En stor trötthet kommer över mig när jag läser att den danska manliga deckarduon Anders Rønnow Klarlund och Jacob Weinreich skriver under den kvinnliga pseudonymen Anna Ekberg. Detta för att deras förlag inte uppskattade att de skrivit en bok som handlade mer om kärlek och relationer än tidigare. Den var ”feminint skriven”. Som vi alla vet har män inga känslor och kan inte uppleva kärlek. Den sista meningen var alltså ironisk. Självfallet har de känslor och självfallet funderar män på kärlek, så varför ska folk inte få läsa om det? Tvärtom skulle väl en känslosam vinkling kunna vara extra intressant om den kommer från manliga författare, eftersom det bryter mot stereotypen.

”Det provocerade oss att förlaget inte verkade gilla att vi som män hade skrivit om saker som kvinnor är mer intresserade av”, säger Anders Rønnow Klarlund till TT. Alltså föds Anna Eklund. Det för all del kul att deckargenren kommit att förknippas med kvinnliga författare och att en kvinnlig pseudonym i det här fallet säljer bättre. Motsatsen har varit vanligare, som att science fiction eller äventyrsbetonade böcker har skrivits under manlig eller könsneutral pseudonym, med J.K. Rowling som typexempel. Det är begripligt att de manliga författarna vill sälja sina böcker och läsarna är till stor del kvinnor.

Det är inget unikt litterärt fenomen: Felix Mendelsohns begåvade syster Fanny lät brodern publicera hennes musik som sin: ingen ville höra sådant som ett fruntimmer komponerat, men när de trodde atbrodern låg bakom lät musiken bra.

Jag har en viss förståelse för att man skriver under pseudonym för att man inte vill att ens identitet ska skymma innehållet i boken. En kvinna som skriver får finna sig i att hon anses skriva från ett ”kvinnligt perspektiv”, medan en manlig författare sällan diskuteras ur synvinkeln ”manligt skrivande”, utan får vara individ. En homosexuell persons alster blir ofrånkomligen ”queerlitteratur”. En författare av utländsk bakgrund anses skriva från invandrarperspektiv även om hen skriver om att handla på IKEA och titta på Bingolotto. Pseudonymen kan hålla läsaren i berättelsen och ta bort fokus på författaren och hens kön, bakgrund eller sexuella läggning.

Men hur kan ett bokförlag ogilla att män skriver om känslor och relationer 2020? Det är en extremt nedlåtande attityd till män.

Att man struntar i mäns känslor och sårbarhet leder till att de inte får tillgång till den psykvård de behöver när de mår dåligt. Folkhälsomyndighetens statistik visar att: ”under 2019 dog 1 269 personer av suicid (säkra) i Sverige. Av dessa var 873 män och 396 kvinnor.” Mer än dubbelt så många män, alltså.

Det kan tyckas som ett luddigt samband mellan deckarpseudonymer och mäns självmordsstatistik, men allt hänger ihop. Det är för att känslor ses som kvinnors domän som män antas ha fysiska och kvinnor psykiska problem när de söker hjälp från vården.

När män kan publicera böcker om känslor utan att någon dinosaurie säger att det är feminint blir världen ett bättre ställe. Som vi ser hos Folkhälsomyndigheten är det för vissa män en dödsorsak att inte få prata om känslor.

Regeringen Rutte har plötsligt och oväntat fallit, trots stort stöd för dess hantering av pandemin. Mark Rutte har lett landet sedan 2010 och regeringen har framstått som stabil, men ett beslut från 2013 sänkte honom.

För sju år sedan varnades det för att ”gäng från Östeuropa” fuskade med ett bidrag i stor skala, bland annat genom att registrera barn i olika kommuner. Regeringen Rutte bestämde sig för ta till hårda tag mot bidragsfusket. Det krävdes inte mycket för att man skulle hamna i fuskarkategorin: ibland handlade det om en felaktigt ifylld blankett eller att någon glömt skriva under. Det var också personer som helt enkelt missförstått hur man skulle göra.

Dem som ertappades med felaktigheter förlorade inte bara sitt bidrag, utan fick också återbetalningskrav på stora summor. Det var bara ett problem: få av dem hade fuskat. Regeringen fick in tusentals överklaganden från desperata barnfamiljer som blivit utblottade av att betala tillbaka bidrag de hade rätt till. När det avslöjades fattades det bisarra beslutet att inte göra något åt saken.

