Opinion

Liberalerna vid skiljevägen igen

Opinion
Opinion

Nyamko Sabunis utspel om att lämna budgetsamarbetet med Socialdemokraterna förefaller inte ha varit förankrat hos partistyrelsen, vilket bidrar till ytterligare förvirring kring partiets ståndpunkt kring att orsaka regeringskris genom att lämna januariavtalet. Det är ett underligt val av partiledaren att inte diskutera saken med partiets ledning innan hon går ut med ett sådant utspel.

Liberalerna för en tynande tillvaro under riksdagsspärren och lyckas dåligt att ta plats i debatten med sina förslag, vilket gör det extra viktigt att man är tydlig med var man står. Var man befinner sig ideologiskt är svårtytt, förutom att det kan konstateras att det finns splittring kring samarbete med Socialdemokraterna och om migrationspolitiken.

Man kan göra en jämförelse med Centerpartiets interndebatt kring ett idéprogramsförslag från 2013, som tvingade C in i en uppriktig diskussion om vem man var och vart man ville. En sådan debatt är nästan alltid bra för ett parti, om den är konstruktiv. Det är dock svårt att veta hur en konstruktiv interndebatt skulle se ut för Liberalerna, som har en konfliktfylld partikultur, där man på gott och ont bråkar med varandra på tidningarnas debattsidor istället för bakom lyckta dörrar. Det är dock uppenbart att det måste ske.

Sabuni måste antingen visa att hon har stort internt stöd för linjen att lämna samarbetet, eller avgå. Det gäller särskilt om hon framfört kontroversiella åsikter utan att förankra dem.

För ett liberalt parti är och bör det vara en stor sak att hjälpa högerpopulister till makten. Det är ingen liberal ståndpunkt. Om Sabuni för partiet i riktning mot att samarbeta med Moderaterna, som i sin tur samarbetar med Sverigedemokraterna bör det vara väl genomdiskuterat. Kanske bör man i samma veva fundera på ett namnbyte. Liberalernas ståndpunkt blir i så fall allt annat än liberal: liberalismen ska vara en motpol till högerpopulism.

Opinion

Smart lettisk lösning

Opinion
Opinion

25 000 doser av AstraZeneca-vaccinet blev över i Lettland efter rädsla för biverkningar. Man hittade då en mycket smart lösning: drop-in vaccinering med Astra vaccin för den som inte var rädd i sju lettiska städer. I Riga var köerna enligt Sveriges Radio långa.

Även om jämförelsen haltar något kan man konstatera att det fortfarande skrivs ut p-piller med större risk för blodproppar än Astra-vaccinet till unga med acne och ingen blinkar över detta. Dödsfall är, som alltid, mycket tragiska men man förskriver läkemedel med större risker hela tiden.

Det är dock klokt att inte tvinga någon som känner sig otrygg. Vaccinet ska vara en trygghet. Därför är det klokt att göra som Lettland: erbjuda det förutsättningslöst till den som vill ha det, vilket gör att de andra vaccinerna kan gå till dem som är rädda för AstraZeneca är i en riskgrupp. Astra-volontärerna får i sin tur förmånen att gå före i kön.

Sverige brukar ha för snåriga regler för den här typen av improvisation, på gott och ont. Men nog hade det varit en bra lösning om vi också kunde erbjuda dem som kan tänka sig att ta Astra-vaccinet att ställa sig i kö, oavsett grupp och se till att inga doser går till spillo. Det skulle kanske också kunna öka den deprimerande långsamma vaccintakten i till exempel Skåne.

Opinion

Börshaussen och nya sparare

Opinion
Opinion

För en knapp månad sedan fick Sverige sitt första SPAC, kort för special purpose acquisition company. En spac är en börsnoterad blank check, ett bolag utan verksamhet som börsnoteras för att samla in kapital till framtida investeringar. I USA är formen mycket vanlig. Det är lite besvärligt att den kommit till Sverige samtidigt som intresset för att investera på börsen ökat. Detta är bara en av av många nya investeringsmöjligheter som kan locka fel sorts börssparare, med dåliga kunskaper som ger sig in på något de inte begriper. I Sverige är det stabila Bure som startat den första spac:en, så det är nog inte någon källa till oro, men om fenomenet växer kan det finnas anledning att vara aktsam.

