Det har bildats en effektkommission i Skåne, vilket är mycket positivt. Det handlar om el, eller snarare bristen på el när det är hög belastning. Skåne ligger i elområde 4 och här finns inte tillräcklig produktion av el för att räcka till den efterfrågan som finns. Sverige totalt sett har överskott på elproduktion, men förmågan att transportera elen till där den behövs är än så länge inte tillräcklig. En av orsakerna är att Svenska Kraftnät haft stora tekniska problem med sin omriktarstation utanför Lyby i Hörby kommun. Den skulle tagits i drift för flera år sen, men har försenats gång på gång.

Effektkommissionen består av tunga politiker från regionen och kommuner, landshövdingen, chefen för handelskammaren och chefer för elbolagen. De ska tala med en mun gentemot staten, men också hitta lösningar för att klara effekttopparna.

Samverkan är nyckelordet inom många områden, och det är hög tid att samverkan förbättras när det gäller något så viktigt som el och energi. Låt oss hoppas att kommissionen blir konstruktiv och inte hamnar i en kravmentalitet om att staten ska ordna allt. Lokal produktion av el är enormt betydelsefullt för att minska sårbarheten i systemet och för att öka effekten lokalt. Där har kommunerna ett utomordentligt stort ansvar att vara pådrivande och dessutom vara föredöme.

Framförallt de stora kommunerna i Skåne har länge arbetat tillsammans med näringslivet för att hitta hållbara lösningar och för att skapa ”smarta” städer. Därför ligger mycket av makten att förbättra energiförsörjningen i Skåne också hos aktörer i Skåne. Det krävs att kommuner går före och satsar på bland annat sol- och vindkraftsprojekt och inte minst möjligheter att lagra elen de dagar det inte blåser eller det är mulet. Energilagring kan göras via stora batterier eller med hjälp av vätgas. Att göra detta tillsammans med kraftföretagen är en bra väg för att försöka göra Skåne självförsörjande på el. Det är förstås svårt, men måste vara ambitionen för att minska sårbarheten.

Tillståndsprocesserna för stora anläggningar är långa, och även mindre anläggningar kan drabbas. Därför är det viktigt med en tydlig politisk inriktning där kommunerna medverkar till nya anläggningar i stället för att motverka dem.

Det är nu förbjudet i EU att använda antibiotika på friska djur i förebyggande syfte, eller som kompensation för en undermålig djurhållning. Det är en välkommen förändring som svenska europarlamentariker varit med och drivit fram genom ett envetet arbete under många år. Liberalen Marit Paulsen som tog initiativet, Centerpartisten Fredrick Federley och nu hans efterträdare Emma Wiesner har drivit antibiotikafrågan.

Antibiotikaresistens är en av vår tids ödesfrågor. Långsiktigt är överförskrivning av antibiotika och på den följande resistens ett värre problem än covid-19. Den medicinska tidskriften Lancet har publicerat en studie som uppskattar att 1,3 miljoner dog av resistenta bakterier 2019, vilket är en fördubbling från 2016. En skrämmande skattning är att det kommer att leda till 10 miljoner dödsfall om året i mitten av seklet. För svensk del handlar det om 70 000 dödsfall per år, att jämföra med 15 000 dödsfall i covid-19.

I de flesta fall är det inte antibiotika i mat som orsakar resistens, men för att respekten för antibiotika ska öka måste man handskas varligare med det i alla situationer. Antibiotika bör bara användas när inget annat fungerar.

Det gynnar Sveriges köttproducenter att det ställs högre krav på övriga EU-länder. Konkurrensen på den fria marknaden blir mer likvärdig, även om Sverige fortfarande ligger före länder som Belgien när det gäller djurvälfärd.

Köttdjur och djur på väg till slakt har behandlats fruktansvärt illa inom EU, vilket inte är rimligt med tanke på att det sedan länge står klart att djuren lider svårt av det. Den långsiktiga målsättningen bör vara att allt EU-producerat kött ska kunna köpas med gott samvete i vetskapen om att djuret haft ett rimligt liv där det fått ägna sig åt sina naturliga beteenden. Det är långt kvar dit, men detta är ett viktigt steg på vägen. Folk får klara sig utan så billiga charkprodukter att man får misshandla djuren och medicinera med antibiotika i förebyggande syfte för att de inte ska bli sjuka.

