Opinion

Avfallet försvinner inte

Opinion
Opinion

Förvaringsutrymmet för kärnbränsle håller på att ta slut. Mellanlagret utanför Oskarshamn är snart fullt. Om man inte hittar en permanent lösning riskerar Vattenfall att inte kunna köra sina reaktorer från 2024, enligt Vattenfall själva. Kärnkraften står för nästan 40 procent av den svenska elproduktionen.

Samtidigt sitter ett grönt parti i regeringen, som ogärna vill bli kända för att ha godkänt slutförvaring av kärnbränsle i Sverige. Regeringen har hitintills löst den känsliga frågan om slutförvar genom att vägra lösa den. Per Bolund vill inte lova att ett beslut fattas före årsskiftet när han får frågan av Dagens Nyheter. Det är lite som om Miljöpartiet och regeringen väntar och ser om avfallet försvinner om de ignorerar det.

Det är åter populärt att försvara kärnkraft som hållbar energi. Men man talar om så bisarrt långa tidshorisonter. Vem vet vad som är säkert om 100 000 år? Om människan har överlevt i någon form kan vi inte veta om de lever på ett sätt som gör slutförvar av kärnbränsle i berggrunden säkert. Om vi skulle få se världen som den såg ut för 100 000 år sedan skulle vi knappt känna igen den. Världen om 100 000 år går inte att föreställa sig och säkerhetsåtgärder som garanterat skyddar liv som kanske finns på jorden då finns inte.

Det tillhör ovanligheterna att behöva fatta ett beslut som påverkar världen i minst 100 000 år. Så långt är det begripligt att Miljöpartiet och Bolund tvekar: det är inte roligt för ett parti som vilar på kärnkraftsmotstånd att hantera den här frågan. Kanske får man unna ett grönt parti att tveka kring något så långsiktigt farligt. Men inte hur länge som helst.

Tyvärr finns det inga bra alternativ i nuläget och Miljöpartiet lär vara tvungna att vika sig. Om industrin blir utan el 2024, när man kanske är på väg att återhämta sig från pandemins ekonomiska härjningar finns det inga politiska vinnare. Eftersom beslutet ändå måste fattas är det lika bra att bita ihop och fatta det nu. Annars måste MP trolla fram en perfekt lösning ur någon grön trollkarlshatt.

Opinion

Smart lettisk lösning

Opinion
Opinion

25 000 doser av AstraZeneca-vaccinet blev över i Lettland efter rädsla för biverkningar. Man hittade då en mycket smart lösning: drop-in vaccinering med Astra vaccin för den som inte var rädd i sju lettiska städer. I Riga var köerna enligt Sveriges Radio långa.

Även om jämförelsen haltar något kan man konstatera att det fortfarande skrivs ut p-piller med större risk för blodproppar än Astra-vaccinet till unga med acne och ingen blinkar över detta. Dödsfall är, som alltid, mycket tragiska men man förskriver läkemedel med större risker hela tiden.

Det är dock klokt att inte tvinga någon som känner sig otrygg. Vaccinet ska vara en trygghet. Därför är det klokt att göra som Lettland: erbjuda det förutsättningslöst till den som vill ha det, vilket gör att de andra vaccinerna kan gå till dem som är rädda för AstraZeneca är i en riskgrupp. Astra-volontärerna får i sin tur förmånen att gå före i kön.

Sverige brukar ha för snåriga regler för den här typen av improvisation, på gott och ont. Men nog hade det varit en bra lösning om vi också kunde erbjuda dem som kan tänka sig att ta Astra-vaccinet att ställa sig i kö, oavsett grupp och se till att inga doser går till spillo. Det skulle kanske också kunna öka den deprimerande långsamma vaccintakten i till exempel Skåne.

