Opinion

Vårdpersonalen först

Opinion
Opinion

Även i region Skåne ifrågasätts det om vaccinet getts i rätt ordning och till rätt person. På SUS kvinnoklinik klagar personalen på att två administrativa chefer fick vaccinet i samma veva som vårdpersonalen och till och med före dem. Även i Svedala och Burlöv har chefer fått vaccin.

Ystads allehanda rapporterade om att deltidsbrandmän har fått gå före vårdpersonal, vilket är en synnerligen konstigt prioritering. Det finns inga skäl att misstänka att deltidsbrandmän är särskilt utsatt för smitta.

Det är inte konstigt att uppgifter om att personer som inte står längst fram i kön för vaccinering får gå före föder missnöje: inget annat än om du är i riskzonen ska avgöra turordningen.

En del av fallen på SUS verkar hamna i gråzonen: man kan förstå resonemanget bakom att ge vaccin som blivit över till en chef på avdelningen som skulle kunna komma i kontakt med patienter, istället för att ta på sig den besvärliga uppgiften att ringa in någon från en annan enhet för att få ”slatten”, även om de tekniskt sett gjort fel. Kanske är det för mycket begärt att ingen någonsin ska få gå före kön under några omständigheter, men att administratörer och brandmän ska få gå före vanlig vårdpersonal finns det ingen anledning till.

För vårdpersonal måste det känns otacksamt och orättvist om någon utan patientkontakt får gå före i kön, om man själv riskerat hälsan i mötet med patienter så länge. Vårdpersonal med direkt patientkontakt måste kunna känna sig trygga i att deras säkerhet prioriteras.

Region Skåne säger att man måste bli tydligare och har kontaktat alla vaccinerande enheter med vilka regler som gäller. Det är så klart en god idé, om man nu tror att brist på information har orsakat problemen. Det krävs dessutom gott omdöme: förmodligen vet man som chef med ett skrivbordsjobb att man inte bör komma före vårdpersonal i kön, hur lockande det än är.

Opinion

Smart lettisk lösning

Opinion
Opinion

25 000 doser av AstraZeneca-vaccinet blev över i Lettland efter rädsla för biverkningar. Man hittade då en mycket smart lösning: drop-in vaccinering med Astra vaccin för den som inte var rädd i sju lettiska städer. I Riga var köerna enligt Sveriges Radio långa.

Även om jämförelsen haltar något kan man konstatera att det fortfarande skrivs ut p-piller med större risk för blodproppar än Astra-vaccinet till unga med acne och ingen blinkar över detta. Dödsfall är, som alltid, mycket tragiska men man förskriver läkemedel med större risker hela tiden.

Det är dock klokt att inte tvinga någon som känner sig otrygg. Vaccinet ska vara en trygghet. Därför är det klokt att göra som Lettland: erbjuda det förutsättningslöst till den som vill ha det, vilket gör att de andra vaccinerna kan gå till dem som är rädda för AstraZeneca är i en riskgrupp. Astra-volontärerna får i sin tur förmånen att gå före i kön.

Sverige brukar ha för snåriga regler för den här typen av improvisation, på gott och ont. Men nog hade det varit en bra lösning om vi också kunde erbjuda dem som kan tänka sig att ta Astra-vaccinet att ställa sig i kö, oavsett grupp och se till att inga doser går till spillo. Det skulle kanske också kunna öka den deprimerande långsamma vaccintakten i till exempel Skåne.

Opinion

Börshaussen och nya sparare

Opinion
Opinion

För en knapp månad sedan fick Sverige sitt första SPAC, kort för special purpose acquisition company. En spac är en börsnoterad blank check, ett bolag utan verksamhet som börsnoteras för att samla in kapital till framtida investeringar. I USA är formen mycket vanlig. Det är lite besvärligt att den kommit till Sverige samtidigt som intresset för att investera på börsen ökat. Detta är bara en av av många nya investeringsmöjligheter som kan locka fel sorts börssparare, med dåliga kunskaper som ger sig in på något de inte begriper. I Sverige är det stabila Bure som startat den första spac:en, så det är nog inte någon källa till oro, men om fenomenet växer kan det finnas anledning att vara aktsam.

