Opinion

Mer än en barnsjukdom för spårvagnar

Opinion
Opinion

Inte en enda av Lunds spårvagnar fungerar i skrivande stund. Svaret på varför är svårbegripligt.

Ett nytt trafikslag och en stor omläggning som att återinföra spårvägstrafik lär ha barnsjukdomar i någon form. Så långt är inget konstigt. Det är när man börjar titta på anledningarna till att vagnarna står stilla som man höjer på ögonbrynen. Det verkar nämligen inte finnas någon lösning på problemet. Problemen förefaller dessutom vara så många att det kan bli ett permanent problem.

Först menade Skånetrafiken att vagnkaoset berodde på att Lunds bilister var bildrullar som inte tog hänsyn till de nya spårvagnarna och därför tvingade spårvagnsförarna att bromsa in häftigt. Detta orsakade skador på hjulen, så kallade hjulplattor, som måste svarvas bort: en oroväckande svaghet hos vagnarna med tanke på att sådana plattor brukar vara ett sällsynt och säsongsbaserat höstproblem. Sydsvenskan jämförde med Stockholms spårvagnar, där SL säger att det är sällsynt med hjulplattor. I Göteborg löser man problemet de få gånger de uppstår med hjälp av egen svarv som åtgärdar hjulplattor.

Någon svarv har inte Lund. Lund har istället avtal med spårvagnsleverantören CAF att vagnarna ska hållas funktionsdugliga, något som de alltså inte lyckats med. Själva underhållet ska skötas av företaget Euromaint, som förklarar att Lund inte har någon svarv eftersom tanken är att man ska kunna serva vagnarna på underhållsdepån för tåg Kärråkra i Hässleholm. Men där finns heller ingen svarv för spårvagnsboggi.

Företaget förefaller ha levererat spårvagnar utan möjlighet att reparera deras hjul, åtminstone inte på något bra eller snabbt sätt.

Enligt Sydsvenskan har vagnarna också ”haft fel på ventilation, strejkande skärmar och icke fungerande backspeglar”. Operatören Vy, som kör spårvagnarna på uppdrag av Skånetrafiken, säger till Skånska Dagbladet att ”Det har blivit en ond cirkel. Spårvagnarna har för dålig kvalitet.”

Lund måste kräva betydligt mer av leverantören för de stora summor i skattepengar man betalt för vagnarna. Att trasiga hjul ska kunna repareras är det minsta man kan begära.

Opinion

Smart lettisk lösning

Opinion
Opinion

25 000 doser av AstraZeneca-vaccinet blev över i Lettland efter rädsla för biverkningar. Man hittade då en mycket smart lösning: drop-in vaccinering med Astra vaccin för den som inte var rädd i sju lettiska städer. I Riga var köerna enligt Sveriges Radio långa.

Även om jämförelsen haltar något kan man konstatera att det fortfarande skrivs ut p-piller med större risk för blodproppar än Astra-vaccinet till unga med acne och ingen blinkar över detta. Dödsfall är, som alltid, mycket tragiska men man förskriver läkemedel med större risker hela tiden.

Det är dock klokt att inte tvinga någon som känner sig otrygg. Vaccinet ska vara en trygghet. Därför är det klokt att göra som Lettland: erbjuda det förutsättningslöst till den som vill ha det, vilket gör att de andra vaccinerna kan gå till dem som är rädda för AstraZeneca är i en riskgrupp. Astra-volontärerna får i sin tur förmånen att gå före i kön.

Sverige brukar ha för snåriga regler för den här typen av improvisation, på gott och ont. Men nog hade det varit en bra lösning om vi också kunde erbjuda dem som kan tänka sig att ta Astra-vaccinet att ställa sig i kö, oavsett grupp och se till att inga doser går till spillo. Det skulle kanske också kunna öka den deprimerande långsamma vaccintakten i till exempel Skåne.

Opinion

Börshaussen och nya sparare

Opinion
Opinion

För en knapp månad sedan fick Sverige sitt första SPAC, kort för special purpose acquisition company. En spac är en börsnoterad blank check, ett bolag utan verksamhet som börsnoteras för att samla in kapital till framtida investeringar. I USA är formen mycket vanlig. Det är lite besvärligt att den kommit till Sverige samtidigt som intresset för att investera på börsen ökat. Detta är bara en av av många nya investeringsmöjligheter som kan locka fel sorts börssparare, med dåliga kunskaper som ger sig in på något de inte begriper. I Sverige är det stabila Bure som startat den första spac:en, så det är nog inte någon källa till oro, men om fenomenet växer kan det finnas anledning att vara aktsam.

