Det har blivit ett återkommande tema att tala om det delade USA. Ingen tvekan råder heller om att den politiska splittringen är stor. Men det är förenklat att ensidigt utpeka Donald Trump för denna tudelning av landet, som också blev så tydlig när väljarna röstade i höstens presidentval. Splittringen tog fart redan i valrörelsen inför 2016 års val. Och såväl Donald Trump som ledande demokrater har hällt nytt bränsle på konfliktbrasan i fyra års tid.

Den minnesgoda kommer ihåg hur demokratiska sympatisörer medvetet gick in för att protestera mot den republikanska primärvalskampanjen inför presidentvalet 2016. Demonstranter försökte störa de republikanska presidentkandidaterna när de debatterade i Detroit, tvingade Donald Trump att ställa in valmöten i St Louis och i Chicago, kastade ägg och flaskor och misshandlade Trumpanhängare och brände deras bilar utanför ett Trumpmöte i San Jose och slog sönder fem polisbilar i anslutning till ett Trumpvalmöte i Costa Mesa. I Las vegas försökte en demonstrant ta pistolen av en polis för att skjuta Trump. Dessutom demonstrerades det vildsint runt om i USA när han vann valet och bland annat brändes flaggor och dockor föreställande Trump. Under hans presidenttid har hans offentliga framträdanden återkommande utsatts för protester. Men - och det mest splittrande - har varit demokraternas försök att under nästan fyra års tid sabotera Trumps presidentskap genom grundlösa beskyllningar om att Ryssland hade agerat för att gynna honom i presidentvalet och påståenden att det till och med förekommit organiserat samarbete mellan Trumpkampanjen och Ryssland. Det var knappast beskyllningar som demokraterna trodde på men ett fräckt försök att spela på traditionell rysskräck och utså tvivel om legitimiteten i Trumps presidenttid.

Som väntat fanns ingen majoritet i senaten för att fälla Donald Trump i riksrättsprocessen. Endast 7 republikaner gick emot Trump. Den tidigare presidenten agerade vårdslöst som den 6 januari höll tal och uppmanade till att "slåss", fight men det är ett vanligt uttryck i amerikansk politisk retorik och ingen kunde bevisa något uppsåt från hans sida att få demonstranter att tränga in i Kapitolium. Luften gick ur demokraternas anklagelser när Trumps advokater spelade upp en film där ledande demokrater som Elisabeth Warren, Kirsten Gillibrand, Corey Booker med flera använt ordet "fight" 238 gånger. Ett krampaktigt försök att kalla in vittnen begravdes snabbt eftersom det inte hade ändrat utgången av riksrätten men ökat splittringen. USA och världen står inför stora politiska utmaningar, inte minst i spåren av pandemin. Det är dags att vända blad och blicka framåt.

Lars J Eriksson

Vaccinationerna har gått oväntat trögt jämfört med förutsägelserna när vaccinationskampanjen startade i vårt land. Läkemedelsföretagen har inte klarat att framställa och leverera i den takt som utlovades. Dessutom tycks EU:s gemensamma upphandling har blivit något av ett misslyckande, EU har inte tillräckligt kraftfulla medel gentemot tillverkarna. Andra länder, Israel, USA och Storbritannien, har fått tag i mycket större mängder vaccin i förhållande till befolkningen och varit skickligare på att organisera vaccinationerna.

Men trots motgångar finns det stora förväntningar på att vaccinationskampanjen kommer att bli ett dråpslag mot smittospridningen. I synnerhet finns det tillit till de vacciner som fungerar mest effektivt. Men den närmast euforiliknande stämningen kan framöver drabbas av allvarliga bakslag.

Coronaviruset är en farlig fiende för mänskligheten. Viruset är snabbt anpassningsbart och förändrar sin sammansättning för att överleva genom att mutera. Vi har numera förutom den ursprungliga varianten att hantera även den brittiska, den sydafrikanska och den brasilianska. En grundläggande fråga är om vaccinutvecklingen hinner löpa i tak med mutationerna.

Vaccinationerna syftar till att coronaviruset inte skall leda till insjuknande. Men om vaccinerna blir allt mindre verksamma så kan det vara farligt om vaccinspåret är det enda som prioriteras. Ett alternativ är att lyckas få fram läkemedel som slår ut viruset när det redan har attackerat kroppen.

Flera sådana lovande forskningsinsatser sker inom läkemedelsindustrin. Finska forskare har nått framsteg i att utveckla läkemedel som inhaleras d.v.s sprutas in via munnen. Uppgifter finns att den välkända astmamedicinen Pulmicort som en gång forskades fram i Sverige, kan ha effekt. På flera svenska sjukhus har startats forskning kring inhalationssteroiden ciklesonid. Från Japan har man visat positiva effekter av sådan behandling.