Just nu syns ett ökat ifrågasättande av spac-formen i USA, där det finns indikationer på att vissa bolag kommer att få svårt att hitta tillräckligt med externt kapital för att fortsätta utvecklas på grund av mängden av nynoterade spac-bolag. Spac-företag har historiskt sett ofta gått sämre än index, även om det finns lysande undantag. De som investerar pengar förlitar sig på att personerna bakom spac:en vet vad de gör. I USA har det varnats för att kända personer utan tillräckliga kunskaper ligger bakom spac som de marknadsför som möjligheter till snabba pengar, även om de onoterade företag som tar sig in på börsen på detta sätt inte är någon säker investering. Med andra ord är spac inget man ska syssla med om man är oerfaren. Med orosmoln på den amerikanska horisonten är det en bra idé att undvika haussen som oerfaren.

Egentligen är det bra att folk vill spara mer och börsen är historiskt sett det bästa sättet att få avkastning. Men det är inte de säkra investeringarna som har lockat: Gamestop-haussen och andra liknande spekulationer har gett en falsk bild av att det är lätt att tjäna stora pengar på börsen. Chansen att man lyckas som oerfaren daytrader och gör kortsiktiga vinster är liten. Chansen att man förlorar pengar är större.

Opinion

Mycket men lite pengar

Opinion
Opinion

Det ser att bli höghastighetsjärnväg trots allt. Infrastrukturpropositionen som regeringen lade fram under fredagen budgeterade för en första fas. De 799 miljarderna beskrivs av infrastrukturminister Thomas Eneroth som den största satsningen på infrastruktur i modern tid och av miljöminister Per Bolund som en stor del av den gröna omställningen. Den tjugoprocentiga ökningen av resurser ger en enorm summa pengar, men räcker ändå knappt om om man räknar in förväntade kostnader för bland annat nya stambanor. Mer pengar kommer i så fall behöva läggas till under senare etapper. Det finns också anledning att misstänka att projektet kommer att fördyras, helt enkelt eftersom att infrastruktur äter pengar.

Det råder delade meningar om höghastighetstågens effektivitet som klimatlösning. Höghastighetståg är inte en enkel fråga i ett glesbefolkat land som Sverige. I en undersökning från 2019 splittrade det väljarkåren i två lika stora läger, förutom sydsvenskar som var betydligt mer kritiska än andra.

Länsstyrelsen konstaterar att Trafikverket har ett stort jobb kvar med att titta på förslagen ”ur ett landskapsperspektiv” och betonar att det kommer att innebära en stor permanent påverkan på landskapet, friluftslivet och människors livsmiljö oavsett skyddsåtgärder och lokalisering. Fysiska intrång i naturreservat och liknande måste undvikas, vilket man lyckas med i de sex alternativ som Länsstyrelsen fått ta ställning till.

Samtidigt är de befintliga spåren överbelastade och slitna. Banorna är störningskänsliga och det svårt att se hur man i längden ska klara sig på bara den kapaciteten som finns i dag.

Man kan med dagens besked se fram emot en livlig debatt i Skåne. Tidningens debattkorg kan vittna om att projektet väcker engagemang och motstånd eftersom man bland annat menar att det finns andra och bättre lösningar för att uppgradera järnvägen och öka rörligheten inom Skåne samt annat regional underhåll som är viktigare. Det motståndet lär inte mattas av.

Opinion

Dela på fattigdom

”Cykelköket” i Solna där man mot en avgift lånar delar och verktyg.
Foto: Fredrik Sandberg/TT
Opinion
Opinion

Vi behöver leva mer i samklang med naturen och kraftigt minska användningen av fossila bränslen. Men vägen via en klimatomställning är minst sagt beströdd av törnen. I värsta fall hotar det hela välfärdssamhällets existens eftersom det baseras på materiell konsumtion och en ekonomi som växer.

I Sveriges radio kan man lyssna på en serie inslag som handlar om delningsekonomin. Budskapet är att vi skall leva mer klimatsmart. I mycket liknar det budskapet från gröna vågen förespråkarna på 1970-talet, om nu någon minns dessa. Inte mycket finns kvar av denna ekologiska rörelse eftersom livet på landet i samklang med naturen innebar både umbäranden och ekonomisk misär. Den föräldrageneration som försökte leva på så magra villkor fick uppleva hur barnen när de kunde flytta hemifrån sökte sig till de större städerna som lockade med andra kvaliteter.

Idag är det delningsekonomin - eller det som också kallas den cirkulära ekonomin - som blivit den nya frälsarrörelsen. Vi skall inte äga en egen bil utan dela med andra, eller utnyttja Uber, bo i städer där det gjorts svårt att inneha en egen bil för de boende eller stänga ute de som arbetspendlar med bilen, hyra eller låna våra kläder, låna ut vår bostad eller vårt fritidshus när vi inte vistas där via Airbnb och hyra ut verktyg, maskiner, båt, sportsaker och grejer till festen. Det kan te sig lockande för en del men låter som en mardröm för andra.