Opinion

Börshaussen och nya sparare

Opinion
Opinion

För en knapp månad sedan fick Sverige sitt första SPAC, kort för special purpose acquisition company. En spac är en börsnoterad blank check, ett bolag utan verksamhet som börsnoteras för att samla in kapital till framtida investeringar. I USA är formen mycket vanlig. Det är lite besvärligt att den kommit till Sverige samtidigt som intresset för att investera på börsen ökat. Detta är bara en av av många nya investeringsmöjligheter som kan locka fel sorts börssparare, med dåliga kunskaper som ger sig in på något de inte begriper. I Sverige är det stabila Bure som startat den första spac:en, så det är nog inte någon källa till oro, men om fenomenet växer kan det finnas anledning att vara aktsam.

Just nu syns ett ökat ifrågasättande av spac-formen i USA, där det finns indikationer på att vissa bolag kommer att få svårt att hitta tillräckligt med externt kapital för att fortsätta utvecklas på grund av mängden av nynoterade spac-bolag. Spac-företag har historiskt sett ofta gått sämre än index, även om det finns lysande undantag. De som investerar pengar förlitar sig på att personerna bakom spac:en vet vad de gör. I USA har det varnats för att kända personer utan tillräckliga kunskaper ligger bakom spac som de marknadsför som möjligheter till snabba pengar, även om de onoterade företag som tar sig in på börsen på detta sätt inte är någon säker investering. Med andra ord är spac inget man ska syssla med om man är oerfaren. Med orosmoln på den amerikanska horisonten är det en bra idé att undvika haussen som oerfaren.

Egentligen är det bra att folk vill spara mer och börsen är historiskt sett det bästa sättet att få avkastning. Men det är inte de säkra investeringarna som har lockat: Gamestop-haussen och andra liknande spekulationer har gett en falsk bild av att det är lätt att tjäna stora pengar på börsen. Chansen att man lyckas som oerfaren daytrader och gör kortsiktiga vinster är liten. Chansen att man förlorar pengar är större.

Opinion

Mycket men lite pengar

Opinion
Opinion

Det ser att bli höghastighetsjärnväg trots allt. Infrastrukturpropositionen som regeringen lade fram under fredagen budgeterade för en första fas. De 799 miljarderna beskrivs av infrastrukturminister Thomas Eneroth som den största satsningen på infrastruktur i modern tid och av miljöminister Per Bolund som en stor del av den gröna omställningen. Den tjugoprocentiga ökningen av resurser ger en enorm summa pengar, men räcker ändå knappt om om man räknar in förväntade kostnader för bland annat nya stambanor. Mer pengar kommer i så fall behöva läggas till under senare etapper. Det finns också anledning att misstänka att projektet kommer att fördyras, helt enkelt eftersom att infrastruktur äter pengar.

Det råder delade meningar om höghastighetstågens effektivitet som klimatlösning. Höghastighetståg är inte en enkel fråga i ett glesbefolkat land som Sverige. I en undersökning från 2019 splittrade det väljarkåren i två lika stora läger, förutom sydsvenskar som var betydligt mer kritiska än andra.

Länsstyrelsen konstaterar att Trafikverket har ett stort jobb kvar med att titta på förslagen ”ur ett landskapsperspektiv” och betonar att det kommer att innebära en stor permanent påverkan på landskapet, friluftslivet och människors livsmiljö oavsett skyddsåtgärder och lokalisering. Fysiska intrång i naturreservat och liknande måste undvikas, vilket man lyckas med i de sex alternativ som Länsstyrelsen fått ta ställning till.

Samtidigt är de befintliga spåren överbelastade och slitna. Banorna är störningskänsliga och det svårt att se hur man i längden ska klara sig på bara den kapaciteten som finns i dag.

Man kan med dagens besked se fram emot en livlig debatt i Skåne. Tidningens debattkorg kan vittna om att projektet väcker engagemang och motstånd eftersom man bland annat menar att det finns andra och bättre lösningar för att uppgradera järnvägen och öka rörligheten inom Skåne samt annat regional underhåll som är viktigare. Det motståndet lär inte mattas av.