Martina Jarminder

Pojkar i grundskolan presterar sämre än flickor, i alla ämnen utom idrott, vilket Grundskolenämnden i Malmö har uppmärksammat i en hearing, där Linnéskolan och Rosengårdsskolan jämfört erfarenheter kring pojkars prestationer.

Den svenska skolans potential för att jämna ut medfödda sociala skillnader har stått i fokus för den politiska debatten på sista tiden, då främst från ett klassperspektiv, där man oroat sig för att skolan inte längre kan kompensera för skillnader som finns mellan elever från studievana och studieovana hem.

Att det går sämre för pojkar har man känt till länge. Kvinnor är generellt sett mer högutbildade 2019 var det för första gången fler kvinnor på forskarutbildningarna än män. Det kommer att finnas färre enkla jobb framöver, i takt med att till exempel industrijobb automatiseras bort. Män riskerar alltså att få det jobbigt på arbetsmarknaden om de inte kan eller vill utbilda sig. Även det kan bli en klassfråga.

Pojkar från båda skolorna är överens om att det i alla fall delvis är kulturellt betingat. Att killar tycker det är viktigare att vara tuffa än smarta är kanske inte så konstigt i en ålder där man försöker hitta en identitet som vuxen, men det är en dum och skadlig norm. Anti-pluggkulturen gör det dessutom svårt att avgöra om det finns akademiska utmaningar för pojkar som kunde avhjälpas genom förändringar i undervisningen. Tanken på att utbildning och läsning är något ”feminint” är lustig inte minst på grund av att utbildning varit reservat för pojkar under nästan hela historien.

Pojkar på Rosengårdsskolan menar att det är viktigare för dem att få en bra relation med läraren och skolans rektor Cecilia Larsson-Ståhl säger att det finns stora skillnader i hur väl olika lärare lyckas med att jämna ut studieresultaten mellan könen. Det är en intressant insikt och den rektor som kan isolera vilka egenskaper hos en lärare som gör pojkar studieintresserade är uppenbarligen rätt person på rätt plats.

Intresset för polisutbildningen i Malmö är rekordlågt, vilket är ett problem bland annat för de politiker som lovar ett stort antal poliser som lösningen på flera samhällsproblem.

Man skulle kunna gissa att det handlar om hög risk och låg lön i en olycklig kombination. Det är begripligt att man drar sig för att utsättas för våld och stress för en så låg ingångslön. Låg lön visar också på låg status för yrket, vilket kan göra det ännu mindre attraktivt.

En av de nya studenterna på polisprogrammet tror att gängkriminaliteten och hur brottsligheten beskrivs i Sverige spelar in och skrämmer bort sökande. Samtidigt är det ett tydligt och bra uppdrag för en blivande polis: vem vill inte vara med och vända en skadlig utveckling? Den som vill bli polis för att göra nytta har alla möjligheter.

Man kan spekulera i att om de senaste årens diskussion om poliskåren som grogrund för rasism har gjort polisyrket mindre lockande. Det är synd i så fall, för det ska gärna vara rätt personer som blir poliser och den som reflekterar och ifrågasätter hur polisen fungerar är rätt person för ett jobb med så mycket ansvar och makt.

De politiker som vill gå till val på att lova så många nya poliser att vi omöjligt kan rekrytera dem i tid måste fundera på hur och varför polisyrket inte lockar, så de inte ger löften de vet inte kan hållas.

Martina Jarminder

Svenska skolan sviker sitt kompensatoriska uppdrag. Föräldrarnas utbildningsbakgrund blir allt mer betydelsefull för hur eleverna presterar. Eleverna med störst behov drabbats värst av skolans sviktande kvalitet.

Verkligheten som Emma Leijnse skildrar i reportageboken I en annan klass (Natur och Kultur) är inte ny eller okänd men hennes skildring av besök i två skolklasser tydliggör problemen.

Klasserna representerar ytterligheter. Den ena ligger i ett utsatt område i Malmö, den andra i akademikerstaden Lund. När barnen i Lund får läxhjälp från sina i regel högskoleutbildade föräldrar, hjälper barnen i Malmö sina föräldrar med svenskan. Betyget C är ett bra betyg för Malmöskolans elever, för Lundaföräldrarna innebär det stor besvikelse.