Önskan om eget ägande är djupt rotat i människans natur. Materiell konsumtion utgör för många en viktig del av livskvaliteten. Vem njuter inte av att byta bil vart tredje år, köpa nya kläder när vårvädret infinner sig, ge barnen nya leksaker till julafton eller skaffa ett eget fritidshus i vacker natur även om det förutsätter tillgång till en egen bil.

Delningsekonomi är ett stickspår i klimatdebatten. Det är det för att människor vill ha en privat sfär baserat på ägande, men också för att vår konsumtion i grunden är det som skapar arbete och välstånd.

Nyligen satt det gigantiska fartyget Evergiven fast i Suezkanalen med sina nästan 20.000 containrar som innehöll till stor del konsumtionsvaror till länder i Europa. En omställning som gör de arbetare som producerat varorna arbetslösa leder med ofrånkomlighet till massarbetslöshet och fattigdom. Samma gäller förstås om svenska exportföretag inte längre kan sälja sina varor utomlands. Delningsekonomi kan på marginalen ge miljövinster men skall vi både värna klimatet och jobben och därmed välfärden krävs det smartare lösningar än de som delningsekonomin bygger på.

Lars J Eriksson

Opinion

Debatt: Efter Pandemin – hur får vi igång livet igen?

Vi måste hjälpas åt att få fart på folklivet efter pandemin, menar Anna Mannfalk, Moderat regionråd.
Foto: Johan Nilsson/TT
Opinion
Opinion

Vi har nu levt med pandemirestriktioner i snart ett år. Ibland kan det kännas som att livet aldrig kommer kunna återgå till det normala. Ibland tänker man att det som är nu, också är det normala – man kan nästan ha glömt de förändringar vi påtvingats. Så som vi lever nu känns som det nya normala.

Jag kommer på mig med att tänka på de bilder vi nog alla sett från Kungsgatan i Stockholm vid krigsslutet 1945. Glada människor som firade freden tillsammans och såg ljust på framtiden. Kommer vi se liknande scener när Covid19-viruset är under kontroll och vår befolkning är vaccinerad? Nej jag tror tyvärr inte det.

Många i riskgrupper och våra äldre har nu levt ett isolerat liv i tolv månader och kommer att behöva fortsätta begränsa sin vardag ett antal månader till. I min omgivning ser jag vanligtvis aktiva och initiativrika personer som tvingats till passivitet och lider av dess psykologiska effekter. Jag tror långt ifrån alla kommer stå först i kön till de teaterbiljetter, gatufester eller familjesammankomster som erbjuds när restriktionerna släpps och pandemin klingar av. Självkänsla, trygghet och initiativförmåga har fått ge vika för oro, förminskning av sin egen betydelse och upplevd trötthet.

Det är tungt att dra igång motorn igen. Det kommer inte att räcka att kulturinstitutioner, idrottsevenemang, restauranger och föreningsliv öppnar sina verksamheter för att de som har störst behov av detta skall strömma till. Jag tror vi kommer bokstavligen behöva ”hämta” våra isolerade vänner, grannar och ensamma som drabbats hårt, och motivera dem till sociala, kulturella och fysiska aktiviteter. Detta på ett sätt som inte kränker den enskildas rätt till självbestämmande och integritet naturligtvis.

Det civila samhället och idéburen sektor, alla de människor som i samarbete med kommuner i olika föreningar värnar utsatta grupper och tar ett samhällsansvar, kommer vara än mer betydelsefulla i att locka fram det sociala livet igen. Men inte heller detta kommer räcka. Vi får alla hjälpas åt att påminna varandra om det egna ansvaret för våra medmänniskor, och själva motivera oss att gå ut och bli den där motorn som bidrar till lite mer av det gamla normala.

Med detta sagt avser jag härmed ett upprop, en samling för att när pandemin är över tillsammans med idéburen sektor och kommunerna möta ensamhet med inspiration!

Anna Mannfalk (M)

Regionråd Region Skåne

Ordförande styrgruppen överenskommelse idéburen sektor

ANNONS

Detta är en sponsrad artikel och inte skriven av tidningens journalister.

Skånska Dagbladet

Vad är native advertising?

Skånska Dagbladet Native marknadsföring har varit i ropet i flera år. Nu har intresset ökat även lokalt. Annonsörerna vittnar om flera fördelar med native. Vi berättar vad som gör native så intressant och delar med oss av våra bästa tips.

Vad är native?