Just nu syns ett ökat ifrågasättande av spac-formen i USA, där det finns indikationer på att vissa bolag kommer att få svårt att hitta tillräckligt med externt kapital för att fortsätta utvecklas på grund av mängden av nynoterade spac-bolag. Spac-företag har historiskt sett ofta gått sämre än index, även om det finns lysande undantag. De som investerar pengar förlitar sig på att personerna bakom spac:en vet vad de gör. I USA har det varnats för att kända personer utan tillräckliga kunskaper ligger bakom spac som de marknadsför som möjligheter till snabba pengar, även om de onoterade företag som tar sig in på börsen på detta sätt inte är någon säker investering. Med andra ord är spac inget man ska syssla med om man är oerfaren. Med orosmoln på den amerikanska horisonten är det en bra idé att undvika haussen som oerfaren.

Egentligen är det bra att folk vill spara mer och börsen är historiskt sett det bästa sättet att få avkastning. Men det är inte de säkra investeringarna som har lockat: Gamestop-haussen och andra liknande spekulationer har gett en falsk bild av att det är lätt att tjäna stora pengar på börsen. Chansen att man lyckas som oerfaren daytrader och gör kortsiktiga vinster är liten. Chansen att man förlorar pengar är större.

Opinion

Mycket men lite pengar

Opinion
Opinion

Det ser att bli höghastighetsjärnväg trots allt. Infrastrukturpropositionen som regeringen lade fram under fredagen budgeterade för en första fas. De 799 miljarderna beskrivs av infrastrukturminister Thomas Eneroth som den största satsningen på infrastruktur i modern tid och av miljöminister Per Bolund som en stor del av den gröna omställningen. Den tjugoprocentiga ökningen av resurser ger en enorm summa pengar, men räcker ändå knappt om om man räknar in förväntade kostnader för bland annat nya stambanor. Mer pengar kommer i så fall behöva läggas till under senare etapper. Det finns också anledning att misstänka att projektet kommer att fördyras, helt enkelt eftersom att infrastruktur äter pengar.

Det råder delade meningar om höghastighetstågens effektivitet som klimatlösning. Höghastighetståg är inte en enkel fråga i ett glesbefolkat land som Sverige. I en undersökning från 2019 splittrade det väljarkåren i två lika stora läger, förutom sydsvenskar som var betydligt mer kritiska än andra.

Länsstyrelsen konstaterar att Trafikverket har ett stort jobb kvar med att titta på förslagen ”ur ett landskapsperspektiv” och betonar att det kommer att innebära en stor permanent påverkan på landskapet, friluftslivet och människors livsmiljö oavsett skyddsåtgärder och lokalisering. Fysiska intrång i naturreservat och liknande måste undvikas, vilket man lyckas med i de sex alternativ som Länsstyrelsen fått ta ställning till.

Samtidigt är de befintliga spåren överbelastade och slitna. Banorna är störningskänsliga och det svårt att se hur man i längden ska klara sig på bara den kapaciteten som finns i dag.

Man kan med dagens besked se fram emot en livlig debatt i Skåne. Tidningens debattkorg kan vittna om att projektet väcker engagemang och motstånd eftersom man bland annat menar att det finns andra och bättre lösningar för att uppgradera järnvägen och öka rörligheten inom Skåne samt annat regional underhåll som är viktigare. Det motståndet lär inte mattas av.

Opinion

Dela på fattigdom

”Cykelköket” i Solna där man mot en avgift lånar delar och verktyg.
Foto: Fredrik Sandberg/TT
Opinion
Opinion

Vi behöver leva mer i samklang med naturen och kraftigt minska användningen av fossila bränslen. Men vägen via en klimatomställning är minst sagt beströdd av törnen. I värsta fall hotar det hela välfärdssamhällets existens eftersom det baseras på materiell konsumtion och en ekonomi som växer.