Det som slutgiltigt fällde regeringen Rutte var att en statlig utredning sågade dem lägst fotknölarna för att medvetet ha låtit oskyldiga familjer ruineras för att inte förlora ansiktet. Det är värt att tänka på för den som ropar på hårdare tag i svensk politik: man måste ha mekanismer för att se till att ingen oskyldig hamnar i kläm.

Som befarat har bedrägeriförsöken i samband med covid-vaccinationer dragit igång. En 95-årig kvinna i Lund blev uppringd av en person som sade att kvinnans tid för vaccination behövde ändras, vilket skulle kräva hennes bankkort och kod. Det är givetvis inte rimligt: det behövs inga bankkort för vaccinationer. Kvinnan hade turen att vara omgiven av personer som kunde kolla upp saken och dementera det hela. En annan äldre dam i Lund hade tyvärr inte samma tur, utan lurades att lämna ut uppgifter, så bedragaren kunde ta ut 15 000 kronor: sannolikt en stor summa för en pensionär.

Ännu mer oroande är att en person kom hem till en 85-årig man i Lund och krävde att få bankkort och kod. Att gärningsmannen gick in i lägenheten är såklart betydligt farligare än att låta sig luras över telefon. Mannen riskerade att utsättas för våld och dessutom att smittas av tjuven.

Som man ser av åldern på de utsatta rör det sig om helt samvetslösa personer som sannolikt valt dessa offer just på grund av att deras höga ålder kan det svårt för dem att värja sig.

Polisen menar att ett av problemen är att regionerna kontaktar äldre på olika sätt och det kan därför vara svårt för dem att avgöra om de får ett riktigt samtal från regionen eller om det är en bedragare. Vissa regioner använder sig av telefonsamtal, vissa inte. Polisen vill därför att regionerna använder sig av samma metod för att kontakta patienter för att undvika förvirring. Att synka informationsinsatsen är givetvis ett stort jobb för regionerna att ta på sig. Men det är uppenbart att det måste ske. Man riskerar annars inte bara att äldre blir lurade och förlorar sina pengar: kanske blir de också omöjliga att nå på telefon för en riktig tidsbokning för vaccinering om de misstänker bedrägeri. Efter att man koordinerat informationsinsatsen bör man försöka få ut informationen så fort som möjligt, inte minst till dem som jobbar med äldre, så att de kan hjälpa till och agera grindvakt mot bedrägerierna.

Den interna kritiken mot Nyamko Sabunis utspel om att lämna januariavtalet växer. Återigen undrar man vad Liberalerna vill och vart de är på väg. Visserligen ingår falangstrider i partiets politiska kultur, men i det här fallet handlar det om något större än intellektuellt gnabb: partiets existensberättigande.

Kritiken gäller det utspel som Sabuni gjorde under onsdagen då hon krävde att regeringen skulle dra tillbaka ett migrationspolitiskt förslag om humanitär skyddsgrund på grund av budgetskäl. Åtminstone var det den inramningen som Sabuni gav det hela när hon menade att hon inte kunde acceptera några ökade kostnader som de fyra inte redan kommit överens om

En av Dagens Nyheters källor menar att migrationsfrågan inte är huvudsaken, utan partiets roll i samarbetet. Men ett liberalt parti måste kunna visa var det står i migrationsfrågan. Den interna kritiken handlar bland annat om att Liberalerna genom att orsaka en regeringskris skulle kunna hjälpa en regering till makten där Sverigedemokraterna ingår eller där de blir en nödvändig samarbetspartner, något man tidigare varit emot. Frågan är långt ifrån trivial och ett parti som ligger under riksdagsgränsen i opinionen kan inte vara otydlig i det som tidigare varit en hjärtefråga.

Luf-ordföranden Romina Pourmokhtari har rätt både i att det är Sabunis rätt som partiledare att ändra kurs för partiet, men att det i så fall ingår i hennes jobb att förankra det beslutet hos medlemmarna. Splittringen inom Liberalerna kring både migration och regeringssamarbete förefaller växa. Internkritiken visar på att det är tid att Nyamko Sabuni antingen officiellt lanserar att Liberalerna ska försöka lämna januarisamarbetet, försöker förankra det hos partiets medlemmar och tar konsekvenserna i form av regeringskris och kritik från dem som anser att det är partiets jobb att se till att SD inte inte ingår i ett regeringssamarbete, eller håller god min i elakt spel. Eller avgår, om hennes linje är kan förankras.

