Replik: Lars J Eriksson sällar sig till mängden av skräck- och rädslomånglarna, när han i en ledare den 11 januari i hysterisk corona-anda argumenterar för att man ska stänga ute låg- och mellanstadieeleverna från skolan i ett försök att inte ”spela rysk roulett med människoliv”. LJE hänvisar till en uppgift att 45 procent av de utbrott som skedde vecka 50 i miljöer för allmänheten skedde i grundskolan. Vad LJE vilseledande och försåtligt nog inte nämner är de absoluta talen: de 45 procenten utgjordes av 90 fall! Dessa 90 personer ska ställas i relation till totala antalet elever i grundskolan, 350 000. I samma tabell kan utläsas att på gymnasiet drabbades 23 elever av covid-19 vecka 50. Antalet gymnasieelever uppgår till 355000. De drabbade utgör alltså 0,006 procent. På grund av dessa ytterst små andelar hålls gymnasiet och högstadiet nu stängt i många kommuner, bland andra Hässleholm, och LJE vill alltså att även de yngsta ska portas.

Vad säger Folkhälsomyndigheten om detta? Jo, man skriver att ”den aktuella kunskapen visar att barn oftast får milda symtom av covid-19 och att det är väldigt ovanligt att barn blir svårt sjuka”. Vidare att ”barn har hittills inte visat sig vara drivande i smittspridningen. Den personal som arbetar inom skolan har inte heller diagnostiserats för covid-19 i högre utsträckning än andra yrkesgrupper”. FHM skriver slutligen att det nu finns en ”samstämmighet i världen kring att så långt det är möjligt hålla skolor öppna under pandemin”. De negativa pedagogiska, sociala och psykiska följderna av att stänga ute eleverna från skolan är dessutom mångomvittnade.

För många är det svårt att förhålla sig rationell, kunskapsbaserad och vetenskaplig i en ovanlig situation. Men när boten blir värre än soten, då får det vara nog! LJE:s och andra mediers ständiga vilseledande val av statistik och vinklingar är ett bevis för att man övergett sin primära uppgift att sakligt skildra samhällsskeenden och istället bestämt sig för att skrämma upp befolkningen. Det är ansvarslöst!

Ernst Herslow

Hästveda

Ernst Herslow måste ha haft en dålig dag när han som det verkar i ett anfall av impulsivitet skrev sitt inlägg. För han har inte förstått eller slarvläst den statistik som han försökt att ta del av och kritiserar mig för att ha vidarebefordrat.

Det handlar inte om 90 personer som under vecka 50 stod för 45 procent av utbrotten av coronasmitta, utan det handlar om 90 utbrott av smitta. Som utbrott räknas när två eller flera personer visat sig ha fått covid 19 genom att vistas i samma miljöer, det handlar alltså om betydligt fler än 90 personer. Sedan är det bara en indikation på hur stor smittspridningen är och hur snabbt den ökar eftersom smittspårningen tar tid och dessutom inte är särskilt effektiv i Sverige. Vi har inte resurser att snabbt kartlägga alla utbrott från Ystad till Haparanda. Av de 512.000 insjuknade i vårt land hittills finns givetvis många skolelever i olika stadier.

Under de veckor som denna statistik täckte såg man en klar ökning av smittan i grundskolan. Vecka 46 var det 17 utbrott, vecka 47, 61, vecka 48, 81, vecka 49 81 och vecka 50 var det alltså 90 utbrott med två eller fler drabbade. Ovanpå det kommer alla utbrott i förskola, gymnasium och andra utbildningar.

Ernst Herslow hänvisar till vetenskapen. I början på året skrev 30 forskare, däribland några av vårt lands meriterade experter inom virologi, infektionssjukdomar och epidemiologi och förordade att alla skolor stängs ett antal veckor. Det väger i mina ögon tyngre än vad Folkhälsomyndigheten anser som dels har haft mer fel än rätt sedan pandemin bröt ut, dels inte är en forskningsinstitution utan en kunskapssammanställande myndighet. Spetskunskapen finns ute i forskarvärlden.

Jag rekommenderar alla att ta del av statistiken och Ernst Herslow att läsa den igen - repetition är kunskapens moder - på Folkhälsomyndighetens sida.