Eleverna från högutbildade hem har också mer högutbildade lärare. Eleverna med svenska som andraspråk har lärare med sämre språkkunskaper. Flera gånger reagerar Leijnse på att hon har svårt att förstå vad vissa lärare på Malmöskolan säger.

Det är svårt att locka lärare till utsatta områden och många blir kortvariga.

I en intervju i Skolvärlden (21/10 -21) menar läraren och skoldebattören Filippa Mannerheim att klassiska undervisningsmetoder borde göra comeback i svensk skola. Hon vänder sig mot "produktpedagogik" där eleven förväntas söka kunskap och arbeta självständigt utifrån lärarens instruktioner, ett undervisningssätt där läraren ska coacha snarare än undervisa. Tid för övning och inlärning har blivit knapp, istället förväntas eleverna ständigt visa vad de kan. Det som bedöms är vaga "förmågor", snarare än faktakunskaper. För elever som fått med sig kunskaper hemifrån behöver det inte vara ett problem, för elever som skulle behöva hämta in kunskaper blir det förödande.

Det är en ordning som slår ut många elever, och skapar stress för andra. Ändå har idéerna fått stort genomslag. Det blir ytterligare en faktor som missgynnar de svagaste eleverna. Resultatet syns tydligt i klassrum som omöjliggör klassresor.

Mimmie Björnsdotter Grönkvist

Malmös kommunalråd Andreas Schönström glädjer sig åt ett regeringsförslag om att det kan bli förbjudet att parkera elsparkcyklar där det inte finns ställ. Det vore välkommet om det blev så, inte minst för att undvika olyckor. Risken för synskadade har till exempel uppmärksammats tidigare.

Elsparkcyklarna har hanterats konstigt från uthyrarnas sida. Tanken på man ska kunna slänga en tung maskin där man står är ett feltänk. Hade cyklarna lanserats som något man kan köra från en parkering till en annan hade det sannolikt inte blivit kontroversiellt från början. Hade cyklister slängt sin cykel på trottoaren och gått därifrån när turen var slut hade vanliga cyklar också irriterat.

I mitt område är det under sommarhalvåret mycket elsparkcyklar, som ofta körs av yngre personer, gärna snabbt och flera på varje fordon. Jag är snarare imponerad över att det inte sker fler olyckor än det gör, både där förare och fotgängare, även om det är tråkigt att Skåne ligger i ”olyckstoppen” för sparkcyklar.

Det finns inrutade zoner att ställa dem i, men man kan misstänka att grejen med att slänga dem på trottaren ingår i roligheten för vissa som hyr elsparkcykel. Annars är det svårt att förklara unga användarnas förkärlek för det. Det är kul att retas när man är ung.

Företagen har fått många möjligheter att styra upp hur cyklarna hanteras, men misslyckats eller valt bort problemlösning och då får man tyvärr lösa det uppifrån.

Ett av de märkligare förslagen från skånsk kommunpolitik är att en kommun skulle kunna investera en del av sina pengar i kryptovaluta som Bitcoin. Intresset för krypto har nått nästan sektliknande dimensioner och det är begripligt att tanken om snabba pengar lockar privatpersoner. I bästa fall är kryptovaluta gratis pengar, men risknivån gör det föga lämpat för organisationer som kommuner att spekulera i.

Det är svårt att se varför en verksamhet som en kommun skulle vilja ägna sig åt en ekonomisk spekulation som kräver påpasslighet och specialkunskaper. Kryptovalutan påverkas av börsens rörelser och dess förespråkare menar att man kan sitta lugnt i båten när den sjunker som de gjort under de senaste månaderna då kryptovaluta halkat ner på den lägsta nivån på tio år och lita på att den ökar i värde igen.

Att en kommuns tillgångar i bitcoin skulle kunna falla med 40 procent lär dock orsaka oro, oavsett hur det är med den saken. Om en kommun investerar i krypto kommer de att behöva svara på frågor från oroliga medborgare som läst rubriker om värdeminskningar och som undrar om kommunen är barskrapad. Det är nog ingen större risk att skånska kommuner börjar spekulera i hypoteser och påhittade valutor. Men det skadar inte att påminna sig om varför det är en dålig idé. Det skapar helt enkelt inte förtroende i relationen med medborgarna.