Opinion

Dela på fattigdom

”Cykelköket” i Solna där man mot en avgift lånar delar och verktyg.
Foto: Fredrik Sandberg/TT
Opinion
Opinion

Vi behöver leva mer i samklang med naturen och kraftigt minska användningen av fossila bränslen. Men vägen via en klimatomställning är minst sagt beströdd av törnen. I värsta fall hotar det hela välfärdssamhällets existens eftersom det baseras på materiell konsumtion och en ekonomi som växer.

I Sveriges radio kan man lyssna på en serie inslag som handlar om delningsekonomin. Budskapet är att vi skall leva mer klimatsmart. I mycket liknar det budskapet från gröna vågen förespråkarna på 1970-talet, om nu någon minns dessa. Inte mycket finns kvar av denna ekologiska rörelse eftersom livet på landet i samklang med naturen innebar både umbäranden och ekonomisk misär. Den föräldrageneration som försökte leva på så magra villkor fick uppleva hur barnen när de kunde flytta hemifrån sökte sig till de större städerna som lockade med andra kvaliteter.

Idag är det delningsekonomin - eller det som också kallas den cirkulära ekonomin - som blivit den nya frälsarrörelsen. Vi skall inte äga en egen bil utan dela med andra, eller utnyttja Uber, bo i städer där det gjorts svårt att inneha en egen bil för de boende eller stänga ute de som arbetspendlar med bilen, hyra eller låna våra kläder, låna ut vår bostad eller vårt fritidshus när vi inte vistas där via Airbnb och hyra ut verktyg, maskiner, båt, sportsaker och grejer till festen. Det kan te sig lockande för en del men låter som en mardröm för andra.

Önskan om eget ägande är djupt rotat i människans natur. Materiell konsumtion utgör för många en viktig del av livskvaliteten. Vem njuter inte av att byta bil vart tredje år, köpa nya kläder när vårvädret infinner sig, ge barnen nya leksaker till julafton eller skaffa ett eget fritidshus i vacker natur även om det förutsätter tillgång till en egen bil.

Delningsekonomi är ett stickspår i klimatdebatten. Det är det för att människor vill ha en privat sfär baserat på ägande, men också för att vår konsumtion i grunden är det som skapar arbete och välstånd.

Nyligen satt det gigantiska fartyget Evergiven fast i Suezkanalen med sina nästan 20.000 containrar som innehöll till stor del konsumtionsvaror till länder i Europa. En omställning som gör de arbetare som producerat varorna arbetslösa leder med ofrånkomlighet till massarbetslöshet och fattigdom. Samma gäller förstås om svenska exportföretag inte längre kan sälja sina varor utomlands. Delningsekonomi kan på marginalen ge miljövinster men skall vi både värna klimatet och jobben och därmed välfärden krävs det smartare lösningar än de som delningsekonomin bygger på.

Lars J Eriksson

Opinion

Debatt: Efter Pandemin – hur får vi igång livet igen?

Vi måste hjälpas åt att få fart på folklivet efter pandemin, menar Anna Mannfalk, Moderat regionråd.
Foto: Johan Nilsson/TT
Opinion
Opinion

Vi har nu levt med pandemirestriktioner i snart ett år. Ibland kan det kännas som att livet aldrig kommer kunna återgå till det normala. Ibland tänker man att det som är nu, också är det normala – man kan nästan ha glömt de förändringar vi påtvingats. Så som vi lever nu känns som det nya normala.

Jag kommer på mig med att tänka på de bilder vi nog alla sett från Kungsgatan i Stockholm vid krigsslutet 1945. Glada människor som firade freden tillsammans och såg ljust på framtiden. Kommer vi se liknande scener när Covid19-viruset är under kontroll och vår befolkning är vaccinerad? Nej jag tror tyvärr inte det.

Många i riskgrupper och våra äldre har nu levt ett isolerat liv i tolv månader och kommer att behöva fortsätta begränsa sin vardag ett antal månader till. I min omgivning ser jag vanligtvis aktiva och initiativrika personer som tvingats till passivitet och lider av dess psykologiska effekter. Jag tror långt ifrån alla kommer stå först i kön till de teaterbiljetter, gatufester eller familjesammankomster som erbjuds när restriktionerna släpps och pandemin klingar av. Självkänsla, trygghet och initiativförmåga har fått ge vika för oro, förminskning av sin egen betydelse och upplevd trötthet.