Jämsides med vaccinationsforskningen behövs fortsatta omfattande studier kring botande läkemedel. I synnerhet behövs det inför risken att den tredje våg vi nu befinner oss i av pandemin kan följas av en fjärde och flera nya vågor av smittoutbrott. Vi bör tänka som Winston Churchill gjorde när han formulerade sig vid andra världskrigets utbrott: "Vi befinner oss inte vid slutet. Det är inte ens början av slutet. Men kanske är det slutet av början." Det var en realistisk spådom, men bättre vara realistisk än alltför optimistisk.

Lars J Eriksson

Står vi i inledningen till en ny grön våg? En del menar att pandemin och det faktum att en stor del av svenska folket numera jobbar på distans kommer att förändra våra sätt att leva. De flesta jobbar förstås genom att sitta i sina ordinarie bostäder. Men andra har valt att arbeta från sina fritidshus, eller till och med i sina bostäder i utlandet. Den digitala tekniken gör att mycket arbete kan ske vid datorn som står hemma lika gärna som på kontoret och idag har vi fått inarbetade rutiner för digitala möten via våra skärmar. Häromdagen stängde min sambo - universitetslektor i danska Aalborg - in sig i sitt arbetsrum för att föreläsa för 70 personer som var uppkopplade via sina datorer.

Men någon ny grön våg blir det inte, hävdade nyligen ekonomiprofessorn Charlotta Melander. När allt återvänder till det normala får staden sin dragningskraft igen hävdade hon.

Delvis tror jag att hon har rätt. Framförallt yngre människor kommer att välja stadens fördelar, i alla fall de större städernas. Däremot tror jag att människor som har fler år på nacken har upptäckt lockelsen i att leva i en mindre stressig tillvaro och bo på mindre orter eller landet. Men de gör det knappast som de tidigare gröna vågarna som ville leva på vad de själva kunde odla kompletterat med lite djurhållning.

Min sambo avvecklade i höstas sin övernattningslägenhet i Aalborg när hon sedan mars månad bara bott där en natt. Med möbler och husgeråd för en liten två som belamrade vår Malmölägenhet började vi leta fritidshus runt om i Skåne. Nu äger vi ett litet hus i Sankt Olof på Österlen och arbetar på halvtid därifrån. Tre av våra närmaste vänner har tagit samma steg, bor på några kilometers avstånd och har mindre boende i Malmö och Lund. En sköter sitt arbete i tyska München vid ett skogsbryn en bit bort.

Häromdagen var jag in till Simrishamn och träffade mäklaren som förmedlade vårt hus. Hon bekräftade vad jag trott, trycket är enormt efter att få tag i en bostad i dessa trakter, inte bara skåningar utan folk från hela landet. Så jag tror professor Charlotta Melander har fel, vi befinner oss i ett verkligt skifte.

Lars J Eriksson

8 mars är det internationella kvinnodagen. Vi S-kvinnor vill se ett fullt ut jämställt och jämlikt samhälle. För att klara det behöver vi gemensamt säkerställa en trygg välfärd efter behov. Men en stark och gemensam välfärd är inte själva slutmålet, den är ett verktyg för att utöka demokratins räckvidd. Det är en grund för allas frihet. Därför är det så viktigt att välfärden inte är en marknad där endast den starke med störst plånbok kan få sina behov tillgodosedda. Alla oavsett bakgrund eller plånbok ska få vård när den behöver och en jämlik skola för sina barn.

Året som gått har i ljuset av pandemin på ett ännu tydligare sätt visat bristerna i vårt välfärdssystem. Vi S-kvinnor har länge kämpat för att stärka välfärden och hoppas nu att fler är beredda att göra vad som krävs för att garantera en stark och generell välfärd. Detta eftersom vi under året sett hur fina ord och applåder getts till välfärdens hjältar. Vi S-kvinnor undrar hur dessa fina ord och applåder i verkligheten ska leda till en stark och generell välfärd efter behov? Eller hur de ska bidra till jämställda och rättvisa löner? Eller schyssta arbetsvillkor? Vi menar att det krävs mer, det krävs politisk vilja och reformer för att skapa verklig förändring.