Just nu syns ett ökat ifrågasättande av spac-formen i USA, där det finns indikationer på att vissa bolag kommer att få svårt att hitta tillräckligt med externt kapital för att fortsätta utvecklas på grund av mängden av nynoterade spac-bolag. Spac-företag har historiskt sett ofta gått sämre än index, även om det finns lysande undantag. De som investerar pengar förlitar sig på att personerna bakom spac:en vet vad de gör. I USA har det varnats för att kända personer utan tillräckliga kunskaper ligger bakom spac som de marknadsför som möjligheter till snabba pengar, även om de onoterade företag som tar sig in på börsen på detta sätt inte är någon säker investering. Med andra ord är spac inget man ska syssla med om man är oerfaren. Med orosmoln på den amerikanska horisonten är det en bra idé att undvika haussen som oerfaren.

Egentligen är det bra att folk vill spara mer och börsen är historiskt sett det bästa sättet att få avkastning. Men det är inte de säkra investeringarna som har lockat: Gamestop-haussen och andra liknande spekulationer har gett en falsk bild av att det är lätt att tjäna stora pengar på börsen. Chansen att man lyckas som oerfaren daytrader och gör kortsiktiga vinster är liten. Chansen att man förlorar pengar är större.

Opinion

Mycket men lite pengar

Opinion
Opinion

Det ser att bli höghastighetsjärnväg trots allt. Infrastrukturpropositionen som regeringen lade fram under fredagen budgeterade för en första fas. De 799 miljarderna beskrivs av infrastrukturminister Thomas Eneroth som den största satsningen på infrastruktur i modern tid och av miljöminister Per Bolund som en stor del av den gröna omställningen. Den tjugoprocentiga ökningen av resurser ger en enorm summa pengar, men räcker ändå knappt om om man räknar in förväntade kostnader för bland annat nya stambanor. Mer pengar kommer i så fall behöva läggas till under senare etapper. Det finns också anledning att misstänka att projektet kommer att fördyras, helt enkelt eftersom att infrastruktur äter pengar.

Det råder delade meningar om höghastighetstågens effektivitet som klimatlösning. Höghastighetståg är inte en enkel fråga i ett glesbefolkat land som Sverige. I en undersökning från 2019 splittrade det väljarkåren i två lika stora läger, förutom sydsvenskar som var betydligt mer kritiska än andra.

Länsstyrelsen konstaterar att Trafikverket har ett stort jobb kvar med att titta på förslagen ”ur ett landskapsperspektiv” och betonar att det kommer att innebära en stor permanent påverkan på landskapet, friluftslivet och människors livsmiljö oavsett skyddsåtgärder och lokalisering. Fysiska intrång i naturreservat och liknande måste undvikas, vilket man lyckas med i de sex alternativ som Länsstyrelsen fått ta ställning till.

Samtidigt är de befintliga spåren överbelastade och slitna. Banorna är störningskänsliga och det svårt att se hur man i längden ska klara sig på bara den kapaciteten som finns i dag.

Man kan med dagens besked se fram emot en livlig debatt i Skåne. Tidningens debattkorg kan vittna om att projektet väcker engagemang och motstånd eftersom man bland annat menar att det finns andra och bättre lösningar för att uppgradera järnvägen och öka rörligheten inom Skåne samt annat regional underhåll som är viktigare. Det motståndet lär inte mattas av.

Opinion

Dela på fattigdom

”Cykelköket” i Solna där man mot en avgift lånar delar och verktyg.
Foto: Fredrik Sandberg/TT
Opinion
Opinion

Vi behöver leva mer i samklang med naturen och kraftigt minska användningen av fossila bränslen. Men vägen via en klimatomställning är minst sagt beströdd av törnen. I värsta fall hotar det hela välfärdssamhällets existens eftersom det baseras på materiell konsumtion och en ekonomi som växer.

I Sveriges radio kan man lyssna på en serie inslag som handlar om delningsekonomin. Budskapet är att vi skall leva mer klimatsmart. I mycket liknar det budskapet från gröna vågen förespråkarna på 1970-talet, om nu någon minns dessa. Inte mycket finns kvar av denna ekologiska rörelse eftersom livet på landet i samklang med naturen innebar både umbäranden och ekonomisk misär. Den föräldrageneration som försökte leva på så magra villkor fick uppleva hur barnen när de kunde flytta hemifrån sökte sig till de större städerna som lockade med andra kvaliteter.