Det är tungt att dra igång motorn igen. Det kommer inte att räcka att kulturinstitutioner, idrottsevenemang, restauranger och föreningsliv öppnar sina verksamheter för att de som har störst behov av detta skall strömma till. Jag tror vi kommer bokstavligen behöva ”hämta” våra isolerade vänner, grannar och ensamma som drabbats hårt, och motivera dem till sociala, kulturella och fysiska aktiviteter. Detta på ett sätt som inte kränker den enskildas rätt till självbestämmande och integritet naturligtvis.

Det civila samhället och idéburen sektor, alla de människor som i samarbete med kommuner i olika föreningar värnar utsatta grupper och tar ett samhällsansvar, kommer vara än mer betydelsefulla i att locka fram det sociala livet igen. Men inte heller detta kommer räcka. Vi får alla hjälpas åt att påminna varandra om det egna ansvaret för våra medmänniskor, och själva motivera oss att gå ut och bli den där motorn som bidrar till lite mer av det gamla normala.

Med detta sagt avser jag härmed ett upprop, en samling för att när pandemin är över tillsammans med idéburen sektor och kommunerna möta ensamhet med inspiration!

Anna Mannfalk (M)

Regionråd Region Skåne

Ordförande styrgruppen överenskommelse idéburen sektor

ANNONS

Detta är en sponsrad artikel och inte skriven av tidningens journalister.

Nordicbet

Skånska fotbollslag – framgång i Superettan

Nordicbet Skåne är en mäktig fotbollsregion. I Allsvenskan finner vi storheterna Malmö FF och Helsingborgs IF, men i superettan är det för närvarande bara Trelleborgs FF som håller de skånska ställningarna. Endast tre klubbar i de två högsta divisionerna. Är det i enlighet med den storslagna skånska fotbollshistorien?

Skånes senaste storhetstid

För femton år sedan spelade fyra skånska klubbar i allsvenskan och för nio år sedan – så sent som 2010 – utkämpade Malmö FF och Helsingborgs IF en duell om SM-guldet. Trelleborg slutade femma i allsvenskan medan Landskrona BOIS tog samma position i superettan där Ängelholms FF blev tolva. Året därpå vann Helsingborg allsvenskan medan Ängelholm kvalspelade för att ta steget upp i Sveriges högsta serie.

Kärvare tider

Skåne var att räkna med. Inte minst som intressanta spel i de absolut viktigaste matcherna. Idag präglas Superettan fotbollsodds knappast alls av Skåne. Kvar finns endast Trelleborgs FF. Helsingborg dras med ekonomiska problem och kämpar om att hålla sig kvar i allsvenskan. Landskrona befinner sig i division 1 medan Ängelholm kämpar på i division 2, där man möter andra klassiska skånestorheter som IFK Malmö, som en gång i tiden var Malmös förstalag och deltagit i spel i Europa, men har även många säsonger i allsvenskan och föregångsserier till superettan.

Malmö FF håller stilen och Trelleborg kämpar

Idag är det endast MFF som håller gammal god stil i allsvenskan, men för oss som älskar att följa superettan finns endast Trelleborgs FF och det går väl lite sisådär, där man får vara nöjd med en mittenplacering samtidigt som risken för att dras ned i kampen om kvalplatserna är överhängande.

Fortet Vångavallen

En gång i tiden var dock Vångavallen en plats som beredde många storlag svår ångest. Det var svårspelat och så sent som 2018 var TFF i allsvenskan, efter att ha varit ned och vänt i division 1 så sent som 2015. En serieseger som för övrigt säkrades mot Helsingborgslaget Eskilsminne IF och sedan följde två säsonger i superettan som kulminerade i kval mot Jönköping Södra, vilket gav en allsvensk plats 2018. Klubben var dock sedan länge ett rutinerat superettanlag och hade flera sejourer i allsvenskan bakom sig, där den första kom 1985 och den absolut bästa perioden i klubbens historia var under 1990-talet då man lyckades med konststycket att ta sig till UEFA-cupen.

