Behövs det byggas stora vindkraftsparker till havs eller på land? Vad ska det vara bra för att leta mineraler för att i ett senare skede göra dagbrott eller gruvor? Måste det byggas nya fängelser just här? Vad ska vi ha höghastighetståg till? Frågorna kan vara många när enskilda grannar och markägare drabbas av förändringar i sin närhet. Förändringar som blir en försämring för dem som bor i närheten, men som leder till en stor samhällsnytta.

Eftersom Trafikverket nu har en samrådsprocess kring en sträcka av en ny stambana mellan Hässleholm och Malmö är frågan högaktuell. Dessutom har Trafikverket precis presenterat olika alternativa förslag på sträckningar, byggmetoder och kostnader för regeringen. De boende längs de olika sträckningarna i Skåne samlar sig för att protestera. Det är en fara för jordbruket, för den biologiska mångfalden, för möjligheterna till friluftsliv, för rörligheten med mera. Och självklart har de som protesterar rätt, i varje enskilt fall. Men stora projekt som har en total samhällsnytta måste köra över de enskilda fallen för att kunna bli verklighet. Därför är det extra viktigt att ta in så mycket fakta och information som möjligt inför besluten.

Regeringen behöver lyssna in alla argument, men sen måste man våga ta beslut. Det kan vara svårt, särskilt om det är en minoritetsregering som Sveriges, och mycket beror på vilka som klarar att skrika högst. Eller på regeringens förmåga att lyssna på dem som inte hörs alls: i det här fallet de som vill slippa flyga när de ska resa långt. På den nya stambanan ska tågen kunna köra fortare än på den gamla, så fort att inrikesflyg inte ska behövas. Det är bra för klimatet, vilket även de som protesterar mot de nya banorna borde uppskatta.

En ny stambana mellan Stockholm och Malmö är till för att kunna resa fortare mellan Skåne och vår huvudstad, såpass mycket fortare att det blir ointressant att fundera på att ta flyget. Den är också till för att stockholmare, östgötar och jönköpingsbor ska kunna ta tåget ner i Europa. När den nya förbindelsen över Fehmarn Belt är klar blir anslutningarna i Sverige viktiga. Att snabbt ta sig till Hamburg för vidare färd genom Europa vore en välgärning för klimatet.

Den enighet kring höghastighetståg som fanns inom de borgerliga partierna när Alliansen regerade har tyvärr upphört, så den nuvarande regeringen har inte helt lätt att manövrera i denna viktiga fråga. Moderaterna bedriver numera en populistisk politik och vill inte satsa på nya stambanor längre. Hur man kan tro att det ska gå att renovera de gamla banorna för en ny tid är en gåta. Liberalerna är ängsliga och vill att Moderaterna ska vara med, annars vill inte L. Och visst är det önskvärt med breda överenskommelser i stora infrastruktursatsningar, men frågan är så viktig att beslut inte kan vänta mycket längre.

Det är lätt att fastna i frågan om kostnader för en ny stambana, men regeringen måste tänka utanför boxen och hitta okonventionella lösningar för att komma framåt. En satsning på att bygga den nya banan på så kallade landbroar, alltså på pelare, sägs vara betydligt billigare. Det skulle också lösa problemet med att mycket mark tas i anspråk och att spåren blir en barriär i landskapet.

Nackdelen med stora beslut med samhällsnytta är att tillståndsprocessen är lång. Det är en avvägning mellan rättssäkerhet och att investeringar går helt i stå i en lång process av överklaganden. Här borde regeringen se över processerna rent principiellt för att göra dem kortare i framtiden. Det är inte rimligt att viktiga beslut ska ta tiotals år innan de blir verklighet.

Att enskilda personer och markägare drabbas är tyvärr ofrånkomligt om man vill att samhället ska utvecklas. Ersättningen till dessa måste därför motsvara intrånget. Nutida politiker behöver också öva sig på att stå upp mot kampanjer i sociala medier och inte falla till föga för en förment stor folkstorm. Det är inte lätt att lyssna på dem som inte säger något, men det borde vara ett ledord för varje politiker att tänka in denna grupp innan de fattar viktiga beslut. Rädda politiker som saknar ryggrad är inte bra för något samhälle.