Idag är det delningsekonomin - eller det som också kallas den cirkulära ekonomin - som blivit den nya frälsarrörelsen. Vi skall inte äga en egen bil utan dela med andra, eller utnyttja Uber, bo i städer där det gjorts svårt att inneha en egen bil för de boende eller stänga ute de som arbetspendlar med bilen, hyra eller låna våra kläder, låna ut vår bostad eller vårt fritidshus när vi inte vistas där via Airbnb och hyra ut verktyg, maskiner, båt, sportsaker och grejer till festen. Det kan te sig lockande för en del men låter som en mardröm för andra.

Önskan om eget ägande är djupt rotat i människans natur. Materiell konsumtion utgör för många en viktig del av livskvaliteten. Vem njuter inte av att byta bil vart tredje år, köpa nya kläder när vårvädret infinner sig, ge barnen nya leksaker till julafton eller skaffa ett eget fritidshus i vacker natur även om det förutsätter tillgång till en egen bil.

Delningsekonomi är ett stickspår i klimatdebatten. Det är det för att människor vill ha en privat sfär baserat på ägande, men också för att vår konsumtion i grunden är det som skapar arbete och välstånd.

Nyligen satt det gigantiska fartyget Evergiven fast i Suezkanalen med sina nästan 20.000 containrar som innehöll till stor del konsumtionsvaror till länder i Europa. En omställning som gör de arbetare som producerat varorna arbetslösa leder med ofrånkomlighet till massarbetslöshet och fattigdom. Samma gäller förstås om svenska exportföretag inte längre kan sälja sina varor utomlands. Delningsekonomi kan på marginalen ge miljövinster men skall vi både värna klimatet och jobben och därmed välfärden krävs det smartare lösningar än de som delningsekonomin bygger på.

Lars J Eriksson

Opinion

Debatt: Efter Pandemin – hur får vi igång livet igen?

Vi måste hjälpas åt att få fart på folklivet efter pandemin, menar Anna Mannfalk, Moderat regionråd.
Foto: Johan Nilsson/TT
Opinion
Opinion

Vi har nu levt med pandemirestriktioner i snart ett år. Ibland kan det kännas som att livet aldrig kommer kunna återgå till det normala. Ibland tänker man att det som är nu, också är det normala – man kan nästan ha glömt de förändringar vi påtvingats. Så som vi lever nu känns som det nya normala.

Jag kommer på mig med att tänka på de bilder vi nog alla sett från Kungsgatan i Stockholm vid krigsslutet 1945. Glada människor som firade freden tillsammans och såg ljust på framtiden. Kommer vi se liknande scener när Covid19-viruset är under kontroll och vår befolkning är vaccinerad? Nej jag tror tyvärr inte det.

Många i riskgrupper och våra äldre har nu levt ett isolerat liv i tolv månader och kommer att behöva fortsätta begränsa sin vardag ett antal månader till. I min omgivning ser jag vanligtvis aktiva och initiativrika personer som tvingats till passivitet och lider av dess psykologiska effekter. Jag tror långt ifrån alla kommer stå först i kön till de teaterbiljetter, gatufester eller familjesammankomster som erbjuds när restriktionerna släpps och pandemin klingar av. Självkänsla, trygghet och initiativförmåga har fått ge vika för oro, förminskning av sin egen betydelse och upplevd trötthet.

Det är tungt att dra igång motorn igen. Det kommer inte att räcka att kulturinstitutioner, idrottsevenemang, restauranger och föreningsliv öppnar sina verksamheter för att de som har störst behov av detta skall strömma till. Jag tror vi kommer bokstavligen behöva ”hämta” våra isolerade vänner, grannar och ensamma som drabbats hårt, och motivera dem till sociala, kulturella och fysiska aktiviteter. Detta på ett sätt som inte kränker den enskildas rätt till självbestämmande och integritet naturligtvis.

Det civila samhället och idéburen sektor, alla de människor som i samarbete med kommuner i olika föreningar värnar utsatta grupper och tar ett samhällsansvar, kommer vara än mer betydelsefulla i att locka fram det sociala livet igen. Men inte heller detta kommer räcka. Vi får alla hjälpas åt att påminna varandra om det egna ansvaret för våra medmänniskor, och själva motivera oss att gå ut och bli den där motorn som bidrar till lite mer av det gamla normala.

Med detta sagt avser jag härmed ett upprop, en samling för att när pandemin är över tillsammans med idéburen sektor och kommunerna möta ensamhet med inspiration!