Skrälleborg

Säsongen 1994/95 hackade sig Trelleborg förbi färöiska Götu i två inte alltför imponerande insatser och få trodde väl att äventyret skulle gå särskilt mycket längre när engelska Blackburn Rovers stod som motståndare i nästa omgång. Då med ett stjärnspäckat lag som kryllade av landslagsmän och internationella storspelare, såsom den engelske skyttekungen Alan Shearer. Rovers skulle samma säsong vinna hela Premier League, men att åka till Vångavallen visade sig betydligt tuffare än Old Trafford. Trelleborg – däremot – njöt för fulla muggar på Ewood Park, då man vann den första matchen med 1–0 efter mål av Fredrik Sandell. En seger som skapade stora rubriker i hela Europa och efter 2–2 hemma, så var avancemanget ett faktum. Skrälleborg var numera ett begrepp och man pressade dessutom italienska Lazio i följande omgång, där endast ett mål på övertid avgjorde dubbelmötet till Rom-klubbens fördel.

Bygga nytt och stanna kvar

Idag handlar det om att bygga på nytt efter uttåget från allsvenskan och att framförallt att inte falla igenom superettan till mörkret i division 1. En hel del talar för att den anrika föreningen kommer att klara uppgiften, men inget står skrivet i sten. Kampen kommer att bli hård säsongen ut. Men visst vore det märkligt med en superetta utan en skånsk klubb.

Inte mycket underifrån

Ja, om nu inte Helsingborg trillar ur allsvenskan igen. Även här kommer det handla om en fight ända in på målsnöret. Underifrån är det väl Torns IF - från lilla Stångby norr om Lund - som ligger bäst till tillsammans med klassiska Landskrona BOIS, men att avancera från division 1 till superettan är ett riktigt nålsöga och båda klubbarna befinner sig i mittenskiktet med hopp om att stabilisera sig på den övre halvan. Klubbar som Ljungskile SK, Skövde AIK, FC Trollhättan såväl som den lilla göteborgsklubben Utsiktens BK är nog alla starkare än Skåneklubbarna, åtminstone i dagsläget.

Skånederbyn

Skåne är kanske inte vad det en gång var i superettan, men Trelleborgs FF lär klara sig kvar och kanske få sällskap av Helsingborg nästa säsong, så visst finns det utsikter för Skånederbyn, även om Helsingborgsfansen knappast ser fram emot ett sådant scenario.

Opinion

USA-reträtt kan leda till stora flyktingströmmar

Opinion
Opinion

President Joe Biden sa i förrgår att USA skall dra tillbaka sina militära trupper från Afghanistan och därmed sätta punkt för det längsta kriget i landets historia. Det är ett svidande nederlag för USA men också för Joe Biden som var en stark anhängare av den amerikanska krigsinsatsen när president Bush gav order om att anfalla landet 2001 efter 11 september attackerna.

Det var förstås vansinne att invadera Afghanistan. USA borde ha lärt sig läxan av det misslyckade Vietnamkriget.

Att Joe Biden nu byter fot beror på det interna trycket i USA. President Trump lovade att dra tillbaka trupperna och försökte genomföra seriösa förhandlingar om en fredlig lösning av konflikten. Dessutom pressas Biden av det egna partiet som på sin kongress i fjol tog beslut om att överge den gamla krigspolitiken. I USA finns också en tydlig majoritet som är emot att fortsätta kriget.

Ett amerikanskt tillbakadragande innebär att också andra länder kallar hem sina soldater, däribland Sverige. Risken är därmed uppenbar att talibanerna som är militärt starka och fanatiska islamister kommer att med våld ta makten i landet och i värsta fall genomföra massavrättningar. Det kan skapa en enormt stor flyktingström till omvärlden. Därför måste världssamfundet sätta stor press på USA att ta emot flyende afghaner.