Jimmie Åkesson höll en presskonferens om att han inte tänkte säga något i regeringsfrågan, men det sade å andra sidan en hel del. Åkesson påminde om att SD-stöd inte är gratis. Frågan är inte bara huruvida de övriga ”konservativa” partierna vill nedlåta sig att samarbeta med SD, utan också om hur ett etablissemangskritiskt parti som SD kan göra det mesta av att sitta i regering där man måste kompromissa och strömlinjeformas.

Åkesson menade att en regering bestående av konservativa partier, som Åkesson föredrar att kalla det, bör fördela inflytande efter partiernas storlek. Med andra ord skulle varken ivriga påhejaren Kristdemokraterna eller opinionskrisande Liberalerna kunna räkna med något större inflytande om de ingick. Det är en bra påminnelse för de små partierna som önskar sig en regering med SD: det finns ingen anledning för det andra största partiet (om man går efter det nuvarande läget i opinionen) att vika sig för KD eller L och skapa missnöje hos sina medlemmar.

Jimmie Åkesson vill givetvis bli statsminister. Svenska medier visar gärna uppriktig eller låtsad förvåning när ledare för icke statsbärande partier säger det självklara att de vill leda landet, men det finns ingen anledning att tro att han inte vill det. Åkesson sade under presskonferensen att politikens inriktning är viktigare än statsrådsposter för Sverigedemokraterna, men då underförstått att SD kommer att kräva rejäla eftergifter av sina regeringskollegor om de inte får statsrådsposter.

Om Åkessons parti blir störst kommer att han att få svårt att bilda regering, vilket han är medveten om, men det är inte omöjligt. Mycket kan förändras innan valet: om 2022 är året då vi återgår till politik som vanligt kan SD mycket väl lyckas få upp migrationsfrågan i topp igen, samt koppla den till ivern för lag och ordning. Att ännu en SD-representant, så sent som i skrivande stund uttryckt sig gravt rasistiskt visar att partiet har en del kvar att göra med värdegrundsarbetet inför ett regeringssamarbete. Rasismen har dock aldrig påverkat väljarstödet.

Det är nog inte Åkesson som kommer att gå med mössan i hand inför valet, även om det kan låta så på de före detta borgerliga partiernas diskussion om huruvida de vill samarbeta med SD. Det är lätt att glömma att fråga SD om och hur de vill samarbeta med de övriga partierna.

Prästen Karl-Henrik Wallerstein bröt mot pandemireglerna och tog in nio personer istället för de tillåtna åtta under gudstjänsten. Han pekar på det bisarra i att kyrkor med goda möjligheter att hålla avstånd mellan gudstjänstbesökarna måste begränsa besökarantalet, medan handel och museum får välkomna en person per tio kvadratmeter. Enligt den senare regeln skulle Wallersteins kyrka kunna ta emot 90 personer på ett säkert sätt.

Han är känd för att tumma på världsliga regler: han tog med en dopskål till Antikrundan som blev högt värderad, trots att den egentligen inte fick lämna kyrkan. Wallerstein marscherar till ljudet av sin egen trumma, men begränsningarna sätter präster i en svår situation.

I Sverige blir man överraskad över att präst är mer än ett yrke och att präster ibland vill bete sig kristligt. Migrationsverket bannar Ärkebiskop Antje för att hon menar att präster ska kunna följa sitt samvete. Nu ifrågasätter man en präst som släppt in troende i kyrkan. Det blir ingen vidare religionsfrihet om präster inte kan be sig kristligt.

Det är jätteviktigt att begränsa smittspridningen. Men kyrkor och församlingar bör ha samma regler som för museer: en person per kvadratmeter, men betydligt större avstånd mellan en eventuell sångare och församlingsbor eftersom aerosoler sprids lättare av sång. Svenska kyrkor har numera inte så många besökare på sina gudstjänster att det är där smittan sprids lättast.

Det är en prövning att köra elbil på längre sträckor. Då måste man stanna och ladda bilen. Det krävs så kallad snabbladdning, men den tar trekvart, så det gäller att tajma det med lunch eller fika. Och hålla tummarna hårt att någon annan inte hunnit före till den enda laddplatsen. För även om det är tre uttag går det bara att använda ett om man ska snabbladda eftersom trycket i laddningen inte räcker till fler. Att ”långsamladda” är inget alternativ om man inte tycker det känns kul att tillbringa flera timmar på en vägrestaurang längs motorvägarna.

Det märks att alltfler skaffar elbil, för det börjar bli trängsel vid laddstationerna. Antalet laddställen utökas inte i samma takt, det är uppenbart. Vid de stora vägarna borde det dessutom behövas fler snabbladdare, eftersom det är dem som bilisterna ”kivas” om.

