Regeringens utrikesdeklaration handlade om Sveriges konsekvent säkerhetspolitiska linje. Frågan är bara vad den är: där råder delade meningar. Den följande debatten blev ett kiv om huruvida Sverige har en Nato-option, alliansfrihet och försvarsbeslutet.

Utrikesminister Ann Linde inledde deklaration med att Sveriges alliansfrihet tjänat oss väl och att den linjen ligger fast, inför fyra förvånade borgerliga och ett populistparti som alla ansåg att riksdagen röstat igenom en annan hållning. Linde nämnde inte den Natooption, det vill säga en möjlighet att gå med i Nato om säkerhetsläget försämras, som riksdagsmajoriteten röstat igenom.

Mellan plattityderna märktes en tydlig irritation mellan regeringen, de före detta allianskamraterna och Sverigedemokraterna. Riksdagen anser att en hel del har förändrats genom att de röstade för Natooptionen, regeringen gör det uppenbarligen inte. Det är egentligen inte särskilt kontroversiellt att säga att Nato kan vara ett alternativ om man fastnar med skägget i den säkerhetspolitiska brevlådan i framtiden. Sverigedemokraterna röstade trots allt för Natooptionen trots att de egentligen är mot medlemskap i Nato. Att regeringen inleder med att poängtera alliansfriheten sker till synes i protest. För att komplicera saken ytterligare menade förre utrikesminister Carl Bildt på Twitter att Sverige alltid har haft en Nato-option.

Både Centerpartiets Kerstin Lundgren och Moderaternas Hans Wallmark krävde att regeringen skulle kalla till samtal, men Linde sade nej med motivationen att Moderaterna inte var seriöst intresserade av samsyn. Det är en lustig syn på saken att man inte vill diskutera om man inte garanteras samsyn, även om hon säkert har rätt om Moderaterna.

Man kan frustreras över att regeringen talar om alliansfrihet, samtidigt som Sverige har ett så nära militärt samarbete med andra Nato-länder att den med fog kan ifrågasättas. Alliansfriheten har absolut tjänat oss väl: men frågan är om vi har den kvar i nuläget.

En synbarligen nöjd integrationsminister Morgan Johansson kunde igår presentera en uppgörelse inom regeringen om migrationspolitiken. Det är en arbetsseger för vår mest slitstarka minister som haft att förhandla med Miljöpartiet som fortfarande är ett guld-och-gröna skogar parti som hellre sjunger med änglarna än försöker lösa komplicerade sakpolitiska målkonflikter.

Vi har lärt oss att migrationspolitik måste bygga på gedigna och rättssäkra regler och att det politiker säger också sekundsnabbt flyger runt jorden. Utan Fredrik Reinfeldts vårdslösa öppna hjärtan tal 2014 hade Sverige kunnat bereda plats åt fler flyktingar med hållbara asylskäl och inte skapat en masspurt till vårt land från en rad länder i vår omvärld.

Den nya migrationspolitiken innehåller en rad väl underbyggda förslag. Huvudregeln blir tillfälliga uppehållstillstånd, något som är viktigt för att ha ekonomisk styrka att möta kommande flyktingkatastrofer. För en sak är säker, sådana kommer att upprepas. Därför är det en viktigt princip att människor ges skydd i vårt land när behovet är akut, och att huvudregeln sedan blir att man skall återvända till sitt hemland.

Ett väl genomtänkt förslag från regeringen är också att införa ett försörjningskrav både för den enskilde och den som vill ta hit anhöriga. Särskilt det sista är viktigt. Anhöriginvandringen har blivit en gökunge som står i direkt strid mot en generös asylpolitik byggd på humanitet. Det är i varje läge viktigare ge skydd åt förföljda eller nödlidande människor framför föräldrar, syskon eller andra nära anhöriga. Om vi inte haft hittillsvarande generösa regler för anhöriginvandring hade många flyktingar kunnat räddas till livet t.ex från krigets Jemen. Vi hade också fått pengar över för att satsa på välfärden och att rädda svältande människor i vår omvärld, eftersom vår migrationspolitik är så oerhört kostsam. Flyktingmottagandet i Sverige kostar ungefär dubbelt så mycket som FN har för alla flyktingar i världen, sa framlidne professorn Hans Rosling.