Det är lite av att kasta in jästen före degen när Region Skåne tvärs över blockgränsen enats om att ta ställning för en fast förbindelse över Öresund mellan Helsingborg och Helsingör. Avsikten är att regionen skall gå in som medfinansiär tillsammans med staten i ett gemensamt bolag som skall bygga förbindelsen som skall bestå av fyra tunnlar, två för bilar och två för tågtrafik.

Det finns en rad frågor som måste klaras ut om det skall ske en satsning på nya förbindelser över Öresund. Den största osäkerheten är hur stort behovet är av större kapacitet för tåg- samt bil och lastbilstrafik.

Inget är svårare än att spå om framtiden. Bakom såväl idén om en fast förbindelse i det så kallade H-H-läget som tanken på en tunnelbana mellan Malmö och Köpenhamn ligger tron på att mer människor och gods i framtiden behöver transporteras mellan Sverige och Danmark. Men är det självklart i en framtid med höga klimatmål som kan leda till minskade godsmängder mellan världens länder? Frågan är dessutom om integrationen mellan Sverige och Danmark kan gå så mycket längre än den redan gjort.

Det är bra att frågan om fler förbindelser över Öresund hålls vid liv. Men för att nå trovärdighet måste de politiska krafterna dra åt samma håll. Kommunstyrelseordföranden i Malmö Katrin Stjernfeldt Jammeh väckte relevanta invändningar när hon ifrågasatte regionpolitikernas utspel och menade att en ny fast förbindelse är en statlig angelägenhet. Hon vill dessutom i första hand ha en tunnelbana mellan Malmö och Köpehamn.

Nästa steg i denna diskussion borde bli att försöka skapa enighet mellan Skånes politiker. Annars kommer statsmakten inte att lyssna. Dessutom borde man ta upp en diskussion med Norge, eftersom vårt skidåkande grannland har allra mest nytta av bil och tågtunnlar mellan Helsingborg och Helsingör. Varför inte erbjuda norska staten att få bygga, äga och driva en ny fast förbindelse. För förmögenheten i norska oljefonden - 3500 miljarder svenska kronor - är det närmast kaffepengar, de 50 miljarder en Helsingborg- Helsingör-förbindelse kostar och Norge saknar idag idéer vad de skall investera i när oljan avvecklas. Så slå en signal till statsminister Erna Solberg.

Lars J Eriksson

Äntligen har vaccinationerna kommit igång i Sverige. Först att vaccineras är riskgruppen äldre samt vårdpersonal. Så väl är allt gott. Däremot finns det saker som förundrar som att utrullningen av vaccinationerna skiljer sig så starkt åt mellan regionerna. Region Dalarna och Västra Götaland avvaktar med att vaccinera med Modernas vaccin eftersom de anser att det inte är utklarat hur eventuella skador av vaccinationerna skall täckas. Att regeringen redan för en månad sedan lovade att ta på sig ansvaret anser dessa regioners politiker inte som tillräckligt. Det visar på en allvarlig förtroendeklyfta mellan regeringen och en del regionpolitiker.

I Skåne har vaccinationerna kommit igång föredömligt snabbt, vilket vi skrivit om på nyhetsplats. Men även här finns det allvarliga frågetecken. Alla kommuner har inte fått likartad tillgång till vaccin. Medan de flesta fått vaccin blev Höörs kommun, Hörby och några till utan. Detta trots att de i likhet med andra kommuner har särskilda boenden för äldre där givetvis de vårdbehövande och personalen har samma behov av att bli vaccinerade som på andra håll.

Nu utlovas dessa förfördelade skånska kommuner att få vaccindoser nästa vecka. Men klavertrampet från Region Skånes sida har redan skett. Hur svårt kan det vara att genomföra en rättvis tilldelning till samtliga skånska kommuner?