Bristerna i dagens välfärdssystem förstärker ojämställdheten. Dels eftersom det främst är kvinnor som arbetar inom välfärden och på så vis drabbas av låga löner och dåliga arbetsvillkor. Att villkoren och arbetsmiljön är så dålig bidrar också till att många kvinnor inte orkar jobba heltid eller ens ett helt arbetsliv, samtidigt tvingas man ta stort ansvar för det obetalda hem- och omsorgsarbetet. Det är helt oacceptabelt!

Vi vill se ett välfärdssystem som sätter verksamheten och personalen främst, vi menar att om personalen som arbetar i välfärden har bra och schyssta villkor ges också bättre förutsättningar för höjd kvalitet som direkt gynnar exempelvis den enskilde eleven i skolan eller patienten på vårdcentralen. Detta innebär att vinstintressena måste bort från välfärden, välfärden är ingen marknad där någon eller ett fåtal företagsägare ska kunna tjäna pengar på våra barn eller elever. Om vinstintresset får styra är det inte den enskildes behov som är i centrum utan hur företaget ska kunna tjäna mest pengar.

Vi tycker det är rimligt att de gemensamma resurser vi lägger på välfärden borde stanna i välfärden. Men vi ser också ett behov av att generellt öka anslagen till välfärden. Vår feministiska och S-ledda regering har gjort historiskt stora satsningar på välfärden som direkt gått ut till våra kommuner och regioner.

Tyvärr är det många moderat-ledda kommuner som istället använder pengarna till annat och gör direkta nedskärningar samtidigt som de fortsätter privatisera verksamhet. Det är inte att sätta välfärden främst.

Under förra mandatperioden röstades förslaget om att begränsa vinster i välfärden ner i Sveriges riksdag. Vi behöver bli fler som sätter välfärden främst så att denna fråga kan få majoritet i riksdagen. Endast så kan vi se till att våra gemensamma resurser går till välfärden och inte till privata aktörers vinster! Det är viktigt både för jämlikheten och jämställdheten!

Elin Gustafsson, distriktsordförande S-kvinnor Skåne

Carina Nilsson, kretsordförande S-kvinnor Malmö

Kia Haraldsdotter Sageus, klubbordförande S-kvinnor KARL Malmö

Barbro Erlström, klubbordförande kvinnoklubben Anna S-kvinnor Malmö

Ulla Ängquist, klubbordförande Husie S-kvinnor Malmö

Agnes Kauranen, klubbordförande Avantgarde S-kvinnor Malmö

Anna Ingers, klubbordförande S-kvinnor Helsingborg

Susanne Jönsson, klubbordförande S-kvinnor Ängelholm

My Lilja, klubbordförande S-kvinnor Lund

Ann Olausson, klubbordförande S-kvinnor Hässleholm

Kim Grahn, klubbordförande S-kvinnor Ystad

Kristina Saunders, klubbordförande S-kvinnor Staffanstorp

Britt Liljekvist, klubbordförande S-kvinnor Hjärup

Veronica Larsson, klubbordförande S-kvinnor Trelleborg

Karin Andersson, klubbordförande S-kvinnor Kävlinge

Maria Nyman Stjärnskog, klubbordförande S-kvinnor Skurup

Sabina Månsson Hultgren, klubbordförande S-kvinnor Kristianstad

Inga-Lill Bjartén, klubbordförande S-kvinnor Österlen

Jessica Kronvall, klubbordförande S-kvinnor Landskrona

Annika Mollden, klubbordförande S-kvinnor Bromölla

Sverigedemokraten Mats Fredlund uteslöts ur fackförbundet Transport när han valdes in i kommunfullmäktige i Kiruna, med hänvisning till grundläggande värderingsskillnader mellan fackförbundet och SD. Stockholms Tingsrätt har nu ogiltigförklarat beslutet att utesluta Fredlund, eftersom den menade att det inte går att bevisa att Fredlunds gärning som aktiv sverigedemokratisk lokalpolitiker går emot Transports stadgar, vilket var huvudfrågan. Mats Fredlund fick inte det skadestånd på 100 000 som han ansökt om, men det framstår inte som om pengarna varit huvudfrågan för honom, utan principen.

Transport är dem som går längst när de markerar mot Sverigedemokrater, i och med att man inte ens kan vara medlem. Andra fackförbund drar gränsen vid att man inte kan ha förtroendeposter.

Grundfrågan är vad ett fackförbund egentligen är för något: en samhällstjänst i någon form, eller en ”klubb”. Klubbar måste själv bestämma vem som kan vara medlem, en samhällstjänst bör inte kunna neka någon. Eftersom fackförbunden tillhör arbetsmarknadens parter och i den funktionen representerar alla anställda kan man fundera på om det är rimligt att vissa anställda inte får vara med. Om den svenska modellen med förhandlingar mellan fackförbund och arbetsgivare ska kunna klara sig kvar blir det problem om färre och färre av de anställda får vara kvar i fackförbunden.