- True native eller native advertising som det också kallas, är en artikel skriven på uppdrag av en annonsör. Artikeln är integrerad i det redaktionella flödet med tydlig annonsmärkning. Det ska framgå vem annonsören är. I övrigt fungerar en native som en vanlig artikel - publiceras i samma verktyg, går förbi ad-blockers, innehåller relevanta länkar och tillför läsvärde.

Varför ska man använda native?

- I en native kan annonsören berätta sådant som inte ryms inom ramen för en vanlig banner. Lästiden är lång och faktiskt längre än för redaktionellt material. Detta ger ovanligt låg tid med läsaren, i alla fall jämfört med traditionell digital annonsering. Native passar därför utmärkt för att stärka varumärket, bygga relation med läsaren och öka lojaliteten. Faktum är att native fungerar väldigt bra för den som vill få in intresseanmälningar, bokningar eller driva till försäljning.

Ska man använda native istället för bannerannonsering?

- De här två typerna av digital annonsering kompletterar snarare än ersätter varandra. Bannerannonsering är överlägsen på att bygga räckvidd och utmärkt för enklare och kortare budskap. Allting fungerar helt enkelt inte i native-format.

Native fungerar både varumärkesbyggande och driver till försäljning.

Det är intressant att native har så pass lång lästid. Vad beror det på?

- Den långa lästiden är först och främst ett kvitto på bra och läsvärt innehåll. Vi ställer höga krav på kvalitet och försöker alltid hitta en vinkel som är relevant och intressant för just våra läsare. Sedan tror jag att den långa lästiden hänger ihop med att läsaren är kvar på vår sida, en miljö som känns bekant, trygg och brusfri.

Vad tycker de lokala annonsörerna som har testat native?

- Vi har kunder från flera olika branscher som har haft native på Skånskan.se under det senaste året. Artiklarna har handlat om allt från sängar, däckbyte och hustillverkning till gymnasieutbildning, försäkringar och energilösningar. Kunderna är generellt väldigt nöjda med utfallet. Man ser konkreta resultat i form av ökat intresse från målgruppen och faktisk försäljning. Vi som jobbar med native har lärt oss mycket om vad som fungerar och hur vi ska skruva till rubriken för att behålla intresset. Det är roligt att jobba med den här produkten!

Tre tips för lyckad native marknadsföring

1. Anpassa texten efter syftet. Vad är målet med texten? Är syftet är att bygga varumärke eller vill du få så många så möjligt att anmäla intresse? Utgå från målgruppen och hitta en intressant vinkel, gärna med lokal anknytning om det är möjligt. Vad hade fått dig att läsa hela texten?

2. Intressanta rubriker. En text kan vara hur relevant och välskriven som helst, men gör ingen nytta om rubriken inte lockar till klick och läsning. En bra rubrik är skyltfönstret till ditt innehåll. Rubriken "Fördel för Skåne" fungerar inte särskilt bra. Skriver vi däremot "Många skåningar får svårt att bo kvar" får vi ett helt annat genomslag. Därför är det viktigt att ha flera bra rubriker i beredskap. Optimering handlar mycket att testa och se vad som fungerar.

3. Rätt länkar på rätt ställe. Oavsett om syftet med din native är att stärka varumärket eller samla emailadresser, är länkar på rätt ställe och call-to-action viktiga. Bra länkning är dessutom en tjänst till läsaren. Handlar texten om vad man bör tänka på vid köp av vinterdäck, är det utmärkt med en länk till online-bokning. Många scrollar inte hela vägen ner och därför är det viktigt att få in länkningen tidigt i texten.

Är du intresserad av att testa native?

Kontakta oss eller hör av dig direkt till vår digitala produktspecialist Andrée Friemer. Ring 0704-14 26 82 eller maila till andree.friemer@skd.se.

Opinion

USA-reträtt kan leda till stora flyktingströmmar

Opinion
Opinion

President Joe Biden sa i förrgår att USA skall dra tillbaka sina militära trupper från Afghanistan och därmed sätta punkt för det längsta kriget i landets historia. Det är ett svidande nederlag för USA men också för Joe Biden som var en stark anhängare av den amerikanska krigsinsatsen när president Bush gav order om att anfalla landet 2001 efter 11 september attackerna.

Det var förstås vansinne att invadera Afghanistan. USA borde ha lärt sig läxan av det misslyckade Vietnamkriget.

Att Joe Biden nu byter fot beror på det interna trycket i USA. President Trump lovade att dra tillbaka trupperna och försökte genomföra seriösa förhandlingar om en fredlig lösning av konflikten. Dessutom pressas Biden av det egna partiet som på sin kongress i fjol tog beslut om att överge den gamla krigspolitiken. I USA finns också en tydlig majoritet som är emot att fortsätta kriget.