Läget är i nuläget värre än vid de mest kritiska tidpunkterna i våras. Sverige är ett av de tio hårdast drabbade länderna i världen av covid 19. Sjukvårdens resurser är snart uttömda. Regionerna har bara kvar mellan 10-20 procent av IVA-platserna och majoriteten regioner räknar enligt färsk statistik med fler insjuknade som behöver sjukhusvård. Även om vaccinationerna kommer igång så väntar några mycket kritiska veckor och kanske månader. Då vore det klokt att stänga grundskolan en tid och långsiktigt hantera problemen genom t.ex kortare sommarlov och föräldrapenning för vårdnadshavare som stannar hemma. Vad som väntar om sjukvården kollapsar och antalet IVA-platser inte räcker till är en tanke som man inte ens vill tänka till slutet av.

Lars J Eriksson

politisk redaktör

Den nya tv-serien ”Tunna blå linjen” har tagits emot väl av tittare och recensenter. Den visar polisarbete i Malmö på ett realistiskt sätt fast den är påhittad. Att vara polis är ett svårt arbete, inte minst i dessa tider när privatpersoner lätt tar upp mobilen och filmar ingripanden som sen läggs ut på nätet och får många kommentarer. Men det är något som polisen får räkna med och förhålla sig till.

Att göra ingripanden och kontroller hör till polisens vardag, men när polisen både i verkligheten och i tv-serien verkar göra det utifrån hur den kontrollerade ser ut är det oacceptabelt. Personer med utseende som avviker från den vita normen i Sverige blir ofta kontrollerade, vilket kallas rasifiering, att de blir kollade just på grund av att de är svarta eller araber.

Det är en företeelse som man hoppas att polisen tar på stort allvar och som de diskuterar mycket internt. Utåt ger polisen mest ett sken av att det inte är ett problem och att det inte alls är folks utseende som avgör om man blir kontrollerad. Man talar om polisens värdegrund och det arbete man utför kring denna. Det är bra att polisen har en humanistisk värdegrund, men den sköter sig inte själv. Man måste jobba med den varje dag, i verkligheten.

Det kommer hela tiden vittnesmål om att polisen har mycket kvar att göra för att leva upp till sin värdegrund. Det är aldrig bra att ducka för kritik. Det viktigaste är att ta kritiken på allvar och se till att problemen minimeras. Det är ett svårt men nödvändigt arbete för att folk ska våga ha tillit till polisen.

En mängd verksamheter har hunnit kollapsa i Storbritannien efter Brexit. En av dem är fiskeindustrin, där 92 procent av de brittiska fiskarna röstade för att lämna unionen. Flera av dem har insett att de på det sättet röstade för sin egen konkurs, eftersom pandemirestriktionerna i kombination med byråkratin kring export nu gör det omöjligt att sälja deras färskvaror. Dagstidningen The Guardian har intervjuat fiskare som har förlorat, eller håller på att förlora sitt levebröd. En av de intervjuade säger att han trodde på information som visat sig vara lögn, som att man skulle spara 350 miljoner i veckan på att gå ur, som man sedan kunde använda till sjukvården. En annan berättade att han ombetts att lämna i 400 sidor i dokumentation för att kunna köra in i Europa med sin lastbil med färsk fisk. Hela lastbilar med skaldjur riskerar att fasta vid gränsen om bara en av lårarna saknar rätt dokumentation. I förra veckan stod bilar i hamnen med ruttnande last.Fiskare från Skottland och Devonshire har hotat med att dumpa fisk framför Downing street nummer 10 för att visa sitt missnöje.

Visst, fiskarna har varit naiva. De borde ha kunnat förstå att ökad administration och ökade avgifter inte skulle gynna en industri som i stor utsträckning sysslar med färskvaror inom lyxkonsumtion. Samtidigt har de fått fel bild av hur mycket de skulle gynnas av Brexit och fakta har ersatts med nationalistiska slagord i kommunikationen med brittiska fiskare.

Man kan förbluffas av nonchalansen i de folkvaldas gensvar på att folk förlorar levebrödet och tonvis med mat går till spillo. Brexitprofilen och ledaren för underhuset Jacob Reese-Mogg menade att fisken nu var ”lyckligare för att den var brittisk fisk”. Problemet behandlas som vore det en barnslig del av andra världskrigets propagandaapparat om brittisk överlägsenhet. Givetvis borde leave-sidan ta till sig kritik från en yrkesgrupp som litat på att regeringen skulle ta tillvara deras intressen.