Replik: Lars J Eriksson sällar sig till mängden av skräck- och rädslomånglarna, när han i en ledare den 11 januari i hysterisk corona-anda argumenterar för att man ska stänga ute låg- och mellanstadieeleverna från skolan i ett försök att inte ”spela rysk roulett med människoliv”. LJE hänvisar till en uppgift att 45 procent av de utbrott som skedde vecka 50 i miljöer för allmänheten skedde i grundskolan. Vad LJE vilseledande och försåtligt nog inte nämner är de absoluta talen: de 45 procenten utgjordes av 90 fall! Dessa 90 personer ska ställas i relation till totala antalet elever i grundskolan, 350 000. I samma tabell kan utläsas att på gymnasiet drabbades 23 elever av covid-19 vecka 50. Antalet gymnasieelever uppgår till 355000. De drabbade utgör alltså 0,006 procent. På grund av dessa ytterst små andelar hålls gymnasiet och högstadiet nu stängt i många kommuner, bland andra Hässleholm, och LJE vill alltså att även de yngsta ska portas.

Vad säger Folkhälsomyndigheten om detta? Jo, man skriver att ”den aktuella kunskapen visar att barn oftast får milda symtom av covid-19 och att det är väldigt ovanligt att barn blir svårt sjuka”. Vidare att ”barn har hittills inte visat sig vara drivande i smittspridningen. Den personal som arbetar inom skolan har inte heller diagnostiserats för covid-19 i högre utsträckning än andra yrkesgrupper”. FHM skriver slutligen att det nu finns en ”samstämmighet i världen kring att så långt det är möjligt hålla skolor öppna under pandemin”. De negativa pedagogiska, sociala och psykiska följderna av att stänga ute eleverna från skolan är dessutom mångomvittnade.

För många är det svårt att förhålla sig rationell, kunskapsbaserad och vetenskaplig i en ovanlig situation. Men när boten blir värre än soten, då får det vara nog! LJE:s och andra mediers ständiga vilseledande val av statistik och vinklingar är ett bevis för att man övergett sin primära uppgift att sakligt skildra samhällsskeenden och istället bestämt sig för att skrämma upp befolkningen. Det är ansvarslöst!

Ernst Herslow

Hästveda

Ernst Herslow måste ha haft en dålig dag när han som det verkar i ett anfall av impulsivitet skrev sitt inlägg. För han har inte förstått eller slarvläst den statistik som han försökt att ta del av och kritiserar mig för att ha vidarebefordrat.

Det handlar inte om 90 personer som under vecka 50 stod för 45 procent av utbrotten av coronasmitta, utan det handlar om 90 utbrott av smitta. Som utbrott räknas när två eller flera personer visat sig ha fått covid 19 genom att vistas i samma miljöer, det handlar alltså om betydligt fler än 90 personer. Sedan är det bara en indikation på hur stor smittspridningen är och hur snabbt den ökar eftersom smittspårningen tar tid och dessutom inte är särskilt effektiv i Sverige. Vi har inte resurser att snabbt kartlägga alla utbrott från Ystad till Haparanda. Av de 512.000 insjuknade i vårt land hittills finns givetvis många skolelever i olika stadier.

Under de veckor som denna statistik täckte såg man en klar ökning av smittan i grundskolan. Vecka 46 var det 17 utbrott, vecka 47, 61, vecka 48, 81, vecka 49 81 och vecka 50 var det alltså 90 utbrott med två eller fler drabbade. Ovanpå det kommer alla utbrott i förskola, gymnasium och andra utbildningar.

Ernst Herslow hänvisar till vetenskapen. I början på året skrev 30 forskare, däribland några av vårt lands meriterade experter inom virologi, infektionssjukdomar och epidemiologi och förordade att alla skolor stängs ett antal veckor. Det väger i mina ögon tyngre än vad Folkhälsomyndigheten anser som dels har haft mer fel än rätt sedan pandemin bröt ut, dels inte är en forskningsinstitution utan en kunskapssammanställande myndighet. Spetskunskapen finns ute i forskarvärlden.

Jag rekommenderar alla att ta del av statistiken och Ernst Herslow att läsa den igen - repetition är kunskapens moder - på Folkhälsomyndighetens sida.

Läget är i nuläget värre än vid de mest kritiska tidpunkterna i våras. Sverige är ett av de tio hårdast drabbade länderna i världen av covid 19. Sjukvårdens resurser är snart uttömda. Regionerna har bara kvar mellan 10-20 procent av IVA-platserna och majoriteten regioner räknar enligt färsk statistik med fler insjuknade som behöver sjukhusvård. Även om vaccinationerna kommer igång så väntar några mycket kritiska veckor och kanske månader. Då vore det klokt att stänga grundskolan en tid och långsiktigt hantera problemen genom t.ex kortare sommarlov och föräldrapenning för vårdnadshavare som stannar hemma. Vad som väntar om sjukvården kollapsar och antalet IVA-platser inte räcker till är en tanke som man inte ens vill tänka till slutet av.