Ett amerikanskt tillbakadragande innebär att också andra länder kallar hem sina soldater, däribland Sverige. Risken är därmed uppenbar att talibanerna som är militärt starka och fanatiska islamister kommer att med våld ta makten i landet och i värsta fall genomföra massavrättningar. Det kan skapa en enormt stor flyktingström till omvärlden. Därför måste världssamfundet sätta stor press på USA att ta emot flyende afghaner.

USA har hittills tagit emot cirka 100.000 afghaner medan Sverige tagit emot drygt 70.000, trots att USA har en befolkning som är 30 gånger större än Sveriges och startade kriget. Joe Bidens heder står på spel om han inte öppnar amerikanernas hjärtan för flyende afghaner.

Opinion

Åsikter skall bemötas med upplysning, inte förbud

Opinion
Opinion

Det starkaste minnemärke över Förintelsen som jag upplevt finns på Bebelpats i Berlin. Under ett glasfönster på torget kan besökaren titta ner i ett rum med bokhyllor. Det symboliserar hur tyska studenter 1933 på denna plats anordnade bokbål på icke önskvärda författares böcker. Liknande bokbål genomfördes i en rad tyska städer. Bland författare vars verk brändes fanns Karl Marx , Karl Kautsky , Heinrich Mann Erich Kästner, Sigmund Freud , Emil Ludwig, Erich Maria Remarque och Ernest Hemingway.

Ett land som bränner eller förbjuder litteratur har allvarliga problem med sin demokratisyn. Därför är det både märkligt och förfärande att justitieminister Morgan Johansson vill tillsätta en parlamentarisk kommitté för att överväga att kriminalisera de som förnekar förintelsen. Har han hämtat inspiration från Polen som vill införa ett förbud mot att informera om polska krigsförbrytelser under andra världskriget, inte minst mot judar?

En demokrati skall givetvis tåla att även extremistiska uppfattningar torgförs. Det är en grundval i en gedigen demokratisyn. Sådana uppfattningar möter man med öppen debatt eller med Göran Perssons utmärkta initiativ till folkupplysning om Förintelsen.

Morgan Johansson vill få med övriga partier i den kommitté som skall utreda frågan. De bör vägra att medverka i ett sådant skamgrepp som ytterst skadar demokratin och yttrandefriheten och istället kräva en ny Förintelsekampanj i skolorna.

Lars J Eriksson

Opinion

Förödande för förtroendet

Opinion
Opinion

Trots att polisledningen i Washington D.C. visste att man riskerade upplopp med Kapitolium som måltavla instruerades tjänstgörande poliser att hålla igen i sina insatser mot upprorsmakarna. En intern rapport sågar insatsen under stormningen av Kapitolium och visar att polisen visste mer om risken för att missnöjda Trumpsupportrar skulle ta till vapen än man tidigare trott. En förvarning om att Donald Trumps supportrar hotade med våld mot folkvalda har antingen fallit mellan stolarna eller ignorerats. Rapporten är inte nådig i sin kritik av polisens prioriteringar och hur olika avdelningar har samverkat.

Direkt efter upploppen diskuterades om polisen verkligen ville hindra upprorsmakarna, eftersom många av dem var Trumpanhängare. Det förefaller enligt rapporten handla mer om nonchalans och tafatthet än om något annat. Upploppssköldarna som skulle skyddat poliserna föll sönder när de användes, eftersom de förvarats i fel temperatur. Ytterligare ett lager upploppssköldar blev inlåsta i en buss och kunde inte användas, vilket ledde till att vanliga konstaplar fick gå utan skydd in i upploppet. Man kan förvånas över att inte fler poliser blev allvarligt skadade eller till och med dödades: rapporten avslöjar också att poliserna inte fått den obligatoriska utbildningen i hur man agerar under upplopp och skickades in utan verktyg för att hantera den farliga situationen.

Detta är ytterligare en varning om att den amerikanska polisens korta utbildningar inte räcker till. Om inte polisen kan eller vill förhindra ett försök till inhemskt terrordåd mot de demokratiska institutionerna och dessutom misslyckas med att stoppa otränade civila från att hota folkvalda till livet och begå skadegörelse så man man ifrågasätta vad de ska vara bra för. Sammanslaget med det katastrofala efterspelet av ännu en av de oräkneliga dödsskjutningarna av en afroamerikan för en småförseelse, så är det ingen bra vecka den här heller för den amerikanska polisen.

Förhandsvisning på nästa artikel
NÄSTA ARTIKEL