Hur kom det sig att din författardebut blir just inom lyrikgenren?
– Initialt, när jag tog tag i mitt skönlitterära skrivande på allvar, var det lyrik som uppstod. Det var det som intresserade mig. Prosa och romanformen kändes så oöverskådlig och teknisk, jag var på något vis rädd för den. Så jag har nog alltid tänkt att jag ville debutera med ett lyriskt verk och nu blev det så.
Har Genealogi något genomgående tema?
- Absolut. Den kretsar kring saker som arv och epigenetik, att göra sig så fri man kan, men också att utan skuld bära det man måste. I korthet. Sedan handlar det om fler saker, men det känns bra att lämna tolkningen åt läsaren.
Blir det mer lyrik från dig framöver?
- Just nu håller jag på med mitt andra projekt, en prosalyrisk roman faktiskt, som handlar om ett långt sorgearbete. Mer lyrik räknar jag med, men den får vänta tills romanen är klar. Men man skulle kunna säga att Genealogi på ett sätt är förboken till romanen. De tangerar varandra.
Vad har du själv för favoritpoeter?
- Oh, det är många! Men Inger Christensen och Birgitta Trotzig är de jag alltid återvänder till, även Anne Carson som skriver hybridgrejer. Sedan hela den gamla skolan med modernisterna som jag aldrig tycks tröttna på, men visst finns det även nyare lyrik, såväl svensk som utländsk, som jag verkligen gillar. Anna Hallberg, Katarina Frostensson och Johan Jönson har varit med länge, men jag tycks ändå alltid hamna hos de jag nämnde.
DELA PÅ FACEBOOK
DELA PÅ TWITTER
SKRIV UT ARTIKELN