Politiker uppmuntrar till att köpa och köra elbil, men tar inga initiativ för att samordna infrastrukturen. Jag har appar, ”blipp-brickor” och laddkort till tio olika laddföretag. Vad det kostar att ladda har jag egentligen ingen aning om eftersom alla har sina olika betalsystem och det är i princip omöjligt att få en överblick. Det är verkligen anmärkningsvärt och kan göra att företagen utnyttjar elbilsägarna, man måste ju ladda. Att sen inte ha en tillgång till en laddstolpe där man bor gör det mycket svårt att ha elbil.

Regeringen måste omedelbart se till att laddinfrastrukturen, inklusive betalning, samordnas, annars kommer det snart att bli en backlash i inköp av elbilar.

Den första skånska regionplanen är nu ute på remiss och de skånska kommunerna och andra remissinstanser håller som bäst på att besluta om hur deras yttranden ska lyda. Samrådet pågår april ut och i höst ska yttrandena granskas. Tanken är att regionfullmäktige ska ta beslut i juni 2022 om denna vägledande regionplan.

Hässleholms kommunstyrelseordförande Lars Johnsson (M) är orolig över att det kommunala självbestämmandet ska urholkas, men planen är alltså bara vägledande. Det är bra att det finns ett samordnande dokument när det gäller planeringen för Skånes 33 kommuner, kommunernas intressen är så olika. Lars Johnsson befarar att nordöstra Skåne inte kan hävda sig tillräckligt mot sydväst, men det har knappast med regionplanen att göra då det är ett problem som funnits sen Region Skåne bildades.

Samarbetsorganisationen Skåne Nordost samordnar genom att lämna ett underlag till yttrande till sina medlemskommuner. Där lyfts bland annat fram att flera av kommunerna i nordost gränsar till grannlän, och det perspektivet saknas i regionplanen. Det är förstås självklart att detta också måste med i regionplanen, eftersom det till exempel påverkar arbetsmarknadsregioner och infrastruktur.

Skåne Nordost lyfter också fram att Hässleholm-Kristianstad är en gemensam tillväxtmotor i nordöstra Skåne, inte bara isolerade kärnor var och en för sig. Det är ett viktigt påpekande och också bra för samarbetet i nordöstra Skåne som inte alltid varit så harmoniskt genom åren.

Hässleholms kommun lyfter själv fram flera frågor som berör infrastruktur, såsom ny stambana, dubbelspår på Skånebanan och cykelpendlingsstråk. Man vill också lyfta fram mindre tätorter som är av större betydelse för kommunerna i nordost än vad tätorter av motsvarande storlek kanske är för kommuner i sydvästra Skåne. De geografiska avstånden är större i ytmässigt stora kommuner som Hässleholm och Kristianstad och då är det en viktig poäng.

Under många år har Kristdemokraterna krävt att sjukvården ska förstatligas. I första hand har kravet gällt de stora sjukhusen, men nu verkar partiledaren Ebba Busch satt ner foten till att det ska gälla all sjukvård. Kravet fördes fram i en debattartikel i Aftonbladet under måndagen.

Det är en kaxig stil i artikeln, där Busch skriver ”vi kommer, när vi hamnar i regeringsställning, att skrota regionernas ansvar för sjukvården”. Det är ingen fråga om att sträva mot eller arbeta för, utan här kommer KD att göra slag i saken. Det är heller ingen tveksamhet i om KD hamnar i regeringsställning, det är bara frågan om när enligt partiledaren. Och visst, hon behöver höja tonen för att kompensera för den senaste tidens dåliga opinionssiffror och tar till ett säkert gammalt kort.

Det kanske är rätt i tiden att föra fram ett sådant krav nu under pandemin, när regionernas hantering framstår som extra splittrad. Men det är skillnad på att hantera en pandemi och att bedriva ordinär sjukvård. Sverige har redan en samordning kring rikssjukvård och det är ett gott samarbete mellan regionerna i Sveriges kommuner och regioner, SKR.

Att göra antalet regioner färre är ingen dum idé, 21 regioner är lite väl många. Men att ta ifrån regionerna ansvaret för sjukvården är inte särskilt klokt. Att staten skulle vara bättre på att ansvara för vården är mer än tveksamt, det finns många exempel där statens ansvar inte är särskilt förtroendeingivande. Det räcker att nämna Postnord och Försäkringskassan för att inse det.