I Sveriges radio kan man lyssna på en serie inslag som handlar om delningsekonomin. Budskapet är att vi skall leva mer klimatsmart. I mycket liknar det budskapet från gröna vågen förespråkarna på 1970-talet, om nu någon minns dessa. Inte mycket finns kvar av denna ekologiska rörelse eftersom livet på landet i samklang med naturen innebar både umbäranden och ekonomisk misär. Den föräldrageneration som försökte leva på så magra villkor fick uppleva hur barnen när de kunde flytta hemifrån sökte sig till de större städerna som lockade med andra kvaliteter.

Idag är det delningsekonomin - eller det som också kallas den cirkulära ekonomin - som blivit den nya frälsarrörelsen. Vi skall inte äga en egen bil utan dela med andra, eller utnyttja Uber, bo i städer där det gjorts svårt att inneha en egen bil för de boende eller stänga ute de som arbetspendlar med bilen, hyra eller låna våra kläder, låna ut vår bostad eller vårt fritidshus när vi inte vistas där via Airbnb och hyra ut verktyg, maskiner, båt, sportsaker och grejer till festen. Det kan te sig lockande för en del men låter som en mardröm för andra.

Önskan om eget ägande är djupt rotat i människans natur. Materiell konsumtion utgör för många en viktig del av livskvaliteten. Vem njuter inte av att byta bil vart tredje år, köpa nya kläder när vårvädret infinner sig, ge barnen nya leksaker till julafton eller skaffa ett eget fritidshus i vacker natur även om det förutsätter tillgång till en egen bil.

Delningsekonomi är ett stickspår i klimatdebatten. Det är det för att människor vill ha en privat sfär baserat på ägande, men också för att vår konsumtion i grunden är det som skapar arbete och välstånd.

Nyligen satt det gigantiska fartyget Evergiven fast i Suezkanalen med sina nästan 20.000 containrar som innehöll till stor del konsumtionsvaror till länder i Europa. En omställning som gör de arbetare som producerat varorna arbetslösa leder med ofrånkomlighet till massarbetslöshet och fattigdom. Samma gäller förstås om svenska exportföretag inte längre kan sälja sina varor utomlands. Delningsekonomi kan på marginalen ge miljövinster men skall vi både värna klimatet och jobben och därmed välfärden krävs det smartare lösningar än de som delningsekonomin bygger på.

Lars J Eriksson

Opinion

Debatt: Efter Pandemin – hur får vi igång livet igen?

Vi måste hjälpas åt att få fart på folklivet efter pandemin, menar Anna Mannfalk, Moderat regionråd.
Foto: Johan Nilsson/TT
Opinion
Opinion

Vi har nu levt med pandemirestriktioner i snart ett år. Ibland kan det kännas som att livet aldrig kommer kunna återgå till det normala. Ibland tänker man att det som är nu, också är det normala – man kan nästan ha glömt de förändringar vi påtvingats. Så som vi lever nu känns som det nya normala.

Jag kommer på mig med att tänka på de bilder vi nog alla sett från Kungsgatan i Stockholm vid krigsslutet 1945. Glada människor som firade freden tillsammans och såg ljust på framtiden. Kommer vi se liknande scener när Covid19-viruset är under kontroll och vår befolkning är vaccinerad? Nej jag tror tyvärr inte det.

Många i riskgrupper och våra äldre har nu levt ett isolerat liv i tolv månader och kommer att behöva fortsätta begränsa sin vardag ett antal månader till. I min omgivning ser jag vanligtvis aktiva och initiativrika personer som tvingats till passivitet och lider av dess psykologiska effekter. Jag tror långt ifrån alla kommer stå först i kön till de teaterbiljetter, gatufester eller familjesammankomster som erbjuds när restriktionerna släpps och pandemin klingar av. Självkänsla, trygghet och initiativförmåga har fått ge vika för oro, förminskning av sin egen betydelse och upplevd trötthet.

