 afghaner medan Sverige tagit emot drygt 70.000, trots att USA har en befolkning som är 30 gånger större än Sveriges och startade kriget. Joe Bidens heder står på spel om han inte öppnar amerikanernas hjärtan för flyende afghaner.

Det starkaste minnemärke över Förintelsen som jag upplevt finns på Bebelpats i Berlin. Under ett glasfönster på torget kan besökaren titta ner i ett rum med bokhyllor. Det symboliserar hur tyska studenter 1933 på denna plats anordnade bokbål på icke önskvärda författares böcker. Liknande bokbål genomfördes i en rad tyska städer. Bland författare vars verk brändes fanns Karl Marx , Karl Kautsky , Heinrich Mann Erich Kästner, Sigmund Freud , Emil Ludwig, Erich Maria Remarque och Ernest Hemingway.

Ett land som bränner eller förbjuder litteratur har allvarliga problem med sin demokratisyn. Därför är det både märkligt och förfärande att justitieminister Morgan Johansson vill tillsätta en parlamentarisk kommitté för att överväga att kriminalisera de som förnekar förintelsen. Har han hämtat inspiration från Polen som vill införa ett förbud mot att informera om polska krigsförbrytelser under andra världskriget, inte minst mot judar?

En demokrati skall givetvis tåla att även extremistiska uppfattningar torgförs. Det är en grundval i en gedigen demokratisyn. Sådana uppfattningar möter man med öppen debatt eller med Göran Perssons utmärkta initiativ till folkupplysning om Förintelsen.

Morgan Johansson vill få med övriga partier i den kommitté som skall utreda frågan. De bör vägra att medverka i ett sådant skamgrepp som ytterst skadar demokratin och yttrandefriheten och istället kräva en ny Förintelsekampanj i skolorna.

Lars J Eriksson

Trots att polisledningen i Washington D.C. visste att man riskerade upplopp med Kapitolium som måltavla instruerades tjänstgörande poliser att hålla igen i sina insatser mot upprorsmakarna. En intern rapport sågar insatsen under stormningen av Kapitolium och visar att polisen visste mer om risken för att missnöjda Trumpsupportrar skulle ta till vapen än man tidigare trott. En förvarning om att Donald Trumps supportrar hotade med våld mot folkvalda har antingen fallit mellan stolarna eller ignorerats. Rapporten är inte nådig i sin kritik av polisens prioriteringar och hur olika avdelningar har samverkat.

Direkt efter upploppen diskuterades om polisen verkligen ville hindra upprorsmakarna, eftersom många av dem var Trumpanhängare. Det förefaller enligt rapporten handla mer om nonchalans och tafatthet än om något annat. Upploppssköldarna som skulle skyddat poliserna föll sönder när de användes, eftersom de förvarats i fel temperatur. Ytterligare ett lager upploppssköldar blev inlåsta i en buss och kunde inte användas, vilket ledde till att vanliga konstaplar fick gå utan skydd in i upploppet. Man kan förvånas över att inte fler poliser blev allvarligt skadade eller till och med dödades: rapporten avslöjar också att poliserna inte fått den obligatoriska utbildningen i hur man agerar under upplopp och skickades in utan verktyg för att hantera den farliga situationen.

Detta är ytterligare en varning om att den amerikanska polisens korta utbildningar inte räcker till. Om inte polisen kan eller vill förhindra ett försök till inhemskt terrordåd mot de demokratiska institutionerna och dessutom misslyckas med att stoppa otränade civila från att hota folkvalda till livet och begå skadegörelse så man man ifrågasätta vad de ska vara bra för. Sammanslaget med det katastrofala efterspelet av ännu en av de oräkneliga dödsskjutningarna av en afroamerikan för en småförseelse, så är det ingen bra vecka den här heller för den amerikanska polisen.

EU-kommissionen föreslår ett ökat polisiärt samarbete mellan EU-länderna för att komma åt organiserad brottslighet. Bland annat vill man komma till rätta med människohandel och utnyttjande av illegal arbetskraft. Kommissionen föreslår bland annat att alla länder ska kriminalisera sexköp av personer som utsatts för trafficking. Det kan finnas ett värde i att skilja på sexköp från personer som förslavats och andra som säljer sex, för att betona vad traffickingoffer utsätts för.

Ökat formellt samarbete är välkommet av flera skäl. Dels ökar resurserna och dels underlättar det informationsutbyte mellan olika enheter om ett samarbete permanentas och får tydliga regler och rutiner. Samordning är ofta nyckeln till att uppnå resultat och frånvaron av eller hinder för informationsutbyte ofta anledning till misslyckanden. Att svensk polis kan göra en enda förfrågning eller sökning istället för att behöva vända sig till varje medlemsland separat sparar tid och resurser.