Att som Busch vill låta ”professionella utförarorganisationer” styra vården kan låta bra, men kan ge negativa effekter. Sjukvården ligger högt i förtroendemätningar, men det finns ingen organisation som är så hierarkisk. Risken är uppenbar att ”professionen” inte ser till skattebetalarnas bästa utan till sin egen.

Ebba Busch nämner inte primärvården i sin artikel, men den nära vården måste styras nära dem det berör. Sjukvårdspolitik är för viktig för att politiker ska lämna den ifrån sig. Men sjukvårdspolitikerna behöver bli kunnigare och bättre på att styra en komplex verksamhet, och väljarna behöver se att vården är en viktig del av den regionala utvecklingen.

Sex oppositionspolitiker i kultur- och fritidsnämnden prickas av Lunds kommunrevision. Revisorerna menar att det är principiellt viktigt, eftersom de frångått principen om att det är kommunfullmäktige som slutgiltigt bestämmer. Oppositionspolitikerna menar att de blir orättvist kritiserade och tolkar nämndens mandat i pandemitider annorlunda än revisionen.

Lund har minoritetsstyre som kan köras över av oppositionen i de fall då de partierna kan komma överens, vilket skedde två gånger under förra året. Oppositionen röstade igenom beslut som spräckte budgetramen som kultur- och fritidsnämnden fått av kommunfullmäktige. I praktiken kan man se det som att nämndens oppositionspolitiker medvetet trotsade kommunfullmäktige, även om om omsorgen om till exempel Kulturen, som fick pengar av nämnden, är begriplig.

Det är en intressant principdiskussion, inte minst i pandemitider: vilken rörelsefrihet har nämnderna för att anpassa sig efter pandemins krav?

Sebastian Jaktling (S) som sitter i nämnden säger till Sydsvenskan att kommunstyrelsen i praktiken godkänt underskott som uppstår på grund av pandemin förväg. Kommunrevisionens ordförande Lars Trägen menar att problemet är att nämnden tagit aktiva beslut om att gå utanför fullmäktiges beslut om hur mycket pengar man fått tilldelat sig, istället för att kostnaderna ökat av skäl som inte gick att förutsäga, vilket vore acceptabelt.

Det är intressant att kommunrevisionen är enig. Där sitter representanter från alla oppositionspartier och ger trots det samtliga ordinarie oppositionsledamöter i kultur- och fritidsnämnden en anmärkning. Att politiker prickas av revisionen är ovanligt i ordningsamma Lund, men här verkar man vara överens om att det behövs.

Trägen har rätt i att det är allvarligt att budgetramarna spräcktes och att det verkar som om ett medvetet beslut att trotsa fullmäktige fattats. Det blir en intressant när detta tas upp i fullmäktige senare i vår och ledamöterna får diskutera om de instämmer i revisionens kritik.

Neil Astles, en brittisk advokat, dog av en blodpropp som härleds till Astra Zeneca-vaccinet Trots det uppmanar hans syster, doktor Alison Astles, folk att fortsätta ta Astra-vaccinet om de blir erbjudna det. Hon menar att hennes bror hade rejäl otur, men att oddsen för allvarliga biverkningar är så små att man inte bör sluta använda vaccinet. I Storbritannien har dödsfallen som misstänks ha en koppling till Astra-vaccinet hitintills motsvarat fyra personer på miljonen.

Astles säger att det rationellt sett är mycket lågt och att trots att hon beskriver sig själv som ”frustrerad och rasande” över det som hänt så menar hon att det reducerar risken för att många ska dö så mycket att det värt den (låga) risken. Hon menar att det viktigt att hon skiljer sin känslomässiga respons och sorgen över broderns död från det hon vet om vaccin och biverkningar.

Det skulle förmodligen bli etiskt komplicerat, men i den bästa av världar skulle man kunna lösa det med att den som inte känner rädsla för blodproppar erbjuds Astra-vaccinet. Jag skulle till exempel själv inte tveka att ta det. Personer i riskgrupper eller som var extra nervösa över Astra Zeneca-vaccinet kunna få Moderna eller Pfizer, medan vaccinationen fortsatte som tidigare med Astra för dem som inte kände så.

Man kan bara beundra Alison Astles rationella sätt att resonera och hennes logiska hållning, som så klart är baserad på hennes medicinska kunnande.