Det är tungt att dra igång motorn igen. Det kommer inte att räcka att kulturinstitutioner, idrottsevenemang, restauranger och föreningsliv öppnar sina verksamheter för att de som har störst behov av detta skall strömma till. Jag tror vi kommer bokstavligen behöva ”hämta” våra isolerade vänner, grannar och ensamma som drabbats hårt, och motivera dem till sociala, kulturella och fysiska aktiviteter. Detta på ett sätt som inte kränker den enskildas rätt till självbestämmande och integritet naturligtvis.

Det civila samhället och idéburen sektor, alla de människor som i samarbete med kommuner i olika föreningar värnar utsatta grupper och tar ett samhällsansvar, kommer vara än mer betydelsefulla i att locka fram det sociala livet igen. Men inte heller detta kommer räcka. Vi får alla hjälpas åt att påminna varandra om det egna ansvaret för våra medmänniskor, och själva motivera oss att gå ut och bli den där motorn som bidrar till lite mer av det gamla normala.

Med detta sagt avser jag härmed ett upprop, en samling för att när pandemin är över tillsammans med idéburen sektor och kommunerna möta ensamhet med inspiration!

Anna Mannfalk (M)

Regionråd Region Skåne

Ordförande styrgruppen överenskommelse idéburen sektor

ANNONS

Detta är en sponsrad artikel och inte skriven av tidningens journalister.

Casinobonusar

Så påverkar den svenska spellagen spelindustrins framtid

Casinobonusar I mer än 20 år har Sveriges regering vägrat släppa på det statliga spelmonopolet, och släppa in spelbolag på den svenska spelmarknaden.

Svenska spelbolag etablerade därför sina huvudkontor i europeiska speljurisdiktioner som Malta, och under de senaste 15 åren har online-spel blivit en socialt accepterad underhållningsform som omsätter miljardbelopp varje år.

Flera av de bolag som startade för tio till femton år sedan är idag väletablerade spelkoncerner, som årligen uppvisar lysande resultat på Stockholmsbörsen. Samtidigt verkar efterfrågan på online-spel bara växa. Det går inte längre att blunda för spelbolagens framfart och den svenska staten kan inte längre konkurrera med spelsajterna.

Sommaren 2018 tog Sveriges regering därför beslutet att börja licensiera online-spel från och med den första januari 2019. Och det beslutet ledde givetvis till en del lokala nyheter och åsikter. Men vad betyder den nya spellagen egentligen för spelbolagen, och för Sverige?

Därför licensierar Sverige online-spel

Nästan varje månad kommer det nya svenska casinon. Casinobranschen har blivit otroligt stor i Sverige, och färska undersökningar visar att var tredje svensk numera spelar casino på nätet.

Sverige har därför börjat licensiera online-spel, så att statskassan inte går miste om de intäkter som den svenska spelmarknaden genererar varje år. Den svenska statens spelsidor och spelbutiker kan inte längre konkurrera med casinosajter som släpper nya spel varje månad, och bettingsajter som erbjuder odds på matcher från världens alla håll och kanter.

Dödsstöten har onekligen varit mobiloptimeringen, som gjort nätcasinospel och online-betting otroligt tillgängligt. Varför skulle någon vilja springa ner till hörnbutiken för att lägga ett spel, när du kan oddsa medan matchen pågår från ditt vardagsrum och ta ut dina vinster på under fem minuter?

Det enda sättet den svenska staten kan tjäna en hacka på pengarna som det svenska folket omsätter i online-spel är att börja licensiera spelsajter. Det är precis vad den svenska regeringen gjort, och därför måste numera alla spelbolag som verkar på den svenska spelmarknaden ha en svensk spellicens.

Utgångspriset för en svensk spellicens ligger på 400 000 kronor, och sedan förhåller sig priset till vad för slags tjänster en speloperatör vill erbjuda. Spelbolagen måste även rätta sig efter en del nya riktlinjer som de inte stött på tidigare. Den svenska spellicensen ställer nämligen väldigt strikta krav på bonuserbjudanden, marknadsföring och ansvarsfullt spelande. Och följer spelbolagen inte de här reglerna riskerar de att förlora sin licens. Mer om svenska bonusregler kan du läsa om på spelinspektionens hemsida.