Förslaget om att synka hur man använder krypterad information inom EU är klokt särskilt med tanke på hur mycket Sverige fått ut från dekrypteringen av Encrochat och med tanke på att försvarsadvokater till kriminella som åtalats på grund av den informationen ifrågasätter om och hur den får användas. Det är en stor vinst om man kan slå fast att informationen kan användas av alla EU:s medlemsländer. Europeisk polis har knäckt koden till ännu en krypterad chatt som används av grovt kriminella: Sky ECC. Mängden information beskrivs som dubbelt så stor som Encrochat. Ökad europeisk samverkan innebär att Sverige kan få del av information som andra länder sitter på.

Personlig integritet är viktigt och samhället ska spionera så lite som möjligt på medborgarna, vilket också gäller EU och Europol. Men det är ingen rättighet att lämnas ifred så man kan begå brott över statsgränserna. Givetvis måste EU göra det så svårt som möjligt för organiserad brottslighet att vara verksam inom unionen, det är de skyldiga medborgarna.

.

Jimmie Åkesson höll en presskonferens om att han inte tänkte säga något i regeringsfrågan, men det sade å andra sidan en hel del. Åkesson påminde om att SD-stöd inte är gratis. Frågan är inte bara huruvida de övriga ”konservativa” partierna vill nedlåta sig att samarbeta med SD, utan också om hur ett etablissemangskritiskt parti som SD kan göra det mesta av att sitta i regering där man måste kompromissa och strömlinjeformas.

Åkesson menade att en regering bestående av konservativa partier, som Åkesson föredrar att kalla det, bör fördela inflytande efter partiernas storlek. Med andra ord skulle varken ivriga påhejaren Kristdemokraterna eller opinionskrisande Liberalerna kunna räkna med något större inflytande om de ingick. Det är en bra påminnelse för de små partierna som önskar sig en regering med SD: det finns ingen anledning för det andra största partiet (om man går efter det nuvarande läget i opinionen) att vika sig för KD eller L och skapa missnöje hos sina medlemmar.

Jimmie Åkesson vill givetvis bli statsminister. Svenska medier visar gärna uppriktig eller låtsad förvåning när ledare för icke statsbärande partier säger det självklara att de vill leda landet, men det finns ingen anledning att tro att han inte vill det. Åkesson sade under presskonferensen att politikens inriktning är viktigare än statsrådsposter för Sverigedemokraterna, men då underförstått att SD kommer att kräva rejäla eftergifter av sina regeringskollegor om de inte får statsrådsposter.

Om Åkessons parti blir störst kommer att han att få svårt att bilda regering, vilket han är medveten om, men det är inte omöjligt. Mycket kan förändras innan valet: om 2022 är året då vi återgår till politik som vanligt kan SD mycket väl lyckas få upp migrationsfrågan i topp igen, samt koppla den till ivern för lag och ordning. Att ännu en SD-representant, så sent som i skrivande stund uttryckt sig gravt rasistiskt visar att partiet har en del kvar att göra med värdegrundsarbetet inför ett regeringssamarbete. Rasismen har dock aldrig påverkat väljarstödet.

Det är nog inte Åkesson som kommer att gå med mössan i hand inför valet, även om det kan låta så på de före detta borgerliga partiernas diskussion om huruvida de vill samarbeta med SD. Det är lätt att glömma att fråga SD om och hur de vill samarbeta med de övriga partierna.

Prästen Karl-Henrik Wallerstein bröt mot pandemireglerna och tog in nio personer istället för de tillåtna åtta under gudstjänsten. Han pekar på det bisarra i att kyrkor med goda möjligheter att hålla avstånd mellan gudstjänstbesökarna måste begränsa besökarantalet, medan handel och museum får välkomna en person per tio kvadratmeter. Enligt den senare regeln skulle Wallersteins kyrka kunna ta emot 90 personer på ett säkert sätt.

Han är känd för att tumma på världsliga regler: han tog med en dopskål till Antikrundan som blev högt värderad, trots att den egentligen inte fick lämna kyrkan. Wallerstein marscherar till ljudet av sin egen trumma, men begränsningarna sätter präster i en svår situation.

I Sverige blir man överraskad över att präst är mer än ett yrke och att präster ibland vill bete sig kristligt. Migrationsverket bannar Ärkebiskop Antje för att hon menar att präster ska kunna följa sitt samvete. Nu ifrågasätter man en präst som släppt in troende i kyrkan. Det blir ingen vidare religionsfrihet om präster inte kan be sig kristligt.

Det är jätteviktigt att begränsa smittspridningen. Men kyrkor och församlingar bör ha samma regler som för museer: en person per kvadratmeter, men betydligt större avstånd mellan en eventuell sångare och församlingsbor eftersom aerosoler sprids lättare av sång. Svenska kyrkor har numera inte så många besökare på sina gudstjänster att det är där smittan sprids lättast.