Det mest tveksamma i migrationsförslaget är införandet av en särskild humanitär skyddsgrund. Den riskerar att bli en töjbar regel som eroderar det som borde vara vägledande, behovet av skydd för människor med genuina flyktingsskäl. Det hade t.ex varit bättre med en amnesti åt de afghanska ungdomar - icke brottsbelastade - som har svårt att återvända än att ge uppehållstillstånd åt sjuka och handikappade - det finns faktiskt vård i andra länder - eller åldriga mormödrar utan skyddsbehov.

Lars J Eriksson

Partier brukar genomgå generationsväxlingar, där äldre lämnar plats för yngre. I Centerpartiet har flera ledande politiker aviserat att de lämnar riksdagen, men de gör det inte av åldersskäl utan utgör tvärtom några av de yngsta ledamöterna. Därtill kommer att två äldre toppnamn, Anders W Jonsson och Fredrick Federley av skilda orsaker

Några som inte ställer upp till omval för Centern nästa är är Magnus Ek, Johanna Jönsson-Pedersen, Kristina Yngwe och Emil Källström. De officiella motiveringarna varierar något.

En del spekulerar i att avhoppen i själva verket beror på missnöje med Januariöverenskommelsen och partiets uppbrott från Alliansen. Men det är en förklaring som inte verkar ha fog för sig, uppslutningen kring Annie Lööf och hennes ledarskap är starkt. Snarare speglar det att ett riksdagsmandat har förlorat i attraktivitet jämfört med förr. Dessutom drar de berörda troligen den helt korrekta slutsatsen att riksdagsuppdraget i unga år försvårar att senare i livet göra en framgångsrik yrkeskarriär. Ekonomiske talesmannen Emil Källström och Kristina Yngwe kan sannolikt räkna med framgångsrika civila toppjobb framöver.

Det är idag ett problem att medelåldern i riksdagen blivit för låg, att alltför många har svag yrkesbakgrund och att en äldre generation med livserfarenhet är en bristvara i riksdagen. Centern och även övriga partier bör sträva efter en riksdagsgrupp som tydligare speglar hur samhället generationsmässigt ser ut.

En av de mest dramatiska förändringarna i framtiden gäller pensionssystemet. Den pensionsreform som genomfördes i slutet på 1990-talet kommer att drastiskt sänka pensionen för stora grupper människor som idag är unga jämfört med tidigare generationer. Tyvärr är det många unga som inte inser allvaret, framförallt de som söker sig till arbeten där det inte ingår tjänstepensioner via arbetsgivaren.

En rapport av Elektrikerfacket visar hur Arne 67 får en allmän pension på 55 procent av slutlönen, men som ökar pensionen till 93 procent tack vare tjänstepensionen till 74 års ålder. Därefter sker en nedtrappning till först 64 och senare 55 procent. Den som tar ett jobb utan tjänstepension får däremot bara 45 procent i allmän pension att leva på resten av livet.

Försäkringsbolaget Skandia har i en rapport visat hur 00-talister endast kommer att få 51 procent av slutlönen i pension, inklusive tjänstepension. Utan tjänstepension faller pensionen till 40 procent av slutlönen. Samtidigt visar en Novusundersökning att de flesta tror att de skall få 80 procent av slutlönen i pension.

Det gällande pensionssystemet behöver göras om. Mer pengar måste avsättas till framtidens pensioner, annars väntar för många en ekonomisk och social katastrof när de slutar att arbeta. Den 90-talist som vill spara till 80 procent av slutlönen som pensionär behöver samla på sig ett sparkapital på 5 miljoner, hur många kan det? Dessutom bör övervägas att göra tjänstepensioner obligatoriska för hela arbetsmarknaden. Att leva i gigekonomin idag leder till fattigdom i morgon.

Lars J Eriksson

Debatten om att återstarta eller bygga nya kärnkraftsreaktorer är en skendebatt, som tar bort fokus från frågor som nu är viktigare för både klimatet och elförsörjningen. Det gäller exempelvis utbyggt elnät, fortsatt expansion av förnybar el, satsningar på energilagring och ökad flexibilitet i elsystemet, skriver Filip Johnsson, professor vid Chalmers.