Pfizer har hamnat i konflikt med EU kring priset på deras vaccin. Om man har tillgång till en viss typ av nål kan man oftast utvinna inte bara fem utan sex vaccindoser ur Pfizers flaskor. Det kräver dock utrustning som inte alla svenska regioner har i nuläget.

Pfizer har därför på eget initiativ höjt priset så EU får betala för sex doser och inte som överenskommet fem, fast det som sagt krävs specialutrustning för att kunna utvinna det.

Självklart kan inte Pfizer på eget bevåg bestämma prisnivån: avtalet med EU måste gälla trots att det i det här fallet är säljarens marknad. Om Pfizer vill sälja vaccinet i sexdosförpackning så får de antingen inkludera rätt utrustning eller hålla sig till avtalet om att sälja det som femdosförpackning. Vad Pfizer gör om de försöker ta betalt för sex doser istället för fem med en (rimlig) säkerhetsmarginal är att de går från att sälja en bra produkt: ett fungerande vaccin med en säkerhetsmarginal som att man utan bekymmer ska kunna utvinna, till att sälja en dålig produkt: en förpackning vaccin som saknar säkerhetsmarginal. Det är inte det som EU har beställt av Pfizer. Att inte ha någon säkerhetsmarginal är inte rimligt.

Man nästan vara lite överraskad över att inget företag eller verksamhet har framstått som helt ogenerat giriga hitintills under pandemin. Många har agerat rimligt och insett att vi till exempel alla vinner på att så många som möjligt blir vaccinerade så fort som möjligt. Det vore tråkigt om Pfizer bröt den trenden: just nu är de farligt nära.

Folkhälsomyndighetens beslut att inte betala Pfizers fakturor förrän saken är utredd är rimligt. Om vaccinflaskorna ska ses som innehållande sex doser bör det vara enligt överenskommelse mellan båda parterna. Man kan dessutom ifrågasätta hur bra det är att sälja vaccinförpackningar utan någon marginal, vilket blir fallet om femdosflaskorna uppgraderas till sexdosflaskor utan att man ändrar mängden.

Med minsta möjliga marginal, 31-30, röstades Sverigedemokraternas motion om lokalt tiggeriförbud ner av Hässleholms kommunfullmäktige. Debatten visar hur olika partierna ser på saken och att Sverige ännu inte har hittat ett bra sätt att hantera att andra EU-länder exporterar tiggare hit som ett sätt att slippa ta socialt ansvar på hemmaplan.

De lokala tiggeriförbud vi sett i Skåne befinner sig ideologiskt någonstans mellan löjligt populistiska utspel som påverkar få och en viktig europeisk diskussion om solidaritet, som egentligen inte alls är lokal.

Partierna på högerkanten har nationellt och lokalt stirrat sig blinda på tiggande som ”störning” som man borde få slippa för att det förstör utsikten och ibland kostar skattepengar. Man glömmer medkänslan med att tiggarna kommer för att fly social utslagning hemma. Vänstern är så upptagen med solidaritet att man glömmer att vi kastas tillbaka till lort-Sverige om vi låter tiggare bo i provisoriska skydd utan tillgång till ordentliga toalett- och tvättmöjligheter i åravis. Vi skulle aldrig tolerera sådan misär om det gällde svenskar.

Den fria rörligheten inom EU måste samtidigt gälla alla. Frågan är komplicerad.

När pandemin är över är det dags att ta upp diskussionen om vad vi tillsammans med tiggarnas hemländer kan göra för att de inte ska tvingas tigga, här eller någon annanstans.

Det här året är Sverige ordförande för OSSE, Organisationen för säkerhet och samarbete i Europa. Utrikesminister Ann Linde tog över vid nyår efter förra årets ordförandeland Albanien.

OSSE är en ganska okänd organisation. Den har sina rötter i Europeiska säkerhetskonferensen, som innebar att Europas länder, Sovjetunionen samt USA och Kanada enades om principer för samarbetet under det kalla kriget. Det handlade om att minska spänningarna i Europa, bland annat genom att erkänna gränserna från avslutningen på andra världskriget, men också om att utveckla det ekonomiska samarbetet och det begynnande miljösamarbetet samt, inte minst viktigt för västländerna, att få Sovjetunionen att acceptera krav på respekt för de mänskliga rättigheterna.