Anna Mannfalk (M)

Regionråd Region Skåne

Ordförande styrgruppen överenskommelse idéburen sektor

ANNONS

Detta är en sponsrad artikel och inte skriven av tidningens journalister.

Spincasino.se

Sverige agerar annorlunda än omvärlden i corona-tider!

Spincasino.se Många delar av världen står och gapar över hur få åtgärder vi i Sverige har gjort i jämförelse med omvärlden när det kommer till covid-19 pandemin. Många länder har undrat om Sverige är ute efter att göra sig av med sina egna invånare och att vi kan klassas som ansvarslösa. Trots detta så fortsätter vi svenskar att ta det relativt lugnt och de allra flesta tycker inte att det är kul och vill helst att allt ska bli som vanligt, men alla hjälps åt och gör det bästa av situationen.

Svenskarna tycks lita på sina medmänniskor

Vad beror lugnet vi bär på egentligen, när resten av jorden skakar av rädsla? En teori kan vara att vi i Sverige är väldigt solidariska och hjälps åt när det gäller och har tillit till varandra. Vi har dessutom levt väldigt bra så alla generationer som lever idag har varit fria från krig och fattigdom. Länder som har misär nära i sina minnen tenderar att reagera starkare i krissituationer, vilket inte alls är konstigt.

Vi svenskar litar på att de som är sjuka håller sig hemma och gör även detsamma själva om vi har symptom. Vi hjälper våra familjemedlemmar att handla om de är sjuka och luft-kramas från 2 meters avstånd för att inte råka smitta varandra även då vi inte ens har symtom själva, bara för att vi vill skydda våra älskade familjemedlemmar i riskgrupperna. Vissa tanter sitter i dörröppningarna i hyreshusen och stickar tillsammans. Mormödrar skickar brev till sina barnbarn som barnen får svara på i väntan på att snart återförenas igen. Det är något väldigt älskvärt över vår tillit till varandra och vår tro på att “allting ordnar sig alltid” är stark även i svårare tider!

Saker att göra under karantän:

1. Lär dig något nytt - Varför inte använda tiden till något vettigt och googla eller youtuba jordens historia eller deep-diva i något som du vill lära dig mer om som t.ex matlagning, odling, pyramiderna i Egypten, kvantfysik - ja bara fantasin sätter gränser.

2. Spela spel - Varför inte ta fram gamla sällskapsspel eller spelen du spelade när du var liten? Kanske har du ett super Nintendo som ligger och skräpar och är laddad för lite Mario? Eller spela något från datorn eller satsa på att snurra några spins online.

3. Meditera - stäng av ljuden och låt ditt sinne vila, sätt dig ner, gärna i soluppgången och lyssna på ljudet från naturen. Kanske kan du höra fåglarna kvittra, en bäck som porlar. Sätt dig i stillheten och var mottaglig en stund och låt dig själv slappna av i både knopp och kropp.

4. Skaffa en ny hobby - Släpp Netflix för en stund, varför inte skaffa en ny hobby där du kan uttrycka dig? Det kan vara allt från sång, dans, konst, matlagning, sy, skapa smycken etc. Att skapa gör oss lyckliga!

5. Plantera blommor - Det är äntligen vår och det är dags att förodla alla grönsaker och örter inför sommaren. Eller varför inte plantera om och ta sticklingar på redan existerande växter i hemmet? Att sätta händerna i jord har vetenskapligt visat sig vara lugnande och helande för oss - vad väntar du på? Back to nature!

Opinion

USA-reträtt kan leda till stora flyktingströmmar

Opinion
Opinion

President Joe Biden sa i förrgår att USA skall dra tillbaka sina militära trupper från Afghanistan och därmed sätta punkt för det längsta kriget i landets historia. Det är ett svidande nederlag för USA men också för Joe Biden som var en stark anhängare av den amerikanska krigsinsatsen när president Bush gav order om att anfalla landet 2001 efter 11 september attackerna.

Det var förstås vansinne att invadera Afghanistan. USA borde ha lärt sig läxan av det misslyckade Vietnamkriget.

Att Joe Biden nu byter fot beror på det interna trycket i USA. President Trump lovade att dra tillbaka trupperna och försökte genomföra seriösa förhandlingar om en fredlig lösning av konflikten. Dessutom pressas Biden av det egna partiet som på sin kongress i fjol tog beslut om att överge den gamla krigspolitiken. I USA finns också en tydlig majoritet som är emot att fortsätta kriget.

