Gunilla Wedding är kulturchef på Skånska Dagbladet, deckarexpert och medlem i Svenska Deckarakademin. Pernilla Ekdahl är kulturredaktör och kriminalreporter på Norra Skåne. Tillsammans nördar de ner sig i deckargenren i podcasten Deckardårarna som nu inleder sin andra säsong.

Tidigare avsnitt hittar du här

Armenien drar sig ur vårens Eurovision Song Contest, ESC. Anledningen är den senaste tidens turbulens i landet, skriver SVT.

"De senaste händelserna, den korta produktionstiden och andra omständigheter gör det svårt att medverka", meddelar public servicebolaget AMPTV.

Det var i förra veckan som demonstranter stormade en regeringsbyggnad i huvudstaden Jerevan, och både anhängare till premiärminister Nikol Pasjinian och oppositionella har demonstrerat.

I ett uttalande beklagar Martin Österdahl, högst ansvarig för ESC på Europeiska radio- och tv-unionen EBU, Att Armenien drar in sin medverkan:

"Armenien har en lång historia i tävlingen och tillför alltid spännande och kvalitativa scenframträdanden. Vi förstår orsaken till beslutet och kommer att sakna deras hårda arbete och professionalitet i Rotterdam".

Den första semifinalen sänds från Rotterdam i Nederländerna den 18 maj. Finalen äger rum den 22 maj.

Det blev Rumänien som tog hem Guldbjörnen vid årets filmfestival i Berlin. "Bad luck banging or loony porn" heter filmen som regisserats av Radu Jude.

Stora jurypriset gick till "Wheel of fortune and fantasy" från Japan, regisserad av Ryusuke Hanaguchi. Jurypriset gick till den tyska "Mr Machmann and his class", regisserad av Maria Speth.

Priset för bästa regi gick till Denes Nage för "Natural light".

I år delade festivalen inte ut olika priser för manlig och kvinnlig skådespelare utan slog ihop dem till ett för bästa skådespelare. Maren Eggert vann för huvudrollen i den tyska "I'm your man". Bästa birollsskådespelare blev Lilla Kislinger i den ungerska "Forest – I see you everywhere" .

Bästa manuspriset gick till Hong Sangsoo för "Introduction", och priset för "enastående artistiskt bidrag" gick till Alonso Ruizpalacios för "A cop movie".

Årets Berlinale var helt digital. Det är tänkt att de vinnande filmerna ska visas för publik i Berlin i början av januari.

Vuxna människor i överfulla blöjor som klagar på att ingen längre har tid att hälsa på. Samtidigt gror fönstren igen då ingen hinner putsa. Elliot Barons debut kan knappast beskrivas som vare sig munter eller upplyftande – bilderna som stannar kvar efter läsningen är fyllda av smuts och misär.

Vi kommer med hjärta hem till dig är ett samtal mellan två parter: den ena tilltalar brukarna direkt som ”du”, medan den andra kommenterar arbetsvillkoren för de anställda inom vårdföretagen. Läsaren möter här den gamle, som i present av sina söner fått en dator fylld med foton sorterade i digitala album: ”När vi kom hem till dig brukade du sitta vid den. Sönerna hade sparat ner stora mängder fotografier i olika album åt dig och du hade lärt dig att bläddra mellan bilderna med tangenterna.”

Monoton verklighet

Likt i en pingismatch förflyttas fokus från vänster till höger på boksidorna, från brukarnas vardag till stressen hos de anställda. Till vänster i varje uppslag finner vi prosadelen som beskriver de gamla, sjuka, dementa och skröpliga. Till höger möts läsaren av några få rader, på gränsen mellan poesi och företagsslogans. Den fria versen blir bitvis klichéartad och ointressant - men så är det också arbetsdagens monotona verklighet som beskrivs.

Där samtalet om arbetarlitteraturen ofta fokuserar på innehåll blir formen lätt bortglömd, men Baron har hittat ett uttryck där form och innehåll tjänar varandra utan att kompromissa. Samtidigt är prosan metafortung och hittar inte alltid rätt. Bitvis känns det tvingat och något långsökt, som när Baron skriver: ”Dina ögon var blanka hela tiden. Nästan som om någon hade spillt över två speglar och glömt att torka upp efter sig.”

Vi kommer med hjärtat hem till dig är också en studie i ångest, som i beskrivningen av den gamle som lever ensam utan vare sig radio eller TV. Tidigare i livet har hen samlat på väggklockor som pryder väggarna i hela lägenheten, men nu har alla stannat. Där ligger brukaren i sängen hela dagarna, utan sällskap eller underhållning, och hävdar bestämt att klockorna i alla fall går rätt två gånger om dagen. När Baron håller sig till de mer handfasta skildringarna – utan långsökta metaforer – tar sig texten in under huden.

Hopplöshet som dominerar

Arbetarlitterära teman känns igen, som när vården liknas vid fabriksgolvet, när de gamla och sjuka blir till kunder i en allt mer pressad bransch. Det är en arbetsdag fylld av urin och avföring, blöjor och stomipåsar som läcker. På andra sidan finns dock brukarnas liv, en hel tillvaro som är fylld av samma kroppsvätskor. Eller som Baron själv skriver: ”arbetsuppgifterna kommer tillbaka/ löpande band som inte är löpande band/ vi får smarta telefoner/ minuträkning och gps”.

De två berättelserna som löper parallellt för ett samtal om det ovärdiga i att åldras i privatiseringens tidevarv. Samtidigt är kritiken lågmäld och långt ifrån propagerande – tonen är snarare uppgiven för hur situationen ser ut för alla inblandade. Här finns inte Jenny Wrangborgs solidaritetstro och hopplösheten dominerar.

Om Vi kommer med hjärta hem till dig ska klassas som arbetarlitteratur innehåller den ovanligt lite arbetare – fokus genom hela boken ligger på brukarna medan personalen stryker likt en skugga längs väggarna, hela tiden stressade över att hinna till nästa lägenhet och nästa liggsår. Det arbetande subjektet förblir ett diffust ”vi” som rör sig i kulisserna och Vi kommer med hjärta hem till dig är framför allt ett ömsint persongalleri av de gamla och sjuka.