Eftersom de avgörande besluten om ESK togs i Helsingfors 1975 kallades det för Helsingforsavtalet. För Sovjetunionen innebar det att USA och övriga västländer inte bara i praktiken utan också skriftligt erkände den sovjetiska dominansen i de kommunistiska östländerna. Men det ledde också till att ”Helsingforsgrupper” bildades i Moskva liksom i Polen och Tjeckoslovakien, för att kräva rätten att uttrycka sig fritt.

Även om grupperna förföljdes av myndigheterna innebar ESK att de legitimerades och det bidrog till utvecklingen som ledde till raserandet av Berlinmuren. Efter upplösningen av Sovjetunionen ombildades ESK till en mer fast organisation, OSSE, nu med 57 medlemsstater. OSSE har spelat en viktig roll för att hjälpa de nya staterna att respektera mänskliga rättigheter, genomföra fria val och utveckla rättssäkerheten.

I sin programförklaring för årets ordförandeskap slog Ann Linde fast sambandet mellan säkerhet och respekt för de mänskliga rättigheterna, demokrati och rättssäkerhet – det som av många sågs som kärnan i Helsingforsavtalet och för OSSE. Hon pekade också på arbetet för att minska spänningarna i de konfliktområden som finns i Europa, som Nagorno-Karabach, Ukraina, Moldavien, Georgien och Belarus.

Det är inga små problem som hon därmed har lovat att försöka hantera.

I Nagorno-Karabach bröt öppna strider ut i slutet av förra året. När Nagorno-Karabach i mitten av 1990-talet genom ett väpnat uppror frigjorde sig från Azerbajdzjan och bildade en egen stat (erkänd av ingen annan) medverkade OSSE aktivt till att medla fram vapenvila och har sedan haft en utsedd representant för att följa utvecklingen och begränsa spänningarna. Nu agerade Turkiet och Ryssland utifrån egen maktpolitik för att tvinga parterna till vapenvila, utan att ge OSSE chansen att spela någon roll.

Det visar på svårigheterna för OSSE att agera i konflikter där något medlemsland har egenintressen att hävda. Även om Ann Linde redan besökt Ukraina i sin nya roll, måste hon fortsätta det viktiga arbetet för mänskliga rättigheter som funktionen som valövervakare, arbetet för minoriteters rättigheter, värnet av pressfriheten liksom stödet för att utveckla ländernas rättssäkerhet.

Det multilaterala samarbetet som alla skrivit under på måste få spela en större roll i Europa.

Yngve Sunesson

Orättvisa och ojämlikhet har alltid funnits, men om någon trodde att pandemin skulle ändra på det visar årets ojämlikhetsrapport från Oxfam att det är fullkomligt fel. Ojämlikheten har i stället ökat i takt med coronavirusets utbredning visar rapporten som presenterades i samband med Världsekonomiskt Forum.

Debatten handlar ofta om att arbeta hemifrån eller om e-handel, men det är perspektiv inriktade på medelklassen. Många människor runtom i världen har inte möjlighet att utföra sitt arbete hemifrån, om de ens har ett arbete nu när pandemin helt har ändrat förutsättningarna. Alla har inte möjlighet att beställa hem mat eller andra varor, då man saknar digital uppkoppling och inte skulle ha råd med det heller.

De miljardärer som drabbades ekonomiskt av pandemin under våren 2020 hade redan före årsskiftet återhämtat sig igen. Medan de som mist sina jobb på grund av coronakrisen behöver åratal för att återhämta sig. Oxfam skriver att enbart ökningen av förmögenheten under coronaåret hos de tio rikaste i världen, för övrigt vita män, skulle räcka till att betala för vaccin till alla i världen och dessutom rädda alla från fattigdom.

Vita män klarar sig bättre om de blir sjuka i covid-19 än vad svarta gör, beroende på vilka jobb de har, om de har jobb och hur de lever i övrigt. Män klarar sig också bättre än kvinnor inom alla grupper. Inte så konstigt eftersom kvinnor är i majoritet i de yrken som måste utföras på plats och ofta med större risk för smittspridning. Kvinnor har lågbetalda jobb med osäkra anställningar och kvinnor är överrepresenterade som vårdpersonal.