USA har hittills tagit emot cirka 100.000 afghaner medan Sverige tagit emot drygt 70.000, trots att USA har en befolkning som är 30 gånger större än Sveriges och startade kriget. Joe Bidens heder står på spel om han inte öppnar amerikanernas hjärtan för flyende afghaner.

Opinion

Åsikter skall bemötas med upplysning, inte förbud

Opinion
Opinion

Det starkaste minnemärke över Förintelsen som jag upplevt finns på Bebelpats i Berlin. Under ett glasfönster på torget kan besökaren titta ner i ett rum med bokhyllor. Det symboliserar hur tyska studenter 1933 på denna plats anordnade bokbål på icke önskvärda författares böcker. Liknande bokbål genomfördes i en rad tyska städer. Bland författare vars verk brändes fanns Karl Marx , Karl Kautsky , Heinrich Mann Erich Kästner, Sigmund Freud , Emil Ludwig, Erich Maria Remarque och Ernest Hemingway.

Ett land som bränner eller förbjuder litteratur har allvarliga problem med sin demokratisyn. Därför är det både märkligt och förfärande att justitieminister Morgan Johansson vill tillsätta en parlamentarisk kommitté för att överväga att kriminalisera de som förnekar förintelsen. Har han hämtat inspiration från Polen som vill införa ett förbud mot att informera om polska krigsförbrytelser under andra världskriget, inte minst mot judar?

En demokrati skall givetvis tåla att även extremistiska uppfattningar torgförs. Det är en grundval i en gedigen demokratisyn. Sådana uppfattningar möter man med öppen debatt eller med Göran Perssons utmärkta initiativ till folkupplysning om Förintelsen.

Morgan Johansson vill få med övriga partier i den kommitté som skall utreda frågan. De bör vägra att medverka i ett sådant skamgrepp som ytterst skadar demokratin och yttrandefriheten och istället kräva en ny Förintelsekampanj i skolorna.

Lars J Eriksson

Opinion

Förödande för förtroendet

Opinion
Opinion

Trots att polisledningen i Washington D.C. visste att man riskerade upplopp med Kapitolium som måltavla instruerades tjänstgörande poliser att hålla igen i sina insatser mot upprorsmakarna. En intern rapport sågar insatsen under stormningen av Kapitolium och visar att polisen visste mer om risken för att missnöjda Trumpsupportrar skulle ta till vapen än man tidigare trott. En förvarning om att Donald Trumps supportrar hotade med våld mot folkvalda har antingen fallit mellan stolarna eller ignorerats. Rapporten är inte nådig i sin kritik av polisens prioriteringar och hur olika avdelningar har samverkat.

Direkt efter upploppen diskuterades om polisen verkligen ville hindra upprorsmakarna, eftersom många av dem var Trumpanhängare. Det förefaller enligt rapporten handla mer om nonchalans och tafatthet än om något annat. Upploppssköldarna som skulle skyddat poliserna föll sönder när de användes, eftersom de förvarats i fel temperatur. Ytterligare ett lager upploppssköldar blev inlåsta i en buss och kunde inte användas, vilket ledde till att vanliga konstaplar fick gå utan skydd in i upploppet. Man kan förvånas över att inte fler poliser blev allvarligt skadade eller till och med dödades: rapporten avslöjar också att poliserna inte fått den obligatoriska utbildningen i hur man agerar under upplopp och skickades in utan verktyg för att hantera den farliga situationen.

Detta är ytterligare en varning om att den amerikanska polisens korta utbildningar inte räcker till. Om inte polisen kan eller vill förhindra ett försök till inhemskt terrordåd mot de demokratiska institutionerna och dessutom misslyckas med att stoppa otränade civila från att hota folkvalda till livet och begå skadegörelse så man man ifrågasätta vad de ska vara bra för. Sammanslaget med det katastrofala efterspelet av ännu en av de oräkneliga dödsskjutningarna av en afroamerikan för en småförseelse, så är det ingen bra vecka den här heller för den amerikanska polisen.

Förhandsvisning på nästa artikel
NÄSTA ARTIKEL