Bara en enda bonus

Den mest påtagliga förändringen som den svenska spellagen medfört är restriktionerna på bonuserbjudanden. Sedan den första januari 2019 får spelsajter på den svenska spelmarknaden bara erbjuda spelare en enda bonus. Den här bestämmelsen har skakat om spelindustrin i Sverige, eftersom återkommande kampanjerbjudanden, och så kallade återaktiverings-kampanjer, varit en central del av de svenska speloperatörernas affärsmodell.

Spel med BankID

När de inte längre kan locka spelare med attraktiva bonuserbjudanden har casinona fått tänka om. Och det har skapat nya branschtrender. Nu är det senaste skriket att låta spelare spela casino utan registrering med hjälp av BankID. Genom att legitimera sig med BankID slipper spelare genomgå en lång registreringsprocess, och dessutom kan de få sina uttag inom fem minuter. Istället för bonusar har det alltså börjat handla allt mer om smidiga användarfunktioner och tillgänglighet.

Mer gamification och nya spelfunktioner

När äventyrscasinona kom runt 2013 revolutionerade de på många sätt spelbranschen. Innovativa speloperatörer skapade roliga spelnarrativ som löpte parallellt med casinospelandet och gav spelare mer underhållning för pengarna de satte in. Pionjärer som Casino Heroes håller fanan högt än idag, och har expanderat sitt koncept till flera nya sajter, där de dessutom inkorporerat spel med BankID.

Samtidigt har nykomlingar som High Roller fortsatt fila på gamification-funktioner för att ge spelare en mer engagerande och personlig spel-och användarupplevelse. Hos flera casinon ser vi nu funktioner som låter spelare tävla direkt mot varandra, vilket naturligtvis ökar den sociala interaktionen och tillför en ny dimension till casinospel.

Sedan årsskiftet har vi fått se några nykomlingar på den svenska spelmarknaden som verkligen tagit ut svängarna. När du loggar in hos nätcasinot Duelz förstår du knappt att du hamnat på en casinosajt. Det här casinon har kombinerat casinospel med grafik och spelnarrativ som är lånade ut tvspels-världen, och dessutom optimerat spelupplevelsen för mobiltelefoner på ett fenomenalt sätt.

När bonusar blivit ett minne blott måste nätcasinona vara kreativa för att sticka ut. Casinospelare har onekligen några spännande år att se fram emot, och det ska bli intressant att se hur de svenska spelbolagen anpassar sig efter den nya spellagen.

Opinion

USA-reträtt kan leda till stora flyktingströmmar

Opinion
Opinion

President Joe Biden sa i förrgår att USA skall dra tillbaka sina militära trupper från Afghanistan och därmed sätta punkt för det längsta kriget i landets historia. Det är ett svidande nederlag för USA men också för Joe Biden som var en stark anhängare av den amerikanska krigsinsatsen när president Bush gav order om att anfalla landet 2001 efter 11 september attackerna.

Det var förstås vansinne att invadera Afghanistan. USA borde ha lärt sig läxan av det misslyckade Vietnamkriget.

Att Joe Biden nu byter fot beror på det interna trycket i USA. President Trump lovade att dra tillbaka trupperna och försökte genomföra seriösa förhandlingar om en fredlig lösning av konflikten. Dessutom pressas Biden av det egna partiet som på sin kongress i fjol tog beslut om att överge den gamla krigspolitiken. I USA finns också en tydlig majoritet som är emot att fortsätta kriget.

Ett amerikanskt tillbakadragande innebär att också andra länder kallar hem sina soldater, däribland Sverige. Risken är därmed uppenbar att talibanerna som är militärt starka och fanatiska islamister kommer att med våld ta makten i landet och i värsta fall genomföra massavrättningar. Det kan skapa en enormt stor flyktingström till omvärlden. Därför måste världssamfundet sätta stor press på USA att ta emot flyende afghaner.