Det är, genom energiöverenskommelsen från 2016, fortfarande tillåtet att livtidsförlänga de nuvarande kärnkraftsreaktorerna och att bygga tio nya, i takt med att reaktorer tas ur drift.

Den nuvarande kärnkraftstekniken kännetecknas dock av långa ledtider från beslut till drift. Den är också dyr. Givet klimatfrågans stora allvar bör inga tekniker eller åtgärder uteslutas. Men förslagen om att bygga nya reaktorer och att återstarta en av de nedstängda är knappast realistiska, om det inte ska ske med statliga subventioner.

Både Vattenfall och andra företag undersöker förutsättningarna för att bygga så kallade SMR-reaktorer (small modular reactor). Men vi kan inte utgå från att sådana reaktorer kommer att bli kommersiellt tillgängliga och bidra till nödvändiga utsläppsreduktioner inom de närmaste 20 åren.

Det betyder att kärnkraften är en senare fråga, en icke-fråga som skymmer sikten. Samtidigt står det klart att väderberoende kraftslag kommer spela en mycket större roll, och att elanvändningen förväntas öka dramatiskt. Detta är en utmaning men kan lösas med en genomtänkt politik:

1. Fortsatt utbyggnad av vindkraft. Energimyndigheten och Naturvårdsverket planerar för att tredubbla den landbaserade vindkraften. Det måste också skapas bättre förutsättningar för en storskalig utbyggnad av havsbaserad vindkraft. Därför bör Svenska kraftnät få bygga ut stamnätet till havsområden. Dessutom bör klimatnyttan viktas tyngre i miljöbalken, vilket skulle gynna både ny elproduktion och nätutbyggnad.

2. Ett smart elsystem. Det finns betydande möjligheter med en smart elanvändning (exempelvis styrning av värmepumpar, laddningsstrategier för elfordon och användarflexibilitet), samt energilagring i form av vätgas för industrin.

3. Fortsatt utbyggnad av elnätet. Svenska kraftnät och regionala nätägare måste ytterligare öka sin utbyggnad av elnäten. Det krävs också fler utlandsförbindelser för ökad möjlighet till import och export, vilket även bidrar till klimatomställningen i hela Nordeuropa.

4. Rättvis omställning. Vi måste utveckla strategier för en rättvis klimat- och energiomställning. Staten måste exempelvis säkerställa att kommunerna i Skåne och de närboende får en större ekonomisk vinning av vindkraften.

Jag hoppas att vår forskning kan bidra till ett framåtblickande underlag för energi- och klimatomställningen, vilket vi utvecklat i en längre artikel i Dagens Nyheter. Det bör gå att nå en samsyn, där en flexibel och smart elanvändning, nya marknader samt samhällelig genomförbarhet står i fokus.

Filip Johnsson,

professor Chalmers, programchef för forskningsprogrammet "Mistra electrification"

Moderaterna vill ha en statlig och enhetligt låg etableringsersättning för nyanlända. De som inte arbetar ska enligt förslaget få väsentligt lägre ersättning under de fem första åren i Sverige. Detta ska stimulera till att man aktivt söker arbete, eftersom bidragssystemen nu är ”väldigt generösa” enligt Elisabet Svantesson Moderaternas ekonomisk-politiska talesperson.

Man hör ofta talas om dessa generösa bidrag till flyktingar. Får du en etableringsplan, det vill säga en handlingsplan för hur du ska ta dig in på arbetsmarknaden, får du 308 kronor om dagen om den är på heltid, vilket ska räcka till mat, kläder, hyra, bredband och andra omkostnader. Det går att leva på det, men särskilt generöst är det inte för en vuxen människa.

Det finns all anledning att titta på ett enhetligt system som Moderaterna föreslår. Kanske är det en god idé att slopa försörjningsstöd, etableringstillägg och flerbarnstillägg för ett mer överskådligt system, som partiet föreslår. Men Moderaterna skildrar det som valet står mellan hederligt arbete och att sitta i soffan och slappa med ”generösa bidrag”.

Vill man sänka bidragen för att tvinga ut nyanlända på arbetsmarknaden måste man komma med förslag på hur man gör arbetsmarknaden mer tillgänglig. Moderaterna borde ha kombinerat utspelet med förslag på förbättrad SFI-undervisning, samhällsorientering anpassad till arbetsmarknadens krav och samarbete med arbetsmarknadens parter för att riva ner murar som omger den svenska arbetsmarknaden för utlandsfödda -- eller annat som de tänker sig som konstruktiva lösningar på problemet.