Rapporten visar att dödligheten i covid-19 i England är dubbelt så hög i fattiga områden som i rika. Skillnader finns garanterat i Sverige också, men kanske inte i lika hög grad. Det som Oxfam konstaterar är att ojämlikhet inte är någon naturlag, det går att ta politiska beslut som motverkar ojämlikhet. Men det kräver förstås modiga politiker som vågar se strukturerna. Likaväl som att de flesta ser klimatförändringarna och det finns planer och mål för att minska och komma tillrätta med dem, borde de djupa sociala klyftorna bli uppenbara för världens beslutsfattare. Strävanden mot en hållbar värld måste självklart gälla också ekonomin.

Ett underligt, men rätt ofta förekommande beteende hos politiker eller aspirerande politiker på högerkanten är att visa en tydlig åsiktsmässig tendens för att sedan förneka den. Det gäller allt från främlingsfientlighet till abort.

Kristdemokratiska kvinnoförbundets ordförande Sara Havneraas har utsetts för att leda partiets arbete med en ny jämställdhetspolitik. För de flesta svenskar tillhör kvinnors rätt att bestämma över sin egen kropp det som definierar svensk jämställdhetspolitik. Havneraas har varit med i ett antal föreningar som är mot abort. I en har hon suttit i styrelsen. Trots detta säger hon att hon själv inte är mot abort. Det är oklart varför man skulle sitta i styrelsen för en organisation som motarbetar aborträtten om man själv är för abort. Dagens Nyheter uppmärksammar att hon också skrivit för en abortkritisk nättidning, men att hennes namn tagits bort i efterhand.

Kanske har Havneraas bytt åsikt i frågan. Det måste man såklart kunna göra. Det är i så fall bättre att tala om det: det är mer betryggande om en politiker berättar om ett åsiktsbyte än att de försöker radera spår av åsikter som de inte vill stå för.

Fallet Adaktusson visar att Kristdemokraternas hållning i abortfrågan är ett känsligt ämne: när det visade sig att partiets Europaparlamentariker röstat mot aborträtten 22 gånger under sin tid i Bryssel drog många öronen åt sig.

Rent strategiskt är det kanske klokt att förneka abortmotstånd, men väljarna har rätt att veta var KD står. Om Havneraas är tveksam till aborträtten måste hon stå för det eller berätta att hon bytt åsikt. Att ha en kontroversiell åsikt men förneka det har tråkiga ekon av när främlingsfientliga säger sig bli upprörda över att kallas rasister, trots att allt i deras beteende tyder på att de faktiskt har främlingsfientliga åsikter. Man kan fråga sig vad vitsen är med att kandidera till politiska uppdrag med åsikter man inte har.

I samband med stormningen av Kapitolium i Washington DC den 6 januari har debatten kring den extrema högern accentuerats även i Sverige. Många har diskuterat om det skulle kunna hända i Sverige, särskilt när man hör att Sverigedemokraterna och deras vänner längre ut på högerkanten inte vill ta avstånd från Donald Trumps agerande som uppviglare.

Ett av de märkligaste argumenten kommer upp hela tiden, och har så gjort sen SD gjorde sitt intåg i riksdagen. Nämligen att man inte kan eller bör kritisera Sverigedemokraterna eftersom de är demokratiskt valda av nästan en femtedel av svenska väljare. Med samma logik gällande USA skulle man inte kunna kritisera Trump och hans agerande, för att han har över 70 miljoner väljare bakom sig. Det faller på sin egen orimlighet.

Bara för att ett parti och dess företrädare är valda i ett demokratiskt val betyder inte att demokratin kan tas för given. Om det är ett parti vars företrädare under hela dess existens kommit med tveksamma uttalanden kring frågor som har med demokrati att göra kan man inte låta bli att kritisera företrädarna för att de har många väljare. Att respektera demokratin behöver inte betyda att man respekterar alla partiföreträdares åsikter. Om man tror att demokratin är i fara är det nödvändigt att kritisera ett parti och utfärda varningar för att ge det för mycket makt.

Det som hänt i USA nu, det som hänt i Ungern för inte så länge sen och det som hänt i Tyskland på 30-talet - allt skulle under olyckliga omständigheter kunna hända även här. Att tro något annat är aningslöst.