Efter buddistmunken Björn Natthiko Lindeblads planerade död har diskussionen om dödshjälp fått ny fart i Sverige. Inga av de politiska partierna är i nuläget för dödshjälp, men många privatpersoner är positivt inställda, inte minst om de sett anhöriga vars lidande gjorde deras död mindre värdig än de önskat sig. Partiernas tveksamhet är begriplig: det är en känslig fråga.

Det inte minst eftersom diskussionen ofta hamnar på samma för Sverige irrelevanta nivå. Man tittar på en skräckkabinettsversion av dödshjälp som används som ett smidigt sätt att göra sig av med för samhället oönskade individer. I den versionen diskuterar man vad som händer om Sverige tillåter att kortvarigt deprimerade personer ber om dödshjälp istället för psykologhjälp, eller en genomrutten anhörig till en funktionsvarierad person föreslår att hen ska be om dödshjälp för att inte ”ligga till last”.

Detta i Landet Lagom, där vuxna människor inte ens är betrodda med att köpa en flaska bordsvin på ICA. När läste man senast en rubrik i en svensk tidning om ett ifrågasatt människovärde hos en funktionsvarierad eller om det verkligen är lönt att deprimerade får gå i terapi för skattebetalarnas pengar? Sannolikheten att just Sverige ska tillåta en extra radikal form av eutanasi, där det räcker med att uttrycka ett önskemål om att ända sitt liv för att det ska beviljas, är i princip noll.

Det är betydligt mer sannolikt att Sverige skulle börja med en så restriktiv tolkning att det nästan skulle bli omöjligt att få det beviljat och gömma det i en snårskog av regelkrångel och administration. Kanske är det gott så. Om man ser att systemet är till för de som drabbats av ett obotligt lidande som de inte ser något slut på kanske beröringsskräcken minskar. Då kan de få som inte ser någon annan utväg sluta sitt liv som Björn Lindeblad: omgiven av kärlek och trygghet, på sina egna villkor.

I nuläget diskuterar vi en form av dödshjälp som Sverige aldrig kommer att införa och i princip ingen kommer att vara för. Martina Jarminder

För tre år sedan fick Hörbybon Gunilla Kronbäck ja till ett medborgarförslag om att bygga nya ankhus för änderna i Hörbyån. När Kronbäck flyttade till kommunen för 20 år sedan gladde hon sig åt de många gräsänderna, men antalet minskade som en följd av att ankhusen vandaliserats och gjort ungarna till måltavlor för rovfåglar.

Hon lade ett förslag om nya ankhus, fick ja och lämnade över material till kommunen, eftersom tekniska nämnden satt som villkor att det inte fick kosta kommunen något, vilket i sig är rätt konstigt. Sedan dess har inget hänt. Politiker hänvisar till tjänstemän och vice versa.

Det är inte ett gräsandsproblem, utan ett trygghetsprobem. Man måste kunna lita på beslutsfattare och tjänstemän och medborgarna måste känna att det lönar sig att engagera sig i sin närmiljö. Den lokala demokratin måste fungera i praktiken och den som vänder sig till kommunen med frågor måste kunna få bra svar. Ingen har velat veta av Kronbäcks ankhus efter beslutet att bygga dem. Så urholkar man förtroendet för lokal demokrati.

Peter Siilak, samhällsbyggnadschef i Hörby kommun frågar vad han har med saken att göra och menar att det inte är hans bekymmer. Självklart är det det. Alla chefer i en kommun har ansvar för att medborgarna ska känna sig som en del av en sund fungerande lokal demokrati och organisation, där man håller sina löften och medborgarnas synpunkter är viktiga.

Sverigedemokraternas Anders Hansson säger att beslutet som tekniska nämnden tog är jättekonstigt, eftersom man lägger ansvaret för bygget på Gunilla Kronbäck. Det har han rätt i. Vandalisering och återställning borde vara en fråga som intresserar kommunen mer än så.

Hansson lovar nu att man ska försöka hitta materialet som Gunilla Kronbäck har lämnat in, så ankhusen kanske kan byggas, även om han säger att han inte kan lova något. Men Hörby har redan lovat Gunilla Kronbäck att bygga ankhus. Det är det som ja till ett medborgarförslag innebär. Dags att hålla det löftet.

Martina Jarminder