Ett amerikanskt tillbakadragande innebär att också andra länder kallar hem sina soldater, däribland Sverige. Risken är därmed uppenbar att talibanerna som är militärt starka och fanatiska islamister kommer att med våld ta makten i landet och i värsta fall genomföra massavrättningar. Det kan skapa en enormt stor flyktingström till omvärlden. Därför måste världssamfundet sätta stor press på USA att ta emot flyende afghaner.

USA har hittills tagit emot cirka 100.000 afghaner medan Sverige tagit emot drygt 70.000, trots att USA har en befolkning som är 30 gånger större än Sveriges och startade kriget. Joe Bidens heder står på spel om han inte öppnar amerikanernas hjärtan för flyende afghaner.

Opinion

Åsikter skall bemötas med upplysning, inte förbud

Opinion
Opinion

Det starkaste minnemärke över Förintelsen som jag upplevt finns på Bebelpats i Berlin. Under ett glasfönster på torget kan besökaren titta ner i ett rum med bokhyllor. Det symboliserar hur tyska studenter 1933 på denna plats anordnade bokbål på icke önskvärda författares böcker. Liknande bokbål genomfördes i en rad tyska städer. Bland författare vars verk brändes fanns Karl Marx , Karl Kautsky , Heinrich Mann Erich Kästner, Sigmund Freud , Emil Ludwig, Erich Maria Remarque och Ernest Hemingway.

Ett land som bränner eller förbjuder litteratur har allvarliga problem med sin demokratisyn. Därför är det både märkligt och förfärande att justitieminister Morgan Johansson vill tillsätta en parlamentarisk kommitté för att överväga att kriminalisera de som förnekar förintelsen. Har han hämtat inspiration från Polen som vill införa ett förbud mot att informera om polska krigsförbrytelser under andra världskriget, inte minst mot judar?

En demokrati skall givetvis tåla att även extremistiska uppfattningar torgförs. Det är en grundval i en gedigen demokratisyn. Sådana uppfattningar möter man med öppen debatt eller med Göran Perssons utmärkta initiativ till folkupplysning om Förintelsen.

Morgan Johansson vill få med övriga partier i den kommitté som skall utreda frågan. De bör vägra att medverka i ett sådant skamgrepp som ytterst skadar demokratin och yttrandefriheten och istället kräva en ny Förintelsekampanj i skolorna.

Lars J Eriksson

Opinion

Förödande för förtroendet

Opinion
Opinion

Trots att polisledningen i Washington D.C. visste att man riskerade upplopp med Kapitolium som måltavla instruerades tjänstgörande poliser att hålla igen i sina insatser mot upprorsmakarna. En intern rapport sågar insatsen under stormningen av Kapitolium och visar att polisen visste mer om risken för att missnöjda Trumpsupportrar skulle ta till vapen än man tidigare trott. En förvarning om att Donald Trumps supportrar hotade med våld mot folkvalda har antingen fallit mellan stolarna eller ignorerats. Rapporten är inte nådig i sin kritik av polisens prioriteringar och hur olika avdelningar har samverkat.

Direkt efter upploppen diskuterades om polisen verkligen ville hindra upprorsmakarna, eftersom många av dem var Trumpanhängare. Det förefaller enligt rapporten handla mer om nonchalans och tafatthet än om något annat. Upploppssköldarna som skulle skyddat poliserna föll sönder när de användes, eftersom de förvarats i fel temperatur. Ytterligare ett lager upploppssköldar blev inlåsta i en buss och kunde inte användas, vilket ledde till att vanliga konstaplar fick gå utan skydd in i upploppet. Man kan förvånas över att inte fler poliser blev allvarligt skadade eller till och med dödades: rapporten avslöjar också att poliserna inte fått den obligatoriska utbildningen i hur man agerar under upplopp och skickades in utan verktyg för att hantera den farliga situationen.

Detta är ytterligare en varning om att den amerikanska polisens korta utbildningar inte räcker till. Om inte polisen kan eller vill förhindra ett försök till inhemskt terrordåd mot de demokratiska institutionerna och dessutom misslyckas med att stoppa otränade civila från att hota folkvalda till livet och begå skadegörelse så man man ifrågasätta vad de ska vara bra för. Sammanslaget med det katastrofala efterspelet av ännu en av de oräkneliga dödsskjutningarna av en afroamerikan för en småförseelse, så är det ingen bra vecka den här heller för den amerikanska polisen.

Förhandsvisning på nästa artikel
NÄSTA ARTIKEL