Lars J Eriksson

politisk redaktör

Under onsdagen kom en mycket god och en mycket dålig nyhet för Skånes äldre.

Den goda är att Region Skåne ligger bra till med vaccineringarna och redan nästa vecka kan alla på särskilt boende ha fått sina andra dos och vara vaccinerade. Det känns tryggt att regionen varit väl organiserad och snabb med att komma igång och att nästan alla redan är delvis skyddade. Det finns alltså gott hopp om att få träffa äldre släktingar och vänner inom en inte alltför avlägsen framtid.

Det innebär att äldre skåningar som inte bor på särskilt boende också kan se fram emot att vaccineras snart, med början i februari, då en kallelse till vaccination och information om hur man bokar tid ska gå ut till alla över 70.

Det är här den dåliga nyheten kommer in. Under förra året lurades äldre människor på enorma summor pengar genom ”vishing”, vilket betyder att en lurendrejare försöker få den äldre personen att lämna över detaljer som kortnummer och viktiga pinkoder. Stefan Larsson, utredningsledare på bedrägerisektionen i polisregion Syd säger till tidningen att äldre under det gångna året lurats på 530 miljoner kronor. Det trots att polisen gjort stora insatser mot fenomenet. Region Syd har slagit ut flera nätverk som sysslar med vishing, med ett stort antal åtal, domar och fängelsestraff som följd. Trots det har ett antal äldre personer i Skåne blivit lurade och polisen har blivit tvungen att gå ut och varna allmänheten igen under helgerna.

Tyvärr tror polisen och regionen att skrupellösa kan försöka utnyttja vaccinationsinsatsen riktad mot äldre för att lura flera. Region Skåne går därför ut med information om att de aldrig kommer att be om inloggninguppgifter eller inloggning med bankdosa.

Det får bli en arbetsuppgift för anhöriga till de över 70 att se till att de är medvetna om att de kan utsättas för bedrägeriförsök och att de aldrig lämnar ut uppgifter, oavsett vem personen säger sig vara.

Äldrevården var av naturliga skäl det största debattämnet för den första riksdagsdebatten sedan pandemistarten. Alla slåss om att ”äga” den tidigare föga attraktiva politiska frågan om kvaliteten på äldrevården. Debatten blev oundvikligt rörig eftersom systemfelen som kanske (vi har ännu inte tillräckligt med information och ingen ordentlig utvärdering har hunnits med) orsakade coronarelaterade dödsfall har byggts upp under en längre tid och under mer än ett styre. Skulden är inte är lätt att fördela. Debatten är oavsett det välkommen: vi måste lära oss av detta och äldrevården har varit i behov av reformer länge. Eftersom frågan är komplicerad, borde den helst diskuteras över partigränserna.

Debatten var både en början och ett slut: Isabella Lövin lämnar språkrörsposten och ministerposten och Nooshi Dadgostar gjorde sin första debatt som Vänsterledare. Dadgostar gjorde ett lugnt och vederhäftigt intryck, även om en viss osäkerhet är oundviklig i början. Bonuspoäng för att hon påpekade att en välfungerande äldrevård faktiskt är en komplicerad fråga. Jonas Sjöstedt har inte alltid varit så mån om att nyansera.

Donald Trump och upploppen i Washington blev också hett omdebatterade och även i Sverige finns en splittring kring bilden av hur en demokrati vid sunda vätskor fungerar.

Jimmie Åkesson menade att stormningen av kongressen var jämförbar med vänsterns demonstrationer mot utnämningen av Amy Coney Barrett eller black lives matter och att svenska politiker som uttryckte bestörtning över attacken mot kongressen borde protesterat då också. Det är omöjligt att han inte förstår skillnaden mellan gatudemonstrationer som utmynnar i skadegörelse eller våld och en stormning av en demokratisk institution med hot om våld och mord mot folkvalda. Sverigedemokraterna uppmärksammar gärna hot mot egna partimedlemmarna; hot mot USA:s vicepresident är knappast mindre allvarligt. Åkesson har dock en poäng i att svenska politiker lätt hamnar i gnabb om Donald Trump när det finns gott om inrikespolitiska frågor att diskutera efter ett så turbulent år.