USA har hittills tagit emot cirka 100.000 afghaner medan Sverige tagit emot drygt 70.000, trots att USA har en befolkning som är 30 gånger större än Sveriges och startade kriget. Joe Bidens heder står på spel om han inte öppnar amerikanernas hjärtan för flyende afghaner.

Opinion

Åsikter skall bemötas med upplysning, inte förbud

Opinion
Opinion

Det starkaste minnemärke över Förintelsen som jag upplevt finns på Bebelpats i Berlin. Under ett glasfönster på torget kan besökaren titta ner i ett rum med bokhyllor. Det symboliserar hur tyska studenter 1933 på denna plats anordnade bokbål på icke önskvärda författares böcker. Liknande bokbål genomfördes i en rad tyska städer. Bland författare vars verk brändes fanns Karl Marx , Karl Kautsky , Heinrich Mann Erich Kästner, Sigmund Freud , Emil Ludwig, Erich Maria Remarque och Ernest Hemingway.

Ett land som bränner eller förbjuder litteratur har allvarliga problem med sin demokratisyn. Därför är det både märkligt och förfärande att justitieminister Morgan Johansson vill tillsätta en parlamentarisk kommitté för att överväga att kriminalisera de som förnekar förintelsen. Har han hämtat inspiration från Polen som vill införa ett förbud mot att informera om polska krigsförbrytelser under andra världskriget, inte minst mot judar?

En demokrati skall givetvis tåla att även extremistiska uppfattningar torgförs. Det är en grundval i en gedigen demokratisyn. Sådana uppfattningar möter man med öppen debatt eller med Göran Perssons utmärkta initiativ till folkupplysning om Förintelsen.

Morgan Johansson vill få med övriga partier i den kommitté som skall utreda frågan. De bör vägra att medverka i ett sådant skamgrepp som ytterst skadar demokratin och yttrandefriheten och istället kräva en ny Förintelsekampanj i skolorna.

Lars J Eriksson

Opinion

Förödande för förtroendet

Opinion
Opinion

Trots att polisledningen i Washington D.C. visste att man riskerade upplopp med Kapitolium som måltavla instruerades tjänstgörande poliser att hålla igen i sina insatser mot upprorsmakarna. En intern rapport sågar insatsen under stormningen av Kapitolium och visar att polisen visste mer om risken för att missnöjda Trumpsupportrar skulle ta till vapen än man tidigare trott. En förvarning om att Donald Trumps supportrar hotade med våld mot folkvalda har antingen fallit mellan stolarna eller ignorerats. Rapporten är inte nådig i sin kritik av polisens prioriteringar och hur olika avdelningar har samverkat.

Direkt efter upploppen diskuterades om polisen verkligen ville hindra upprorsmakarna, eftersom många av dem var Trumpanhängare. Det förefaller enligt rapporten handla mer om nonchalans och tafatthet än om något annat. Upploppssköldarna som skulle skyddat poliserna föll sönder när de användes, eftersom de förvarats i fel temperatur. Ytterligare ett lager upploppssköldar blev inlåsta i en buss och kunde inte användas, vilket ledde till att vanliga konstaplar fick gå utan skydd in i upploppet. Man kan förvånas över att inte fler poliser blev allvarligt skadade eller till och med dödades: rapporten avslöjar också att poliserna inte fått den obligatoriska utbildningen i hur man agerar under upplopp och skickades in utan verktyg för att hantera den farliga situationen.

Detta är ytterligare en varning om att den amerikanska polisens korta utbildningar inte räcker till. Om inte polisen kan eller vill förhindra ett försök till inhemskt terrordåd mot de demokratiska institutionerna och dessutom misslyckas med att stoppa otränade civila från att hota folkvalda till livet och begå skadegörelse så man man ifrågasätta vad de ska vara bra för. Sammanslaget med det katastrofala efterspelet av ännu en av de oräkneliga dödsskjutningarna av en afroamerikan för en småförseelse, så är det ingen bra vecka den här heller för den amerikanska polisen.

Förhandsvisning på nästa artikel
NÄSTA ARTIKEL