Tingsrättens beslut är en seger inte bara för Fredlund själv, utan för Sverigedemokraterna och deras möjlighet att öka sitt inflytande på fackföreningsrörelsen. SD är numera andra största parti inom den fackliga arbetarrörelsen och har varit största parti bland män inom LO. Det är i längden omöjligt att ignorera om fackförbunden vill behålla sin starka ställning.

Det är dåliga nyheter för fackförbunden som riskerar att bli en ny plattform för Sverigedemokratiskt inflytande antingen de vill det eller ej och då står inför en mycket jobbig värdegrundsdiskussion.

Mats Fredlund vill öppna fackförbunden för sverigedemokratiskt inflytande. Han har hitintills lyckats bra med det.

Enligt en ny studie på våldtäktsmän i Sverige märks en överrepresentation av utlandsfödda. 60 procent av gärningsmännen är födda utanför Sverige, eller har föräldrar som är det.

Studien, gjord av en forskargrupp vid Lunds universitet, är den största i sitt slag och omfattar alla (3039 personer) som dömts för våldtäkt, grov våldtäkt och försök till våldtäkt mellan år 2000 och 2015. Den är intressant inte minst för att underlaget är såpass stort att man kan lita på resultatet. Det är inte bara etnicitet som undersökts, utan också ett flertal andra parametrar, som intelligenskvot, social utsatthet och allmän brottsbenägenhet.

Ardavan Khoshnood, som är en av studiens upphovsmän, kriminolog och docent i akutsjukvård vid Lunds universitet, beskriver den genomsnittlige våldtäktsmannen som en utlandsfödd person som gått ut gymnasiet och har låg inkomst. Vanligaste födelseåret är 1976. Han har ofta problem med alkohol eller droger och kan ha dömts någon enstaka gång, men har sällan ett längre brottsregister. Khoshnood menar att det är ett problem ur brottsbekämpningssynpunkt att så många av gärningsmännen saknar brottsregister: det är svårt att arbeta förebyggande när de är okända för polisen. Det är självfallet ett jätteproblem.

Förhoppningsvis kan och vill forskarlaget fortsätta djupdykningen i våldtäktsmäns bakgrund för att ta reda på om det är enbart etnicitet eller även klass/social status som avgör. Även en diskussion om koppling till anmälningsbenägenhet, som kan öka när gärningsmannen som upplevs som hotfullt främmande, vore högintressant. Förhoppningsvis får de göra det ifred utan påtryckningar och trakasserier från utomstående som vill se ett visst resultat. Ingen sida bör ägna sig åt önsketänkande, även om det är svårt: främlingsfientliga vill se en förklaring, meningsmotståndarna en helt annan. Målsättningen måste vara att komma så nära den (neutrala) sanningen som möjligt.

Victor Obáns Fidesz har valt att lämna den konservativa gruppen EPP i Europaparlamentet, efter att den ändrat sina stadgar så att partier kan uteslutas med enkel majoritet. Fidesz valde att gå innan de blev utkastade, så att de kunde säga att det var deras eget beslut och kallar stadgeändringen en fientlig handling. Det har de rätt i. Det är inte längre rimligt att ett parti som Fidesz sitter i EPP om gruppen vill kunna behålla sin trovärdighet. Motvilligheten kring att kasta ut dem slutgiltigt har krasst handlat om röster i parlamentet.

Moderaterna och Kristdemokraterna har till deras försvar verkat för ett uteslutande av Fidesz länge. Man bör inte blanda klassiskt konservativa partier med populistiska. Det är två olika politiska djur och det skadar de klassiska partierna att låtsas som något annat. Risken finns att man tvingas kompromissa i populistisk riktning för att göra gruppmedlemmar ute på högerkanten till lags. Till det kommer att de svenska högerpartierna redan ofta röstar mer konservativt i parlamentet än hemma, så längre ut på kanten bör de inte gå.

Ungern och Polen rör sig allt längre bort från de krav som finns på länder som vill vara med i EU. De största problemen är med rättsväsendet, som blir mindre och mindre oberoende och det fria ordet/den fria pressen. Gränsen är nådd, men EU har ännu inte markerat tillräckligt kraftfullt för att det ska bli märkbart. Uteslutningen ur EPP är ett litet steg på vägen mot att tvinga Fidesz och dess polska motsvarighet PIS att välja mellan sitt nationalistprojekt på hemmaplan och sitt medlemskap i unionen.