Ta bankmannen Ibrahim Idrees, som driver en hummusbar i Malmö: trots ett fint cv, intresse för att lära sig svenska och en iver att arbeta i Sverige sökte han 1500 jobb innan han gav upp och startade eget.

En indirekt bestraffning i form av sänkt bidrag måste kombineras med förslag på hur man skapar bättre möjligheter -- i alla fall om man är seriös med att vilja få ut folk på arbetsmarknaden.

Svensk bondkatt är numera en egen ras, enligt den nybildade föreningen Lantrasföreningen Bondkatten och Jordbruksverket. Djurskyddsföreningar upprörs av formuleringar i avelsplanen för den nya rasen, som rimmar illa med råden för katthållning som Jordbruksverket utfärdat. Bland annat handlar det om att låta fertila katter vistas utomhus och föröka sig, vilket enligt avelsplanen är en ”förutsättning för lantrasens bevarande”. Detta förvånar, eftersom det redan finns 150 000 hemlösa katter i Sverige. Det är begripligt att djurskyddsföreningar som kämpar för att hitta nya hem åt dem reagerar negativt på otyglad avel.

Katter är en av orsakerna till den internationella fågeldöden och det finns teorier om att utekatter lokalt har utrotat bestånd av sällsynta fågelarter. Om det eskalerar riskerar man att hela principen med frigående katter ifrågasätts.

En annan formulering som stuckit i ögonen är att ägaren får avliva ”överflödiga” katter själv. Det är rimligt att oroa sig för om det görs på ett humant sätt. Man kan undvika att behöva döda kattungar genom att hindra okastrerade katter att föröka sig fritt. Katter är kännande varelser och ingen förbrukningsvara.

Många har skaffat ”pandemikatt” utan tillräckliga kunskaper, vilket kan leda till fler övergivna katter, så ett krav på att låta katter gå ute och föröka sig verkar minst sagt oförsiktigt. Reglerna för den nya rasen verkar inte rimma med en modern syn på kattägande.

Vårdenheten Flyktinghälsan, som tar emot flyktingar, asylsökande och papperslösa, hotas av nedläggning på grund av dålig ekonomi. Eftersom patienterna inte har svenskt personnummer kan de heller inte listas på en vårdcentral, vilket gör att enheten hamnar på minus när ersättningsnivåer beror på antal listade patienter.

Flyktinghälsans personal upprörs dels över att deras specialkunskap slösas bort om man hänvisar deras patienter till vanliga vårdcentraler, där man dels kanske inte har samma förståelse för patientens behov och dels att de kan få svårare att göra sig förstådda på vanliga vårdcentraler.

De pekar också på risken att de asylsökande slutar söka vård när de blir sjuka. Flyktingar saknar i många fall den tilltro till myndigheter och samhällsinstitutioner som svenskar har. De kan vara rädda för att gripas av polisen eller råka illa ut på annat sätt. Det finns därför en fördel med att ha en enhet som Flyktinghälsan, dit de vet att det är säkert att söka sig.

Om flyktingar slutar söka sig till primärvården kan det leda till att de blir mycket sjuka innan de söker vård och får belasta akutsjukvården. Även om man bortser från den humanitära aspekten i att folk ska kunna söka vård utan att vara rädda för förföljelse så kan det vara falsk ekonomi att avskaffa Flyktinghälsan om det blir akutsjukvården som får ta emot patienter som är riktigt illa däran. Ju svårare det är att få tillgång till primärvård, desto mer får man räkna med att akutsjukvården belastas.

Att Flyktinghälsan har dålig ekonomi är ett konstigt argument: en sådan enhet blir aldrig lönsam, den finns till eftersom vi beslutat oss för att vara ett samhälle där alla ska ha tillgång till sjukvård. Medkänsla med flyktingar och asylsökande står tyvärr inte högt i kurs längre, men vi har i Sverige gjort det rimliga valet att alla ska tillgång till primärvård och då förefaller det enklare att ha en enhet som förstår vårdbehovet hos flyktingar och asylsökande och ser till att de vågar söka vård när de blir sjuka.