En stor del av ansvaret för Ungerns och Polens framtid i EU ligger hos dessa länders väljare. EU skickar höga bidrag i Visegradländernas riktning. Vill väljarna ha fördelarna med EU-medborgarskapet och EU-pengarna måste de visa det genom att välja bort auktoritära ledare som hotar ländernas möjligheter att vara kvar i EU. Under flera år har man försökt äta den auktoritära kakan och medlemskapet kvar. Det måste få ett slut. Väljarna kan få antingen Orbán eller EU, inte båda.

Anders Tegnell menar att vi är på väg mot en tredje våg av coronasmittan, trots att många nog inte hunnit uppfatta att den andra vågen skulle vara över. Vad en tredje våg innebär i form av restriktioner och begränsningar är oklart.

Socialminister Lena Hallengren säger i en intervju med Dagens Nyheter att det kommer att bli besvärligt med en tredje våg bland annat för att folk inte kommer att orka följa restriktionerna. Frågan är om det är där skon klämmer. Kanske handlar det om att det är svårt att minnas restriktionerna, eftersom det lapptäcke av småbegränsningar som lagts fram innebär ett antal siffror att hålla reda på: åtta personer på bio, fyra personer vid ett restaurangbord, en person om man vill äta på en galleria och handla ska man göra ensam.

Det har blivit allt svårare att förstå vad som förväntas av oss i kampen mot corona. Man kan gå in i matbutik med hundra personer där ens beteende inte styrs av något annat än en uppmaning till hänsyn, medan restaurangägare får vite för att folk står för nära även när de håller bättre avstånd än i mataffären.

Hallengren menar att det kan bli aktuellt med ytterligare restriktioner under den tredje vågen och utesluter inte åtminstone partiell nerstängning, vilket man kommer att kunna fatta beslut om efter regeländringar. Hon har tyvärr rätt i att många europeiska länder har stängt ner fullständigt och ändå inte fått stopp på smittan. Det är oklart varför vissa länder får god effekt och andra länder återgår till spridning så fort man öppnar upp.

Oavsett hur det blir är det viktigt med tydliga instruktioner. Det finns i alla fall en fördel med en total nedstängning: ”stanna inne” är lättbegripligt. Sverige ska inte stängas ner utan synnerligen goda skäl, även om det är vettigt att möjligheten finns om läget blir katastrofalt. Men om man väljer en medelväg mellan stängt och öppet måste det vara något enkelt och överskådligt. Folk orkar inte komma ihåg fler siffror.

Professorer och psykiatriker påpekar på Svenska Dagbladets debattsida att Sverige, till skillnad från till exempel Danmark och Finland, inte prioriterar att vaccinera svårt psykiskt sjuka. Den som lider av svår psykisk sjukdom löper en ökad risk både för att drabbas av och bli allvarligt sjuk i covid-19.

Debattörerna pekar på resultatet av en studie från Umeå universitet och Karolinska institutet, som visade att dödligheten i covid- 19 för äldre med svår psykisk sjukdom var upp till fyra gånger högre än hos äldre utan psykiska problem. Psykiatripatienter borde alltså prioriteras eftersom de bevisligen är en utsatt grupp. Man kan jämföra detta med personer i behov av stöd från LSS på grund av olika funktionsvariationer, som var med i den allra högst prioriterade vaccinationskategorin.

En del av problemet är säkert att gruppen med svårt psykiskt sjuka på grund av sin problematik kan ha svårt att tala för sig och därför som här behöver läkare och annan omsorgspersonal som talespersoner.

Man har kunnat märka en olustig ”vaccinavund” på senare tid, som vi borde akta oss för. Personer som inte själva är i riszonen ondgör sig över att personer som är det får ”gå före i kön”. Konstigast var kanske när det uppstod en debatt i sociala medier om att det var orättvist att socialt utsatta skulle få gå före den som ”gör rätt för sig”. Översatt betyder det alltså att den som tjänar bra med pengar borde komma före den som inte gör det. Tursamt nog lever vi inte i ett sådant samhälle, utan i ett samhälle som tycker att de som bäst behöver skyddet i bästa fall ska få det först.

Fördelen med att prioritera vaccinering av sårbara är dessutom att det gynnar även de som står sist i kön om de inte blir sjuka alls.

Den som står sist i vaccinkön borde vara glad och nöjd över det. Det innebär att man är frisk, har god ekonomi, god psykisk och fysisk hälsa och inte är den som löper störst risk att avlida i covid om man smittas.

Grupper som tydligt tillhör de mest utsatta bör alltså komma före, även om det innebär en snabb omprioritering.